30 november 1718 – Karl XII stupar

Monumentet som står på platsen där Karl XII antas ha stupat på kvällen den 30 november 1718.

Bakgrunden

Poltava 1709 hade i praktiken gjort slut på Sverige som militär stormakt. Kapitulationen vid Perevolotjna berövade Sverige en stark och väldrillad fältarmé. Kungen flydde till det osmanska riket för att söka stöd och få turkarna att anfalla ryssarna. Det lyckades och när det korta turk-ryska kriget var över 1711 blev svenskarna som givits lov att slå sig ner i Bender i dagens Moldavien oönskade. Kalabaliken i Bender 1713 är namnet på den händelse som inträffade när turkarna drev ut svenskarna. Kungen togs tillfånga och förblev sultanens gäst i ett och ett halvt år innan han reste hemåt som löjtnant Frisck. Kungen nådde den sista svenska området i Tyskland, Stralsund. Nya krigsförklaringar kom och Sveriges fiender anföll. Han ledde försvaret innan det var dags att fly vidare till Skåne dit han kom vid luciatid 1715.

Kungen slog sig ner i Skåne och det gällde att organisera nästa steg. Tsar Peter hade lagt under sig Baltikum och Finland. Danskarna och tyskarna hade tagit de svenska områdena i Tyskland och polackerna tagit tillbaka sina gamla områden. Samtidigt hotades Skåne av såväl ryssar som danskar. Karl XII diplomatiska ansträngningar var inte framgångsrika för att få tillstånd separatfreder med sina fiender. Ekonomiskt var Sverige illa ute. Kungen tog hjälp av Görtz som tillverkade nödmynt för att få fram resurser till ännu mer krigsmaterial. Sverige tog fram det material som behövdes för att anfall Norge. I ett misslyckat fälttåg 1716 fick kungen dra sig tillbaka. Hans rådgivare ville ta tillbaka och Finland och Baltikum men kungen gav sig återigen på Norge. Fredrikshalds fästning var nyckeln till Norge och svenskarna inledde en belägring av fortet. Karl XII inspekterade arbetet med löpgravarna när han träffades i huvudet av dog omedelbart på kvällen den 30 november 1718.

 

Konsekvenserna

Belägringen av fästning avbröts nästa omgående och svenskarna avslutade det norska fälttåget ungefär samtidigt. Kungens död lämnade ett maktvakuum och genast kom konspirationsteorierna i gång. Vem som dödat kungen, hur och varför, kragknapp eller inte. Så här många år efteråt är frågan fortfarande het och denna skribent ser nog att det var en förlupen norsk försvarskula. Vi återvänder till december 1718 och det som hände i det svenska högkvarteret i Tistedalen.

Fredrik av Hessen, en av Karl XII ledande militärer och gift med kungens syster skyndar till Stockholm. Lantgreven ser möjligheter som make till Sveriges nya regent. Andra som ser möjligheter är riksrådet. Det får igenom en lagändring som avslutar det karolinska enväldet och ger mer makt till adeln. Drottning Ulrika Eleonora abdikerar inom ett år till förmån för sin make Fredrik I. Det är han som enar och leder försvaret av Sverige när rysshärjningarna tar sin början längs den svenska ostkusten somrarna 1719 och 1720. Det är också kungen som formellt sluter freden i Nystad 1721 som avslutade det stora nordiska kriget och Sverige var inte längre, ens på pappret den stormakt som landet en gång varit.

Det blåste nya politiska vindar i Sverige när frihetstiden gjorde att det var någon form av demokrati, i alla fall för adelns om styrde Sverige. Fredrik som växt upp i en annan tid försökte att återgå till ett kungligt envälde starkt stödd av sin hustru. Maktkampen slutad med att adeln och rådet kunde manövrera ut monarken. 1772 var frihetstiden över när Gustaf III genomförde sin statskupp och återinförde enväldet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt Halden – Läs mer om besöket!

29 november 1899 – Kanadensiska trupper anländer till Sydafrika

Bakgrunden

Kanada blev 1867 självständigt från det brittiska imperiet. Konflikten mellan de fransktalande kanadensarna och de brittisktalande kanadensarna hade mildrats under åren, genom ömsesidig respekt för varandra. Det nya Kanada styrdes av de som hade starka band till moderlandet i Europa och konflikten mellan det franska och det brittiska ökade i den nya nationen.

