30 januari 1948 – Den framstående ickevålds aktivist Mahatma Gandhi mördas

Bakgrunden

Gandhi föddes i en köpmansfamilj i Gujarat i Indien 1869. Han studerade till advokat i London innan han kom till Sydafrika 1893. Där blev han utsatt för diskriminering och organiserade ickevåldskampanjer genom passivt motstånd för den indiska befolkningens rättigheter. Han uppmanade sina landsmän att inte registrera sig och acceptera straffet för civil olydnad. För att visa att indierna var en del av samhället deltog han som ambulansförare i Zulukriget 1906 och återvände till Indien 1915.

Gandhi engagerade sig i Kongresspartiet och Indiens frigörelse. Han organiserade ickevåldskampanjer mot britterna. 1918 ledde han framgångsrikt styagraha-kampanjen för att få människor att odla mat istället för handelsgrödor. Britterna förvärrade katastrofen som drabbade människorna genom att ta ut höga skatter. Kampanjen var framgångsrik och bönderna fick det bättre.

Efter massakern i Amritsar, där britterna sköt ner 380 obeväpnade och protesterande indier, fick Gandhi en ledande ställning inom Kongresspartiet. De civila protesterna fortsatte och Gandhi förespråkade att bära kläder av inhemskt tyg i stället för kläder av brittisk tillverkning. Han hamnade i fängelse för uppvigling och under hans fängelsevistelse började kongresspartiet att splittras, inte minst muslimer mot hinduer.

Britterna lyssnade inte på Gandhi och indierna och därför startades saltkampanjen 1930. Skatten på salt var en mycket viktig inkomstkälla för britterna och Gandhi marscherade till kusten och gjorde eget salt vilket var förbjudet. Det var ett hårt slag mot kolonialmakten och snart satt över 60 000 indier i fängelse för brott mot saltlagen, även Gandhi.

Indiens deltagande i Andra världskriget gjorde att många av självständighets förespråkare sattes i fängelset. Tiden efter kriget blev turbulent. Gandhi var emot att dela landet men starka krafter ville ha två stater vilket utlöste våldsamma protester över hela subkontinenten som delades och blev självständiga den 15 augusti 1947. Gandhi utsattes för flera mordförsök. Det femte lyckades och hans liv slutade den 30 januari 1948.

Konsekvenserna

Subkontinenten delades i en muslimsk del, Pakistan och en hinduisk del, Indien. Den engelska vicekungen Mountbatten lyckades genom oskicklighet att förvärra situationen genom att ha för bråttom. Nu följde en religiös rensning och muslimer flyttade till Pakistan och hinduer till Indien. Hur många människor som dödades under denna omflyttning är okänt men försiktiga uppskattningar talar om en halv miljon döda och tolv miljoner hemlösa.

Rivaliteten mellan Indien och Pakistan är stor. Flera krig har utkämpats, inte minst om Kashmir som enligt överenskommelserna skulle ha tilldelats Pakistan men som Indien la beslag på. 1971 krigade länderna om det blivande Bangladesh när bengalerna gjorde uppror mot den västpakistanska regimen i Karachi. Indien hjälpte till genom att invadera sitt grannland och den nya republiken kunde utropa sin självständighet.

Under 1990-talet blev både Indien och Pakistan tragiskt nog medlemmar av kärnvapenklubben. Det höjde temperaturen i det internationella klimatet. Hela södra Asien är numera en upprustningszon, med kärnvapen makterna Indien, Kina och Pakistan. Pakistan är ett nyckelområde i kampen mot terrorgrupper som opererar från Afghanistan och även från Pakistan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

29 januari 661 – Rashidunkalifatet dör med Ali

Bakgrunden

Muhammed grundade religionen Islam genom de religiösa uppenbarelser som han fick. Han tog till slut steget och blev den nya religionens profet. Som sådan byggde han upp en skara anhängare och när det behövdes använde de våld för att driva den nya tron framåt. Muhammed var inte guds företrädare särskilt länge. Han insjuknade och avled. Frågan om vem som skulle ersätta Muhammed kom att splittra den nya religionen i två delar. Shiiterna ansåg att kalifen som skulle leda kalifatet skulle vara en av Muhammeds ättlingar. Sunniterna menade att kalifen skulle vara folkvald och leda Islam, som Muhammed, guds profet, hade lärt ut. En av Muhammeds släktingar utsågs till kalif i det nya kalifatet. Det markerar en shiitisk inriktning. En maktkamp uppstod och en grupp anhängare samlades runt Abu Bakr, en av Muhammeds äldsta medarbetare. Han kunde ta över och bli kalif, en sunnitisk inriktning.

