30 april 711 – Morerna landstiger i Spanien

Bakgrunden

I Mecka, i dagens Saudiarabien, föddes en gosse som växte upp och blev karavanhandelsman. Efter religiösa uppenbarelser som nedtecknandes kom han att grunda en ny religion, islam. Redan under profeten Muhammed började islam sin expansion över Mellanösten. 642 har Egypten hamnat under muslimsk kontroll. Bysans som har stora intressen i norra Afrika sattes under press de kommande 60 åren. 661 hade Umayyad familjen tagit över kalifatet och tog Damaskus som sin huvudstad. Det var från Damaskus som expansionen av kalifatet fortsatte.

Runt 710 var hela den afrikanska medelhavskusten, ända till Atlanten, säkrat för kalifatet. När stadsbefolkningarna längs kusterna tog till sig de nya arabiska så var berberna, befolkningen i Atlasbergen i gränslandet mellan dagen Algeriet och Marocko, mer försiktiga. De kallas för hedningar i vissa beskrivningar och hade en sorts överhöghet över städerna på kusten. Arvet från Romarriket var stark och i förlängningen även Bysans. Det förekom oroligheter men såväl berber som kustbefolkningen kom närmare det arabiska. Till början i någon form av samexistens men mer och mer så växte grupperna ihop. Det är nu som de kom att kallas för morer. En morer som kom att göra sig ett namn var Tariq ibn-Ziyad. Nu är det inte säkert att han var morer. I källorna finns tre olika förklaringar till var han kommer från, men i vår historia blir han morisk. Det är heller inte helt klart om han fick ett uppdrag av kalifatets företrädare att invadera den kristna iberiska halvön eller om det var ett mindre rövartåg som visade sig var enklare och mer framgångsrikt än vad som var förväntat. Tariq ibn-Ziyad och morerna landstiger i Spanien den 30 april 711.

Konsekvenserna

När morerna kom till Iberiska halvön så inkräktade de på visigoternas område. Kung Roderik, som vi vet väldigt lite om, styrde en del av Spanien, oklart hur mycket, men det var han som gick till försvar. I juli möttes de två i slaget vid Guadalete. Morerna var segerrika och kunde fortsätta sina erövringar. Morerna stabiliserade sina erövringar genom grundandet av riket al-Andalus. Sakta lade de under sig den Iberiska halvö och drog sig norrut mot Pyrenéerna. De korsade bergen och blandade sig i de interna frankiska striderna. De kunde bl.a. plundra Bourdaux och fortsatte norrut under befälhavaren Adb ar-Rahman. I oktober 732 stred de mot Karl Martells trupper vid Tours och blev slagna. Morerna drog sig tillbaka till Spanien. De skulle komma att fortsätta att göra raider in i Frankrike under många år.

Det Umayyadska kalifatet hamnade i svårigheter runt 750. Inbördes strider ledde till att Abbasiderna tog över kalifatet i Damaskus. Umayyaderna flydde och grundade ett nytt kalifat, denna gång i Cordoba. Morerna tog inte hela den iberiska halvön. Asturien, i nordvästra hörnet av halvön, blev kvar som en liten kristen enklav. Runt år 1000 börjar det bli samlingspunkten för kristna som vill se ett slut på morernas regim. Sakta och under en serie av framgångsrika kungar börjar morerna tappa mark. Från den kristna sidan ses det som ett korståg. 1236 faller Cordoba och några år senare är de moriska länderna vasallstater till den spanske kungen. Morerna gjorde uppror med de var inte framgångsrika. Den moriska historien i Spanien tar slut 1492 när Alhambra i Granada faller. Även om historien tar slut så lever arvet vidare ända in i våra dagar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

28 april 1192 – Konrad I av Jerusalem mördas

Bakgrunden

”Gud vill det!” hade han utropat, påven Urban II när han avslutade kyrkomötet i Clermont 1095. Vad Gud ville är svårt att veta men Urban ville bli den mäktigaste kristna ledaren. Det första korståget startade året efteråt och ett lämmeltåg med kristna adelsmän for i väg för att befria Jerusalem. Staden befriades genom plundring från rikedomar och genom mord på invånare. Tio Guds bud verkade inte gälla korsfararna. Tyvärr verkar det som kristna stiftar egna lagar, som de påstår kommer från Gud, för att passa sina egna syften. I Guds namn verkar vem som helst få göra vad som helt, trots att det bryter mot Guds bud.

