28 februari 1916 – Tyskarna i Kamerun ger upp

Bakgrunden

Det som är dagens Kamerun koloniserades i flera steg. De norra delarna hamnade runt sekelskiftet 1800 under islamskt inflytande och kom att utgöra en del av den arabiska slavhandeln i Sahara området, en handel som i mitten på1800-talet till stora delar upphört. Av européerna var det troligtvis portugiserna som först dök upp längs Kameruns kust under 1700-talet. Området var härjat av malaria och européerna valde bort det. När kininet tog steget över från Amerika och kunde bota malaria blev området intressant och en inflyttning av européer kom igång runt 1860.

Tyskarna kastade lystna blickar på den här delen av Afrika eftersom de redan hade betydande handelsintressen vid kusten och området stod inte under beskydd av någon europeisk stormakt. Gustav Nachtergal, var utskickad från Berlin av järnkanslern Bismarck, för att grunda kolonier åt den tyske kejsaren. Efter att ha säkrat Togo fortsatte resan österut. Han lyckades, efter förhandlingar, den 5 juli 1884 skapa den tyska kolonin Kamerun som bestod av dagens Kamerun och flera omgivande områden. Kolonialregeringen valde samma strategi som i Togo. De investerade kraftigt i infrastruktur genom att dra en järnvägslinje från kusten in i Afrika. Det anlades flera sjukhus runt om i landet, varav ett specialiserade sig på tropiska sjukdomar. Byggnationerna krävde stora arbetsinsatser. Afrikanerna var ovilliga att ta jobb på de olika projekten och Generalguvernören valde till slut att gå fram den hårda vägen. Han införde ett mycket illa omtyckt och orättvist system med tvångsarbete. Det blev så impopulärt att guvernören tvingades tillbaka till Tyskland.

Det moderna Kameruns historia är fullt av förändringar av landets gränser. 1911 var det dags när Frankrike och Tyskland efter avtalet i Fez valde att byta områden med varandra. Tyskarna gav upp ett område i norr till Tchad och fick i stället ett område i söder från Franska Ekvatorial Afrika. Nästa gräns förändring skedde några år senare när britterna anföll området från sina positioner i Nigeria i samband med krigsutbrottet 1914. Fransmännen anföll från Tchad och belgarna från Kongo. Det tog lång tid för angriparna att få bukt med de fåtaliga tyskarna men till slut fick de ge upp den 28 februari 1916.

Konsekvenserna

Den tyska kolonin Kamerun delades upp mellan Frankrike och Storbritannien. De fick senare i uppdrag av Nationernas Förbund att förvalta området. Britterna fick en mindre del som gränsade till Nigeria. Området administrerades från Lagos och befolkningen kände sig marginaliserade. Efter andra världskriget tog FN över ansvaret och omvandlade områdena till förvaltarskapsområden. Frankrike och Storbritannien fortsatte med administrationen. Omgående kom självständighet upp på den politiska agendan och 1955 förbjöd fransmännen det mest radikala nationalistiska partiet. Detta utlöste ett gerillakrig mot det franska förvaltarskapet och den 1 januari 1960 beviljades franska Kamerun självständighet. Det skulle dröja ytterligare några år innan upproret var helt kväst. I den brittiska delen blev situationen akut och en diskussion fördes om området skulle slås ihop med Kamerun eller med Nigeria. I en folkomröstning beslutade invånarna att området skulle tillhöra Kamerun och så skedde den 1 oktober 1961.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

27 februari 1560 – Avtalet i Berwick

Det moderna Berwick-upon-Tweeds landmärke, den gamla bron. Det var i Berwick som avtalet skrevs under.

Bakgrunden

Relationen mellan Skottland och England är inte enkel genom historien. Idag, så är de tillsammans i en personalunion i det förenade kungariket eller United Kingdom. Engelsmännens relation till fransmännen har sedan medeltiden kännetecknats av en stark rivalitet, ofta med fransk överhöghet till lands och brittisk till sjöss. Fransmän och skottar går tillbaka långt i historien i något som kommit att kallas för the auld alliance.