Det blev sunniter som kom att styra det första kalifatet. Det kännetecknades av en stark expansion av den nya religionen. Arabiskahalvön och vidare över Mellanöstern. De stötte på resterna av det gamla Romarriket i Syrien och mindre Asien. De stötte på det persiska riket i öster. Kaliferna hade en tendens att inte sitta länge vid makten. Tre av de fyra första kaliferna mördades. Den fjärde, Ali Ibn Abi Talib, en släkting till Muhammed gjorde att kalifatet blev shiitiskt. Alis ledarskap ifrågasattes av ståthållaren i Damaskus, Muawiya, som vägrade att erkänna Ali som kalif. Det Rashidunkalifatet dog när Ali mördades av ett förgiftat svärd den 29 januari 661.

Konsekvenserna

Muawiya utropade sig som kalif och återigen var det den sunnitisk inriktningen som ledde kalifatet. Anhängare till Ali och Muhammeds släktingar fortsatte att vara i opposition och vägrade att erkänna det umayyadiska kalifatet i Damaskus. Det hindrade inte att islam fortsatte sitt erövringståg. Det var främst mot Pakistan och Afghanistan i öster och Algeriet, Marocko och Spanien i väser. Muawiya I som han kallades valde att göra kalifatet ärftligt. När han dog 680 efterträddes han av sin son Yazid I. Yazid satte efter Alis söner och efterträdare och krävde att de erkände honom som kalif. Det kom till strider och i slaget vid Karbala, tio mil söder om Bagdad, kunde umayyaderna vinna en klar seger. Profeten Muhammeds dotterson, imamen Ali led stupade i slaget. Lite beroende på hur vi väljer att tolka källorna så dog han martyrdöden enligt shiiterna och umayyaderna ansåg snarare att en upprorsmakare fick sitt rättmätiga straff. Än idag högtidlighåller shiiterna Alis martyrdöd i slaget genom högtiden Aashura.

Den umayyadiska dynastin flyttade kalifatets huvudstad till Damaskus. De fortsatte i samma anda som tidigare kalifer och expanderade de muslimska områdena. De tog steget över från det afrikanska fastlandet till Spanien. Därifrån fortsatte de norrut och kom till Tours i Frankrike där de förlorade ett slag mot den frankiska kungen Karl Martell 732. 747 bröt ett uppror ut mot den umayyadiska dynastin. Abbasiderna kunde i slaget vid Zab tre år senare besegra den sittande kalifen. För säkerhets skull passade de på att mörda sina fiender. Abbasiderna kunde i sin propaganda hävda att de stammade från Muhammed vilket i praktiken skulle innebära att de var shiiter. De flyttade huvudstaden till Bagdad och regerade i nästa exakt 500 år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

28 januari 1368 – Mingdynastin i Kina grundas

Bakgrunden

Djingis Kahn grundade det största sammanhängande imperiet i världen när han 1206 samlade de mongoliska stammarna under sig, det mongoliska väldet i det inre av Centralasien. På kort tid lade han och hans ättlingars arméer under sig stora delar av Centralasien från Polen i väster till japanska sjön i öster. På 1230-talet invaderade mongolerna det som idag är Kina.

1276 hade Kublai Kahn besegrat Songdynastin och lagt under sig centrala Kina. Han flyttade sin huvudstad till det som senare skulle bli Beijing.

I tvisterna om den store kahnens arv hade imperiet vid Kublai Kahns död 1294, splittrats i fyra delar där Yuandynastin med säte i Peking, längst i öster, var en del. Yuan skulle återfå, i alla fall den nominella överhögheten över alla mongolrikena. Mongolerna blev de första icke-kinesiska härskarna på den kinesiska kejsartronen. Det fördes en hård politik mot de etniska kineserna och de mongoliska härskarna fick svårare att hålla sig kvar vid makten. Det finns uppskattningar som säger att ca 60 miljoner kineser dog under det mongoliska väldet, hälften av landets befolkning.

Zhu Yuanzhang växte upp under fattig förhållanden och förlorade tidigt sina föräldrar och blev tiggarmunk. Han var en av många Hankineser som valde att göra uppror mot de utländska härkarna och gick med i grupp som kallades de röda turbanerna. Han gjorde sig känd som ledare och kunde 1363 inta Peking. I den allt mer sönderfallande Yuandynstin började de olika befrielsegrupperna att slåss inbördes. Zhu var också här framgångsrik och kunde ta över ledningen för de röda turbanerna när deras ledare mycket hastigt dog under ett besök hos Zhu. Lika framgångsrik var han på slagfältet och kunde besegra såväl konkurrenter som de sista resterna av mongolerna. Han grundade Mingdynastin och utropade sig, under namnet Hongwu, till kejsare över Kina den 28 januari 1368.

