30 november 1961 – U Thant ersätter Hammarsköljd som Generalsekreterare för FN

Bakgrunden

I det brittiska Burma, i staden Pantanaw föddes den 22 januari 1909 en liten gosse vid namn Maha Thray Sithu Thant. Han kom att bli känd under namnet U Thant där U:et stod för Herr.

Han var äldst i syskonskara av fyra och hans föräldrar klarade sig bra ekonomiskt. När Thant var 14 dog hans far och familjen hamnade i ekonomiska svårigheter. Han kunde trotts det studera och utbildade sig till lärare på University Collage i Rangoon. Återvände till Pantanaw och blev rektor för National School. Där lärde han känna skolinspektören U Nu som kom från grannbyn Wakema. När U Nu blev premiärminister i Burma så tog han med sig Thant som arbetade i flera funktioner inom statförvaltningen. Bl.a. som burmesisk delegat i konferensen i Bandung 1955.

Thant gifte sig med Daw Thein Tin och de fick två söner och en dotter. En av sönerna dog som spädbarn och den andre i en bussolycka. Thant blev U Nus närmaste rådgivare och 1957 skickades han till FN i New York som Burmas representant i världsorganisationen. När Dag Hammarskjöld omkom i en flygplanskrasch i Kongo 1961 tog Thant över som tillförordnad Generalsekreterare den 3 november och sedan valdes han till FN:s tredje Generalsekreterare den 30 november 1961.

Konsekvenserna

U Thant kastades in i världspolitiken. Om Hammarsköljd gett tystdiplomati ett ansikte så förkroppsligade den troende och praktiserande buddisten Thant detta. Han arbetade i bakgrunden och lyckades med konststycket att vara vän med både USA och Sovjetunionen efter tio år som generalsekreterare, tvärt emot hans båda företrädare. Kongokrisen ärvde han och lyckades få fred i landet. Året efter att han intagit toppjobbet i New York inträffade Kubakrisen och Thant har fått mycket beröm för sin insats att ta den konflikten bort från ett hotande kärnvapenkrig. I hemlandet hade militären tagit makten från hans gode vän och infört militärdiktatur. U Thant fick mycket kritik för att han på Nassers uppmaning 1967 drog tillbaka FN-trupperna från Sinai, vilket ledde till sexdagarskriget mellan Israel och de arabiska granländerna. Annars präglades hans period vid FN rodret av de konflikter som han var med och löste, t.ex. Cypern. Slutet av 1950-talet och 1960-talet präglade annars av den koloniala frigörelsen. Thant som själv var född i den brittiska kolonin Burma, hade vid sitt tillträde som Generalsekreterare väckt stora förhoppningar i tredje världen, kunde nu hälsa många nya länder välkomna till den stora FN-familjen. Förhållandet till USA blev bitvis ansträngt sedan han kritiserats USA:s krig i Vietnam. Han försökte också starta direkta fredsförhandlingar mellan USA och Vietnam något som inte gick i lås.

Thant deklarerade tydligt i januari 1971 att han inte skulle ställa upp för en tredje mandatperiod. Det blev många turer innan efterträdaren Kurt Waldheim kunde väljas 10 dagar innan den nya mandatperioden tog sin början. U Thant avled 1974 i sviterna av lungcancer. Hans kropp flögs till Burma där militärjuntan totalt ignorerade sin store landsman och inga officiellt deltagande förekom från regeringshåll. Hans kista kidnappades av studenter som protesterade mot regimen och den svarade med att med våld återta kistan och begrava den vid Shwedagonpagoden. Studenterna gjorde nu uppror men det slogs ner.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

29 november 1807 – Portugisiska kungafamiljen flyr från Portugal

Bakgrunden

Portugal var länge en stark nation, inte minst till sjöss. De tillhörde de första europeiska makter som vågade sig ut på världshaven. Spanien och Portugal är de två nationerna på den iberiska halvön och de har inte alltid kunnat hållas sams. Mer än ett krig har rasat länderna emellan. De bedrev en hård kamp om fjärrhandeln och om kolonier. 1529 delades världen mellan Spanien och Portugal under påvens överinseende. 1580 dog kungen Henrik I barnlös och det fanns fem kandidater till tronen. Det blev den spanske kungen som tog över tronen. Under trettioåriga kriget kunde portugiserna ta tillbaka makten genom ett uppror. Krig bröt ut med både Nederländerna, om Portugals gamla kolonier som de övertagit och med Spanien. De portugisiska regenterna var dugliga med inte göra Portugal så stort som det en gång varit.

