31 maj 1942 – Eldstorm över Köln

Bakgrunden

Flygets ankomst till striderna under Första världskriget var något nytt. Det blev ett tredje element att kriga i. Striderna var inte särskilt organiserade till att börja med men vart efter kriget pågick utvecklades olika delar av den militära flygverksamheten. Jakt för försvar, spaning för information och bombflyget för attack. När mellankrigsperioden väl hade infunnit sig utvecklades det militära flyget ännu mer, inte minst teoribildningen till vad som skulle kunna åstadkommas med det nya vapnet. En av de dominerande teorierna var att det skulle gå att bomba ett land till underkastelse. Kanske är det ur detta perspektiv som vi ska se den första riktiga terrorbombningen, anfallet mot Guernica 1937. Det är kanske ur samma perspektiv som vi ska se Herman Görings order om att koncentrera de tyska bombplanen mot London, för att bomba staden till underkastelse. Resultatet visade sig underligt nog bli att motståndskraften och kampvilja hos civilbefolkningen ökade. Något som de allierade skulle upptäcka när de själva försökte sig på samma metod mot tyskarna.

Arthur Harris eller bomber Harris utsågs 1942 till chef för RAF:s bomber command. Hans idé var i överensstämmelse teorin om att det skulle gå att bomba ett land till underkastelse för att få slut på kriget. Tyskarna var mycket framgångsrika. Vintern hade varit svår på östfronten men en ny våroffensiv i öster var att vänta. Snart började rapporterna komma in om Mansteins anfall på Krimhalvön och anfallet över stäpperna som skulle sluta vid Stalingrad vid Volgas strand. Bomber Harris villa dra sitt strå till stacken och prövade några räder på de nordtyska städerna Lübeck och Rostock. RAF lyckades förstöra de gamla städernas medeltida kärnor. Harris tänkte stort och beslutade sig för att skicka i väg den största luftarmada som kriget dittills hade skådat. 1000 flygplan. Målet blev Tysklands fjärde största stad Köln. Officiellt var orsaken att staden hade ett industriellt värde, men inofficiellt så var det kanske att staden var lätt att navigera till där den ligger vid floden Rehn. Bomberna börjar regna över staden den 31 maj 1942.

 

Konsekvenserna

Köln blev svårt skadad, men skulle ändå utsättas för ytterligare storskaliga bombattacker innan kriget var över. Britterna hade 90 % av sin flygflotta intakt och satte in den mot Essen fyra dagar senare. Britter och även amerikanare fortsatte sin strategi att försöka bomba tyskarna till underkastelse. Det misslyckades i totalt praktiken. Den tyska civilbefolkningen reagerade ungefär som den brittiska gjort under blitzen ett par år tidigare med sammanhållning och stridslust. De som kanske drabbades hårdast av bombningarna var soldaterna i fält som utöver sin egen situation nu också behövde oroa sig för familjen i Tyskland.

Britterna bombade om nätterna för att undvika att attackeras av Luftwaffe medan amerikanarna satsade på dagbombningar för att kunna hitta bättre. De utvecklade bättre försvars på bombplanen och P51 Mustang som var ett jaktplan som kunde följa med till Tyskland för att skydda armadorna mot det tyska jaktflyget. Även de allierade skiftar taktik. De bygger ut sina resurser och skickar fler och större bombarmador över Tyskland och de beslutar även att rikta in sig på en strategiskt viktig produkt; kullager. De sätter press på SKF och Sverige att sluta leverera. I Tyskland flyttas produktionen ut i små lador på landet och det blir omöjligt att få stopp på den tyska krigsproduktionen. Först efter landstigningen i Normandie går det att spåra en nedgång i den tyska produktionen.