 

Konsekvenserna

De mongoliska härskarna hade satsat på handel, inte minst med ett annat mongolisk rike, Gyllene horden som låg norr om Kaspiska havet i dagens Ryssland. Den från bondesläkt härstammande kejsaren Hongwu satsade stort på jordbruket. Han lät soldaterna arbete inom jordbruket när de inte behövdes, och kunde på så sätt minska skatterna för bönderna, vars tributer för det mesta gick till att betala för krigsmakten. De interna kommunikationerna förbättrades och allt utländskt bekämpades efter mongolernas tid vid makten.

För att markera skillnaden gentemot den tidigare mongoliska dynastin förlades huvudstaden till Nanking. Hongwu dog 1399 och hans efterträdare lämnade redan 1403 plats åt Yongle. Han flyttade tillbaka huvudstaden till Peking. Yongle vare en byggherre av stora mått och byggde mycket, men han tittade också utanför Kinas gränser. Han förde krig mot Vietnam och genomförde krig mot mongolerna. Han skickade ut Zheng He på resor ut på världshaven och de finns de som tror att Zheng He till och med nådde den amerikanska kontinenten, nästan hundra år innan Columbus.

1500-talet blev svårt för Mingdynastin. Tibetanerna gjorde sig självständiga. Japanska pirater härjade längs den kinesiska kusten. Portugiserna dyker upp redan 1514 och drygt 40 år senare blir Macao en portugisisk handels- och missionsstation. Mingdynastin försvagas allt mer och 1644 är dess regeringstid över efter 276 år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

28 januari 98 – Trajanus blir kejsare i Rom

Bakgrunden

Med kejsar Nero avslutades den julisk-claudiska ätten på kejsartronen i Rom år 68. Det året kom att kallas för fyrkejsaråret, när det satt fyra olika kejsare på tronen. Det handlade om en maktkamp och de tre första kejsarna dog en onaturlig död. Vespasianus kunde sent på året ta över makten, som han behöll i tio år. Han blev grundaren till den flaviska-dynastin. Det var tre kejsare i rad som alla hette Flavius i mellannamn, de andra var Vespasianus söner. Den siste i raden var Domitianus som regerade mellan 81 och 96. Domitianus hade sin maktbas hos legionärerna och han gick hårt fram mot senaten och dess medlemmar. Det slutade med att han knivmördades.

Senaten agerade snabbt och utnämnde Nerva till kejsare. Han hade haft höga befattningar inom Rom och var en del av den ledande aristokratin. Han gillades av senaten men inte av militären. Det är intressant att notera maktkampen mellan den gamla aristokratin i senaten och militären som hade att med våld försvara och utöka Romarriket. Nerva hade inga egna barn och historien känner heller inte till namnet på hans hustru, om han hade någon. För att säkra kejsartronen så adopterade han en man från dagens Spanien som sin son och arvinge, Trajanus.

Trajanus var född i Spanien av romerska föräldrar. Hans far var en framgångsrik general och han gick i sin fars fotspår och gjorde karriär inom militären. När han adopterades av kejsaren var Trajanus guvernör i provinsen Germania Surperior, där dagens Alsace var centrum. När meddelandet om att Nerva avlidit i ett slaganfall valde att stanna kvar i provinsen när han blev kejsare den 28 januari 98.

Konsekvenser

Trajanus reste inte till Rom för att hyllas som kejsare i imperiets hjärta. Han besökte legionärerna i ställningarna mot germanerna längs floderna Rhen och Donau. Detta för att vinna ett annat av imperiets hjärtan, soldaterna. Det skulle dröja 18 månader innan kejsaren, till fots, vandrade in i sin huvudstad. Han hälsade på alla, inte minst senatorerna. Trajanus som säkrat sin maktbas i militären gjorde sig nu populär hos senaten och befolkningen. Han var öppen och tillgänglig, vilket var tvärt emot företrädaren Nerva. Han höll också på de romerska traditionerna. En sak behöll han från sin företrädares styre, enväldet.

Trajanus var militär och han kom att tillbringa sin kejsartid i täten för sin trupper på olika krigsskådeplatser. Det handlade om erövringskrig, vilket passade kejsaren. Under hans tid vid makten fördes fälttågen mot, Dakien, dagens Rumänien, och inte mint mot dagens Irak och Iran i öster. Under senare delen av has regim bröt det ut uppror i Libyen, Egypten och på Cypern. Trycket på gränserna i norr hårdnade. Det slet hårt på kejsaren som avled i ett slaganfall år 117.