I det spanska tronföljdskriget gick portugiserna med på den franska sidan men en skicklig brittisk diplomat fick tillbaka portugiserna till den brittiska sidan. En vänskap som fortsatte under hela 1700-talet. Efter den stora jordbävningen 1755 kunde mycket välbehövliga reformer genomföras av de portugisiska regenterna. Adeln fick ge vika för kungen och de två kom att ställas emot varandra. När Napoleon deklarerade kontinentalblockaden så vägrade portugiserna gå med utan behöll vänskapen med sin allierade i Storbritannien. Napoleon som såg blockaden som en viktig del i krigföringen mot fienderna i öriket tog sina trupper i Spanien och anföll Portugal för att få stopp på handeln. Den portugisiska kungafamiljen gick ombord på ett brittiskt örlogsfartyg för att fly till Brasilien. Fartyget avseglade den 29 november 1807.

 

Konsekvenserna

Brasilien kom att bli i personalunion med Portugal och det nya sätet för den portugisiska kungafamiljen. Drottning Maria dog i ett kloster i Brasilien men var märkt av sinnesjukdom som drabbat henne redan i Portugal. Det blev hennes andra son, Johan VI som blev kung. Han hade i praktiken regerat i många år vid drottningens död 1816.

I Portugal bröt ett uppror ut mot den franska ockupationen redan samma år som kungafamiljen flydde. De gamla vännerna från Storbritannien skickade trupper och hjälpte upprorsmakarna, vilka också lyckade besegra Napoleons armé efter två års strider. Slaget vid La Coruña gav en brittisk seger men de kunde inte förhindra att fransmännen återigen invaderade Portugal. Den brittiske generalen Beresford hade blivit utnämnd till generalguvernör av den portugisiska kungafamiljen. Han tränade den portugisiska armén i brittisk anda och disciplin. Tillsammans med brittiska trupper under Arthur Wellesley, senare känd som lord Wellington, kunde de driva ut fransmännen en gång till. Från sina baser i Portugal gjorde britter och portugiser fälttåg in i Spanien som fortsatte att bli ett oroligt hörn i det av Napoleon ockuperade Europa.

Portugals kung valde att stanna kvar och regera från Brasilien, även efter att det blivit fred och Beresford fortsatte att regera i Portugal. 1817 började ett uppror mot det brittiska styret. Tre år senare var britterna borta och Johan VI återvände till Portugal. För att undvika att Braslien styrdes av adelsrådet blev Johans son Peter I, kejsare av Brasilien och personalunionen upphörde. Kejsardöme i Brasilien skulle finnas kvar fram till 1889 då en statskupp gjorde landet till en republik.

Portugal kastades in i ett mycket turbulent 1800-tal. Försök till att ersätta konstitutionen med medeltida välde och motaktioner att införa ett modernt euroepiskt statskick pågick i stort sett fram till statsbankrutten 1892.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

26 november 1688 – Ludvig XIV förklarar krig mot Holland

Bakgrunden

Det är storpolitik på hög nivå som Ludvig XIV av Frankrike ägnar sig åt. Han blev kung vid fem år ålder och tog över som ensamt majestät när förste minister Mazarin dog 1661. Kungen fortsatte i sin ministers fotspår och skapade en stark centralmakt i Frankrike och lyckades också neutralisera adeln. Frankrike var den europeiska stormakten i mitten på 1600-talet. Landet var lierat med Nederländerna höll tyskarna upptagna genom att stödja Sverige. Fjärrhandeln hade gett holländarna rikedomar och Ludvig såg möjligheten till fransk handel. Den sekellånga vänskapen med holländarna sattes på prov. Holländarna hade skrivit ett avtal med fienden England och Sverige mot Spanien. Frankrike kände sig hotat och gick samman med engelsmännen som bröt alliansen med Nederländerna. 1672 var kriget igång mellan Frankrike och Nederländerna och kom att vara i sex år. Holländarna tvingades mer eller mindre sluta fred för att inte utplånas.

I öster hade det stora turkiska kriget brutit ut mellan polacker och turkar 1683. Polackerna fick med sig ryssar, tyskar, spanjorer och holländare i striderna. Ludvig såg det som en stark allians som skulle vända sig mot Frankrike för att återta de områden som Frankrike vunnit mot Nederländaren och i de gränskrig som de hunnit utkämpa under 1680-talet och uppmuntrade turkarna att fortsätta kriga. För Ludvig gällde det att passa på. Tillfället yppade sig när Pfaltz-släkten dog ut på den manliga sidan 1688. Genom ingifte hade den franska tronen anspråk på området. I september marscherade fransk trupper i Tyskland och Ludvig XIV förklarade krig mot Nederländarna den 26 november 1688.