Jakob IV blev kung 1488 efter att ha segrat i slaget vid Sauchieburn. Jakobs far, Jakob III hade lämnat sin drottning, Jakobs mor. Han försökte intrigera mot sin äldste son och föra fram sin andre som tronföljare. Ett uppror bröt ut och i spetsen, i alla fall till namnet stod den blivande Jakob IV. Striderna var inte över, utan Jakob tog sig an sina fiender en efter en i små portioner tills han var kung över hela Skottland. Förhållandet till England hade varit bekymmersamt och kungen insåg att han behövde en stabil relation till den större grannen i söder. De slöt ett avtal. På 1500-talet så blandas religion och politik ihop. Skottarna har lovat fransmän och engelsmän samma sak och när katolska kyrkan tar det engelska partiet mot fransmännen så krävde fransmännen att skottarna uppfyllde sina löften i the auld Alliance. Påven varande skottarna att ge sig på engelsmännen. Skottarna anföll söder ut och kungen blev exkommunicerad och dödad i fälttåget.

Sonen Jakob V tog över och religionsfrågan blev mer tillspetsad. Jakob var katolik liksom dottern, sedermera drottning Maria Stuart. Hennes morbror var Henrik VIII av England och han tillhörde den anglikanska kyrkan. Hans andra dotter blev drottning Elisabeth I och hon slöt ett avtal med den skotska adeln i Berwick-upon-Tweed den 27 februari 1560.

 

Konsekvenserna

Henrik VIII:s dotter Maria tog över tronen och hon var en ivrig katolik, efter sin mor. Hon for fram och brände protestanter och återinförde katolicismen på de brittiska öarna. När hon dog tog hennes halvsyster Elisabeth över tronen och hon var protestant och försökte överbrygga de religiösa klyftorna som hennes halvsyster skapat. Elisabeths plats på tronen var inte säker. I Skottland satt hennes kusin Maria och gjorde, med katolska kyrkans stöd, anspråk på den engelska kronan.

Elisabeths far hade skilt sig från sin första fru och gift om sig. Därmed var Elisabeth, som var född i ett senare äktenskap, oäkting eftersom skilsmässa inte var tillåtet. Som oäkting kunde hon inte ärva tronen. Elisabeths far Henrik VIII hade inte delat påvens syn och grundande den anglikanska kyrkan och gjorde därmed allting lagligt. Maria Stuart hade flera engelsmän på sin sida. När konflikten blev som mest intensiv valde Elisabeth att arrestera sin kusin och sätta henne i husarrest åtta år efter avtalet i Berwick. Det är nu som religionen blir storpolitik. Spanien, en hörnsten i den katolska världen och världens ledande nation bestämde sig för att göra en insats. Med rikedomar som hämtas från i första hand kolonierna i Sydamerika så kunde de bygga en ordentlig flotta. Den samlades för att invadera öriket och återinföra den sanna tron. Den stora armadan seglade till engelska kanalen och splittrades av den engelska flottan och därmed var det akuta hotet avvärjt. Maria tog inte fångenskap väl utan gjorde flera försök att störta sin kusin innan Elisabeth tröttnade och lät hugga huvudet av kusinen.

26 februari 1948 – Kommunistpartiet griper makten i Pragkuppen

Bakgrunden

I München 1938 hade Frankrike och Storbritannien gett bort Tjeckoslovakien till Hitler. Chamberlins tal om ”Fred i vår tid” var inte värt pappret det var skrivet på. Tjeckerna skulle inte i första taget förlåta britter och fransmän för deras svek. Hitler invaderade först Sudetlandet 1938 och året efter resten av landet utan att omvärlden höjde ett finger mot avtalsbrotten. Tjeckoslovakien kom under den hårdförda nazistiska diktaturen och efter mordet på Heydrich 1942 hårdnade trycket ännu mer. Tjeckerna fortsatte sitt motstånd och kunde 1945 till stora delar befria sig själva utan hjälp av Röda armén eller den amerikanska krigsmakten. Det skapade en känsla av stolthet och tillit till den egna förmågan. Tjeckernas minne av Münchenöverenskommelsen gjorde att de hade mycket större sympati för Sovjet och för kommunismen som kämpat för tjeckerna sak och inte sålt ut dem till nazisterna.

I det enda fria valet i östblocket efter kriget fick det tjeckiska kommunistpartiet 38 % av folkets röster. De kunde bilda en koalitionsregering och i regeringsställning gick de mycket hårt fram och lyckades skrämma iväg många väljare till andra partier. Under slutet av 1947 såg de ut som om de skulle förlora regeringsmakten i det kommande valet i maj följande år.