Med Nerva inleddes en period av sex dugliga kejsare som har kommit att kallas för adoptivkejsarna. Nerva adopeteradae Trajanus som in sin tur adopterade Hadrianus som i sin tur adopterade, Antonius Pius som adopeteradae både Lucius Verus och Marcus Aurelius. De samregerade fram till Verus död då Aurelius ensam satt kvar på tronen. Det är Aurelius som enligt filmen Gladiator vill ha Russel Crowes rollfigur som sin adoptivson. Kejsaren dödadas av sin son Commudus som blev kejsare. Detta enligt filmen. Vad som är historiskt belagt är att Commudus var den kejsaren i dysnasitn inte var adopterad.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

27 januari 1916 – Värnplikt införs i Storbritannien

Bakgrunden

Den brittiska flottan hade dominerat haven under senare delen av 1800-talet och de brittiska arméerna hade varit framgångsrika i de krig som de utkämpade. Det var jordbrukande holländska ättlingar, dåligt utrustade och illa beväpnade, som runt sekelskiftet 1900 fick imperiet i gungning. Boerkriget visade tydligt hur långt efter i utvecklingen britterna kommit. Åren efter Boerkriget ägnade sig britterna åt att omorganisera sin armé. De skapade en professionell expeditionsarmé, som kunde transporteras till de platser i imperiet där den kunde behövas. Den andra delen var skyddet av de brittiska öarna och där skapades territorialarmén. Första testet av strukturen uppstod när det var dags att delta i kriget på kontinenten, i augusti 1914.

Expeditionsarmén skeppades över till Frankrike och deltog under hösten 1914 i flera slag på västfronten innan det blev nödvändigt att omorganisera de brittiska styrkorna på västfronten. Första och andra armén skapades, och för det krävdes mer soldater för att kunna utöka den brittiska insatsen i Frankrike och Belgien. Britterna fick kalla in trupper från hela imperiet för att klara av sina krigsåtagande. I Nordafrika bevakade brittiska trupper Suezkanalen mot angrepp från det ottomanska imperiet och i Kenya pågick strider mot fåtaliga, men skickliga, tyska gerilla krigare från Tanganyika. I dagens Irak stod britter och ottomaner mot varandra liksom, under 1915, i Gallipoli.

De krigsromantiska britterna strömmade till frivilligt, i stora skaror. Skyttegravskriget skördade stora förluster och antalet frivilliga räckte inte till för att fylla alla luckor. Den brittiska krigsministern Lord Kitchner föreslog att Storbritannien skulle införa värnplikt för att få fram fler soldater och den brittiska regeringen fattade beslutet den 27 januari 1916.

Konsekvenserna

Till att börja med omfattade lagen ogifta män mellan 18 och 41. Undantag kunde göras om personen var viktig för krigsinsatsen. Ganska snart utökades värnplikten till att gälla även gifta män och innan kriget var slut omfattade plikten alla män mellan 18 och 51 år.

Britterna behövde soldater. På västfronten hade striderna hamnat i ett dödläge. På en konferens i december 1915 beslutade de brittiska och franska staberna att under sommaren 1916 gå till anfall och driva ut tyskarna från norra Frankrike. Detta skulle ske i koordination med en rysk offensiv i öster och de nya allierade Italien skulle anfalla från alperna. Till detta behövdes fler soldater och genom värnplikten ställdes nya divisioner upp som skickades till slagfälten. Den 1 juli gick britter och fransmän till anfall vid floden Somme. Det blev den mest förödande dagen i den brittiska arméns historia när förlusterna uppgick till 60 000 människor, stupade, sårade, försvunna och tillfångatagna. Totalt uppgick förlusterna i det fem månader långa slaget till över 620 000 man, bara på den brittiska-franska sidan. De tyska förlusterna uppskattas till 465 000 man.

Totalt beräknas Första världskriget ha tagit 9 700 000 soldaters liv och skadat ytterligare ca 21 200 000. Räknas civila dödsoffer in, stiger dödstalet till 16,5 miljoner döda. Det motsvarar ungefär 10 600 döda VARJE dag i det över fyra år långa kriget. På västfronten intet nytt…

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

26 januari 1986 – Museveni blir president i Uganda

Militäreskort finns med när Ugandas president Museweni färdas med bil på Kampala gator.