Konrad av Montferrat, italiensk adelsman, var en av förgrundsfigurerna i det tredje korståget. Han var kusin med kejsaren i Wien, Fredrik Barbarossa och den franske kungen. Efter en tid i Konstantinopel for han till Tyr. Korsfararna hade blivit utkastade från Outremer efter slaget vid Hattin och flytt först till Accra och sedan till Tyr. När Konrad kom, förhandlade staden om att ge upp till Saladin. Konrad tog befälet och organiserade försvaret. Staden klarade anfallen och förblev i korsfararhänder.

Kungen av Jerusalem, Guy de Lusignan, hade lett korsriddarna i slaget vid Hattin. Nu släpptes han fri och reste till Tyr och begärde stadens nycklar av Konrad. Han vägrade och menade att Guy hade förlorat rätten till tornen efter förlusten vid Hattin. Guy var kung genom sitt giftermål med drottning Sibylla som hade arvsrätten. Nu startar en lång kedja av intriger mellan alla inblandade i korstågen. Richard Lejonhjärta stöder Guy och båda verkar vara beredda att göra vad som helst för att få sin vilja igenom. Mord är en lättvindig sysselsättning. Konrad spelar sitt eget spel med Richard och lyckas gifta sig med kvinna som har arvsrätten till Jerusalems tron i november 1190. I april 1192 blir han vald till kung och några dagar senare mördas han, den 28 april 1192.

Konsekvenserna

En mördare dödades och den andre togs tillfånga. Under tortyr erkände han att det var Richard Lejonhjärta som låg bakom mordet. Sanningen kommer nog aldrig fram, det finns många misstänkta men inga erkännanden. Konrads änka, som var gravid, giftes bort till Henrik II av Champagne, både misstänkt för mordet och brorson till Richard Lejonhjärta. Guy de Lusignan som var vasall till Richard, hade köpt Cypern av Richard där han huserade och fortsatte att kalla sig kung. Richard var ledare för det tredje korståget gjorde vad han kunde. Han undsatte utsatta kristna städer och kunde stärka den europeiska sidan mot Saladin. Han tågade mot Jerusalem men de många striderna slet på manskapet. Parterna kom överens om en treårig vapenvila. Korstågarna hade stärkt greppet om kusten men inte kunnat återta Jerusalem. I avtalet fick kristna pilgrimer fri tillgång till Jerusalem.

Richard hade bråttom hem. Hans bror John intrigerade och ville ta hans tron. Denna historia berättas kanske bäst i Robin Hood, men Richard fängslades på hemvägen av släktingar till Konrad och fick betala en dyr lösen för att släppas. Påvens förklarningar om varför de kristna förlorat i det heliga landet, ogudaktighet och intriger verkade stämma.

25 april 1915 – Landstigningen på Gallipoli

Bakgrunden

Ryssarna och turkarna krigade i Kaukasus och Ryssarna bad sina allierad att lätta på trycket i Kaukasus. Storbritannien och Frankrike försökte hjälpa till samtidigt som de sökte en transportväg för den nödvändiga krigsmaterielen till Ryssland. Tyskarna, turkarnas allierade gjorde vad de kunde för att förhindra en sådan manöver, men hade själva svårt att få fram materiel till Turkiet, så länge serberna inte kunde besegras. En inledande turkisk attack mot Suezkanalen hade misslyckats och Ententen planerade hur de skulle kunna öppna sjövägen till Svarta havet. I februari 1915 skickade de in en flotteskader i Dardanellerna för att beskjuta de turkiska artilleriposteringarna där. De återkom med goda nyheter att det skulle kunna gå att skjuta sig igenom. Den 18 mars sattes därför ett fullskaligt anfall in. Minsveparna hade inte lyckats med sin uppgift och flera av de stora slagskeppen skadades och sänktes av minor. Den brittiska amiralen beslutade sig för att dra sig tillbaka. Förlusterna hade blivit för höga.

I Västeuropa hade kriget hamnat i ett dödläge i skyttegravarna och det fanns ambitioner om en andra front för ytterligare splittra de tyska trupperna. Samtidigt ville man fortfarande öppna sjövägen till Ryssland och det beslutades om att anfalla Gallipolihalvön med marktrupper. Tanken var infanteriet skulle slå ut de turkiska forten och därmed skulle flottan kunna ta sig igenom Dardanellerna och transportera förnödenheter till sin allierade i öster. I Egypten hade frivilligstyrkor från Australien och Nya Zeeland samlats. Dessa trupper sattes in i anfallet mot Gallipoli som inleddes den 25 april 1915