I södra Afrika hade boerna och det brittiska imperiet kämpat om samma landområden. Britterna flyttade sakta sina gränser österut och boerna flyttade före in det afrikanska Afrika. Boerna grundade två statsbildningar som blev internationellt erkända. När konflikten mellan britter och boer övergick i ett rent krig gick det inte så bra för imperiet. Trupper samlades ihop från hela världen och Kanada, med status som dominion, fick frågan om att hjälpa till. Regeringen fick ta hänsyn till de etniska konflikterna i landet och trots de starka banden till London så valde Kanada att tacka nej till att delta i kriget i Sydafrika, som det heter i kanadensiska historieskrivning. Regeringen tillät emellertid att enskilda medborgare satte upp regementen som värvade kanadensare till kriget i Afrika. I samband med detta protesterade de franska intressena i Kanada våldsamt och det övergick till ett tre dagar långt upplopp i Montreal.

Privata intressen med ett starkt engagemang för det brittiska imperiet värvade trupper och köpte in vapen och utrustning till de soldater som skulle resa iväg. Den brittiska regeringen sponsrade dessa intressen och ställde upp med pengar för att få mer trupper till striderna. Efter cirka en månad till sjöss anlände de kanadensiska trupperna till Sydafrika den 29 november 1899.

Konsekvenserna

De kanadensiska trupperna sattes snabbt in i de slag som stod mellan boerrepublikerna och det brittiska imperiet. Boerna hade inledande framgångar. När det brittiska ledarskapet bytts ut till med dugliga ledare så var boerna snabbt på defensiven. De kunde inte stå emot tyngden av den samlade militärmakten och tyngden i modernt beväpnade imperietrupperna.. Istället för att ställa upp i förlustbringande slag, försvann de ut i den oländig terrängen och började med gerillakrig mot britterna.

Kanadensarna som var på plats, nästan 8 000 man skeppades över till Afrika, varav ca 270 aldrig kom tillbaka, utan begravdes på krigsskådeplatsen, deltog i det brittiska svaret på boernas gerillakrig. Här utvecklas grunden för koncentrationsläger, när imperiets trupper gjorde räder mot farmer och mindre orter. Brände allt som boerkrigarna kunde ha nytta av och tog med sig kvinnor, barn, gamla och afrikaner som arbetade åt boerna, och satt dem i särskilda tältläger, koncentrationsläger. Dödligheten var hög, mycket hög bland civilbefolkningen som i stora skaror pressats in på små ytor. Sjukdomar grasserade och det var si och så med hygienen. Boerna tvingades till slut att kapitulera när de inte längre hade resurser att kriga.

Kanadensiska soldater förfasade sig över vad de såg i lägren och det blev en opinion i hemlandet. Detta skulle inte påverka inledningen av nästa krig som Kanada blev inblandat i. När regeringen i London förklarade Tyskland krig 1914, då de våldfört sig på Belgiens neutralitet, så blev Kanada, som en dominion till imperiet, per automatik delaktig i det nya kriget. Återigen blev Kanada, från den nya världen, indraget i de gamla världens krig, något som grannen USA vägrade. Kanadensiska trupper kom att strida i flera avgörande slag innan krigsslutet 1918.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

28 november 1943 – Teherankonferensen inleds

Bakgrunden

Andra världskriget bröt ut 1939 när Hitlers Nazityskland överföll Polen. Stalin och Hitler hade genom Molotov-Ribbentrop pakten blivit allierade. Efter Frankrikes fall 1940 stod Storbritannien ensam i kampen mot nazisterna. Detta ändrade sig när Nazityskland 1941 invaderade Sovjetunionen.

Den brittiska krigsministern Winston Churchill hade under ryska inbördeskriget skickat betydande mängder krigsmateriel till den vita sidan. Klyftan mellan Sovjetunionen och det brittiska imperiet hade vuxit under mellankrigstiden och det var ett omaka par som blev allierade i kampen mot nazismen. Senare slöt USA upp, efter den japanska attacken på Pearl Harbour och Hitlers krigsförklaring mot USA 1941.

Krigsutveckling gjorde att Sovjet fick ta en stor del av bördan medan USA började rusta för sitt deltagande. Storbritannien gjorde vad de kunde men imperiets tid var redan förbi och resurserna begränsade. Under 1942 kom ständiga krav på de västallierade att öppna en andra front i väster för att avlasta ryssarna. I november kom invasionen av Västafrika och i maj året efter var kriget slut på den afrikanska kontinenten. Striderna fortsatte till Italien men den stora offensiven skulle komma i Frankrike, men när? Det var dags för den politiska ledningen att träffas och ta beslut. Platsen blev Teheran och det fyra dagar långa mötet började den 28 november 1943.