Bombtaktiken var inte framgångsrik. Den användes även i Vietnam utan att uppnå sitt syfte liksom i Gulfkriget 1991. Första gången som taktiken lyckades var i NATO:s krig mot Serbien 1999 där resultat blev någotsånär som det var tänkt av strategerna 70 år tidigare. Men då hade massbombningarna ersatts att försök att slå ut nyckelfunktioner i ett modernt samhälle.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

27 maj 1860 – Garibaldi anfaller Palermo

Bakgrunden

De italienska stadsstaterna dominerade handeln i Medelhavet under den senare delen av medeltiden. När deras storhetstid var över kom den Apenninska halvön att domineras av det Habsburgska väldet. Inte minst Spanien som finansierade sitt deltagande i det 30-åriga kriget med skatter som togs ut i Italien. I Rom satt påven och försökte återställa den kristna världen genom sin motreformation. Påven och Vatikanen blev en viktig faktor för att behålla det gamla Italien så de kunde behålla kyrkans ställning i de olika delarna av landet. Sakta flyttade fokus över från Madrid till Wien vad det gäller inflytandet. Det spanska tronföljdskriget 1701 – 1714, betydde två saker för Italien, det ena att området slutligen flyttades till österrikiska intressesfären och att Frankrike fick intressen på halvön. Spanjorerna gjorde försök under 1700-talet att ta tillbaka sin ställning men nästa förändring kom när Napoleon krigade mot österrikarna i Italien. Efter segern satte han sig själv som regent i Rom, över det italienska kungariket.

Wienkongressen 1815 återställde det lapptäcke av italienska stater som fanns före Napoleons enande av stövellandet. Olika furstar gjorde vad de kunde för att behålla makten över det lilla de hade och fick mer och mer problem med den växande nationalismen som svepte farm över Europa under 1800-talet. Katolska kyrkan och Vatikanstaten motsatte sig tanken på ett enat land och anarkin tilltog. Två ledare för enanderörelsen var Giuseppe Mazzini och Giuseppe Garibaldi. En annan, lite mer konservativ ledare, var Sardiniens kung, den blivande Viktor Emmanuel II. Under deras ledning bryter ett inbördeskrig och Garibaldi går i spetsen får sina trupper och anfaller Palermo på Sicilien den 27 maj 1860.

 

Konsekvenserna

Garibaldi stannade på ön under hela sommaren och tog bit för bit från kungariket, Bägge Sicilierna. Han stannade inte där. Mot sina överordnades order, bland dem kung Victor Emanuel skeppade han över sina trupper till fastlandet. Trots att han var underlägsen i antal kunde han besegra Neapel. I segertåget fanns den blivande kungen med. Framgångarna fortsatte och i mars 1861 kunde kungariket Italien utropas i Turin. Italien var fortfarande inblandat i storpolitiken och en bricka i spelet mellan Frankrike och Österrike. Först stödde de fransmännen mot de österrikiska intressena, som var stora, i Italien. Sedan stödde de Preussen i kriget mot österrikaren 1866, när Preussen tog över den ledande rollen bland de tyska staterna. De fortsatte att stödja Preussen mot Frankrike i kriget 1870-71 som ledde fram till det tyska enandet. Där vann italienarna de franska områdena på halvön, bl.a. Rom.

Detta är en tid när européerna börja stycka upp Afrika mellan sig för att få kolonier. Det unga Italien vill också vara med och tog Libyen som sitt 1913. De hade kommit i dispyt med fransmännen om kolonierna i Nordafrika och gick samman med tyskar och sina traditionella fiender, österrikarna, i Trippelalliansen. En pakt som landet inte levde upp till under första världskriget. De bytte sida mot löften att få österrikiskt territorium. Vilket Italien fick efter freden i Versailles.

Efter Första världskriget hamnade det unga landet i en svår kris. Kung Viktor Emanuel III hjälpte till så att fascistledaren Mussolini kom till makten. Det gick bra för Italien ända tills Mussolini ställde sig på tyskarnas sida under andra världskriget. När de allierade hade återtagit hela halvön ville italienarna inte ha kvar sin kung för hans inblandning med fascisterna. Han avsattes och det infördes återigen i republik med säte i Rom. Oron i den italienska politiken har fortsatt ända fram till nutid.

26 maj 1918 – Demokratiska Georgiska Republiken grundades

Bakgrunden

Georgien är en del av det strategiskt intressanta området Kaukasus. Området har varit omstritt i långa tider; perser och romare slogs där, mongolerna härskade i området, på 1700-talet flyttade Tsar-Ryssland fram sina positioner. Redan under 300-talet hade Georgien fått en stark nationell identitet under den Georgiska kyrkan, på 1400-talet var landet en regional stormakt som en kristen enklav. Under 1800-talet förryskades landet, men efter februarirevolutionen 1917, kollapsade tsarens makt. Soldater av kaukasiskt ursprung deserterade och det kom till sammanstötningar mellan olika folkgrupper. Georgien, Armenien och Azerbadjan bildade tillsammans en politisk enhet för att ersätta maktvakuumet: den kaukasiska federationen.