Konsekvenserna

Det berodde på att den katolske kungen i England, Jakob II, försökte gör landet till en katolsk stat. Jakob dotter och tronarvinge var protestant och gift med Vilhelm av Oranien, kung i Nederländerna, som för tillfället krigade mot turkarna. Vilhelm fruktade att England skulle bli en fransk vasallstat men tvekade att lägga sig i maktkampen. När Jakob fick ett barn med sin andra fru och därmed en ny tronarvinge så förändrades spelet.

Det var många och blodiga slag som utkämpades under kriget. På den katalanska fronten, vid Rhen, i Nederländerna, på Irland, i Kanada och i Indien. Kriget sträckte sig en bra bit utanför Europas gränser. Det tar på krafterna i alla deltagande länder, Frankrike var i praktiken bankrutt och både Nederländerna och England var ekonomiskt utmattade. Till slut började de också prata med varandra. Det ledde fram till ett fredsfördrag i nederländska Rijswijk 1697. Fredsavtalet fick konsekvenser för den europeiska ordningen. I Kanada återlämnades de områden som erövrats av de olika parterna, liksom i Indien. Även i Europa återlämnades de områden som tagits efter freden i Nijmegen 1679. De flesta återlämnades av Frankrike till det tysk-romerska kejsardömet. Ludvig XIV lovade också att erkänna Vilhelm II av Oranien på Englands tron och upphöra med allt stöd till den katolske kungen Jakob II.

En annan lite långsiktigare konsekvens av kriget och freden var att den nederländska handeln påverkades negativt. När Vilhelm blev kung i England kom nederländska köpmän att flytta med till London. England kunde stabiliseras allt mer efter inbördeskriget och med möjligheter till en stark sjömakt. Det är nu som vi ser en övergång i världshandeln från Nederländerna till England och senare även Storbritannien. Det skulle inte dröja mer än fyra år innan länderna samlat krafter för en ny kraftmätning i Europa. Det spanska tronföljdskriget.

25 november 1918 – Tyskarna i Östafrika kapitulerar

Bakgrunden

Det var inte tänkt att kriget i Europa skulle sprida sig till östra Afrika. Den tyske befälhavaren för befälhavaren för trupperna i Tyska Östafrika, överste Paul von Lettow-Vorbeck, ansåg att anfall var bästa försvar och anföll Kenya. Efter inledande framgångar kunde britterna stoppa framryckningen. När truppförstärkningar anlänt gick britterna, i november, till motattack mot hamnstaden Tanga men fick dra sig tillbaka efter usla förberedelser. Tyskarna återupptog sin offensiv i januari 1915, men upptäckte snart att de gjorde av med för stora mängder förnödenheter. Lettow-Vorbeck gick över till ett gerillakrig för att utföra sabotage, främst mot järnvägen mellan Mombasa och Kampala. De tyska trupperna var mycket framgångsrika och lyckades erövra så stora mängder av ammunition att de kunde hålla igång striderna och lägga beslag på så mycket hästar att de kunde sätta upp ett par beridna kompanier. Lettow-Vorbeck fortsatte sin offensiva strategi och fortsatte att rekrytera soldater framför allt afrikaner. Han gjorde förbanden effektivare genom att blanda européer och afrikaner samt att ställa om produktionen i Tanganyika till krigsproduktion.

Britterna var arroganta och tog inte de uppgifter de fick på allvar. De underskattade sina motståndare, inte minst för att de använde afrikanska trupper. Britterna skickade mer trupper från andra fronter till Östafrika, vilket var precis vad tyskarna ville. Det skulle dröja till 1916 innan britterna började värdera afrikanernas egenskaper som soldater.

I Namibia hade sydafrikanska trupper slagit de tyska trupperna och nu beslutades att dessa skulle sättas in mot tyskarna i Östafrika från norra Rhodesia. Sydafrikanen Jan Smuts utsågs till befälhavare för de brittiska trupperna i Östafrika och 1916 var han klar för en offensiv. Från norr, öst, syd och väst invaderades Tyska Östafrika. De stoppads av tyskarna som bjöd hårt motstånd och under skydd av mörkret drog sig tillbaka. I slutet av 1917 hade Smuts ockuperat nästan hela Tyska Östafrika men inte lyckats med att slå de tyska trupperna som ständigt gled honom ur händerna. Lettow-Vorbeck flyttade till Portugisiska Östafrika, dagens Moçambique, där britterna fortsatte att jaga honom. Tyskarna jagade förråd för att kunna fortsätta striden och britterna jagade tyskarna för att slå dem. Slutet på första världskriget kom även till Östafrika och Lettow-Vorbeck kapitulerade i Abercorn i dagens Zambia den 25 november 1918.

