28 oktober 1785 – Napoleon tar examen från krigshögskolan i Paris

Bakgrunden

1768 hade Frankrike köpt ön Korsika av staden Genua, som haft ön i nästan 500 år, förutom en liten period på 150 år. Korsika var italienskt men det faktum att ön nu var fransk gjorde att de som föddes blev franska medborgare. En som drog nytta av detta var adelskvinna Letizia Ramolino. Hon var gift med advokaten Carlo Buonaparte. Hennes första son föddes samma år och året senare föddes den andre sonen Nabullione. Familjen var pro korsikansk men fadern valde att byta sida och kom på så sätt att ta sig in i det franska etablissemanget.

Napoleon sattes i klosterskola för att lära sig läsa och skriva. Undervisningen skedde på italienska eftersom det franska skolsystemet ännu inte kommit till Medelhavsön. Fadern bestämde att hans båda äldsta söner skulle få en fransk utbildning. En till präst och en till militär. För att kunna komma in på franska skolor så var de båda pojkarna, Giuseppe och Nabullione tvungna att lära sig franska. De skickades till Autun där de skrevs in på läroverket tidigt 1779. Det är nu som de får sina franska namn Joseph och Napoleon. Den yngre brodern intensivstuderade det nya språket i tre månader innan han skickades vidare som frielev till militärskolan i Brienne. Skolan blev hård för den unge Napoleon. Hans korsikanska dialekt lyste igenom och han mobbades som om han vore en barbar. Han var definitivt utanför adeln och det franska. Studiemässigt gick det bra den unge korsikanen. När han lämnade skolan efter fem år, hade han inga vänner, men väl en biljett till elit inriktade Krigshögskolan i Paris. Huvudstaden var något helt annat. Napoleon fick vänner och studerade hårt. På ett år läste han samma kurser som han kamrater tagit två eller tre år på sig att läsa. Hans far hade dött och det blev skralt med ekonomin. Examen tog han den 28 oktober 1785.

Konsekvenser

Fänrik Bonaparte valde artilleriet och regementet La Fère och tjänstgjorde i städerna Valence, Drome och Auxonne. Han var i Auxonne när revolutionen bröt ut i Paris. Efter ett par dagar kom revolutionen till östra Frankrike och staden började plundras. Napoleon fick befälet över de trupper som skulle återställa ordningen. Han var en stark anhängare av revolutionen men gillade inte att pöbeln tog sig rätt att plundra. Ordningen kunde återställas och efter ett par år blev fänriken löjtnant. Han tog tjänstledigt och reste hem till Korsika.

Väl hemma blev han inblandad i kampen mellan nationalister, lojalister och revolutionärer. Han fick graden överstelöjtnant under tiden som han var på Korsika. Han återvände till sitt regemente 1792, långt efter att ledigheten hade gått ut och var struken ur rullorna. Han tvingades resa till Paris för att övertyga de militära myndigheterna om att ha skulle få tillbaka sitt jobb som officer. Revolutionen hade öppnat upp militären för människor som Napoleon, duktigt och icke-adlig. Österrike och Preussen hade precis förklarat krig mot det revolutionära Frankrike och Napoleon kom tillbaka som officer och nu med kaptens grad. Nu skulle hans karriär skjuta fart på riktigt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

26 oktober 1805 – Slaget vi Trafalgar

Bakgrund

Napoleonkrigen är en serie av krig mellan Napoleons Frankrike och olika koalitioner av europeiska länder. 1805 hade det tredje koalitionskriget brutit ut. Napoleons arméer dominerade den europeiska kontineten medan Royal Navy dominerade havet. De införde en blockad mot Europa, kontinentalblockaden, för att hindra Frankrike att få tillgång till krigsnödvändiga varor från andra delar av världen och Frankrike blockerade handel från Europa till Storbritannien.

Napoleon hade bestämt sig att invadera det lilla öriket och samlade sin armé vid Boulogne för invasionen. Flottan som skulle eskortera trupptransporterna befann sig i Brest och i Toulon i Medelhavet. I Cadiz i Spanien, fanns en fransk-spansk flotta instängd och bevakad av amiral Nelson. Den franska planen var att denna flotta skulle gå till sjöss, segla till Västindien och få den brittiska flottan av förfölja dem. Det skulle lämna fältet fritt för invasionen. Britterna lyckas få österrikarna att förklara Frankrike krig och Napoleon tog sin armé vid kanalkusten för att göra upp med österrikarna innan de fortsätter mot britterna.