I denna tid av nationalistiska strömningar fortsätter grupper av georgier att kräva en egen nationalstat, uppbackade av kyrkan. Tyskland och Turkiet hade inget intresse av den nya federationen och motarbetade den. Spänningar mellan folkgrupperna gjorde det till slut omöjligt att fortsätta och Georgien utropar sin självständighet den 26 maj 1918.

 

Konsekvenserna

Historiens vågor har rullat fram och tillbaka i Kaukasus och nu blev Georgien självständigt igen efter drygt 400 år. Turkiet och Sovjetunionen hjälptes 1921 åt att krossa den georgiska självständigheten och Moskva tog över administrationen av området. Förryskningsprocessen fortsatte med brutala medel och bakom denna stod georgierna Stalin och Beria. 1936 blev landet en sovjetrepublik.

Efter Sovjetunionens fall 1991 blev Georgien åter självständigt men gränserna var omstridda. Som en del av Stalins skräckvälde hade folkgrupper flyttats från sina traditionella områden till nya och gränser ändrades. I takt med att Georgien närmade sig NATO så närmade sig minoriteterna i Georgien Ryssland och 2008 hamnade Georgien och Ryssland i öppet krig.

För att förstå vår nutid måste vi förstå vår dåtid och detta är inte sista kapitlet om Georgien och Kaukasus.

25 maj 326 f.kr. – Alexander vinner slaget vid Hydapses

Bakgrunden

Den unge grekiske kungen, Alexander av Makedonien, hade erövrat nästan hela den kända världen. Han hade lagt under sig östra Medelhavet och anfallit och besegrat den grekiska arvfienden, perserna och intagit deras land. Blickarna riktades längre österut mot det som idag är Indien. Det persiska riket hade runt 520 f.Kr. intagit det som idag är Pakistan så Alexanders grekiska trupper var redan långt österut. Han samlade ihop sin armé, lierade sig med ett antal indiska furstar och marscherade öster ut år 327 f.Kr. På vägen intog han Aornosfästningen, något som enligt legenden, Herakles misslyckas med.

I nuvarande Punjab vid floden Hydapses regerade kung Porus av Paurava. Mäktig som han var kunde Alexander inte marschera förbi honom utan att riskera sin flank och sina linjer bakåt. Inte heller kunde han förlora respekten hos sina allierade bland dem Kung Taxila som var Porus granne, genom att inte ta sig an den mäktige kungen. Drabbningen stod i slutet av maj. Vi vet att slaget stod i slutet av maj eller början av juni beroende på vilken källa vi tittar i. 25 maj är ett bra tips, varken bättre eller sämre än någon annan dag så här års. Detta hände ungefär den 25 maj 326 f.Kr.

 

Konsekvenserna

Det blev en lysande seger för Alexander, men kostbar. Kung Porus hade bjudit hårt motstånd och vunnit de grekiska angriparnas respekt, men nu ville de inte marschera över floden, längre österut, de fruktade de stora arméer som de trodde skulle finnas vid Ganges. Trupperna gjorde myteri och Alexander valde att gå sina soldater till mötes. Alexander tog sin armé söderut längs floden Indus som kom att utgöra den östra gränsen för hans rike. Efter några upprensnings aktioner längs floden så återvände han till Babylon där han avled tre år senare.

Kung Porus som vunnit grekernas respekt fick sitta kvar på sin tron och regerade vidare som en underordnad till en av Alexanders generaler som hade makten i hans frånvaro. Det var general Eumenes. När Eumenes blev kallad västerut tog han med sig stridselefanter och kavalleri från Indien. Han återvände och blev med tiden allt mäktigare. Källorna är inte helt säkra om Eumenes lät mörda Porus eller inte men han dog 317 f.Kr. Grekernas inflytande påverkade Indien och de kommande imperierna som tog efter och över den grekiska administrationen och den grekiska erövringen snabbade på utvecklingen av centralstyrningen av de indiska staterna.