Bakgrunden

1894 tog britterna över styret av Uganda i ett protektorat. Kungen av Bugunda ställde sig under det brittiska beskyddet. Uganda var juvelen i det brittiska Östafrika och det var där som det fanns resurser att hämta. Dagens Kenya blev en transportsträcka, nog så jobbig, men en transportträcka. Området lämnades över till det brittiska östafrikanska kompaniet som hade att dra de ekonomiska fördelarna av landet. För att komma åt råvarorna så byggdes en järnväg från Mombasa till Kisumu och därifrån gick det ångbåtar på Victoriasjön till huvudstaden Kampala. Britterna uppmuntrade odlingen av grödor som kunde säljas på världsmarknaden. Första världskriget stärkte Uganda, som levererade till kriget medan grannländerna blev skövlade av kriget som härjade i Östafrika.

Under nästa världskrig drabbas inte Uganda direkt av striderna. De är inte långt borta, i Kenya och Etiopien. Det är 1944 som Yoweri Museveni föds i västa Uganda på gränsen till Rwanda. Två år senare värvas Idi Amin till den brittiska kolonialarmén. Han flyttar till den ugandiska armén när landet blir självständigt 1962 och fyra år senare blir han arméchef under diktatorn Milton Obote. 1971 störtar han Obote och blir själv diktator i Uganda. Museveni gick med i exilorganisationen som ville störta Ida Amin. Han var med när Obote kunde återta makten från Amin 1979. Museveni och Obote kom på kant med varandra och Museveni återvände till landsbygden och byggde upp sin gerillaarmé som bekämpade diktatorn i Kampala. Gerillan kunde till slut vinna kampen och Yoweri Museveni blev Ugandas president den 26 januari 1986.

 

Konsekvenserna

Den långvariga och blodiga diktaturen som rått i Uganda under Milton Obote och Idi Amin, hade sin grund i de olika etniska folkgrupperna i Uganda. Många ugandier hade flytt norrut till Sudan och därifrån bedrivit gerillakrig mot regimen i Kampala. Det var ett svårt sargat land som Museveni tog över. Han började bra. Han lyckades liera sig med några stammar som fortsatte gerillakriget mot honom och andra grupperingar besegrade han i strider. Den svåraste gruppen som höll ut längs var Herrens befrielse armé under Konys ledning. Museveni fick till en relativ fred och kunde stabilisera ekonomin och landet fick en positiv ekonomisk utveckling. En utveckling som uppmärksammades runt om i världen och Uganda fick beröm från flera håll.

Krig och strider i området runt de stora sjöarna i östra och centrala Afrika har pågått länge. I Ugandas armé fanns stora skaror av soldater med ett ursprung i Rwanda, bl.a. den blivande presidenten Paul Kagame. Under en natt mer eller mindre försvann ca 4000 ugandiska soldater för att invadera Rwanda. Det rwandiska folkmordet startade och Museveni antas ha varit inblandad på något sätt. Han är definitivt inblandad i det första Kongokriget som för Kablia tillmakten i Kinshasa. Han är också inblandad i det andra Kongokriget i ett försök att störta Kabila.

Museveni lutar mer och mer åt ett hårdfört styre. Han började med att få ett undantagstillstånd för att stabilisera landet och efter femton år krävdes det politiska reformer och en demokratiseringsprocess. Den inleddes men Museveni har lyckats håll sig kvar vid makten, om än på allt mer tvivelaktiga sätt. Så tvivelaktiga att stora biståndsgivarländer har dragit in sitt stöd.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

25 januari 1919 – Förslaget om Nationernas förbud antas

Bakgrunden

Det går att hitta idéerna till en organisation som ska bevara freden långt bak tiden, Frågan är egentligen var det är bra att börja. Kanske ska vi börja med Napoleon. Han försökte skapa ett Europa och han gjorde ett allvarligt menat försök. Hans omdaning av kontinenten, bl.a. gränser och uppbyggnaden av lagsystemet lever kvar än i dag. Det kanske inte är fred som vi förknippar Napoleon med utan krig så det blir att gå ett steg vidare till den europeiska konserten under 1800-talet. Det var i fredsförhandlingarna efter Napoleonkrigen som stormakterna hittade en balans mellan sig gjorde att det kom att bli nästan 100 år av fred.