I antal är de båda flottorna likvärdiga men den brittiska flottan har övertaget på flera områden. En brittisk befälhavare måste söka strid. Att vika undan från motståndaren är liktydigt med ett dödsstraff. Det betyder att britterna alltid söker upp striden. Britterna lägger också ner tid på träning av manskapet så att de är både disciplinerade och snabba på att ladda kanonerna. Den franske amiralen Villeneuve lossar ankar och beger sig till havs. Där möter han Nelson och den brittiska flottan vid Kap Trafalgar den 26 oktober 1805.

Konsekvenser

Nelson valde en annorlunda taktik när han seglade rakt in i fiendes linje snarare än att segla upp jämsides. Britterna bröt igenom den fransk-spanska linjern och kunde ta sig an skepp för skepp. Den största prisen var att ta amiralen Villeneuve tillfånga. Britterna hade vunnit en lysande militär taktisk seger. Strategiskt så är konsekvenserna inte lika tydliga.

Den brittiska flottan kom att få ett världsherravälde i och med segern vid Trafalgar. Det var egentligen inte förrän 1915 och slaget vi Skagerack när den tyska högsjöflottan utmanade Royal Navy som dominansen var ifrågasatt. I och med det kunde heller inte Napoleon göra ett försök att invadera Storbritannien. Öriket var säkrat och det var inte förrän 1940 när Hitler umgicks med samma planer. Då var det flyget som stoppade de planerna. Den brittiska flottan fortsatte att bevaka haven och de slog också till mot mindre länders flottor när dessa riskerade att hamna under fransk kontroll som när de anföll Köpenhamn 1807.

Napoleon hade redan tagit sin stora armé och marscherat till Tyskland för att ta itu med britternas allierade i den tredje koalitionen. Slagen stod vid Ulm och Austerlitz och i december 1805 kom freden i Pressburg, dagens Bratislava. Redan året efter var det fjärde koalitionskriget igång. Frankrike och Napoleon fortsatte att dominera den europeiska kontinenten. Eftersom britterna hindrade Frankrikes handel så såg fransmännen till att förhindra britterna möjligheter att handla på kontinenten.

De två ledarna för flottorna vid Trafalgar dog både inom ett år efter drabbningen. Nelson blev skjuten av krypskytt och dog redan innan slaget var över men medveten om att de segrat. Villeneuve utväxlades efter ett år mot brittiska officerare och hittades strax efteråt död med sex knivhugg i bröstet. Officiellt självmord men Napoleon gav honom skulden för förlusten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

24 oktober 1648 – Westfaliska freden – grunden för det moderna Europa

Bakgrunden

Tyskland under 1500-talet var ett lapptäcke av små länder i ett feodalt förhållande till kejsaren i Wien. Reformationen splittrade Tyskland i två läger, dels de som ville vinna gunst hos kejsaren och hade kvar sin katolska tro och dels de som valde den nya tron och en självständigare politisk hållning. 1555 slöts en fred mellan de två falangerna i Augsburg. Under de inledande åren på 1600-talet ville kejsaren återta den makt som de protestantiska furstarna hade tillskansat sig. Detta ledde till en maktkonflikt där skiljelinjerna stod mellan katoliker och protestanter. 1618 övergår konflikten i krig. Det blir snabbt komplicerat när utomstående blandar sig i, först danskarna och sedan svenskarna 1630 och detta på uppmaning av det katolska Frankrike.

Kriget ödelägger stora delar av Tyskland och till slut går det inte att fortsätta. Efter mycket långa förhandlingar om hur fredsförhandlingarna ska gå till, enas man till slut om att mötas i Osnabrück och Münster i Westfalen den 21 juli 1643. I november 1645 var alla på plats och förhandlingarna kunde starta på riktigt. Den Westfaliska freden kunde slutas den 24 oktober 1648.

Konsekvenserna

Det slös två fredsavtal, ett i Osnabrück mellan Sverige och kejsaren och deras respektive samt ett i Münster mellan Frankrike och kejsaren och deras respektive allierade. Detta var ett resultat av den första moderna diplomatiska konferensen.