Porus efterträddes av sin son Malayketu. Kungariket som vunnit sin rikedom genom handel runt floden Indus var nu målet för nya härskare söderifrån och olika imperier växte sig starka och tog makten på den indiska halvön. Buddismen skulle komma från Indien och sprida sig ut över Asien och indierna själva skulle ta till sig Hinduismen innan Islam skulle komma att vinna inflytande ca 1500 efter Alexander och etableras sultanatet i Delhi.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

24 maj 1626 – Manhattan säljs till Peter Minuit

Bakgrunden

Det är inte svårt att tro att indianer är något som tillhör 1800-talet och vilda västern. Det är också lätt att tro att New York är en amerikansk stad som inte har något med indianer att göra. Faktum är att i det som idag är New York levde flera olika stammar längs Hudsonfloden och den centralt liggande halvön som sticker ut i floden, Manhattan. Det blir en liten intressant tanke att försöka tänka bort alla modern bebyggelse och se en ren flod, en ö med träd, kanoter som paddlas fram och indianbyar med eld och rök till matlagning. Kanske var det detta han såg, Giovanni da Verrazzano, när han för fransk räkning 1524 som förste kände europé kom seglande in i New York bay.

Forskare har beräknat att det bodde ca 5000 Lenni Lenape indianer i området. Fokus låg mer åt New Jersey hållet och söderut. Norrut mot Connecticut hållet bodde mer Mohegan indianer. Vi skulle kunna säga att de delade på Long Island. Det skulle dröja till 1609 innan Henry Hudson på det holländska ostindiska kompaniets uppdrag letade efter en genväg till Kina. Han hittade ingen men kom att ge namn åt floden, åt Hudson bay och inte minst Hudson Bay Kompaniet som blev stora i Kanada. Hudson seglade en bit upp i floden och såg vilken stor bäver population som fanns och eftersom bäverpäls var på modet i Europa såg han också en god affär här. Ett antal år senare kom andra holländare till området för att handla och bygga nytt. I ett brev som finns bevarat till eftervärlden så köpte Peter Minuit, i spetsen för holländska kolonister, Manhattan från indianerna den 24 maj 1626.

 

Konsekvenserna

Fortet nya Amsterdam började byggas ganska omgående. Förhållandet till de omgivande indianstammarna var inte det bästa, inte heller till engelsmännen som var holländarnas euroepiska fiender. För att få fart på murbyggandet importerades slavar från holländska Västindien. Krigslyckan växlade och i mitten på 1640-talet tvingades holländarna skicka förstärkningar för att inte indianerna skulle besegra européerna. Förstärkningen kom och gav segern till holländarna och ett fredsavtal kunde slutas 1645.

I samband med det andra engelsk-nederländska kriget 1665, erövrade engelsmännen den holländska kolonin och ändrade namnet på den till New York. Striderna om Manhattan fortsatte och drygt tio år efter att engelsmännen erövrat staden var den säkert i deras händer. Staden blev en kosmopolitisk smältdegel av holländare, engelsmän och slavar. Hamnen gick hand i hand med handeln som drev utvecklingen framåt. Importen av slavar fortsatte och runt år 1700 beräknas två av fem invånare vara slavar från Afrika. Om afrikanerna ökade så minskade den indianska befolkningen. De trängdes bort från sina traditionella områden och marginaliserades. Under sjuårskriget i Kanada, mot fransmän och indianer, var New York basen för de brittiska operationerna.

Så brittisk staden var så kom New York att bli en hörnsten i frihetskriget mot engelsmännen. Efter den amerikanska förlusten av Boston så förstärktes försvaret av New York eftersom George Washington antog att britterna var ute efter den viktiga hamnstaden. Han strategi var riktig. Britterna började anfalla på hösten och efter ett par månader intog de staden. Det blev centrum för den brittiska närvaron i Amerika och de kom att stanna kvar till slutet på det amerikanska frihetskriget 1783.