Konsekvenserna

Besluten på Teherankonferensen fick långtgående konsekvenser för kriget och tiden där efter. Starten för de västallierades andra front mot Tyskland sattes till nästa vår. Det skulle senare bli dagen D och ske den 6 juni 1944.

Ett annat viktigt beslut var att Tyskland måste kapitulera ovillkorligen. Erfarenheterna från första världskriget när Tyskland kapitulerade och sedan hävdade att de inte alls förlorat kriget hade skapat grogrunden för nazisternas frammarsch. Det misstaget skulle inte upprepas denna gång. Samma villkor skulle gälla för de länder som var i allians med Nazityskland. Enda undantaget blev Finland som visserligen fick hårda fredsvillkor av Stalin men som klarade sig undan ockupation, något som blev de andra ländernas öde. Det bestämdes också att Sovjetunionen skulle delta i kriget mot Japan när nazisterna väl hade förlorat.

Konferensen dominerades av Stalin. Sovjet hade militära framgångar i en nyvunnen seger i slaget vid Kursk och de bar huvuddelen av striderna mot Nazityskland, inte minst vad det gäller antalet offer. Nästa konferens skedde i Yalta vintern 1945 och gällde efterkrigstiden men då var Roosevelt döende och Churchill sjuk vilket gjorde att Stalin fick stort inflytande. I Potsdam sommaren 1945, var Roosevelt död och Churchill hade förlorat i parlamentsvalet till Attlee. Kvar av de stora krigsledarna var Stalin och han var stark i förhandlingarna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

27 november 1915 – Den serbiska armén evakueras

Bakgrunden

Mordet på den Österrikiske tronföljaren sommaren 1914 hade satt igång en kedjereaktion. Österrike ställde krav på Serbien som dessa vägrade att gå med på Österrikarna anföll Serbien och då mobiliserade Ryssland till Serbiens försvar och då mobiliserade Tyskland till Österrikes försvar. För att kunna slå Ryssland började tyskarna med att invadera Belgien och Frankrike och då var britterna med i kriget.

Den österrikiska invasionen hade varit omfattande serberna bjöd ett mycket hårdnackat motstånd som orsakade mycket höga österrikiska förluster. Serberna kunde i slutet av året när material anlände från Västeuropa gå till offensiven och köra ut österrikarna. Priset i människoliv var högt, mycket högt, där också.

I och med Turkiets inträde i kriget och deras bekymmer under de inledande striderna, gjorde att framför allt tyskarna ville invadera Serbien. Detta för att kunna bygga en järnväg och skicka förnödenheter till de hårt trängda turkarna. Det blev desto mer angeläget sedan de allierade hade landstigit vid Gallipoli och kört fast där. Nu kunde turkarna binda trupper som annars skulle kunna skickas till västfronten.

Bulgarien och Serbien hade utkämpat flera krig under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tyskar och österrikare utnyttjade det förhållandet och fick med sig bulgarerna i ett nytt anfall på serberna. Ett massivt anfall sattes in i oktober 1915 av tyskar och österrikare och två dagar senare kom även det bulgariska anfallet. Tillsammans kunde de bryta igenom de serbiska linjerna och den serbiska armén började retirera mot Albanien. Ententen hade skickat trupper och förnödenheter till Albanien för att bistå serberna men nu evakuerades de från Balkan den 27 november 1915.

Konsekvenserna

Den serbiska armén, evakuerades till den grekiska övärlden och efter att ha återhämtat sig och återutrustats sattes serberna in på de nya fronter som öppnades på Balkan. Brittiska och franska trupper skickades till Thessaloniki och fransmännen avancerade norrut. Britterna hade order att inte passera förbi den grekiska gränsen medan fransmännen fortsatte norrut för att hjälpa den retirerade serbiska armén. Efter hårda anfall från bulgarerna retirerade fransmännen tillbaka till gränsen. Tyskarna som ville förhindra att grekerna gick in i kriget tryckte på för att bulgarerna att inte korsa den grekiska gränsen. Därmed kom fronten att ligga stilla under större delen av första världskriget.