Konsekvenserna

Kriget var redan slut när Lettow-Vorbeck kapitulerade och konsekvenserna blev små i det stora perspektivet. För folket i de forna tyska områdena blev det till att få nya kolonialherrar. Belgarna tog över Rwanda och Burundi och britterna Tanganyika och kom därmed uppnå drömmen om att behärska allt land mellan Kapstaden och Kairo.

Lettow-Vorbeck återkom till Tyskland i mars 1919 och fick en hjältes mottagande. Britterna tillät honom, som ende tyske befälhavare, en segerparad genom Brandenburger Tor i Berlin. Detta för hans tapperhet och ridderlighet. Lettow-Vorbecks prestation, att med en mindre styrka binda en mycket större styrka under så lång tid, och bedriva ett så framgångsrikt gerillakrig blev en skola för kommande gerillakrigare som Giap i Vietnam och Che Guevara på Kuba. Lettow-Vorbeck fick en statsbegravning av den västtyska regeringen vid sin död 1964.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första Världskriget.

20 november 1700 – Slaget vid Narva

Bakgrunden

Den svenska stormakten var i gungning under det Skånska kriget på 1670-talet. Karl XI stod som segrare och han tog tag i Sveriges situation. Han drog in gods från adeln för att skapa en ekonomisk bas att rusta upp den svenska armén och flottan. Han införde indelningsverket och landskapsregementen. Landskapen delades in rotar som hade till uppgift att förse regementet med en soldat. Soldaterna övade och tränade och utrustades tills stormakten hade en modern krigsmakt igen. Karl XI dog bara 42 år gammal och lämnade över Stormakten till sin 15-årige son Karl XII. Det blev den unge kungens uppgift att försvara stormakten mot fienden när de anföll tillsammans på vårvintern 1700. Polackerna var först ut och gick in i Baltikum för att ta tillbaka förlorade områden, ivrigt på hejade av de baltiska adelsmän som motsatte sig Sverige. Kungen skickade förstärkningar från Finland samtidigt som han samlade en armé i södra Sverige.

Planen var att besegra fienden en efter en. I samarbete med den engelska och holländska flottan lyckades svenskarna föra över soldater till Själland som hotade själva Köpenhamn. Innan kriget egentligen hade börjat så fick Danmark sluta fred i Traventhal i norra Tyskland. Ryssarna hade avancerat in i dagens Estland för att ta den svenska östliga utposten i Narva. De belägrade den svenska garnisonen som försvarade sig väl. När kungen kom till Baltikum med sina trupper stod de inför en svår fråga, satsa på Riga som belägrades av sachsiska trupper eller Narva som belägrades av ryska. Valet föll på det senare. Armén marscherade österut och kom fram till Narva och belägrade de belägrande. Slaget vid Narva inleddes i snöstormen den 20 november 1700.

Konsekvenserna

Ryssarna hade utnyttjat vattendrag i sin belägring av Narva. De hade också skyddat belägring med en jordvall mot eventuella förstärkningar. Den svenska krigsledningen använde en mycket enkel taktik. Anfall med allt som finns i centrum av belägringen. När soldaterna väl är inne så ska de sprida ut sig till höger och vänster och rulla upp skyttegravarna. Det gjorde den svenska armén, och lyckas. När de väl var inne i det ryska området kunde de pressa ryssarna mot de vattendrag som de använt som en del av belägringen. De kunde inte ta sig över sin jordvall heller, de var fast i en fälla. 12 000 ryska soldater beräknas ha dödats eller skadats mot ca 660 döda svenskar och dubbelt så många skadade. 30 000 soldater kapitulerade och svenskarna tog ett ordentligt ryskt krigsbyte. Stormakten Sverige hade visat sina muskler och de idéer som Karl XI hade genomfört fungerade i praktiken. Ryssland var ute ur spelet. Priset för att trupperna skulle marschera tillbaka till Ryssland var att svenskarna fick alla de ryska fanorna, 230 st. Tsar Peter blev tvungen att bygga upp sin krigsmakt igen eftersom de högre ryska befälhavarna fördes till Visingsö som krigsfångar. Det blev ingen fred och ryssarna skulle återkomma fyra år senare när de började belägra Narva igen, i det andra, och för svenskar, mer okända slaget om gränsstaden som ryssarna vann. Svenskarna hade nu ryggen fri att ta itu med polackerna.