23 maj 1940 – Hitler beordrar halt vid Dunkirk

Bakgrunden

Redan efter maktövertagandet vintern 1933 redogjorde Hitler för sina generaler om sitt erövringskrig. Han lyckades lura till sig Rhenlandet, Österrike, Sudetlandet och Tjeckoslovakien. Sommaren 1939 försökte han bluffa till sig Polen men då var det stopp. Andra världskriget bröt ut den 1 september. Hitlers trupper var framgångsrika och fick hjälp av polackerna som grupperade sitt försvar för att inte provocera tyskarna. På en dryg månad hade tyskarna tagit sin del av Polen och ryssarna anföll polackerna i ryggen och det polska nederlaget var totalt. Hitlers prestige ökade och därmed också hans inflytande över de ledande generalerna. Det planerade anfallet mot Frankrike sköts upp till våren 1940 efter som operationer med mekaniserade förband fungerade dåligt på hösten och vintern.

Attacken mot Frankrike 1914 hade byggt på Schlieffenplanen och Frankrike hade byggt sitt försvar för att möta ett liknande angrepp. Tyskarna följde istället von Mansteins plan. De inledde med ett avledande anfall mot Holland och Belgien och de franska och brittiska trupperna stötte norrut för att stoppa anfallet. Tyskarna anföll genom Ardennerna och träffade försvararna i sidan och höll på att omringa sina fiender. Tyskarna var timmar från att förinta britterna vid Dunkirk när Hitler beordrade halt den 23 maj 1940.

 

Konsekvenserna

Britterna utnyttjade den respit som det tyska stoppet gav dem och evakuerade nästan 340 000 trupper men förlorade sin materiel. Den gick att ersätta men det hade inte gått att ersätta förlusten av trupperna.

Varför gav Hitler denna order, eller gjorde han det? Winston Churchill hävdar att det var von Rundstedt, den tyska överbefälhavaren i väster som gav den ödesdigra ordern men militärhistorikern Liddell Hart har kunna belägga ordern faktiskt kom från führerhögkvarteret. Hitler anförde tre olika förklaringar som var och en känns ihåliga men som sammantaget, eventuellt skulle kunna förklara ett irrationellt beslut.

Den första förklaringen är Hitlers egna erfarenheter från skyttegravskriget under Första världskriget. Han, och flera officerare med honom, visste vilken besvärlig terräng det var att strida i. Han ville inte förlora sina stridsvagnar i träskmarkerna i Flandern, utan spara den för kommande uppgifter, vilket skulle vara den andra förklaringen. Istället skulle Luftwaffe göra slut på britterna, vilket är den tredje förklaringen. I Franz Halders dagbok finns en anmärkning om att Dunkirk skulle överlåtas till Luftwaffe. Göring hade övertygat Hitler om att flygvapnet skulle klara uppgiften. Fältmarskalkens övertro på sitt eget vapenslags förmåga skulle bli dyrbart för tyskarna, nu och i Stalingrad.

Ingen förklaring är särskilt övertygande men konsekvenserna blev långtgående. De kan till och med ha kostat Hitler segern i kriget. Hade tyskarna britterna som krigsfångar och sedan direkt anfallit de brittiska öarna så hade kriget fått ett helt annat förlopp och tyskarna hade kanske stått som segrare. Men om det kan vi bara spekulera. Redan i samtiden fördes det fram tankar på att det fanns underliggande politiska motiv. Genom att spara de brittiska trupperna kunde det bli en förnuftig fred med London. Där satte Churchills envishet om seger till varje pris stopp för alla sådana tankar. En hedersam fred med ärkefienden Frankrike kan också ha stått på Hitlers agenda men av det blev det ingenting och kriget rullade på, kanske redan avgjort till de allierades fördel.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

22 maj 1455 – Slaget vid St Albans

Bakgrunden

England under senmedeltiden var ett feodalt samhälle. Kungen kunde regera riket tack vare att högadeln var lierad med kungamakten. Kungen var beroende av adeln för att få trupper och inkomster. Adeln var beroende av att få sina privilegier av kungen. För kungen gällde det att balansera allas intresse.

När en kung dog var det gott om potentiella tronarvingar. En del av dessa var betydligt mer ambitiösa än andra och kunde tänka sig att ta makten med våld. Det var vad som hände när Henrik IV tog över kronan från sin kusin, Rikard II 1399. Lionel av Antwerpen, kungasonen, hade även han ambitioner och stod närmare tronen än Henrik IV. Henrik, av huset Lancaster och även hans son var skickliga krigare och lyckades behålla kronan på sitt huvud och även utöka sina förläningar i Frankrike under 100-årskriget. Sonsonen Henrik VI var mindre lyckosam. Han var igen soldat och omgiven av impopulära rådgivare. Han blev än mer impopulär när han förlorat alla de engelska besittningarna i Frankrike. I princip var kungen bankrutt och kunde inte betala soldaterna sin sold.