I och med Bulgariens inträde i kriget kunde tyskarna öppna järnvägen till sin allierade Turkiet och föra fram välbehövliga förnödenheter och krigsmateriel. Detta ökade trycket på britterna på Gallipoli, som valde att dra sig tillbaka. Trupperna omdirigerades i viss omfattning till Grekland och till den nya fronten om öppnades i Makedonien när österrikarna på nyåret 1916 gick till anfall som hämnd för att makedonierna hjälpte serberna att komma undan. Italienarna skickade trupper till Albanien och under 1917 gjordes framstötar mot Makedonien, från italienare och trupper stationerade i Grekland. I september 1918 startar ententens slutoffensiv som bidrog till seger på Balkan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

26 november 1789 – Martin von Wahrendorff föds

Åkers styckebruk idag, den gamla kanonerna i förgrunden och den nya valsfabriken i bakgrunden.

Bakgrunden

När arvet efter Gustav Vasa skulle fördelas fick hans yngste son Karl, Sörmland, Närke och Värmlands som sitt hertigdöme. Han skulle styre detta med stor självständighet, vilket inte hans halvbror Erik XIV ville. Karl gjorde sak med sin helbror Johan III och avsatte Erik från tronen. Karl tog itu med att var hertig i sitt land. Han hade ärvt sin fars ekonomiska sinne och var förmodligen en bättre affärsman än pappa kungen. Hertig Karl grundade städer, som Karlstad, Karlskoga, Mariestad och det som kallas för Karl IX:s Göteborg. Han uppmuntrade till industriellverksamhet, gruvor, smedjor och andra ekonomiska verksamheter. Det finns de som påstår att det var hans om byggde upp den svenska vapenproduktionen, den som skulle ligga till grund för den svenska stormaktstiden. Han grundade Skulltuna mässingsfabrik och runt 1580 grundade han ett kanongjuteri i Åkers styckebruk. Malmen till detta kom från en gruva på Utö i Stockholms skärgård, inte så långt sjövägen och från Skottvångs gruva knappt fem kilometer söder om bruket.

Det var inte den största kanontillverkaren i landet men en strid ström av pjäser lämnade gjuteriet, både till den svenska armén men även för export utomlands. Kanske var det då som Wahrendorff fick upp ögonen för den svenska tillverkaren. Joachim Daniel Wahrendorff föddes i Mecklenburg 1726 och emigrerade till Sverige, Han köpte Åkers styckebruk 1772 och fortsatte med produktionen. Wahrendorff köpte fler bruk i Sverige och utvecklade dessa. Han kom att bli en av landets rikaste. Det var i Stockholm som han fick se sin sonson Martin von Wahrendorff födas den 26 november 1789.

 

Konsekvenserna

Sonsonen Martin var en herre med många strängar på sin lyra. Han blev 29 år gammal till svensk Chargé d’affaires i London och sedan följde kammarherre och hovmarskalk. Han drev flera gods i Sörmland, han drev flera industrier, bl.a. Åkers styckebruk och han var uppfinnare. 1840 tillverkade han och Åkes den första kanonen med bakladdningsmekanism, efter eget patent. Hans innovation ledde fram till att kustartilleriet i mitten på 1850-talet beställde svenska kanoner efter von Wahrendorffs patent.

von Wahrendorff lät också inleda en civilproduktion. 1806 började Åkers styckebruk tillverka valsar till stålindustrin. Flera produkter kom till. Runt 1840 gjordes en plog och Åkers gjutjärnprodukter hade nära 1200 artiklar i sortimentet. Kanske inte kronan på verket men det var Åkers som göt Riddarholmskyrkans nya spira efter branden 1835. I slutet på 1800-talet kom järnvägen till bruket. Det byggdes en bibana från Strängnäs där Norra Sörmlands järnväg gick. Det är under senare delen av 1800-talet som bruksamhället utvecklas och som det går att titta på hur det såg ut i äldre tid. Jämför gärna med bruksamhället Jonsered utanför Göteborg.

Det blev valsarna till stålindustrin som tog Åkers styckebruk framåt. Industrialismen krävde mer saker och mer tillverkning och valsning av stål var ett sätt att producera stålet, t.ex. järnvägsräls. Det är annars under 1980-talet som Åkers får sitt stora uppsving och blir en av de ledande valstillverkarna i världen. Finansmannen Holger Hjelm tar över styckebruket, som inte längre tillverkar kanoner och utvecklar verksamheten men tar också hand om de kulturhistoriskt intressanta byggnaderna. Företaget säljs vidare efter hans död 2004 och ett decennium senare säljs verksamheten till ett amerikanskt stålföretag.