Konflikten mellan kommunister och icke kommunister ökade drastiskt under vintern och den kommunistiske inrikesministern rensade ut icke kommunister inom polis och säkerhetstjänst. Icke kommunisterna krävde åtgärder mot detta och när ingenting hände avgick de ur regeringen 21 februari. President Beneš pressades av massiva kommunistiska demonstrationer och hot om att Röda armén skulle intervenera. Presidenten stod inte emot trycket utan godkände avskedsansökningarna. Av rädsla för vad som skulle kunna ske utnämnde han kommunistpartiets ledare Klement Gottwald till regeringschef. Den nya kommunistiska regeringen kontroll över Tjeckoslovakien den 26 februari 1948.

Konsekvenserna

Gottwald spillde ingen tid. Han och regeringen utarbetade ett förslag på en ny konstitution och presidenten vägrade skriva under förslaget. Kommunistpartiet samlade alla partier under betäckningen Nationella fronten och i valet 30 maj 1948 fick de nästa 90 % av alla rösterna.

Beneš tog konsekvenserna av valresultatet och avgick. Han ersattes av Gottwald och den nya konstitutionen godkändes. Det kommunistiska maktövertagandet var fullbordat. Tre månader senare dog Beneš.

Tjeckoslovakien låg inom den sovjetiska intressesfären i Centraleuropa och väst valde att inte utmana ryssarna. De ställde inte upp med hjälp mot kommunisterna som de gjort i Frankrike och Italien och de utnyttjade inte Trumandoktrinens möjligheter eller Marshallhjälpens ekonomiska påtryckningar. Det blev en lång period av förtryck i den centraleuropeiska republiken. Ekonomin stagnerar under det politiska förtrycket och i slutet på 1960-talet blommar Pragvåren ut i ett frihetsexperiment som slutade med en sovjetisk invasion i Brezjnevdoktrinens anda. Tjeckoslovakien återgår till det hårda förtrycket och blev också ett av de sista länderna att kasta av sig det kommunistiska oket i sin samvetsrevolution 1989. Men, redan 1956 ropade ungrarna på mer frihet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersResor har besökt Prag.

22 februari 2002 – Döden som öppnade vägen för fred i Angola

Bakgrunden

Han föddes 1934 i den portugisiska kolonin Angola. Jonas Savimbi var högutbildad och talade sju språk flytande. I Kina lärde han sig grunderna till maoismen vilket kom att göra honom till en de främsta gerillaledare genom tiderna. Grundade UNITA i mitten på 1960-talet och bekämpade de portugisiska ockupationstrupperna, samtidigt som de stred mot konkurrenterna i MPLA och FNLA. Efter landets självständighet från Portugal 1975 besegrades UNITA gerilla av den kommunistiska MPLA gerillan som hade hjälp av kubanska trupper. Savimbi flydde, och från det av Sydafrika ockuperade Namibia, startade ett långvarigt och blodigt gerillakrig mot regimen i Luanda. Den kommunistiska regimen i Angola var en nagel i ögat på många länder och Savimbi fick ett brett stöd från regimer runt om i världen, bl.a. Frankrike, Kina, Israel, Zaire och inte minst USA, där Savimbi var en välsedd gäst under Reaganadministrationen. För att finansiera gerillakriget utvann UNITA stora mängder diamanter som skeppades ut på världsmarknaden via Sydafrika.

Regeringssidan fick omfattande hjälp av Sovjetunionen och inte minst Kuba som 1975-91 hade trupper i Angola som stred i inbördeskriget. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade UNITA stora militära framgångar. Gerillan kontrollerade ungefär hälften av landet och inför valen 1992 slöts ett vapenstillestånd. Savimbi saboterade valen och inbördeskriget fortsatte. 1997, kom ett nytt fredsavtal och UNITA blev en del av regeringen men redan året efter var kriget igång igen. Det fortsatte tills Savimbi hamnade i en eldstrid i sin hemprovins Moxico mot angolanska regeringstrupper och ryktesvis även israeliska och sydafrikanska legosoldater. Med 15 kulor i kroppen stupade han den 22 februari 2002.

Konsekvenserna

Efter Savimbis död tog Lukamba över ledarskapet och en dryg månad senare hade den nya ledningen för UNITA och regeringen kommit överens om ett eldupphör. I augusti omvandlade UNITA sig från en gerillarörelse till ett politiskt parti och började avväpna sina trupper. Landet fortsatte att vara delat mellan de olika fraktionerna men i de demokratiska valen 2008 vann MPLA en klar seger.