Konsekvenserna

Turkiet var medvetna om fiendens avsikter. Anfallet med slagskeppen in i Dardanellerna visade tydligt vad Ententen ville och turkarna passade på att befästa sin kust. Anfallet mot Gallipoli kom lite som en överraskning men de uppsatta målen nåddes inte och den mycket försiktige generalen Hamilton valde att säkra landstigning området och avstod från att snabbt ta kontroll över den höglänta trängen. Turkarna var oorganiserade med de brittiska truppernas långsamhet gav turkarna tid att organisera ett bra försvar. Mustafa Kemal Bey var den ledande befälhavaren på den turkiska sidan och han skulle senare bli känd som Kemal Attatürk, det moderna Turkiets fader och grundare. Snabbt stelnade också den nya fronten på Gallipolihalvön till ett skyttegravskrig, med stora förluster i människoliv som följd.

För turkarna blev strider på Gallipoli ett direkt hot mot själva Turkiet. De skapade en nationellsamling och de kunde hålla ut tills tyskar och österrikare intagit Serbien och byggt ut järnvägen. Då började också tillräckligt med krigsförnödenheter komma fram till den turkiska sidan. Situationen för britter, australiensare och nyzeeländarna förvärrades snabbt. De befann sig på utsatta stränder under ständig beskjutning av välmotiverade turkar som kämpade för sitt land. För att bryta dödläget valde britterna att i augusti sätta in en stor offensiv mot turkarna, som även den misslyckades och januari drog man sig tillbaka helt. Initiativtagare och ytterst ansvarig för operationen på Gallipoli var först sjölorden Winston Churchill som också fick avgå till följd av misslyckandet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

24 april 1955 – Avslutningen på Bandungkonferensen

Bakgrunden

Det kalla kriget hade brutit ut med full styrka och antingen var man med på den ena sidan eller på den andra. En orsak var att den nya amerikanska utrikespolitiken, Trumandoktrinen, gjorde att USA ställde upp på alla regimer som ville bekämpa kommunismen. Länderna i Latinamerika stod på den amerikanska sidan och Europa var delat i två block, öst och väst. Asien var delvis på den östliga sidan i det Kalla kriget och det nyligen avslutade Koreakriget visade hur allvarlig konflikten var. I Vietnam kämpade en kommunistisk gerilla ett befrielsekrig mot fransmännen. Malaysia var indraget i ett inbördeskrig mellan britter och en kommunistisk gerilla. Indonesien hade blivit självständigt från Nederländerna efter att ha bevisat att de själva kunde slå den konkurerande kommunistiska gerillan. I Afrika var de flesta länder fortfarande kolonier till Storbritannien eller Frankrike. Frigörelseprocessen hade så sakta börjat, med endast några enstaka kommunistiska partier eller gerillagrupper.

I ett tal på Sri Lanka 1954 beskrev Indiens premiärminister Nehru, fem punkter som skulle vara vägledande för de indisk-kinesiska förbindelserna. Dessa fem punkter kom även att bli grunden för den alliansfria rörelsen. Året efter inbjöd Indonesiens president Suharto till en Afro-asiatisk konferens och passade på att marknadsföra Nehurus idéer om att stå utanför det Kalla kriget. Budskapet togs emot positivt av många länder och konferensen i Bandung avslutades den 24 april 1955.

Konsekvenserna

Det skulle dröja ett antal år innan det hände något mer. De fem ledarna, Nehru från Indien, Nkrumha från Ghana, Sukarno från Indonesien, Nasser från Egypten och Tito från Jugoslavien skapade den alliansfria rörelsen. Tito bjöd i september 1961 in länder till ett första toppmöte för att bilda den nya rörelsen.

Grundpelarna i rörelsen är ömsesidig respekt för varandras territorium och suveränitet, ömsesidig non-aggression, ingen inblandning staters inre angelägenheter, jämlik och ömsesidig nytta samt fredlig samexistens. 1970 la rörelsen till att de var fredliga lösningar på konflikter, förhindra att världens stora militärmakter etablerar basar på deras territorium samt att vara emot militär allianser. Den alliansfrirörelsen, med ett starkt Syd fokus, närmade sig idealen i FN.

Den alliansfria rörelsen fick aldrig det genomslag som den hade önskat. Det är lättare att hålla ihop en organisation som befinner sig under ett starkt yttre tryck, som NATO och Warszawapakten, än en rörelse som vill vara fria från det yttre trycket. Några medlemmar hamnade i krig med varandra som Indien och Pakistan. Avkoloniseringen av Afrika sköt fart under första delen av 1960-talet och antalet medlemmar ökade samtidigt som détente, avspänningen, genomsyrade årtiondet efter Kubakrisen. Inremotsättningar och konflikter gjorde att det inte var lätt att representera den tredje världen.