25 november 1980 – Sangoulé avsätts som president i Övre Volta

Bakgrunden

Aboubakar Lamizana Sangoulé föddes den 31 januari 1916 i den franska kolonin Haut-Sénégal-Niger. Landet blev 1919 en egen koloni med namnet Övre Volta. Han börjde sin skolgång i hemlandet och fortsatte sedan i Senegal där den franska administrationen fanns. Han utbildade sig till militär och 20 år gammal tvångsinskrevs han i den franska armén som en senegalesisk krigare. Sangoulés karriär skulle ta honom till franska krigsskådeplatser som Indokina och Algeriet.

Övre Volta som landet kallades där det låg vid Voltaflodens övre lopp på gränsen mot det väldiga Sahara. Den franska kolonin bytte administrativ tillhörighet med jämna mellanrum. Kolonin Övre Volta blev en del av Franska Sudan för att bli Vichy kontrollerat område under andra världskriget, för att mitt under kriget tillhöra det fria Frankrike. Efter striderna blev det franska territoriet Övre Volta för att senare bli autonoma republiken Övre Volta. Den senare statsbildningen kom till för att förbereda landet på en övergång till självständighet.

Maurice Yaméogo var en ung och ambitiös man. Han hade redan efter andra världskriget börjat bygga upp sin politiska karriär. I slutet av 1950-talet lyckades han också vinna valen och blev ledare för den övergångsregim som ledde arbetet för ett självständigt Övre Volta. Det var framgångsrikt och Yaméogo kunde bli landets förste president 1960, 29 är gammal. Han tog in krigaren Sangoulés för att bygga upp militären. Yaméogos tid som president var turbulent och han tvingades av protesterande studenter att lämna över makten till Sangoulés 1966. Han skulle sitta som president i Övre Volta tills han avsattes i en oblodig statskupp den 25 november 1980.

 

Konsekvenserna

Den oblodiga statskuppen var inledningen på en tolv år av interna oroligheter. Den ena militärkuppen avlöste den andra med en regelbundenhet av ca två år. Där emellan så förekom det uppror och försök till statskupper. Fyra år efter statskuppen så ställdes Lamizana inför rätta i folkdomstol anklagad för att förvalta stora summor pengar på hemliga konton. Han frikändes och därefter har det varit svårt att följa vad han gjorde tills han dog på ett sjukhus i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou 2005. Landet bytte 1984 namn till Burkina Faso så det var i Lamizanas gamla huvudstad. Burkina Faso betyder landet med de hederliga människorna.

Burkina Faso är ett av jordens fattigaste länder. De har inga egentliga naturtillgångar, relativ dåligt odlingsmark som är beroende av regn som ibland uteblir i kanten på Sahara. De är också beroende av grannländerna, Elfenbenskusten och Ghana för att få ut sina varor på världsmarknaden. Länder som i sin tur periodvis varit turbulenta vilket försvårat exporten. 1992 blir situationen i Burkina Faso mindre våldsam. Det görs försök att skriva nya författningar och makten blir ganska stabilt i Blaise Compaoré som tog makten redan 1987. Han sitter kvar i de allmänna valen. Anklagelserna om valfusk är frekventa. Den relativt lugna perioden varade fram till 2011 när ett myteri bröt ut bland soldater då de var irriterade över sina löner. Våldet fick återigen ett starkare fotfäste i Burkina Faso. 2014 avgick president Blaise Compaoré efter 27 år vid makten och att trycket mot honom hade byggts upp. En övergångsregering tog makten i avvaktan på allmänna val året efter. Det blev in ledningen på en ny turbulent period där makten växlade sju gånger under 1,5 år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

 

24 november 1965 – Mobutu tar makten i Kongo

Bakgrunden

Kongo tilldelades den belgiska kungen i Berlinkonferensen 1884-1885. Kungen utnyttjade sin privata egendom skamlöst och våldförde sig på befolkning och natur genom att ta ut stora rikedomar utan att ta någon som helst hänsyn till afrikanerna. Det gick så illa att den belgiska staten 1908 fick lösa ut sin egen kung för att få stopp på hemskheterna. Hade detta skett idag hade Leopold ställts inför en krigsförbrytartribunal och troligtvis blivit dömd för brott mot mänskligheten. Halva befolkningen ca 10 miljoner människor dog…

Belgien visste inte vad man skulle göra med kolonin och gjorde egentligen ingenting. Först i mitten på 1950-talet öppnas ett universitet och när självständigheten kom den 30 juni 1960 är landet inte moget för självstyre, det finns för få utbildade. Detta leder till Kongokrisen. Efter självständigheten gjorde trupperna myteri mot den nyvalde premiärministern Lumumba. En utbrytarstat, Katanga, utropades och Lumumba försökte att slå ner upproret med sin arméchef Joseph Mubuto. Belgien skickade trupper för att skydda belgiska medborgare och FN skickade in trupper på uppmaning av Lumumba för att stoppa upproret. Lumumba arresterades av arméchefen och utlämnades till Katanga där han mördades.