FN:s närvaro i landet förändrades från att försöka skapa fred till att vara med och bygga upp ett fungerande civilt samhälle, och utmaningen är stor. Den civila infrastrukturen är slagen i spillror efter nästan 30 års inbördeskrig. Över fyra miljoner angolaner är flyktingar i sitt eget land. Det är svårt att flytta tillbaka till byarna eftersom det ligger över 15 miljoner minor i den angolanska jorden. Det gör att jordbruket inte kan fortsätta och människor kan inte försörja sig. Barnen drabbas som vanligt värst och en tredjedel av de angolanska barnen blir inte fem år gamla. Den angolanska regeringen, FN, minröjarna och världssamfundet har en stor och viktig uppgift framför sig, att utveckla landet så att det inte blir ett nytt krig igen.

Tyvärr fortsätter gerillaverksamheten i Angola och i januari 2010 överfölls Togos spelarbuss på väg till de afrikanska fotbollsmästerskapen och ett par medlemmar av laget dog i attacken.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

21 februari 1915 – Slaget om Verdun börjar

Bakgrunden

Efter det tyska anfallet på Frankrike 1914 hade frontlinjerna stelnat i ett skyttegravskrig. Julvapenvilan 1914 hade varit ett undantag i det eviga skjutande på fronten som sträckte sig från Engelska kanalen till den schweiziska gränsen. I norr hade engelsmännen försökt att gå till anfall Neuve Chappell för att driva bort tyskarna. Tyskarna hade svarat med lika framgångslösa operationer vid Ypren. Det hade varit kostsamma anfall i människoliv och de unga männen i skyttegravarna lärde sig snabbt att de nya vapen, kulsprutan och artilleriet behärskade slagfältet. Försvaret hade fått övertaget över offensiven.

I ledningen för de krigförande arméerna satt äldre herrar som hade en annan syn på kriget än den moderna som visade sig på slagfälten i norra Frankrike och Belgien. Den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn, ansåg att kriget inte skulle vinnas med en enda offensiv, men att kriget, likt Schleiffenplanen, skulle vinnas i väster. Han gjorde ett utkast för en ny offensiv strategi. Planen baserade sig på att den franska armén hade en låg moral och att det franska folket inte skulle kunna klara av en förlust av en symbolladdad stad som Verdun. Stadens symbolvärde gjorde att de franska soldaterna inte kunde retirera och det skulle innebära, att tyskarna skulle tillfoga den franska armén så allvarliga förluster, i manskap, att Frankrike skulle kapitulera.

Verdun utgjorde en inbuktning i de tyska linjerna och kunde därför anfallas från tre håll. Centralt i Verdun fanns ett underjordiskt fort och runt staden låg 30 fort, varav 18 underjordiska. Det tyska anfallet som inledde slaget om Verdun, började två dagar efter Ententens offensiv på Dardanellerna, den 21 februari 1915.

Konsekvenserna

Den tyska offensiven började med en omfattande artilleribeskjutning av själva Verdun, vilket fick de franska trupperna att fly. Tyskarna gjorde långsamma framsteg och kunde inta det centralt placerade Fort Douaumont redan på anfallets tredje dag. Förlusten av fortet var ett hårt slag för fransmännen. Anfallarna fortsatte att attackera men ett alltmer hårdnande motstånd gjorde att striderna återigen hamnade i ett skyttegravskrig, i mitten av mars. Den franske överbefälhavaren skickade den andra franska armén under general Petain till Verduns försvar. För att stärka defensiven införde Petain nya försvarslinjer och befäste dessa. Fransmännen satsade senare, under maj, på att ta tillbaka sitt förlorade fort och det till höga kostnader i människoliv.

Tyskarna kunde försvara sig och i slutet av maj ändrade de anfalls riktning till högerflanken och Fort Vaux. Den förste juni kunde de inta fortets tak medan undervåningarna hölls av fransmännen. I fem dagar rasade striderna i fortets trånga korridorer och förlusterna i människoliv var anstötliga. Försvararna gav upp sitt fort till tyskarna när vattnet tog slut. Det var dags för ett nytt byte av den franska ledningen. Den defensive Petain fick lämna plats för den mer attack villige artilleristen Robert Nivelle. Slaget om Verdun skulle komma att pågå i 10 månader och skicka ca 230 000 unga män till för tidiga gravar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

18 februari 1753 – Dagen som aldrig funnits i Sverige

Bakgrunden

År 46 före Kristus reformerade Julius Cesar den romerska kalendern. Cesar fastställde året till 365 dagar och var fjärde år skulle det infalla en skottdag för att kalendern skulle stämma. Han införde den Julianska kalendern.