I fredsfördraget slås fast flera viktiga principer som påverkat oss i dag. Det första gäller trosfriheten. Människorna fick rätt att utöva sin kristendom oavsett om det var i minoritet i sitt område varpå den Augsburgska religionsfreden från 1555 bekräftades.

I den andra delen av fördraget gällde att de skulle bli en riksdag för de tyska staterna oavsett religionstillhörighet. Det kejserliga centralstyret skulle upphöra vilket innebär att feodalismen rensas ut ur Centraleuropa och territoriet blir viktigare. Suveränitetsprincipen slås fast, att varje land är suverän i sitt territorium. I Europa använde vi de följande 360 åren att kriga om gränserna och så sent som sommaren 2008 var det krig i mellan Ryssland och Georgien om suveränitet och gränser. Det är först med EU:s växande makt som suveränitetsprincipen börjar urholkas. I Afrika krigas det om gränser och där är situationen ännu mer besvärlig men så ha det bara gått 50 år sedan de blev fria från sina kolonialherrar.

I den avslutande delen av fördraget så sker en hel del territoriella omfördelningar. Sverige får bl.a. delar av Pommern och kontroll över flera flodmynningar vilket var ett av de krigsmål som Sverige hade när de gick in i kriget.

Även det åttioåriga Nederländska befrielsekriget från Spanien fick sitt slut och Nederländerna sin självständighet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

23 oktober 1918 – Slaget vid Sharqat

Bakgrunden

Kriget i Mesopotamien hade sett ottomanska imperiets styrkor möta det brittiska imperiets indiska stridskrafter. Britterna hade anfallit men slagits tillbaka vid Ctesiphon på hösten 1915. Turkarna hade belägrat staden Kut där britterna förskansas sig efter slaget. Britterna lyckades hålla ut till slutet av april 1916. Flera undsättningsförsök hade gjorts med flodångare som turkarna antingen skjutit sönder eller tvingats att fly. Försök gjordes med det nya vapnet, flyget men det hade inte räckte till alls, om planen väl lyckades undgå turkarna beskjutningar. Britterna hade även försökt att med militära trupper passera de turkiska försvarslinjerna mot just undsättningsförsök utan att lyckas med någonting. Britterna tvingades att kapitulera. Det blev en smärtsam förlust för britterna som bara fyra månader tidigare tvingats så nesligt lämna Gallipoli.

Britterna rensade i praktiken ut alla högre befäl som inte höll måttet och ersatte dem med soldater som förstod det moderna krigets villkor. De utrustade och tränade nya trupper runt Basra och så satte de av norrut igen för att ta Baghdad. De slog turkarna vid Kut och lyckades genom att byta sida på floden och gå förbi de turkiska positionerna att inta Baghdad i mars 1917. Här stannade armén i nästan ett och ett halvt år. Sinaifronten blev huvudstridsplatsen och det var först när det stod klart att turkarna skulle kapitulera och förhandlingarna inför detta pågick som regeringen i London gav order om att lägga under sig så mycket territorium som möjligt innan kapitulationen. Britterna lämnade Baghdad och anföll norrut mot Mosul och mötte turkarna i slaget vid Sharqat den 23 oktober 1918.

Konsekvenserna

Sju dagar senare kom vapenstilleståndet i Mudros. Detta hejdade inte britterna som fortsatte att avancera och utmanade turkarna på de territorier som de hade enligt avtalet. Turkarna krävde att britterna skulle dra sig tillbaka till sina positioner, enligt vapenstilleståndet men britterna vägrade och körde bort turkarna. Britterna hade varit framgångsrika mot turkarna i Mellanöstern. De hade stått emot turkiska anfall mot Suezkanalen och sedan avancerat genom Sinai för att inta Palestina och Jerusalem. De hade erövrat hela Mesopotamien, dvs., dagens Irak. De hade fått araberna att göra uppror på den brittiska sidan mot turkarna.

Tråkigt nog hade britterna en helt egen agenda med striderna. De bröt mot flera överenskommelser som skulle komma att plåga den här delen av världen. Genom Balfourdeklarationen lovade de judarna ett hemland i Palestina. De tillät en invandring av judar som i sin tur medförde konfrontationer med de araber som redan bodde i landet. Araberna fick inte det självstyre som de blivit lovade för sitt deltagande i Första världskriget. Tvärt om var det så att de båda löften som ställts ut gick stick i stäv mot varandra. Britternas löften och misslyckandet i Versailles 1919 ligger som en grund för dagens konflikt om Israel/Palestina.