Vägen låg nu öppen för en stark ledare och med stöd av CIA tog Mobutu makten den 24 november 1965.

Konsekvenserna

Mubuto satte igång en afrikanisering och byte ut allt som påminde om kolonialismen mot afrikanskt, nya namn på städer, orter och inte minst landet, som fick namnet Zaire. Mubuto följde i Leopolds fotspår och passade på att förse sig med de rikedomar som landet hade och sög ut sitt land. Utländska egendomar konfiskerades och delades ut till eliten runt presidenten, inte olikt det som skedde i Zimbabwe när Mugabe tog över de vita farmarnas mark under början av 2000-talet. Dock inte de amerikanska företagen i landet då Mubuto var en stöttepelare på USA:s sida i det kalla kriget. Vänsterinspirerade gerillagrupper fanns i både Angola, Zimbabwe och Moçambique.

Under 1980-talet försvagades Mubutos regim i takt med en ekonomisk kris och att det inte byggdes ut någon infrastruktur. När milisgrupper fick fly från Rwanda och Burundi i samband med folkmorden, startades ett uppror i östra Kongo som till slut ledde till att Mubuto gick i landsflykt och gerillaledaren Laurent Kabila kom till makten i Kinshasa. Mubuto grät nog inte så mycket eftersom han förmodligen hade större delen av den kongolesiska statskassans medel på sina privata bankkonton.

Situationen i Kongo idag är instabil. Gerillan i de östra delarna är inte avväpnade och det förekommer fortfarande en hel del våld. Kabila mördades 2001 och ersattes av sin son Joseph. Joseph Kabila ställde upp i det första demokratiska president valet 2002 som han vann. Valet kunde genomföras efter en FN insats och en massiv informationskampanj där det kongolesiska FN-förbudet gjorde stora insatser under sin generalsekreterare Cissa wa Numbe.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

23 november 1943 – USA erövrar Tarawa

Bakgrunden

I december 1941 hade Japan anfallit USA genom attacken på Pearl Harbour. Landet hade länge övervägt om attacken skulle gå mot Sovjetunionen, med armén eller mot USA, med flottan. Det var den senare som vann diskussionerna. USA hade sommaren 1941 infört oljeembargo mot Japan. Öriket som egentligen inte har några naturtillgångar var beroende av råvaruimport. USA utgjorde ett hot mot Japans stormaktsambitioner och hade stängt av viktiga resurser.

Det framgångsrika japanska fälttåget fortsatte och på ett år hade de lagt under sig ett stort område på det asiatiska fastlandet, så långt bort som östra Indien, främst kustland. Den japanska flottan hade också intagit Indonesien, Filipinerna och ganska många av de korallöar som finns i västra Stilla havet. Japanerna hade anfallit Nya Guinea och fortsatt till Salomonöarna som ligger nordöst om Australien. Australienska trupper inlett ett envist försvar mot de anfallande japanerna på Nya Guinea. Amerikanarna skickar dit trupper för att förstärka försvaret. Under våren 1942 försöker japanerna skicka förstärkningar till huvudstaden Port Moresby. Det resulterar i slaget i Korallhavet i början av maj. Japanerna vinner slaget men de allierade förhindrar att japanska förstärkningar att komma fram. Det skulle dröja till slaget om Midway en månad senare innan de allierade hade fått ett övertag på havet.

Striderna på Nya Guinea skulle komma att pågå till fredsslutet 1945. Den amerikanska marinkåren och den japanska armén utkämpade ett hårt och blodigt slag på Guadalcanal under sex månaders tid. Striderna hade avslutats i februari 1943, vilket flyttade fram de amerikanska positionerna. Nästa steg i krigföringen var att anfalla de japanska installationerna i Marinaderna. På en liten atoll låg en japansk bas som låg mitt i vägen för de amerikanska kommunikationerna. Marinkåren landsteg på Tarawa och slaget var över fyra dagar senare den 23 november 1943.