Efter det Kalla kriget slut och att kolonialismen upphört har den alliansfria rörelsen tvingats omdefiniera sin verksamhet och inriktning. Det har i tidsandan kommit allt mer att bli en röst för det fattiga södern och arbetar för i stort sett samma värden som FN står för. Det är kanske därför inte så konstigt att rörelsen fortfarande träffas och diskuterar men det sker numera i samband med FN:s möten i New York.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

23 april 599 – Mayakungen av Calakmul anfaller rivalen drottning Yohl Ik´nal av Palenque

Bakgrund

Yucatan halvön sträcker sig åt nordöst, ut i Mexikanska golfen, från den landremsa som utgör Mellanamerika. Det är i detta område där dagens Mexiko, Belize och Guatemala möts som Maya civilisationen utvecklades. Ca 2000 år f kr, hade jordbruket utvecklats och de första små samhällen, byar började skönjas. Utvecklingen fortsatte och runt 750 f kr, hade de första städerna etablerats och 250 år senare var större byggnader uppförda. För att lyckas med dessa, i många fall pyramider, krävs flera samverkande faktorer. Det måste finnas en stark religiös makt som kan samla befolkningen runt sådana projekt. Det måste finnas en stark centralmakt som kan organisera sådana projekt. Sedan behöver samhället ge sådant överskott, att det kan föda en befolkning som inte arbetar med den direkta försörjningen.

Mayacivilisationen har sin klassiska period som den kallas under från ca 250 f kr, till ca 900 e kr. Under den klassiska Mayaperioden utvecklas civilisationen till att bli en de mest avancerade någonsin, i sina astronomiska beräkningar, utan tillgång till datorkapacitet. Städerna och deras härskare blir en central del. Här liknas Maya ofta med det klassiska Grekland, där små stadsstater, står i olika politiska förhållanden till varandra. En av den mer kända var Palenque, nu på UNESCOS världsarvslista. Den ligger i Mexiko, strax norr om Yucatan halvöns bas och mitt inne i landet. En annan och närliggande stad var Calakmul. Den ligger på Yucatan mer i dagen Belize, nere på låglandet, vilket är ovanigt för en Mayastad, som oftast ligger i högländerna. Efter en period med torka anföll Calakmul Palenque den 23 april 599.

Konsekvenser

Vad hände med de besegrade? Svårt att svara på. Det finns flera alternativ, det ena är att de besegrade plundras och lämnades där de var. De underkuvas och blir vasaller till de segrande. De genomförs ett folkmord och de besegrade försvinner eller så försvinner de som slavar till segrarna. Av det vi kan utläsa av de stenstoder som står i de gamla Maystäderna, så fortsatte drottningen att regera i Palenque. Vi gissar att hon betalde tributer till Calakmul. Tolv år senare hade Palenque haft ett tronskifte och den nya regenten verkade ha intagit en mer självständig hållning gentemot Calakmul. Det resulterade i ett nytt anfall 611 och då dödades också de ledande i Palenque.

Calakmul hade en aggressiv politik mot sina grannar och 600-talet visar på en ökad spänning mellan just Calakmul och en Mayastad i dagens Guatemala, Tikal. Tikal hade besegrats i ett 35 år långt krig som slutade på 570-talet. Kanske ska vi se erövringen av Palenque som ett sätt att säkra den norra flanken och kanske också öka basen för att föra sina krig. Konflikten med Tikal var inte över för att kriget var slut. Det förekom gränsstrider men de räknas inte som ett krig. Spänningen mellan de båda staterna och deras härskare ledde fram till ett nytt krig 650. Det kom att vara i 45 år. Då hade Tikal ockuperats men de besegrade hade samlat kraft och slått tillbaka och vunnit en seger som avgjorde kriget till Tikals fördel.

Det tredje kriget bröt ut 720 och pågick till 744. Kriget slutade med att Tikal kunde slå sönder Calakmuls allierade i norr och bryta upp deras handelsvägar, kanske även Palenque ingick i detta mönster. Calakmul förlorade sin status som supermakt i Mayakulturen. Mayakulturen förlorade också, den gick in en nedgångsperiod och orsakerna till denna har många förklaringar; El Nino, svält, arbetskraftsbrist eller överbefolkning. Kvar finns resterna av ett folk som vi vet alldeles för lite om.