Lionel av Antwerpens dotter blev ingift i huset York och hertigen av York, Rikard Plantanget, hade därför anspråk på den engelska kungatronen. Han samlade styrka och lyckades genom intriger få bort kungens närmaste och illa omtyckte rådgivare, Earlen av Sommerset. Henrik VI hustru Margaret av Anjou såg Plantanget som ett hot mot sin familj. Hennes man drabbades av sinnesjukdom och Plantanget tog över förmyndarregeringen. När kungen åter blivit frisk skärptes kampen om den engelska kungakronan. Drottning kallade i maj 1455 in stora rådet och passade på att utesluta adeln lierade med York. Provokationen gjorde att de två sidorna träffades med vapen i hand i staden Saint Albans, norr om London, den 22 maj 1455.

 

Konsekvenserna

Slaget inledde Rosornas krig, Lancasters röda ros mot Yorks vita. Kungen och hans trupper byggde barrikader i staden. Plantangets trupper stannade utanför staden och sedan ägnades flera timmar åt att skicka meddelande fram och tillbaka i ett försök att hitta en fredlig lösning. Plötsligt gick York till attack mot den barrikaderade staden, med höga förluster som följd. Earlen av Warwick tog med sig en del av trupperna och smög genom gränderna och lyckades överraska de kungliga soldaterna. Striden blev kort och härföraren, Earlen av Sommerset stupade. Warwick beordrade sina bågskyttar att skjuta ner kungens följe och flera av kungens ledande män föll och soldaterna flydde. Kungen själv togs tillfånga.

Det var inte det största slaget i historien och förlusterna var små, jämfört med många andra krig men politiskt var det betydelsefullt. Huset York hade kommit tillbaka och huset Lancaster hade fått sin kung tillfånga tagen av fienden. Slaget hade släppt den värsta spänningen mellan de båda ätterna och nu gjordes flera, men fruktlösa, försök att få ihop en fred. Det gick inte och istället ökade spänningen. Drottningen samlade stöd bland adeln för kungens sak och Rikard sökte stöd för sin, mot kungen. Båda sidorna samlade kraft och 1459 möttes de igen vid Blore Heath.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

21 maj 1991 – Rajiv Gandhi mördas

Bakgrunden

Under kampen för Indiens självständighet under 1900-talet var Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru ledarna på den hinduiska sidan. Nehru blev Indiens förste premiärminister vid självständigheten 1948. Han kom att sätta djupa avtryck i den indiska politiken som premiärminister fram till sin död. Nehrus dotter Indira gifte sig med Feroze Gandhi (inte släkt med Mahatma) och de fick två söner Rajiv och Sanjay.

Familjen flyttade till Delhi där Indira blev sin fars medhjälpare. Feroze valdes till parlamentsledamot och kom under Nehrus beskydd, men hans kampanj mot korruption gjorde att han blev en paria inom partiet. Han dog i en hjärtattack i slutet på 1950-talet. Indira var farmgångsrik med en egen karriär inom politiken och hon tog över som premiärminister 1966, två år efter faderns död.

Rajiv var inte intresserad av politik och utbildade sig till pilot och arbetade för Air India när han träffade en italienska, Sonia, om han gifte sig med. Tillsammans fick de två söner. Det var lillebror Sanjay som var den som skulle följa mor och morfars politiska bana. Indira matchade fram sin son tills han omkom i en flygkrasch 1980. Fem år senare sköts Indira till döds av sina sikhiska livvakter som hämnd för att hon beordrat stormningen av det Gyllene templet i Amritsar året innan. Rajiv gick nu över till politiken och blev Kongresspartiets ledare. Han gjorde en snabb politisk karriär och skickade bland annat en fredsstyrka till Sri Lanka 1987 för att få slut på inbördeskriget. Det blev en mardröm för indierna som fick dra sig tillbaka efter tre år. Rajiv Gandhis politiska gloria hamnade riktigt på sned när Bofors skandalen rullades upp och han röstades bort. Tamilerna skulle hämnas på Rajiv för att han skickade trupper till Sri Lanka. Under en återvalskampanj i södra Indien sprängdes han till döds av en tamilsk självmordsbombare den 21 maj 1991.