 

Konsekvenserna

Det hade varit brutala och blodiga strider. Marinkåren hade missat lite i planeringen och kom inte i land som det var tänkt och japanerna kunde skjuta sönder de nästa försvarslösa landstigningsbåtarna. Försvararna bjöd ett fanatiskt motstånd och endast 3 % av de 4800 soldaterna överlevde. Den amerikanska krigsmaktens förluster uppgick till 3800 varav 1700 stupade. De höga förlusterna utlöste ett ramaskri i USA, inte mist för att det var en liten och obetydlig ö. Marinkåren försvarade sitt agerande och hävdade att det var viktigt att ta ögruppen

Amerikanerna hade vid 1943 fångat upp den japanske expansionen och var nu på väg att återta förlorade områden. Filipinerna var ett av huvudmålen. För att kunna nå dit var de tvungna att erövra ögruppen Marianerna för att kunna etablera baser för de fortsatta attackerna. Betio ön i ögruppen Tarawa var det första steget. USA hade nu säkrat sjöleden mot Hawaii och de hade erövrat en fungerande flygbas. De drog också erfarenheter av Tarawa. Detta var första gången som de landsteg på fientligt territorium och mötte ett motiverat och kämpande motstånd redan på stranden.

Nästa steg blev Marshallöarna. Genom flygbaserna på Tarawa och hangarfartygen kunde flottan genomföra sin strategi att ha överlägsenhet i luften innan anfallen. De kunde också störa de japanska förrådslinjerna från hemlandet och från Filipinerna. I februari 1944 hade även Marshallöarna hamnat i amerikanska händer. I juni 1944 var de allierade klara att attackera Gilbertöarna och Marinaderna, för att den 20 oktober 1944 anfalla Filipinerna för att uppfylla Mac Arthurs löfte; ”Jag kommer tillbaka!”

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

22 november 1915 – Slaget vid Ctesiphon

Bakgrunden

Krigsutbrottet 1914 drabbade inte Mesopotamien eller områdena runt floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak. Området var löst knutet till det osmanska imperiet som hade militär närvaro bl.a. Baghdad och Basra. Britterna behärskade det som idag är Iran. Det dröjde till november 1914 innan Turkiet drogs in i kriget när ryssarna anföll i Kaukasus regionen. Turkarna såg Mesopotamien som en andra om inte tredje klassens krigsskådeplats och förstärkte inte sin närvaro. Tvärt om trupperna behövdes på andra krigsplatser inte minst Gallipoli där britter, australiensare och nyzeeländare landsatts i april 1915. Britterna hade redan en militär närvaro i området och Anglo-Persian Oil Company fick i uppdrag av den brittiska regeringen att förse de Royal Navy med det allt viktigare bränslet. Dagens Iran och Kuwait blev strategiska områden för britterna.

Britterna hade ett trumfkort i rockärmen. Den indiska armén. Den skickades till Persiska viken och landsattes vid Basra. Det turkiska motståndet var symboliskt. Sakta men säkert avancerade trupperna norrut längs floden. I Turkiet blev man varse det ökade hotet på från sydöst och trupper drogs tillbaka mot Baghdad. Nya befälhavare kom in och de började bygga starka defensiva positioner i britternas väg. Det viktigaste av dessa stridslinjer fanns i Ctesiphion, ca 5 mil söder om Baghdad. Britternas befälhavare jagade på sin motvillige frontbefälhavare Townshend. Denne ansåg att försörjningslinjera började bli långa och manade till försiktighet. Sakta fortsatte marschen norrut med mindre skärmytslingar med de turkiska eftertrupperna. Britterna kommer till slut fram till starka turkiska försvarsställningen.

Generalmajor Townshend beordrade anfall mot ställningen den 22 november 1915.

Konsekvenserna

Britterna visste inte att turkarna bytt befäl. De hade utsett den tyske fältmarskalk, von der Goltz till ny befälhavare. Han hade förberett försvaret på en mycket gynnsam position. Britterna anföll i tre kolonner. På ett ställe lyckades de indiska soldaterna bryta igenom försvaret som i god ordning retirerade till nästa ställning. Townshend satsade på att utnyttja sina framgångar från första dagen men anfallen blev resultatlöst.

På båda sidor om stridslinjen satt två nervösa befälhavare som båda oroade sig för sin motståndare och förberedde en reträtt. Turkarna upptäckte sina fienders avsikter. von der Goltz avbröt genast reträtten och började förfölja de retirerande britterna. Britterna drog sig tillbaka till staden Kut ca 100 km söder ut längs Tigris. Townshend ville fortsätta reträtten men stoppades av sin överordnade. Britterna grävde ner sig och byggde upp ett försvar mot de attackerande turkarna. Turkarna omringade staden i början av december och fortsatte söder ut och byggde upp starka försvarspositioner. Kut var mycket illa vald för att låta sig omringas och belägras i, något som britterna skulle få erfara under de kommande månaderna.