22 april 1529 – avtalet i Zaragoza sluts och världens länder delades mellan Spanien och Portugal

Bakgrunden

Under slutet av 1400-talet sökte sig de båda europeiska stormakterna Spanien och Portugal ut på oceanerna och upptäckte, för européerna, nya länder. Resorna hade gjorts möjliga genom att vinsterna från den ökande handeln satsades på nya och mer våghalsiga projekt. Portugiserna hade genom Henrik Sjöfararen utbildat sjöfarare och navigatörer och dessa for ut på de, okända världshaven. Det var portugiser som Lavrador, som kartlade den Nordamerikanska kusten upp till Grönland. Dias som var först att nå Godahoppsudden. Vasco da Gama som var först till Indien via Godahoppsudden och stannade till i Kenya på vägen. Sedan kom spanjorer som Columbus som for till Västindien, Pizarro som intog Inkariket, Magellan som seglade runt jordklotet, De Soto som utforskade södra USA och Verpucci som kartlade den Sydamerikanska östkusten. Verspuccis förnamn var Amerigo och han fick ge namn till den nya dubbelkontinenten.

Konkurrensen mellan de båda länder hade börjat tidigt, redan när Portugal 1455 fick monopol på slavhandeln av påven. Spanien ignorerade detta och risken för att de båda katolska länderna skulle hamna i krig med varandra var uppenbar. Påven vill undvika krig och uppmanade länderna att dela världen mellan sig. Förhandlingar inleddes och 1494 slöts Tordesillasfördraget genom att en linje sattes 370 Leagues (1850 km) väster om Kap Verde. Områden öster om linjen tillföll Spanien och områden väster om linjen blev Portugals.

1520 sökte sig både en spansk och en portugisisk expedition till Asien och båda gjorde anspråk på Moluckerna. Ögruppen låg både väster och öster om linjen. Tordesillasfördraget hade enbart en linje i Atlanten och det blev några mindre sammanstötningar innan länderna återigen började förhandla, nu om en linje i Asien som skulle reglera de olika intressesfärerna. Portugal fick Moluckerna och Spanien fick Filipinerna fast att dessa låg i det portugisiska området. Det reglerades i Zaragozafördraget som skrevs under av respektive länders monarker den 22 april 1529.

Konsekvenserna

För Spanien och Portugal var avtalet giltigt fram till slutet av 1800-talet. Spanien etablerade kolonier i Stilla havet, Sydamerika och Filipinerna och behöll dessa öar fram till kriget med USA 1898. Det var också i Sydamerika som avtalet hade längst giltighetstid.

Portugal etablerade kolonier i Brasilien, Afrika och Asien som låg inom deras intressesfär. (Det är därför som det i Brasilien talas portugisiska medan det i övriga Sydamerika talas spanska). Portugals storhetstid varade inte länge men trots det kunde de behålla flera områden långt in på 1900-talet. Guinea-Bissau, Angola och Moçambique i Afrika som blev självständiga 1973-75 och Macau i Asien återlämnades 1999 till Kina

Övriga länder i Europa valde att strunta i avtalet och etablerade kolonier där det inte fanns några andra makter eller erövrade områden från Spanien och Portugal. De båda iberiska makterna tappade i styrka och fick släppa ifrån sig områden till länder på uppgång, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien.

21 april 1509 – Henrik VII avlider

Bakgrunden

Han föddes på Pembrook slottet i Wales 1457, under en intensiv period av Rosornas krig. Hans far var Edmond Tudor, Earl av Richmond och han kunde ställa krav på den engelska kungatronen men på mycket långt håll. Tudor tillhörde huset Lancaster som var på defensiven. Henriks far dog i fångeskap hos Yorksidan redan innan Henrik föddes av sin 13-åriga mamma. När Edward IV återkom till tronen 1471 flydde Henrik till Frankrike med sina släktingar. Han bidade sin tid och framstod allt mer som Lancasters ende kvarvarande tronpretendent efter att prinsen av Westminster stupat. Henrik samlade trupper omkring sig och lyckades skeppa dessa till Wales 1485. Marschen mot London startade och vid Bosworth Field mötes han av kung Richard III armé. Richard stupade på slagfältet, och Henrik lät dubba sig till kung.