Även om Tysklands framväxt som europeisk stormakt, började hota fredsbalansen så blev det ändå gjort saker i fredens och framstegens tecken. Genèvekonversionerna från 1864 och Haagkonversionerna från 1899 och 1907 är två bitar i fredspusslet. Världspostunionen från 1874 är ett exempel på ett ökat civilt samarbete och utbyte mellan olika stater. Tysklands ambitioner på en ställning i Europa blev till slut för tung för en bräcklig fred och Första världskriget slaktade miljoner till egentligen ingen nytta. Det var kanske dessa miljoner som ropade på et fredsorganisation som skulle hindra att det blev krig igen. Woodrow Wilson hade i sina 14 punkter för fred 1918 som sista delen att det skulle bildas en fredsorganisation. Han var inte först med idéerna utan mer tog fram något som det jobbats på, på flera håll. En av dem var fransmannen Léon Bourgeois. 1910 beskriver han hur en sådan organisation skulle kunna se ut. I Versailleskonferensen efter kriget kom diskussionen upp och till slut kunde delegaterna enas om ett förslag till Nationernas förbund den 25 januari 1919.

Konsekvenserna

Det var freden som stod i fokus men det kom snabbt till andra områden som behövde Nationernas förbunds uppmärksamhet. En av de första frågorna var mandatsfrågan, hur skulle förlorarnas områden administreras? Inte minst i turkarna i Mellanösten. Fler frågor dök upp och inte mist de så viktiga skiljedomsförfarandena. En av de första frågor som löstes var Ålandsfrågan, om öarna skulle tillhöra Sverige eller Finland. Svaret blev det senare eftersom det fanns oro att Sverige skulle bli för starkt i området.

Förlorarna i kriget stod utanför det internationella samarbetet och snart var det dags att börja ta med fienderna i det fredliga samarbetet igen. Det kommunistiska Sovjetunionen var ett av de länder som också stod utanför. USA hade, trots de initiativtagare de var, valt att stå utanför organisationen. Frankrike och Storbritannien fick ett oproportionerligt stort inflytande och de båda kolonialmakterna nyttjade detta faktum. Vad de sa i talarstolen i Genève var inte nödvändigtvis det samma som gynnade dem bäst, och det var det vikigaste. Under 1930-talet när det politiska klimatet hårdnar så tappar också Nationernas förbund både inflytande och trovärdighet. Japan, en av segrarmakterna i Första världskriget, väljer att åka hem när de ska straffas för sitt krig i Manchuriet. NF gör inte mycket när Mussolini invaderar Abessinien. Britterna hade kunnat säga nej när de italienska trupptransportfartygen åkte igenom Suezkanalen men det gjorde det inte och accepterade kriget. Inbördeskriget i Spanien ansågs just som ett inbördeskrig och inget gjordes. Tyskland lämnade och Sovjetunionen uteslöts officiellt i december 1939 för attacken mot Finland, men NF var i praktiken dött och organisationen upphörde officiellt 1946. Erfarenheterna tog man med sig till Förenta Nationerna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

24 januari 1915 – Rysk offensiv i Karpaterna vid Rafajlowa

Bakgrunden

Vi kan dela upp den ryska krigsföringen på Östfronten i tre delar. I norr krigade de mot tyskarna i Polen. I mitten krigade de mot österrikarna i det som idag är västra Ukraina, sydöstra Polen, östra Slovakien och norra delen av Ungern. Främst i de två första områdena. I söder krigade de mot turkarna i Kaukasus, en mycket viktig krigsfront och i lika stor del bortglömd. I inledningen av kriget mot österrikarna hade ryssarna förlorat slagen i Galizien men kunde komma tillbaka och skörda betydande framgångar. Ryssarna kunde inta den välbefästa fästningen Lemberg eller Lvov eller Lviv, beroende på vilket språk man talar. Det var ett hårt slag för den österrikiska självkänslan. Det blev inte lättare av att den andra starka gränsfästningen, Przemyśl, omringades och belägrades. I norr hade tyskarna gått hårdare åt ryssarna som hade fått dra sig tillbaka till de östligare delarna av Polen. Den strategiska situationen som ryssarna befann sig i var blandad. I norr mot tyskarna var man på defensiven medan det längre söderut var ett mycket gynnsamt läge. En snabb stöt genom bergskedjan Karpaterna skulle föra de ryska trupperna ut på öppna slätterna i Ungern eller Slovakien och därefter fanns det få naturliga hinder på vägen mot Wien.

Det var det som ryssarna försökte sig på. De gick till anfall rakt söderut från Krakow och två hårda slag runt de små städerna Łapanów and Limanowa tvingade ryssarna att blåsa av sin offensiv. Nästa försök skulle komma österut, i dagens Ukraina. I ett överraskande nattligt anfall försökte ryssarna tvinga sig igenom Karpaterna vid Rafajlowa. Den polska legionen slog tillbaka attacken den 24 januari 1915.