Britterna fick, Mesopotamien, Transjordanien och Palestina som mandat områden och Frankrike kunde plocka åt sig Libanon och Syrien. Britterna kom därmed att kontrollera den kända olja i området. När sedan olja upptäcktes i Saudiarabien var det amerikanarnas entrébiljett till regionen. Turkiet fick se sina områden starkt begränsade och sitt imperium nedmonterat.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

20 oktober 1626 – Hong Taiji blir kejsare i Manchuriet

Bakgrunden

Den koreanska halvön ligger som en tarm söderut från det asiatiska fastlandet mellan Kina och Japan. Inklämd mellan de två östasiatiska stormakterna hamnade landet lätt i konfliktens centrum. I slutet på 1300-talet grundades den koreanska Joselondynastin om kom att regera halvön i femhundra år. I slutet av 1500-talet hamnade den koreanska dynastin i en nedgångsperiod. Samtidigt händer det saker i öster och i väster.

I Japan bestämmer man sig för att ge sig på sina kinesiska rivaler och i Kina, är Ming-dynastin i en nedgångsperiod skulle kunna bli ett enkelt byte för den uppgående solens söner. Japan börjar med att invadera Korea 1592 till 1598. Korea befann sig i ett tillstånd av splittring och inre stridigheter. Landet var inte så förberett på krig som det kanske borde vara. Japanerna som använde sig av portugisiska musköter kunde ockupera större delen av den södra halvön. Koreanerna hade haft ett långvarigt problem med pirater som härjade runt kusterna, främst den östra. Korea hade därför en fungerande flotta. Den kunde tillslut gå hårt åt den japanska flottan som fick svårt att skicka förnödenheter.

Ming Kina var gamla allierade till koreanerna och kom till grannlandets hjälp. Tillsammans drev de ut japanerna. Korea hade förlorat nästan 60 % av sin åkermark och landet var svårt sargat av konflikten. Manchuriet och Ming Kina hade en pågående konflikt. Båda parter begärde hjälp från Korea och den koreanske kungen stod inför ett svårt val. Manchuriet eller Ming som hjälpt dem mot japanerna. En ny kung tillträder och han beslutar sig för att skicka trupper till Mings hjälp när de invaderar Manchuriet. Ett uppror startas i Korea av de som inte gillar att landet står på Kinas sida. Kungen flyttar trupper från norr till huvudstaden. I Manchuriet har en ny kejsare, Hong Taiji, tagit makten efter sin far den 20 oktober 1626.

Konsekvenserna

Hong Taiji anfaller Korea när de är som svagast och lägger snabbt landet under sig. De kräver att Korea ger upp sina starka band till Ming men kungen vägrar. Manchurerna skickar 120 000 man som tvingar koreanerna till under kastelse och de tvingas acceptera ”broderliga förbindelser” med den manchuriske Qing kejsaren. Korea accepterar officiellt detta faktum men kommer aldrig att överge Ming under de kommande tvåhundrafemtio åren. Korea isolerar sig mer och mer för att slippa att umgås med omvärlden.

I Manchuriet hade en ny dynasti formats och den utmanade den Ming kinesiske kejsarens maktställning. De startade ett uppror som blev långvarigt. Bit för bit utvecklas kriget mot Ming. Ming som i allt högre grad har slutat att utvecklats efter de inledande framgångarna under 1500-talet. Byråkratin blev övermäktig och en börda på staten. Kejsarfamiljen levde ett liv som de skatter som togs upp inte klarade av att betala. Hong Taiji fortsätter sina krig och kan inta stora delar av Mongoliet efter tre krig. Kampen mot det vacklande Ming Kina fortsätter och till slut kan Hong vinna och inta huvudstaden Peking. Där blir han kejsare av Kina och utropar Qing dynsatin 1644.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