Henrik försvarade sin kungatron vid slaget Stoke 1487, avslutningen på Rosornas krig, och kunde säkra freden i landet och tronen åt huset Tudor. Ett av de medel han använde var att gifta sig med en framstående företrädaren för den förlorande sidan i inbördeskriget, Elizabeth av York och tillsammans la de grunden för den röd och vita rosen, på den engelska tronen. Henrik hade en klar agenda, först måste han vinna freden. Han tvingade den ganska självständiga feodala adeln till mer underdånighet gentemot kungamakten. Han lät gifta bort sina barn i välplanerade äktenskap med inflytelserika kungahus på den europeiska kontinenten framför allt det spanska och det franska, men även i det skotska kungahuset gifte han in sin äldsta dotter. Därefter lyckades han bygga upp landets ekonomi innan han drabbades av tuberkulos och avled den 21 april 1509.

Konsekvenserna

Henrik hade skött utrikespolitiken väl. Genom avtal med Frankrike hade han gett upp de engelska kraven i Frankrike och via ett avtal med skottarna försökte han bryta upp ”the old alliance” mellan skottar och fransmän. Han hade även slutit avtal med Spanien och Nederländerna om handel. Han efterträddes av sin son Henrik VIII, någon som vi kanske mest känner för alla sina fruar. Jakten på en manlig arvinge var drivkraften bakom alla giftermålen. Genom att försöka att skilja sig, i strid med den katolska kyrkans lagar, kom Henrik att bli bannlyst och svarade med att bilda Church of England med sig själv som överhuvud. Detta i kölvattnet av Luther och protestantismen som växte fram i Tyskland. Därmed kom öriket att skilja sig från kontinenten i övrigt.

Henrik VII kallas den brittiska flottans fader genom att han satsade pengar på att bygga upp och utveckla en skeppsindustri. Det kom att senare lägga grunden till att britterna kunde regera världen, genom sin flotta. Henriks dotter Elizabeth I var regent när spanjorerna 1588 försökte invadera England men förlorade sin stora armada under försöket. Skeppsindustrin gav också möjlighet för upptäckarna Drake och Raleigh att ge sig ut på haven.

Jakten på en manlig arvinge slutade med, Henriks VIII dotter, den katolska Maria I på tronen 1553-1558 och senare hennes halvsyster den protestantiska Elizabeth I från 1558 fram till Tudortidens slut 1603 när hennes skotska släkting och kung, barnbarns barn till Henrik VII, tog över den engelska tronen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

19 april 1246 – Slaget vid Haugsnes

Bakgrund

Harald Hårfager var den norska kung, som om vi ska tro de gamla källorna, enade Norge på 870-talet. Han gjorde slut på de gamla småkungadömen och satte sig själv på den norska tronen. Vid den här tiden var det Trondheim som centrum i den norska världen. Förlorarna stannade inte kvar i Norge. Det valde att fly eller tvingades på flykt. Vägen gick väster ut och Island var ett av målen för flyktingarna. En inte helt ointressant jämförelse med de båtflyktingar som idag försöker ta sig över haven i sökandet efter ett bättre liv. Sant eller inte, men sagorna placerar detta i tid ungefär samtidigt som vi kan se att Island bli koloniserat.

Det påstås att Island koloniserades på 60 år. Tidigt så började människorna organisera sig i lokala ting. Till slut samlades alla islänningar till Allting, vilket räknas som det äldsta parlamentet i världen. Ting var kanske lika mycket till för att ta hand om tvister och att döma brottslingar. Det fanns inga skrivna lagar utan lagmannen memorerade lagen som lästes upp när det behövdes. Samtidigt fanns det ingen ordningsmakt som kunde genomdriva de fattade domarna utan det var upp till var och en att få sin rätt. Island var stort och glest befolkat. Det innebär att det var långt mellan gårdar och stormännen blev allt viktigare och mäktigare. Det innebar också släktfejder. De isländska lagen gav en släkt rätt att hämnas på en släkting till den som var dömd vilket satte människorna under stort tryck. Det gällde att hålla sina fränder i styr, för man var beroende av varandra när landet var så glest befolkat.

I början av 1200-talet inleds en orostid. Två släkter hamnade i dispyt med varandra om ett arv och medlemmar i de olika släkterna mördades. Asbirningaran hade tagit över dominansen av nordlandet 1238 från sturlungarna. Sju år senare ser de chansen att ta tillbaka det som de förlorat. De samlar trupper och anfaller asbirningarna vid Haugsnes den 19 april 1246.

Konsekvenser

Sturlungarna vann. Balansen i det isländska samhället hade ändrats så att färre släkter ägde mer vilket i grunden förändrade den relativa isländska demokratin till allt fler fick böja sig för stormännens makt. Tinget fick mindre betydelse. I de inbördes striderna var det inte längre hushåll mot hushåll med männen på gården utan det började bli härar om ibland upp till 1000 bönder som slogs, vilket tydligt visas i slaget vid Haugsnes. Här följer också att stormän tvingas fly till i första hand Norge och där söker de stöd hos den norske kungen. Tillbaka på Island gör de sig till tals för den norske kungen. Det slutar med att den isländska fristaten tar den norske kungen till sin herre, men att Island inte blir en del av Norge.