Karl XII skulle tillbringa de kommande sex åren i Polen, innan han lyckades få polackerna dit han ville. August den starke avsade sig den polska kronan i freden i Altranstädt 1706. Därmed hade svenskarna slagit alla tre medlemmarna av anfallsförbundet. Ryssarna hade återigen rustat upp och återigen belägrade de Narva. Det var dags att ta itu med ryssarna igen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

18 november 1705 – Freden i Warszawa

Bakgrunden

Den polsk-svenska konflikten är lång. Konkurens i Baltikum började och fortsatte med personalunionen när Sigismund var kung i både Polen och Sverige i slutet på 1500-talet. Sigismund förlorade sin svenska kungakrona till sin farbror Karl IX och kusinen Gustav II Adolf. De kom att kriga länga om den. Ett stillestånd slöts i Altmark 1629 när Frankrike ville ha in Sverige i det trettioåriga kriget för att hålla tyskarna upptagna. Fortfarande hävde polackerna att den svenska kungakronan var deras. Kriget kom att återupptas av Karl X Gustav som gav sig på polackerna efter att han blivit kung. Danskarna tar chansen när svenskarna är upptagna i öster och anfaller Sverige. Karl X Gustav marscherar från Polen genom Tyskland och anfaller danskaran från söder. Marscherar över bälten och hotar Köpenhamn. Sverige får en mycket förmånlig fred i Roskilde 1658. Trots löften om evig vänskap är länderna i krig med varandra bara något år senare och det sluts en ny fred i Köpenhamn 1660. Det är samma år som Karl X Gustav dör i Göteborg och konflikten om den svenska kungakronan löses när polackerna ger upp sina anspråk i freden i Oliwa.

När August den starke blir kung i Polen ser han möjligheten till ett anfallsförbund, med Danmark och Ryssland mot, en som det uppfattas svagare svensk stormakt. Karl XII tar itu med uppgiften att försvara Sverige. Han börjar med att få bort Danmark ur anfallstrion för att fortsätta med ryssarna. Efter en snöstorm vid Narva så är ryssarna tillfälligt borta och Polen återstår. Den svenska armén ger sig in i Polen och jagar kung August, som är huvudmålet för svenskarnas krig, innan parterna kunde underteckna en fred i Warszawa den 18 november 1705.

 

Konsekvenserna

Freden i Warszawa innebar att Polen fick en ny kung under svenskt beskydd och att Polen var borta ur anfallsförbundet. En som var borta som kung var August men han var inte borta ur anfallsförbundet. Han hade allierade i Sachsen, och han var lierad med tsar Peter, som är tillbaka mot svenskarna. Svenskarna ville ha bort Sachsen ur kriget och få ryggen fri medan de gav sig på Ryssland. Sachsen var en del av det tysk-romerska riket och det var inblandat i det spanska tronföljdskriet. Svenskarna vågade därför inte ge sig in i Tyskland eftersom de kunde bli inblandade i ytterligare en konflikt, en som var mer omfattande än det stora nordiska kriget och en som hade mer stormakter inblandade. Svenskarna fick tydliga signaler att hålla sig borta.

Peter och August träffades i Grodno. Karl XII försökte fånga de båda fienderna men August satte av västerut, med ryska trupper, mot Fraustadt eller Wschowa i dagens västra Polen. Dit hade också en sachsisk här tagit sig. Styrkorna sammanstrålade och var dubbelt så stor som den svenska, under general Rehnskiöld. På två timmar hade svenskarna nästa pulveriserat fienden. Förlusterna för förlorarna uppgick till 15 000 man. Svenskarna, en tiodel av det. Segern ledde fram till freden i Altränstadt och sachsarnas uttåg ur kriget. Svenskaran hade gott om självförtroende när det vara dags att gå mot Ryssland och den sista kvarvarnade partnern i anfallsförbundet. Svenskarna samlade kraft i Polen och på hösten 1707 började de nästa fas av det stora nordiska kriget. Svenskarna inledde det ryska fälttåget, det som slutade i Poltava två år senare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

12 november 1905 – En folkmördare lämnar Afrika

Bakgrunden

Portugiserna var de första européer som kom till området som idag heter Namibia. 1805 kom brittiska missionärer och 1840 fick tyska missionärer ta över arbetet samtidigt som handelsmän och jordbrukare flyttar in. I början på 1880-talet ber en tysk handelsman Bismarck om beskydd för att förhindra att området hamnar under brittisk kontroll i det som kom att kallas kapplöpningen om Afrika. I Berlinkonferensen 1884-1885 får Tyskland kolonin som kallas Tyska Sydvästafrika.