1582 antog påven Gregorius XIII den Gregorianska kalendern. Skillnaden var att i den nya kalendern, är ej jämna århundraden skottår om de inte jämnt delbara med 400. Därför var 2000 ett skottår men inte 1900. Detta infördes för att kalendern bättre ska stämma överens med jordens omlopp runt solen. Kalendern kommer trots rättelsen att vara fel med cirka ett dygn på 3000 år. Länderna i Europa och världen införde den Gregorianska kalendern och det tog ungefär 350 år.

I Sverige blev övergången till den Gregorianska kalendern velig. Regering bestämde att skottdagen skulle tas bort under 40 år för att komma ifatt den kalendern som tillämpandes i Europa. Det första året där skottdagen togs bort 1700. Svenskarna glömde, på grund av krig, att ta bort skottdagen 1704 och 1708 vilket gjorde att det inte anpassades till det som var tänkt utan svenskarna hade ett helt eget kalendersystem, den svenska kalendern, som inte var i takt med någon annan kalender. De blev otympligt och Karl XII beslutade att återgå till den Julianska kalendern. Det skedde med en extra skottdag, den 30 februari 1712.

Fyrtio år senare var det återigen dags att införa den Gregorianska kalendern i Sverige. För att undvika den känsliga frågan att referera till en påve, kallades den helt enkel för, den nya stilen. Regeringen valde att plocka bort 11 dagar ur kalendern i februari månad. Den 17 februari följdes av den 1 mars. Därför kan vi säga att det hände absolut ingenting, eftersom dagen aldrig har funnit i Sverige, den 18 februari 1753.

Konsekvenserna

I början så räknades åren lite löst, i växlingarna av årstider, den verkliga tidmätaren var månen som med jämna mellanrum förändrades och gav en klar och enkel beräkning av tiden. Tyvärr stämmer månens förändringar dåligt överens med jordens varv runt solen.

I takt med den vetenskapliga revolutionen under renässansen så kom det fler och fler uppfinningar som mer noggrant mätte tiden. Visserligen hade gamla kulturfolk, som Mayaindianer och österlänningar genom observationer kunnat ge goda tidspositioner baserat på studier av himlakroppar och inte minst Galileis rön om solen som universums centrum. Upptäcktsresorna och navigationen liksom Industrisamhällets framväxt ställde stora krav på noggrann tidmätning. Det kom beslut på hur många timmar det skulle gå på en dag eller ett dygn och det konstruerades klockor som kom att bli allt mer exakta. Klockor med timvisare dök upp och följdes av klockor med tim- och minutvisare och slutligen även sekundvisare! Dessa klockor finns kvar än idag men numera är det ett klart övertag för klockor med elektronisk digitalteknik.

Sverige införde normaltid den 1 januari 1879, innan dess hade varje ort haft sin egen tid, skillnaden mellan Haparanda och Strömstad var 45 minuter.

16 februari 1617 – Freden i Stolbova

Bakgrunden

1600-talet inleddes för Rysslands del med flera år av dåliga skördar. Bönderna svalt och tvingades in till städerna där det delades ut bröd. Den sociala och politiska oron tilltog och landet försvagas. Polackerna såg möjligheterna och invaderar sitt grannland och Ryssland mer eller mindre kollapsar politiskt. Kungen, Sigismund III Vasa försöker att få sin son på den ryska tsartronen. Det är flera tsarer som kommer och går och lojaliteten växlar från den ena till den andra. Polackerna får ett bra grepp om Ryssland och när det inte längre finns någon som kan försvara landet passar kosackerna på att invadera och plundra från söder.