En annan kraft som kommer in i det isländska samhället är en allt starkare katolsk kyrka. Island tillhörde Lunds stift men flyttades till Nidaros under den senare delen av 1100-talet. Kyrkans framväxt i Norden faller väl in i tiden med en starkare kungamakt. Kyrkan och kungen hade ett ömsesidig beroende av varandra i sin strävan efter makt och inflytande. I södra Europa krockar dessa båda maktcentra med varandra i Investiturstriden i skarven mellan 1000-talet och 1100-talet. I Norden skulle det dröja till 1500-talet, när kungen gjorde protestantismen till statsreligion. Inte sällan var det utlänningar som kom in som kyrkans män. De kunde ta över domsrätten och dömde ut höga böter för brotten. Detta skapade en rik och välmående kyrka och med det lycksökare och giriga herrar som försåg sig själva. Island tappar mark under de svåra åren på 1300-talet där bl.a. digerdöden sveper fram. Kungen håller inte sina löften till islänningarna och när Hansans makt ökar tar de över det isländska fisket. På 1500-talet börjar reformationen och det starkt katolska Island gör lika mycket motstånd mot den nya kristendomen som de gjorde när de skulle ge upp asatron.

18 april 1864 – Danskarna besegras vid Dybböl

Slagfältet i Dybböl är idag ett museum. Delar av den danska försvarsanläggningen är uppbyggd. I bakgrunden skymtar väderkvarnen som blev känd under slaget.

Bakgrunden

Grevskapen Schleswig och Holstein hade ett speciellt folkrättsligt förhållande. De tillhörde INTE Danmark utan till en tysk greve som härskade i grevskapen. Denne greve var också kung av Danmark. Holstein hade en tysk befolkning och var medlem i det tyska förbundet medan Schleswig hade en blandad tysk-dansk befolkning och stod utanför förbundet.

1848 hade den tyska befolkningen i grevskapen gjort uppror mot danskarna och stormakterna hade hindrat Preussen från att hjälpa tyskarna. Upproret slogs ner och fred slöts 1851 och som en eftergift till tyskarna ändrades inte grevskapens folkrättsliga status.

Fredrik VII av Danmark dog 1863 utan att lämna efter sig någon manlig arvinge. Den danska tronen övertogs av den utsedde tronarvingen Kristian IX. Tvärt emot freden 1851 undertecknade han den så kallade novemberförfattningen 1863 som knöt Schleswig närmare till Danmark. Dagen efter gjorde prins August av Augustenburg anspråk på de båda grevskapen och utropade sig till kung Fredrik VII av Schleswig-Holstein. Han erkändes av flera tyska furstar och tyska trupper avancerade in i Holstein som danskarna lämnade.

Bismarck hade 1862 blivit ministerpresident i Preussen och hade som ambition att bygga upp ett starkt tyskt kejsardöme. Preussen var den ledande tyska staten i det tyska förbundet och jämbördiga med Österrike. Bismarck behövde något som kunde samla de tyska staterna bakom sig, krisen i Schleswig-Holstein blev en perfekt förvändning.

Den 18 januari 1864 lämnade Preussen och Österrike ett ultimatum till danskarna, att säga upp novemberförfattningen, danskarna vägrade och kriget började. Danmark hade inte förankrat politiken hos stormakterna och stod ensam i konflikten med grannarna i söder. Sveriges kung Karl XV lovade att skicka trupper men det stoppades av den svenska regeringen och därmed dog skandinavismen som politisk idé.

Tyska trupper avancerade fram till Danevirke som övergavs och istället samlade danskarna sitt försvar vid Dybböl. Tyskarna och österrikarna belägrade Dybböl som stormades och intogs den 18 april 1864.

Konsekvenserna

Tyskarna fortsatte sitt avancemang in i Danmark och ockuperade hela Jylland innan det kunde slutas fred i Wien i oktober. Freden var hård för danskarna som fick lämna ifrån sig Schleswig-Holstein, knappt hälften av sitt territorium. Ett trauma som kan jämföras med Sveriges förlust av Finland 1809. De danska områdena i Schleswig återlämnades i Versailles freden 1919.

Bismarck fortsatte enandet av Tyskland och 1866 blev det krig mot Österrike. I slaget vid Königgrätz förlorade österrikarna och Preussen tar över ledarskapet i det tyska statsförbundet medan Österrike lämnas utanför.