Kolonin utvecklas enligt Livingstones devis, mission, handel och civilisation. Ett privat företag styr området eftersom Bismarck inte ville spendera statens pengar. Relationerna till grannarna försämrades, inte minst till den lilla brittiska befolkningen. För att förhindra att britterna tog över området förklarades det som en kronkoloni 1890 och tyska trupper skickades till området. Hererofolket gör 1893 uppror och mindre oroligheter förekommer innan Hereroupproret bryter ut 1904 och inledningsvis har afrikanerna framgångar.

Lothar von Trotha var med och slog ner boxarupproret i Kina och i maj 1904 blev han chef för de tyska trupperna. Han fick genast uppdraget att slå ner upproret. von Trotha var principfast och gav sina motståndare ultimatumet att ge upp eller dö. I slaget vid Waterberg i augusti 1904 krossar tyskarna Hererokrigarna och folket flyr mot Botswana genom Kalahariöknen där stora många Hereros dör av törst. Tyskarna bevakar alla vattenhål och von Trotha ger order om att skjuta alla som påträffas. Herero flyr till Kapprovinsen och får asyl av britterna mot att de inte fortsätter sin kamp. Upproret pågår till 1907 och då har ca 80 000, eller halva befolkningen, dött i 1900-talets första folkmord. I augusti 1905 dör den tyska guvernören och von Trotha får ta över posten tills en ny guvernören avlöser honom den 12 november 1905.

Konsekvenserna

von Trotha får en av de finaste tyska ordnarna för sin insats, Pour le Mérite, av kejsaren själv.

Efter första världskriget fick det brittiska imperiet ansvaret för Namibia och Sydafrika tog över administrationen. I samband med att Sydafrika på 1960-talet blev uteslutet ur den internationella gemenskapen blev Namibia i praktiken ockuperat och trots uppmaningar om att släppa kolonin var det allt för stora pengar i diamantindustrin för att den Sydafrikanska regeringen skulle ge upp området. SWAPO bedrev ett gerillakrig mot sydafrikanerna och i samband med apartheidregimens fall kunde även Namibia bli självständigt, den 21 mars 1990, en av de sista kolonierna i Afrika.

Den tyska regeringen erkände 2004 ansvar för det folkmord som begåtts 1904-1907. 2007 återvände medlemmar av familjen von Trotha för att dels be om ursäkt för sin anfaders grymheter och dels för att söka att fred med de drabbade folken.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

10 november 1871 – ”Doktor Livingstone förmodar jag?”

Bakgrunden

Afrika blev den sista kontinenten att dras in i européernas sfär. Portugiserna kom först och upprättade handelsstationer längs Afrikas kust och sedan holländarna följda av britter och fransmän.

Skotten Livingstone är både symbolen och en föregångare för européernas expansion till det inre av Afrika. Uppväxt i en stark kristen miljö, utbildade han sig till missionär och flyttade till Kuruman i Sydafrika. Besvikelsen över verksamheten drev honom norrut, till nya områden för missionen. Livingstones framgångar var begränsade, samtidigt som familjen växte. De återvände till England, men vistelsen blev kortvarig, nya expeditioner till Afrika väntade. Han var en av de första européer som korsade den afrikanska kontinenten, 1852-1856. Han var den förste europé som fick se Victoriafallet, som han namngav efter imperiets drottning.

Livingstone reste med lätt bagage. Tidigare expeditioner hade mycket bagage med bärare och vakter med vapen vilket uppfattades som slavjakt. Livingstone hade därför framgångar och drevs av sin kristna övertygelse att missionera, kompletterat med möjligheter till handel och att sprida civilisationens välsignelse till vildarna.

Han deltog i expeditionen som kartlade Zambesifloden och 1866 började han leta efter Nilens källa som han hittade vid Victoriasjön. Svårt sjuk och bestulen på sina förråd sökte han sig söderut mot Zambia i slutet av regntiden. Livingstone var sedan länge saknad och en amerikansk tidning skickade ut en journalist, Stanley, för att hitta honom. När de sågs hälsade Stanley med orden ”Doktor Livingstone förmodar jag?” Det var den 10 november 1871.