Ryssarna vänder sig till Sverige för att hyra legoknektar som ska hjälpa till mot angriparna. Som belöning ska svenskarna få delar av Karelen. Trupper utrustas och skeppas iväg och tillsammans bildar de en svensk-rysk här som intar mot Moskva med Jacob de la Gardie i spetsen. Trupperna lyckas driva bort polackerna men de kommer tillbaka och svenskarna blir ytterligare en invasions armé som lever på plundring i det södertrasade Ryssland. Det som till slut får ordning på läget är en folkarmé av bönder som vänder sig mot polackerna. Efter att ha återtagit Moskva samlas ryssarna för att välja en ny tsar. Polackerna förordar sin kandidat, svenskarna sin, en kandidat sig själv och så adelns favorit. Med våld försöker svenskarna placera kungen bror, hertig Karl Philip på den ryska tronen, men den ryska adeln kan enas bakom Michail Romanov. Svenskarna känner sig lurade på de områden som de blivit lovade för sin medverkan och det ingermanländska kriget bryter ut. Det ses allmänt som en del av den stora oredan och medan den svenska ledningen i Stockholm drömmer om ett välde i öster så försöker de svenska trupperna under Jacob de la Gardie att inta stad efter stad, ofta efter en längre belägring. Den ryske tsaren fortsätter kriget mot polackerna och endast en mindre styrka lämnas att kämpa med svenskarna, som sakta tar för sig av Baltikum. Förhandlingar inleds och freden i Stolbova sluts den 16 februari 1617.

Konsekvenserna

Freden gav Sverige flera landområden i öster och Sverige blir den stora segraren i den ryska oredan. Freden i Stolbova ger svenskarna självförtroende och den svenska statsledningen med Axel Oxenstierna i spetsen inser att Sverige kan föra en mer aktiv utrikespolitik. Gränsen i öster blev instabil. Ryssarna är avskurna från Östersjön, en nog så besvärande situation för den europeiska stormakten. De kom att ägna de kommande hundra åren att försöka återta de förlorade områdena och få kontakt med Östersjön igen. Ryssarna lyckas när Peter den store, 1703 kunde grunda Sankt Petersburg.

Ryssarna kom att bli ett mera långsiktigt problem medan det kortsiktiga var att konfrontationen med polackerna skärptes. Svenskarna och polackerna hade allt sedan Sigismunds förlust i slaget vid Stångebro och hans borttvingande från den svenska tronen inte rett ut sina inbördes förhållanden. Polackerna ansåg fortfarande att de hade rätt till den svenska kronan, den som Sigismunds kusin, Gustav II Adolf hade på sitt huvud. Till detta kom att båda ansåg sig ha intressen att försvara i Baltikum. Det skulle snart vara dags för ett nytt krig mellan olika grenar av släkten Vasa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

15 februari 399 f.kr. – Sokrates döms till döden

Bakgrunden

Desto längre tillbaka i historien vi söker oss desto svårare blir det att finna bra källmaterial. Historien om Sokrates har få huvudkällor kompletterat med fragment i olika framställningar. Platon och Xenofon var elever till Sokrates och vad de skrivit har överlevt till våra dagar. Filosofen Aristoteles har också skrivit om Sokrates. Platon har skrivit om mästaren i sina dialoger. Sokrates är en samtalspartner i dialogerna som ska utgöra Sokrates filosofi, eller kanske Platons filosofi. Att göra Sokrates till en av deltagarna i dialogen, så blir Platons filosofi trovärdigare. Dialogerna skulle kunna vara en hyllning till den gamle mästaren. Sokrates själv skrev inte eller om han gjorde det så har inget överlevt till vår tid. Xenofon var militärskribent och ger en helt annan bild av Sokrates. Aristofanes var en komediförfattare som beskrivit Sokrates i en nidbild i en av sina komedier. Han bör ha varit en känd personlighet för annars skulle inte nidporträttet fungerat som komedi hos den vanlige atenaren. Aristofanes fördel är att han är samtida med Sokrates.

Vad vi tror oss veta är att Sokrates bedrev undervisning för de som ville höra på, gratis. Det passade inte sofisterna som bedrev undervisning mot betalning och hade en annan filosofi. Kanske lyckades de övertyga atenarna att det ha sa var fel för att bli av med en konkurrent? Sokrates anklagades för att ha vilselett Atens ungdom och förnekat gudarna. För sina brott dömdes han till döden av folkförsamlingen i Aten. Det finns ingen tillförlitligt källa som anger vilken dag detta skedde men en högst osäker källa anger dagen till den 15 februari 399 f. kr.