Konsekvenserna

Den ryska 8:e armén hade lyckats tränga i genom Karpaterna och in i Ungern. Gemensamt kunde tyskar och österrikare snabbt återta området och bergspasset. Nästa stora framgång för ryssarna var när Przemyśl, kapitulerade i mars, efter sex månaders belägring. Därefter så fanns det inte så mycket att glädja sig åt på de ryska fronterna mot centralmakterna. Tyskarna hade iakttagit de svårigheter som sina allierade i Österrike hade och beslutade sig för att ta prioritera hotet i öster. Det var ett svårt beslut som inte var självklart. Tyskarna satsade på en defensiv i väster för att kraftsamla i öster. Britter och fransmän var inte omedvetna om vad som skedde. Ryssarna var försvagade av förlusterna mot tyskarna, trots framgångarna mot österrikarna. För att hjälp sina allierade i öster genomförde de serie av anfall i Belgien och norra Frankrike för att försöka tvinga tyskarna att ha kvar trupperna i väster och därmed minska kraften i offensiven eller tvinga tyskarna att ställa in den helt. Inget lyckades. Offensiverna i väster hade begränsade framgångar. Tyskarna kunde försvara sig väl och ändå få trupper över till öster. De i sin tur satsade på att driva ut ryssarna i Polen. Det lyckade och som ett resultat så tvingades ryssarna även att retirera mot österrikarna som hamnade i ett bättre strategiskt läge.

När 1915 närmar sig sitt slut ser det bra ut för centralmakterna. De håller fronten i väster. De har avancerat och decimerat ryssarna i öster. De har lyckats stoppa de brittiska anfallet mot Turkiet vid Gallipoli. I Kaukasus har ryssarna inte fått de övertag som de hade hoppats på. De har lyckats stoppa Italiens anfall i Slovenien efter de bytt sida i kriget 1915. Ententen samlas i Chantilly i december 1915 för att lägga upp en gemensam strategi inför 1916.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

23 januari 1576 – Biskopsdömet i Macau etableras

Bakgrunden

Medeltiden i Europa hade glidit in i renässansen och det skapades resurser som gjorde att Portugal och Spanien kunde skicka ut upptäcktsresande på haven. Påven lät länderna dela upp världen mellan sig genom Tordesillasfördraget 1493 men glömde av jorden är rund, därför kom de båda ländernas intresse att kollidera i Asien. Kina låg i mitten och för att lösa problematiken fick Spanien de filippinska öarna och Portugal fick Kina och Japan i Zaragozatraktatet från 1529.

De första portugisiska kontakterna med det slutna Kina var inte helt positiva. Kineserna såg ner på handelmän och portugiserna sågs med misstänksamhet och misstogs för att vara pirater. Macau på den västra sidan av Pärlflodens som leder in till Kanton blev portugisernas bas. Portugiserna betedde sig som om de ägde världen och det retade upp kineserna som i praktiken slängde ut européerna i mitten på 1520-talet. Med påvens uppdelning av världen kom också ländernas rätt och skyldighet att missionera i de nya länder som de upptäckte. Till Kina skickades en man vid namn Xavier som kom att bli betydelsefull. Under hans ledning utvecklades missionsarbetet mot det land som efter Mingdynastins Yongle kejsare, död 1424 hade slutit sig inom sig själv. För Xavier var det viktigt att ta till sig den nya kulturen och föra in kristendomen i den utan att göra avkall på de grundläggande kristna värderingarna. Genom respekten för den nya kulturen kunde hans missionsverksamhet vinna framgång. Detta i kontrast till vissa spanska inriktningar som gick ut på att militärt besegra sin fiende och därefter tvinga fram en omvändelse till kristendomen. Portugiserna vann också acceptans av kineserna genom att bekämpa de pirater som härjade längs kusten. Påven Gregorius XIII grundade biskopsdömet Macau den 23 januari 1576.

Konsekvenserna

Macau utvecklads under portugiserna och blev en knutpunkt i handeln med Kina. Ett holländskt försök att inta staden 1622 slogs tillbaka av portugiserna som betalde ”hyra” till kineserna för att få behålla området. Det dröjde till 1887 innan Macau officiellt blev en portugisisk koloni och den 20 december 1999 lämnades staden tillbaka till Kina och har nu 50 år av relativt självstyre.