Konsekvenserna

Om frasen ”Doktor Livingstone förmodar jag”, är sann eller inte, vet vi inte, men myten är bra nog. Livingstone dog sex månader senare av malaria, 60 år gammal. En paradox är att i Amerika dog urinvånarna av de sjukdomar som européerna förde men i Afrika dog européerna som Afrika hade.

Det inre av Afrika var nu ”upptäckt” och öppet för exploatering. Utifrån Livingstones devis, Christianity, Commerce and Civilization, sökte sig fler européer in i den stora kontinenten. Stanley kartlade hela Kongofloden. Belgiens kung Leopold, gjorde anspråk på området för sin personliga del och utvecklade en terrorregim. De europeiska stormakternas intresse för Afrika gjorde att de samlades i Berlin 1884 för att dela upp kontinenten. Tio år senare fanns det två fria områden kvar, Liberia och Etiopien.

Afrika hölls kolonialiserat fram till 1950 och 1960-talen då de flesta av de franska och brittiska kolonierna blev självständiga, några fredligt, andra kämpade länge. Portugals kolonier blev fria på 1970-talet efter decennier av krig. Västsahara är fortfarande kolonialiserat, av Marocko! I flera länder fortsatte striderna som inbördeskrig mellan olika stammar och grupper. Kartritarna i Berlin hade inte tagit någon hänsyn till afrikanerna och en stam kunde delas upp mellan flera olika nationer och stammar som inte kom överens skulle dela på ett land. Hutier och Tutier i Rwanda är tyvärr ett exempel på det senare.

9 november 1914 – Slaget mellan HMAS Sydney och SMS Emden

Bakgrunden

SMS Emden byggdes i Danzig och var klar 1909. Hon kom några senare att hamn i den tyska fjärran östen eskadern som var baserad i Kiautschou eller Tsingtao som vi kanske känner det bättre som. Det ligger i Qingdao i dagens Kina på den östkusten vid Gula havet. Tvärs över ligger Seoul i Sydkorea. Tyskarna hade tillskansat sig området 1897 som kompensation för ett missionärsmord i närheten. Året efter, under pågående boxaruppror fick tyskarna hyra området på 99 år. När det Första världskriget bröt ut så upphävde den kinesiska regeringen avtalet. Japanerna kom att anfalla och inta den tyska basen i november 1914.

Tyskarna hade sex större örlogsfartyg vilka alla var ute och besökte olika delar av de tyska Stillahavs kolonierna. Efter att ha utfört attacker på olika områden som tillhörde Ententen så valde befälhavaren till slut att segla över Stilla havet för att via Kap Horn ta sig tillbaka till Tyskland. Expeditionen slutade med slaget vid Falklandsöarna när de mötte den brittiska Västindien eskadern.

SMS Emden kom inte med på den resan. Hon befann sig i Kiautschou och hennes kapten Karl von Müller beslutade sig för att rusta skeppet så att de var klara att börja angripa fienden när den formella krigsförklaringen var gjord. Andra krigsdagen tog han ett ryskt handelsfartyg. Emden började härja i handelsrutterna runt Indien och passade på att bombardera Madras. Hon seglade till det som idag är Indonesien och fortsatte att kapa och sänka handelfartyg. Brittiska flottan letade efter henne men hon lyckades ta en månad ledigt för underhåll och vila för besättningen. Kapten Müller gav sig iväg till en ögrupp sydväst om Indonesien för att förstöra en brittisk radiosändare. Den lyckades skicka en nödsignal och HMAS Sydney kom till undsättning. Slaget vid Kokosöarna stod den 9 november 1914.

 

Konsekvenserna

Emden hade sänt i land ca 40 man för att spränga radiostationen. Dessa hann inte tillbaka när den tyngre australienska kryssaren Sydney kom. Hon hade eskorttjänst åt några handelsfartyg men lämnade dessa för att söka upp ett okänt krigsfartyg som dykt upp vid Kokosöarna. Sydney överraskade sina motståndare som genast försökte att få övertaget i slaget. Sydney hade en kraftigare beväpning och Emden försökte att få in träffar på långt håll för att Sydneys kanoner inte skulle få in bra träffar. Det lyckades inte riktigt. Hon försökte också få iväg sina torpeder men detta misslyckades också. Till slut hade australiensarna träffat det mindre fartyget så många gångar att kapen Müller beslutade sig för att köra upp fartyget på land för att rädda besättningen.