Bismarck fortsatte sitt politiska spel och lyckade 1870 få Frankrike att anfalla. Tyskarna vann slaget vid Sedan och kunde 1871 utropa det tyska kejsardömet i spegelhallen i Versailles, mitt under brinnande uppror i Paris. Det tyska kejsardömet kom att dominera den centraleuropeiska politiken och Bismarck spelade ett avancerat politiskt spel för att undvika fler krig. Han avsattes till slut av kejsaren som inte klarade av balansgången och 1914 rullade det första världskriget igång. Fyra år senare flydde kejsaren till Holland och kejsardömet gick i graven i Versaillesfreden.

PersSkriverier har besökt Dybböl – läs mer om besöket!

17 april 1895 – Första kinesisk-japanska kriget slutar

Bakgrunden

I århundraden hade Kina varit det ledande landet i Asien. Grannländerna hade varit ”tributstater” till kejsarna i Peking. Kina var under dynasti efter dynasti mäktigt, starkt och inflytelserikt. Motsatsen var Japan som var stängt och splittrat av inbördes strider. Mitt emellan låg kejsardömet Korea, starkt knutet till Kina. Qingdynastin fick under 1800-talet allt svårare att hävda sin storhet. Kina säljer till de handelsglada européerna, landets te och porslin. Kineserna vill ha betalt i silver och snart är världens silver på väg att ta slut, eftersom kineserna inte handlar något från Europa. Britterna börjar smuggla opium och får betalt i silver som de sedan kan handlar för. Det skapar ett utbrett opiummissbruk som påverkar Kina. Kejsaren kommer under press och får allt svårare att försvara sig. Britter och fransmän startar krig och tar för sig av Kina. Inre oro tvingar fram förändringar och uppror efter uppror måste slås ned. Den kinesiska oviljan att lära av européer har ett pris. Med små medel kan de välutrustade britterna tillfoga Kina förnedrade militära nederlag.

Japan går en annan väg. Efter att Perry öppnat landet genomgår Japan en modernisering och tar till sig allt västerländskt. Snart flyttar japanerna fram sina positioner, inte minst i Korea. Där bryter det ut ett uppror 1894 och den koreanska kejsaren begär hjälp från Kina för att kväsa rebellerna. Japan ser med oro på att Kina skickar trupper till Korea som är en viktig, leverantör av mat till råvarufattiga Japan. Korea har kol och järnmalm som de framväxande japanska industrierna behöver. De skickar trupper till Korea för att skydda landet mot den kinesiska truppnärvaron. Det sino-japanska kriget bryter ut 1 augusti 1894.

Konsekvenserna

Enligt samtida europeiska observatörer så skulle den japanska armén och flottan inte bli någon match för den kinesiska. Japan hade färre trupper på plats i Korea men de hade fördelen av att ha den koreanska befolkningen mer på sin sida och regimen ger Japan uppdraget att kasta ut kineserna. Snabbt skjuter japanerna stora delar av den kinesiska flottan i sank. De avancerar norrut och anfaller, från landsidan flottbasen Weihaiwei. Japanerna fortsätter in Manchuriet och kineserna tvingas inse att de är slagna och måste söka fred. Freden blir kostsam för regimen i Beijing som ger bort kinesiskt land till fienden, bl.a. delar av Taiwan.

Regimens prestige förlusten i kriget mot Japan är enorm. Beijing armén är den som slagits mot japanerna. I södra Kina och Vietnam har det pågått ett krig mot fransmännen och ryssarna flyttar fram sina positioner mot Korea. Det pågår uppror i det inre av landet och kejsardömet är allt mer ifråga satt. Synen på utlänning, icke kineser, förändras. En ny kinesisk rörelse drar fram som hyllar det kinesiska och föraktar det utländska, inte minst den kristna missionen som blir allt mer intensiv. Samtidigt är det utlänningarna som förser kineserna med opium som slår hårt mot de sociala strukturerna. Kejsarinnan stödjer rörelsen som av européerna får namnet boxare. 1898 bryter boxarupproret ut det stöds av kinesiska trupper. Upproret riktar sig mot utlänningarna i Kina. När den tyska ambassadören von Kletter dödas sätter européerna in styrkor och de går hårt fram. Provinser som stött upproret skövlas och de som inte stött upproret skonas. Det står klart att det är utlänningarna som styr i Kina. 1912 genomförs en revolution som innebär slutet för det kinesiska kejsardömet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.