 

Konsekvenserna

Familjen Gandhi fortsätter att spela en central roll i den indiska politiken. Rajivs änka Sonia Gandhi tog över som ledare för kongresspartiet 1998 och har flera framgångsrika parlamentsval bakom sig. Rajiv äldste som Rahul har valts in i det indiska parlamentet.

Tiden efter Gandhi har varit framgångsrik men också politiskt turbulent. Kongresspartiet är det dominerade politiska partiet och det har bildats tillfälliga allianser bland andra partier som har vunnit parlamentsval men koalitionerna har inte blivit långlivade. Kongresspartiet har varit och ryggraden och stabiliteten i Indien. I valet 1991 återtog Kongresspartiet makten och påbörjade ekonomiska reformer. Indiens ekonomi växte och landet har blivit en av världens snabbast växande ekonomier. Bangalore är centrum för Indiens dataindustri och de har blivit mycket farmgångsrika. Omvärlden har börjat upptäcka den indiska ekonomins potential och sökt sig till den asiatiska halvön där en sjundedel av världens befolkning finns. Indiens militär blir också en viktig samarbetspartner i södra Asien. Befolkningsökningen är ett växande bekymmer och Indien har passerat en miljard invånare och det finns inga program, som i Kina, för att minsta befolkningsökningen. Indien och Kina är två framtidsmarknader och två länder som kommer att låta tala om sig mycket mer under de kommande 30 åren.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

19 maj 1968 – Port Harcourt erövras i Biafrakriget

Bakgrunden

Nigeria blev självständigt från Storbritannien 1960. Landet är som de flesta andra länderna i Afrika ett resultat av Berlinkonferensen 1878 vilket har mycket lite att göra med de gränser som utgör skillnaden mellan olika folkgrupper. I Nigerias fall finns det även skillnader i religion mellan olika folkgrupper.

Igbofolket bor i de sydöstra delarna av Nigeria och är kristna. De utgör en minoritet i det folkrikaste landet i Afrika där en majoritet är muslimer eller bekänner sig till inhemska religioner. Det finns rika fyndigheter av olja i Igbofolkets område och drömmen om ett eget land började spira bland Igboerna. Efter en statskupp 1966 och en mot kupp lite senare samma år, utropade Igbofolket sin självständighet, sitt Biafra den 30 maj 1967. Sju dagar senare började kriget när den nigerianska armén anföll den mycket dåligt utrustande och numerärt lilla Biafranska krigsskaran. Biafranerna var mycket motiverade och efter att inledningsvis ha pressats tillbaka gick de på offensiven och återtog förlorad terräng. I augusti hamnade kriget i ett dödläge och de båda sidorna valde att vänta ut varandra. Under våren beslutades sig den nigerianska militärledningen att svälta ut sin motståndare och gick på offensiven för att inringa utbrytare republiken. Under denna offensiv intas Port Harcourt den 19 maj 1968.

Konsekvenserna

Biafra kunde i längden inte stå emot den nigerianska övermakten och inringningen och svälten tog ut sin rätt. Barnen drabbades av bristsjukdomar som gjorde att deras magar svällde upp och när bilderna på barnen kvalades ut över världen fick detta ett stort genomslag i det nya mediet televisionen. Biafrabarn blev ett begrepp. Ur detta elände bildades organisationen läkare utan gränser av den franske läkaren Bernard Kouchner som arbetade i Biafra. Trots den hjälp som kunde smugglas in, bl.a. svensken Carl Gustav von Rosen ställde upp som legosoldat på den biafranska sidan, ökade trycket från nigerianerna och i januari 1970 inledde de sin slutoffensiv och den 13:e i månaden kapitulerade Biafra.

Nigerias historia kantas av militärstyre med kortare inslag av någon form av demokratiskt valda ledare. 1999 lämnade militären över makten till civila ledare och även om det har gått knackigt så har demokratin tagit sig framåt. Oljepengar ger landet goda inkomster.

Ännu idag, mars 2010, rapporterar media förekomsten av våld i Nigeria riktat mot människor med annan tro än den egna i Nigeria. Detta är ett område där konfliktlinjerna mellan kristna och muslimer är gamla. Jämför gärna med Central Afrikanska Republiken, Uganda och Kongo.