Tyskarna hade förlorat över 130 man i striden. När Sydney kom fram till det grundsatta fartyget så tog hon besättningen till fånga. De skadade fördes till Australien medan de övriga fördes till ett fångläger på Malta. Det skulle dröja sex år innan de kom tillbaka till Tyskland. De sjömän som hade landstigit hade kunna se hur Emden sköts sönder. De tog ett fartyg som fanns på ön och seglade till dagens Indonesien, vilket var holländskt territorium. Holländarna var neutrala under kriget så tyskarna kunde fortsätta till Jemen. Det tillhörde det ottomanska riket och där med allierade med tyskarna. Slutligen kunde inställa sig till tjänstgörning på en tysk krigsbåt i Konstantinopel.

Den tyska marinaverksamheten i den här delen av världen var med SMS Emden i praktiken över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

7 november 1917 – Oktoberrevolutionen i Ryssland börjar

Bakgrunden

Den tyske kanslern Otto von Bismarck hade slutit ett avtal med ryssarna om ömsesidig vänskap och det hade varit bra för tyskarna som inte behövde räkna med ett tvåfrontskrig. De hade därmed också isolerat ärkefienden Frankrike. Fransmännen hade 1898 avstått från ett krig med britterna över Fashoda i Sudan och i stället blev det början till en vänskap mellan de två antagonisterna. Kejsar Wilhelm avskedade kanslern och tog själv över ansvaret. Han förnyade inte avtalet med Ryssland och när Frankrike erbjöd sig att bygga järnvägar i Ryssland mot ett vänskapsavtal var Tyskland åter inringat av fiender. Mot sig hade landet Ententen, Frankrike, Ryssland och Storbritannien, och Tyskland organiserade sin egen försvarsallians med Österrike/Ungern och Italien. Den tyska planeringen inför kriget gick ut på att undvika ett tvåfrontskrig.

Ryssland var relativt väl förberet för Första världskriget, trots att landet varit ett av sista länderna i Europa avskaffat livegendomen 1861. Läget i Ryssland var oroligt. Visserligen hade bönderna blivit fria men adeln hittade nya sätt att binda dem till jorden. De som lämnade landet, flyttade in till städerna och där hade industrialismen inte slagit igenom eftersom det inte fanns någon anledning att ändra de rådande förhållanden på landsbygden. De som kom att leva i städerna fick det mycket svårt. I slutet på 1800-talet var nationalismen stark och nya politiska idéer började spridas inte minst anarkismen. Det var också anarkister som 1881 lyckades mörda tsar Alexander II. 1905 gjordes ett försök att störta tsaren med en folklig revolution. Rysslands inträde i Första världskriget gav inte de snabba vinsterna som förutspåtts utan det blev ett långt lidande för soldaterna som offrades hänsynslöst. Till slut tröttnade de och gick hem. I huvudstaden Sankt Petersburg utbröt orolighet och oktoberrevolutionen började den 7 november 1917.

Konsekvenserna

Att oktoberrevolutionen utspelade sig i november berodde på att Ryssland behållit den julianska kalendern och den kalendern visade den 25 oktober. Tyskland hade sin del i den ryska revolutionen. Ledaren för det lilla bolsjevistiska partiet befann sig i landsflykt i Schweiz. När den sociala oron ökade hos fienden såg tyskarna till att Lenin fick åka tåg genom landet till Sverige för vidare tågtransport till Haparanda där han kunde vandra in i den ryska staden Torneå. Det kom att bli lyckat för tyskarna för Lenin var den som kom ut som ledare för den ryska revolutionen.

Tsaren hade redan i mars tvingats avgå och kriget lämnades över till aristokraten Lvov. Efter revolutionen fortsatte den tyska framryckningen. Bolsjevikerna försökte förhala förhandlingarna med tyskarna. De tröttnade och satte igång en offensiv som stötte långt in i Ryssland och tvingade den nya sovjetregeringen till ett snabbt fredsavtal i början på mars 1918 i Brest-Litovsk. Denna fred kom senare att ogiltigförklaras i Versaillesfreden 1919.

Lenin och bolsjevikerna kom att införa en kommunistisk diktatur och det i sin tur resulterade i det ryska inbördeskriget mellan de röda under Leo Trotskij och de tsartrogna vita trupperna. De senare var uppbackade av de europeiska stormakterna, bl.a. Storbritannien som intervenerade i Arkhangelskområdet under Winston Churchills ledning. När inbördeskriget var över bröt det rysk-polska kriget ut 1919-1920 och sedan isolerades den nya staten i det europeiska samarbetet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.