Konsekvenserna

Avrättades Sokrates direkt? Nja, det är svårt att veta. Mycket osäkra källor anger dödsdagen till någon gång i maj. Det verkar i alla fall klart att Sokrates fick hålla ett försvarstal. Vad han sa får vi veta genom våra källor men, de var inte närvarande utan fick i sin tur höra innehållet av de som varit där, andra handsuppgifter. Kanske inte så underligt att källorna nästan säger emot varandra om innehållet. Skribenterna fick tolka vad de hört av de som varit närvarande. Vad som sades berodde på inställningen till Sokrates och vad skribenterna hörde berodde också på deras inställning till Sokrates.

Källorna är inte överens på många punkter. En källa anger att Sokrates inte var gift medan en annan ansåg att han var gift med den mycket grälsjuka Xantippa. Vad källorna verkar vara överens om var att Sokrates var mycket lärd eller vis. Att han tillbringat tid i krigstjänst för sitt Aten i striderna med Sparta. Att motstridiga källor säger samma sak ökar trovärdigheten för att de ligger nära sanningen. Det faktum att han varit militär gör att Xenofon tolkar hans budskap på ett sätt, som militär till militär medan Platon tolkar budskapet som mästare till adept. Aristofanes kanske tolkar Sokrates som offentlig person.

Det verkar som om Sokrates argumenterade för att han skulle benådas och landsförvisas. Det verkar också som om folkförsamlingen accepterade detta, men att Sokrates ändrade sig och tog det gift han blivit dömd till. Sokrates dog 399 f.kr. men vilken dag?

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

11 februari 1942 – Operation Cerberus inleds

Bakgrunden

Kejsar Wilhelm II rustade upp Tysklands flotta. Han ville att den skulle glänsa som Royal Navy, som hans morbror, Edward VII, styrde över. Britterna, som regerat världshaven sedan Napoleonkrigen gillade inte utmaningen, passade på att skrota den tyska flottan efter Första världskriget. Hitlers nazistregim gjorde en kraftansträngning på det marina området. De byggde flera stora krigsfartyg och hade vid krigsutbrottet en fruktad högsjöflotta. Den släpptes ut på haven för att härja bland allierade handelsfartyg. Ubåtarna, som varit ett viktigt vapen under Första världskriget utgjorde en mycket viktigt del av sjökrigföringen, men det var ytfartygen som var fruktade. Det var långa transportsträckor från Tyskland till operationsområden. För att säkra tillgången på bra hamnar med nära avstånd till handelsrutterna på Nordatlanten och sedan även till Sovjetunionen, var Norge och den franska Atlantkusten viktiga.

Royal Navy gjorde vad de kunde för att eliminera de tyska hoten. Sänkningen av Bismarck våren 1940 hade gjort tyskarna försiktiga och gett britterna en framgång. När operation Barbarossa inletts 1941 började konvojerna från USA strömma över Atlanten i en aldrig sinande ström. Hitler stationerade sina stora fartyg i norska fjordar och kom att utgöra ett konstant hot mot konvojtrafiken. Tre fartyg hade fastnat i franska Brest. Britterna försökte dagligen bomba de tyska ytfartygen för att eliminera hotet som de utgjorde och förr eller senare skulle de få in en fullträff. Hitler hotade sina amiraler med att skrota fartygen om de inte kunde flyttas till Norge och säkrare hamnar. Den tyska marinen inledde operation Cerberus den 11 februari 1942.

Konsekvenserna

På eftermiddagen stängdes hamnen i Brest så att den franska motståndsrörelsen inte kunde rapportera att fartygen hade lämnat hamn. Prinz Eugen, Gneisenau och Scharnhorst seglade ut i skydd av mörkret och satte fullfart norrut mot Engelska kanalen. Av en slump upptäcktes fartygen på förmiddagen den 12:e och en intensiv klappjakt inleddes. Attackplan från hangarfartyg anföll, torpedbåtar, bombflyg, kustartilleriet vid Dover och jagardivisioner anföll men ingen lyckades skada de tre krigsfartygen som så utmanande seglade längs den engelska kusten och genom den engelska kanalen. RAF placerade ut magnetiska minor i fartygens väg. Scharnhorst gick på en mina och fick sakta farten och strax innan målet i Wilhelmshafen gick hon på en andra mina men kom fram ett dygn efter de andra fartygen. Det blev en stor tysk propagandaseger.