Britterna skickade ut flera undsättningsexpeditioner på marken och med hjulbåtar på floden. De senare var lätta byten för landbaserat artilleri. Striderna på marken var svåra. Det område som arméerna kunder operera i var det som kunde vattnas från floderna. Inte sällan var det sankmark som måste forceras för att få fram förnödenheter till den stridande armén. Till slut gick det inte att försvara Kut. Matransonerna hade minskats och efter fem månader var soldaterna försvagade och drabbades av epidemier. I april, efter fem månaders belägring kapitulerade staden.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

21 november 1953 – Piltdownmänniskan avslöjas som en bluff

Bakgrunden

I det nationalistiska 1800-talet var det lite av nationell prestige att kunna visa upp nya landvinningar inom olika vetenskapliga områden. Ett område som definitiv var laddat var evolutionens område där Charles Darwin teorier om utveckling av naturen kom på rak kollisionskurs med kyrkans bestämda uppfattning att allt var skapat av gud. Debatten och diskussionen kom att var intensiv runt den ”felande länken”, dvs. skillnaden mellan en apa och en människa. Det fanns ingenting, i alla fall inte som paleontologiskt fynd, som visade att det mellanting mellan apa och människa, som skulle kunna förklara hur apan utvecklats till människa.

Sommaren 1912 hittade en amatörforskare vid namn Charles Dawson delar av ett kranium som väckte uppmärksamhet. Han tog det till chefen för den geologiska avdelningen på British Museum, Arthur Smith Woodward. De hittade fler fragment i grustaget i Piltdown i Sussex i södra England. Tillsammans fick de ihop ett mänskligt kranium men med aplik käke. Det togs som bevis för att detta var den felande länken mellan apa och människa. Fyndet var ifrågasatt redan från början. Det engelska läkarsällskapet lät göra en rekonstruktion de också och Arthur Keith kom fram till att det var en människoskalle men att det var en apkäke. Ett hopplock och en förfalskning. Inte ovanligt kanske att de båda sidorna trummade ihop vetenskapsmän som bevisade att deras sida hade rätt i den akademiska debatten. Det skulle dröja över 40 år innan fullständig klarhet kunde nås i tvisten. Genom en mer noggrann genomgång av marken och fynden kunde det konstateras att de var en förfalskning, den 21 november 1953.

 

Konsekvenserna

Piltdown människan kom att prägla synen på utvecklingen under en period. Nya bevis i Sydafrika som hittades, så antogs de bekräfta att Piltdown fynden var äkta. I början på 1920-talet hittades kranier i Kina som förändrade bilden något. Pekingmänniskan kunde efter studier konstaterades vara så människolik att den hamnade i Homus erectus gruppen. Det är annars i östra Afrika som studierna av den tidiga människan kom att fortsätta.

Under 1950-talet började de paleontologiska fynden upptäckas igen. Sydafrika låg långt framme men balansen tippade långsamt över till Kenya, Tanzania och Etiopien. En av den som gräver efter nya fynd är en engelsman som efter en skandal flyttade till Kenya och började utgrävningar i Turkana, Louis Leakey. Louis hade flyttat ihop med den yngre Mary Nicol. När hustrun begärde skilsmässa så gifte de sig och flyttade till Afrika. Paret kom att tillbringa resten av sitt liv i Kenya och bildade en familj. Namnet Leakey är i Kenya och inom paleontologin synonymt med utgrävningar om de första människorna. Det har gjort Nairobis nationalmuseum till en av de viktigaste platserna i världen där gamla mänskoskelett.

Louis var först ut med upptäckterna inom Leakey familjen, redan i början av 1950 kunde de första betydande fynden grävas fram. Hustru Mary följde efter och sönerna Richard och Robert kunde också gå vidare i familjetraditionen. Richard gifte sig med Meave Leakey och hon drev utgrävningar långt in på 2000-talet. Stafettpinnen ligger nu hos dottern Louise som forsätter familjens grävande traditioner.

De äldsta fynd som paleontologerna hittar, inte bara Leakey familjen, är ca 6 miljoner år gamla. Det att jämföra med Lucy, som kanske är den mest kända förhistoriska människan som är ca 3 miljoner år, och det är ingen bluff!