13 oktober 1644 – Slaget vid Femern

Bakgrunden

Danmark hade gett sig i det trettioåriga kriget på den protestantiska sidan och resultat blev förödande för danskarna. Landet var inte långt från att förintas som statsbildning och fick dra sig ur kriget. En ny aktör på den protestantiska sidan behövdes och Sverige tog den positionen och steg i land på tysk mark vid midsommar 1630. Krigslyckan gick fram och tillbaka för lejonet från Norden. 1635 tvingades freden i Prag på de blågula soldaterna och svenskarna fick dra sig tillbaka till Stralsundsområdet för att omgruppera. Nya insatser under Johan Banér förde svenskarna tillbaka till södra Tyskland innan det var dags att dra sig tillbaka norrut. Banér avled och svenskarna utsåg Lennart Torstenson till ny svensk befälhavare. Han bytte strategi och anföll kejsaren kärnländer Böhmen och Mähren.

Den svenska statsledningen, under Axel vom Oxenstierna, börjar kasta sina blickar mot Danmark. Det har gått drygt hundra år sedan Stockholms blodbad och maktkampen om Nordens står hård mellan uppkomlingen Sverige/Finland och regenten Danmarsk/Norge. Danskarna tar ut en tull i Öresund som allvarligt hämmar den svenska exporten. Statsledningen dirigerar om de svenska styrkorna och startar Torstensons krig och låter armén attackera in och ockupera Jylland 1643. Samtidigt anfalls och intas Skåne av en svensk här från Småland. Kriget går i stå när svenskarna inte tar sig över bälten. Den svenska flottan löper ut för att bistå och danskarna rustar för fullt för att möta det nya hotet. Ett par kraftmätningar står mellan de båda armadorna innan det avgörande slaget. Det blir den svenska flottans största viktoria genom hela dess historia och kampen står vid Femern den 13 oktober 1644.

Konsekvenserna

Slaget vid Femern talade sitt tydliga språk; Sverige hade tagit maktställningen i Norden. Denna storebror ställning finns kvar än i denna dag men Sverige och Danmark är ett tydligt exempel på att två länder med ett så ömsesidigt hat kan bli goda grannar. Det krävdes dock ytterligare 170 år av krig och 200 år av fred.

Den danske kungen började tvivla på att en seger var möjlig. Flottan hade varit den danska krigsmaktens främsta vapengren och nu drogs trupperna tillbaka från Skåne, utom Malmö. Danskarna hade ännu inte gett upp och de repade mod och försökte att anfalla de svenska trupperna i norra Tyskland, vilket misslyckade. De försökte anfalla Göteborg, vilket misslyckads. De försökte försvara Malmö, vilket misslyckades. Samma dag som svenskarna hade ringat in Malmö så kom beskedet att det skulle fredsförhandlas i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge. Förhandlingarna hade kommit till på franskt initiativ och det var också en fransk diplomat som presiderade. Svenskarna hade sitt läger norr om Landabäcken, i Småland och danskarna söder om bäcken i Kristianopel i Blekinge. Sverige förhandlade från en mycket stark position och kunde genomdriva de flesta av sina krav. Makten i Norden hade nu även formellt gått över på svensk sida. Freden var så hård för de rödvita att det kom att frodas en revanschism som skulle resultera i ytterligare krig. Danskarna fick bl.a. lämna ifrån sig Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän och Jämtland, en svår förlust.

För svenskarna fortsatte kriget i Tyskland, det skull dröja ytterligare tre år innan det kriget var över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

12 oktober 1617–Gustav II Adolf kröns till kung av Sverige

Uppsala Domkyrka där Gustav II Adolf kröntes till kung.

Bakgrunden

Han föddes den 9 december 1594, son till hertig Karl och Kristina av Holstein-Gottorp. Gustav, efter farfar Gustav Vasa och Adolf efter morfar hertigen av Holstein. Tillhörde redan från födseln de protestantiska tyska furstehusen. Alla protestantismens ledare i Tyskland var släkt med den svenske tronarvingen. Gustavs uppfostran var ordentligt och han skolades tidigt in i rollen som kommande regent. Pappa Karl regerade i princip Sverige när kusinen, kung Sigismund befann sig i Polen.