Scharnhorst reparerades och skickades till Norge tillsammans med Prinz Eugen. Där utgjorde de och slagskeppet Tirpitz ett konstant hot mot de allierade. Gneisenau förstördes i ett bombanfall mot Kiel. Hotet från de tyska ytfartygen hade mycket hög prioritet hos den brittiska krigsledningen. De band upp stora brittiska resurser som kunde användas på andra områden, inte minst för att Royal Navy måste patrullera Norges kust. I St Nazaire, 20 mil sydöst om Brest fanns en torrdocka som var stor ta emot Tirpitz. I slutet av mars körde britterna in HMS Campbeltown i porten och gjorde dockan oanvändbar. Tirpitz gick sitt öde tillmötes när brittiska miniubåtar lyckades placera sprängladdningar under fartyget som skadades så att hon inte kunde flytta på sig. I november 1944 sänktes hon av brittiska bombplan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

10 februari 1763 – Parisfreden gör slut på sjuårskriget

Bakgrunden

Kanske kan vi kalla det Österrikiska tronföljdskriget 1740-48 för det Första världskriget. När kejsaren Karl VI, i Wien avled, dog huset Habsburg ut på svärdsidan och trots alla kejsarens försök att få sin dotter erkänd som sin efterträdare så startade ett krig om att föredela arvet efter kejsaren. Tronföljdskriget handlade inte enbart om den österrikiska tronföljden utan även om kampen om kolonierna. Habsburg och Storbritannien kom att stå mot Spanien och Frankrike. Frankrike som kommit igång senare än konkurrenterna i kampen om handeln på världshaven och grundandet av kolonier hade satsat stora pengar på att ta sig fram, i Nordamerika, i Västindien, i Afrika och särskilt i Indien. Britterna hade definitivt tagit över som den ledande kolonialmakten och den brittiska kungen ville lägga under sig hela Nordamerika. 1748 kunde en fred komma tillstånd även om det mer liknade ett vapenstillestånd. Frankrike hade haft stora utgifter för kriget, ty krig är kostsamt.

Freden respekterades dåligt i Nordamerika och de europeiska makterna möblerade om lite i allianserna. Frankrike kom återigen att ställas mot britterna som nu var allierade med Preussens Fredrik den store. 1757 gick han till anfall mot sina fiender och startade sjuårskriget. Kanske skulle vi kalla det för det Andra världskriget även om den titeln ofta tillfaller Napoleonkrigen från 1802. Vad det än kallas så drog Frankrike, återigen, trots att det inte återhämtat sig från förra kriget, på sig mycket stora krigskostnader för att hålla sin armé och sin flotta igång. De brittiska ekonomiska musklerna och deras förmåga att kriga på flera fronter samtidigt gjorde att de kunde besegra Frankrike och Spanien. Fred efter kriget slöts i Paris den 10 februari 1763.

Konsekvenserna

Frankrike förlorade i princip alla sina kolonier i Nordamerika och landet dränerades på ännu mer pengar. Priserna hade stigit på jordbruksprodukter och gett en god avkastning på jorden från ca 1730 och framåt. När det österrikiska tronföljdskriget var slut infördes en skatt som skulle ge kronan inkomster som skulle kunna minska statsskulden. Skatten kallades ”en femtedel” och liknade våra dagars moms. Prästerna lyckads smita undan skatten och lokala parlament gjorde vad de kunde för att ta bort effekten av skatten. När Sjuårskriget bröt ut infördes en ny ”en femtedel” 1756 och fyra år senare ytterligare ”en femtedel”. Krigets verklighet skapade hål i statskassan och i befolkningens börser.

Jordbrukspriserna hade också börjat sjunka och det skapade problem på landsbygden, minskade inkomster och arbetslöshet. Statsskulden ökade och krav på reformer började dyka upp. 1778 engagerade sig Frankrike i det nordamerikanska frihetskriget och det kostade ännu mer pengar och statsskulden blev ännu större och situationen ännu mer akut. 1783, i dimman från Laki, skrevs freden i frihetskriget under i Paris och Frankrike blev sittande med sina skulder. Nu kom fem raka nöd år med svåra vintrar och det blev dags för kungen att agera. Han behövde pengar!

För befolkningen var det en prövande tid. Visserligen hade den franska industriella revolutionen rullat igång och handeln med kolonierna hade ökat, men för fransmännen i städerna ökade fattigdomen. Fattigdom och hunger en god mylla för revolutionära idéer.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.