Oljekonflikten i Biafra tog slut men i början av 1990-talet tog andra stammar i Nigerdeltat till våld mot centralmakten. Ogoni och Ijaw är två av de grupper som tycker att de får stå tillbaka och att de är eftersatta när oljan från deras land exporteras ut på världsmarknaden. Mest uppmärksammad blev konflikten när författaren Ken Saro-Wiwa avrättades av myndigheterna 1995. Konflikten fortsätter ännu under våren 2010.

18 maj 1974 – Den leende Buddha exploderar

Bakgrunden

Den 6 augusti 1945 släpptes en atombomb över Hiroshima och världen var för alltid förändrad. Två år senare delades Indien i en hinduisk del, Indien och i en muslimsk del, Pakistan. De råder stor rivalitet och flera krig har utkämpats mellan länderna.

1962 anföll Kina det av Indien ockuperade Kashmir och Sovjetunionen valde att stödja Kina istället för Indien. Indierna vände sig till USA men Kina drog sig tillbaka innan USA behövde ingripa. Det alliansfria Indien lärde sig den storpolitiska läxan och valde att till största delen lita till sig själva. Kineserna hade ett eget atomvapenprogram och hade kommit långt i utvecklandet av en kärnvapenbomb och var ett hot mot Indien. Läget försvårades ytterligare när Kina 1965 ställde sig på den pakistanska sidan i konflikten.

Under 1950-talet byggdes ett kärnkraftverk i Trombay av kanadensarna. Indierna ville ha eget kärnbränsle för att kunna kontrollera hela processen och få fram det plutonium som behövdes för att bygga en egen atombomb. I mitten och slutet av 1960-talet, samtidigt som Indiens krig med Kina och Pakistan inträdde avspänningen i det kalla kriget – détente. Ett icke-spridningsavtal om kärnvapen förhandlades fram men indierna vägrade att skriva under avtalet. 1970 hade Indien tillräckligt med plutonium för att bygga sin egen atombomb.

Kriget 1971 mot Pakistan gjorde att det senare landets östra del blev självständigt under namnet Bangladesh. Indiens framgångar gjorde att de gick stärkta ur kriget och Kina hade hållit sig utanför. Ett närmande mellan USA och Kina gjorde att Indien blev ännu mera utsatt mellan Kina och USA:s allierade Pakistan. Vänskapen mellan Indien och Sovjetunionen växte sig starkare och Indien var mer beslutsamt än någonsin att utveckla sitt eget kärnvapen. Den leende Buddha, Indiens första atombomb, sprängdes fem minuter över åtta på morgonen den 18 maj 1974.

Konsekvenserna

Omvärldens svar var negativt. Kanada avbröt omedelbart sitt kärntekniska samarbete och Indien kunde inte få tillgång till material som behövs för civilkärnkraft. Idag kör deras reaktorer under IAEA:s kontroll.

Grannländerna i södra Asien blev oroade av indiernas framgångar och mest orolig blev Pakistan. Landet startade 1972 ett eget kärnvapenprogram och den civila regeringen satsade stora summor. Militären tog makten 1978 och tog även över kontrollen av kärnvapenprogrammet. Landet fick militärhjälp av USA, som skickade stora mängder vapen till Pakistan för vidare transport till Mujaheddin i Afghanistan som bekämpade den sovjetiska invasionen. Pakistan lyckades 1985 att spränga en egen atombomb och spänningen i södra Asien ökade. Vid flera tillfällen har kärnvapenländerna Indien och Pakistan varit på väg att råka i krig med varandra och en direkt förbindelse mellan Islamabad och New Delhi upprättades 1987 för att om möjligt undvika misstag. Än idag är länderna fiender och det är aldrig långt till ett nytt krig.

Indira Gandhi, dotter till Indiens första premiärminister Nehru. Hon utlyste undantagstillstånd i Indien och kom att styra landet enväldigt i två efter att han blivit åtalad för valfusk. Då passade hon på och gav tillstånd till att utveckla mer avancerade atombomber. Gandhi blev bortröstad men återkom i början på 1980-talet med sköts till döds av sin livvakt 1985.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.