Sin militära utbildning fick han genom de samtal han förde med utländska besökare. På nära håll fick han uppleva maktkampen mellan fadern och kusinen och när fadern blev Karl IX, 1604 blev han kronprins och 17 år gammal blev han kung i Sverige. Farfar, Gustav Vasa hade fört en mycket försiktigt utrikespolitik och inte gett sig in några krig utan byggt upp den egna maktpositionen, säkrat ett arvkungadöme och skapat inkomster till sig själv och Sverige. Hans söner, kungarna Erik, Johan och Karl hade gett sig utanför rikets gränser och förde krig mot ryssar, polacker och danskar. Den unge kungen hade tre pågående krig att ta sig an. Jacob de la Gardie var upptagen i Ryssland under den stora oredan och lyckade bl.a. inta Moskva. Kusinen Sigismund hade inte gett sig, utan såg Gustav som en upprorsmakare. Danskarna som kastats ut av Gustav Vasa knappt hundra år tidigare hade inte glömt bort sin svenska provins och nu passade Kristian IV på att anfalla landet i norr.

Den unge regenten, som lydde under en förmyndarregering, tog tag i krigen vid gränserna. Det skulle dröja ytterligare sex år innan han kröntes till kung den 12 oktober 1617.

Konsekvenserna

Kungen valde bort sin ungdomskärlek Ebba Brahe för att i stället gifta sig med den tyska prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg. Därmed kom kungen att bli släkt med den tyske kurfursten av Brandenburg och än mer involverad i den tyska maktkampen.

Stora delar av armén och de viktigaste befälhavarna befann sig i Ryssland medan de danska trupperna trängde fram från Kalmar och Halland mot Jönköping. Kungen samlade trupper och trots en underlägsenhet i antal och utbildning fick han 1612 danskarna på flykt. I halländska Knäred skrev freden under 1613.

Det ryska kriget avslutades fyra år senare med freden i Stolbova och så riktades blickarna mot Polen. Planerna vara att göra Östersjön till ett svenskt innanhav och plocka ut skatter på varor som transporterades på floderna. Efter långa strider i Baltikum kunde Düna och Nevas mynningar säkras och Wisla stod på tur. Kriget flyttade till Polen och i norr där de fanns många tyska protestanter, hälsades svenskarna som befriare. Situationen spetsades till när den katolske kejsaren skickade trupper till det katolska majestätet i Polen mot de protestantiska svenskarna. Freden i Altmark 1629 reglerade till slut de svensk-polska förhållandena.

Sverige hade en stark krigsmakt och stridsvana soldater men inget krig. Diskussioner fördes om att ge sig i kriget i Tyskland som pågått i drygt tio år. Till slut beslutade sig kungen för att hjälpa sina släktingar som var hårt ansatta av katolikerna, för att kunna ge sig på danskarna som nästa förlorat sitt land efter ett misslyckat ingripande i kriget. Dessutom fanns det fler flodmynningar att lägga beslag på. Midsommarafton 1630 landstiger svenskarna vid Rügen och två år senare stupar kungen, Gustav Adolf den store, vid slaget vid Lützen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt Uppsala – läs mer om besöket!

10 oktober 732 – Karl Martells slog morerna i slaget vid Tours

Bakgrunden

711 landsteg de framgångsrika arabiska styrkorna i Spanien efter att på bara några årtionden lagt under sig hela mellanöstern, från Pakistan via Nordafrika till Atlanten och delar av södra Europa. Morerna som de kallas i Spanien fortsatte med räder norrut in i de galliska provinserna i södra och mellersta Frankrike. För att slippa detta lierade sig Hertigen Eudes av Aquitien 730 med araben Othmar av Munuza. Othmar utmande Andalusiens guvernör Abd ar-Rahman som besegrade Othmar och sedan gav han sig på Eudes som han besegrade vid Bordeaux. Staden plundrades och Eudes lierade sig med Franker kungen Karl Martell.

Morerna fortsatte sina plundringståg i Franker riket, lockade av de rika kyrkorna, inte minst katedralen i Tours. Utanför staden, vid Pointers, väntade Karl Martell med 25 000 man på de tre gånger fler moriska trupperna. I sex dagar tittade de på varandra, Frankerna, fotfolk i starka försvarsställningar och välklädda för årstiden. Morerna var inte klädda för årstiden, blev otåliga och ville ha ett avgörande. Adb ar-Rahman litade sina tunga ryttare som vunnit flera slag åt honom tidigare. På den sjunde dagen, de anföll den 10 oktober 732 .