Spanien och Portugal drevs båda av ett starkt tänkande att Europa var centrum och allt icke europeiskt var fel. Spanjorerna etablerade sig i Manilla på Filipinerna och fick ett biskopsdöme godkänt av påven. Det uppstod konkurens om kinamissionen. Händelser i Europa kom sedan att påverka. 1580 tog den spanska kungen Filip I över den portugisiska kronan och när den stora armadans misslyckade i sitt försök att invadera England 1588, var det ett tecken på att de båda iberiska nationerna var på nedgång. Det lämnade utrymme för nya sjöfararnationer att segla ut på haven, framför allt britter och holländare men även fransmän. Det kom att bli starka konkurrenter och kunde ganska snabbt segla förbi spanjorer och portugiser, inte minst i handeln med Ostindien.

I Kina hade Ming dynastin inlett sin nedgång och en manchurisk härskardynasti skulle komma till makten med hjälp av ett bondeuppror 1644, Quingdynastin. Det kom även att markera slutet på den inledande katolska missionsverksamheten i Kina. En viss mindre framgång hade den, men kineserna behöll sin egen tro i det stora hela.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

21 januari 1793 – Giljotinen hugger av medborgare Capets huvud – kungen är död

Bakgrunden

Louis-August föddes 1754 som fjärde barn och andre son till kornprins Ludvig av Frankrike. På tronen satt farfar, Ludvig XV. Storebror Louis-Joseph dog när Ludvig var sju år gammal och han kom i tur att ärva kronan efter sin far. Fadern dog när Ludvig var 11 år och nu var han kronprins av Frankrike. Han installerades på tronen som Ludvig XIV, 21 år gammal. Ludvig gifte sig med den österrikiska prinsessan Marie-Antoinette. Tillsammans hade de fyra barn, officiellt. Äldste sonen dog som liten och Louis-Charles blev tronarvinge. Faderskapet till Louis är föremål för en mytbildning. Faderskapet är inte säkerställt med DNA-tester och Axel von Fersen pekas med jämna mellanrum ut som barnets far.

Ekonomin utvecklads inte som det var tänkt. Tvärt om, Frankrike levde över sina tillgångar och för att få ihop statsfinanserna sammankallade Ludvig Generalständerna på våren 1789. Därifrån har kungen mycket lite kontroll över den fortsatta utvecklingen. Tredje ståndet bryter sig ut och bildar den konstituerande församlingen. De skriver en ny konstitution som är klar 1791. Det blir en konstitutionell monarki liknande den som fanns i England. Kungen får på sommaren 1791 hjälp av sin frus älskare att rymma från Paris. Målet är att lämna Frankrike, bort från revolutionen, och sätta kungafamiljen i säkerhet utanför landets gränser. Det blir ett fiasko och familjen återförs till Paris och sätts i husarrest i Tuilerierna. Frankrike hamnar i krig med Preussen och Österrike och de länderna förklarar att de går i krig för att återinsätta kungen. Hans ställning försvagas genom detta och parisarna anfaller slottet för att döda kungen. Han flyr med sin familj och ger order om att schweitzergardet ska försvara slottet. Det slutar med att de massakreras till nästan siste man den 10 augusti 1792.

Kungadömet avskaffas och Ludvig XVI blir medborgare Louis Capet. Han avrättas i giljotinen den 21 januari 1793.

Konsekvenserna

Rojalisterna utropar den sonen till Ludvig den XVII. Hans tid i livet är också räknade. Han dör i fångenskap 1795, 10 år gammal. Drottningen Marie-Antoinette avrättas nio månader efter sin man. Äldsta dottern Maria Therese var det enda av de kungliga barnen som överlevde till vuxenålder. Hon utväxlades av revolutionärerna mot fransmän fängslade i Österrike. Hon reste till sin farbrors hov, exilkungen Ludvig XVIII. Där gifte hon sig med en kusin, sonen till sin pappas lillebror, den blivande Karl X. Det blev ett barnlöst äktenskap.

Huset Bourbon var inte slut för att kungen hade avrättats. Ludvigs yngre bröder hade lyckats lämna Frankrike. De båda bröderna kunde inte dra jämt om hur förhållandet till hemlandet skulle vara. Äldste brodern ville ha en mjukare och försonligare linje medan yngre brodern ville ha en aggressivare hållning. Den äldre av de två blev 1814 utnämnd till Ludvig XVIII när freden skulle vinnas i Frankrike efter kriget. Han blev den samlande kraft som behövdes. Han var barnlös och dog 1824. Efterträdare blev den tredje brodern att bestiga Frankrikes tron Karl X. Han förde en reaktionär politik och 1830 fick parisarna nog, gjorde uppror och tvingade kungen att abdikera. Hans son abdikerade 20 minuter senare och det gjorde hans fru, Ludvig XVI dotter, Maria Therese till drottning under denna korta tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.