Konsekvenserna

De moriska ryttarna lyckades inte rå på det frankiska fotfolket. De fick nog och under natten lämnade de sitt läger och begav sig söder ut, utan sin ledare Adb ar-Rahman som hade stupat. Detta är en av de få gånger som enbart fotfolk vunnit ett slag mot kavalleri. Karl Martell fortsatte under det följande året att förfölja morerna ut ur Frankrike. 735 gjorde den nye kalifen i Andalusien ett försök att plundra Frankrike och sprida islam men det misslyckades. Ett moriskt rike blev kvar i Spanien men minskade bit för bit tills det sista fästet Granada föll 1492. Morerna försökte sig på flera uppror innan de sista 300 000 landsförvisades av den spanska kungen i början på 1600-talet.

Karl Martell grundade den karolingiska dynastin i Franker riket. Franker riket var militärt starka vilket gör att Påven blir beroende av de karolingiska kungarna vars makt växer ytterligare. Väldet växer fram till mitten av 800-talet då det bl.a. attackeras av vikingarna som bildar ett eget Hertigdöme i Normandie. Interna strider leder till freden i Verdun 843 och riket delas upp i en östligt (Tyskland) en västlig (Frankrike) och en mitten del (Nederländerna och norra Italien).

Den mest intressanta frågan om slaget vid Tours är annars vad som inte hände! Vad hade hänt om morerna erövrat Västeuropa och infört islam? Lite äldre historiker för gärna fram denna tanke medan moderna historiker gärna visar på slaget 718 vid Konstantinopel när araberna förlorade till Bysans. Samtida arabiska källor läger stor vikt vid förlusten inte minst att Adb ar-Rahman själv stupade.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

1 oktober 1791 – Den lagstiftande församlingen samlas

Bakgrunden

Franska revolutionen hade brutit ut sommaren 1789 när parisarna tog till våld på gatorna och stormade Bastiljen. Den politiska situation manövrerade ut kungen när generalständerna bröt samman och delegater från första och andra ståndet förenade sig med tredje ståndet. Den nya församlingen kallades för den konstituerande församlingen. Tredje ståndet hade under en pressad tid på våren samlats i en tennishall och svurit på att inte ge upp förrän de skrivit en ny konstitution åt sitt land. Detta arbete påbörjades hösten 1789. Det första resultatet av detta var den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna. En konsekvens av detta var att adelskapet avskaffades våren 1790. Ett år var det tänkt att de skulle hålla på men arbetet blev inte klart. Med eden från bollhuset i ryggen fortsatte arbetet. Det är lätt att tro att alla var revolutionärer och vill avskaffa kungen. Kungens ställning var omdebatterad och det fanns en stark falang som arbetade för en konstitutionell demokrati, liknande den som fanns i Storbritannien vid samma tid. Mirabeau hette en av de främsta ivrarna av den inriktningen och han lyckades i januari 1791 bli vald till församlingens ordförande. Han dog två månader senare och allt fler började misstro adeln. Den av Axel von Fersen iscensatta kungafamiljsflykten upptäcktes och regenten eskorterades tillbaka till Paris. Djup misstro fanns mot de tidigare makthavande. Konstitutionen hade blivit klar och det var dags att gå till val till den lagstiftande församlingen. Den samlades för första gången den 1 oktober 1791.

Konsekvenserna

Ledamöterna i den konstituerande församlingen var inte valbara till den nya lagstiftande församlingen. Därför kunde många oerfarna politiker komma in i församlingen som dessutom skulle arbeta tillsammans med kungen i den konstitutionella monarkin som införts. Ledamöterna var mer radikala än sina företrädare och förhållandet till den katolska kyrkan var ansträngt. Kyrkans egendomar hade tagits till statens anspråk och prästerna sagts upp från sina tjänster och klostren och klosterordnar hade lagts ner.

Församlingen misslyckades med att organisera ekonomin och det blev lättare och säkrare att plundra än att arbeta. Militären, både armén och flottan missköttes samtidigt som adelsmän lämnade landet och anslöt sig till landets fiender. Tyskar, österrikare och katolska kyrkan samlades i en koalition mot Frankrike och till slut förklarade den nya lagstiftande församlingen krig mot sina fiender. En motståndare till kriget var den inflytelserika Jacobinklubbens ledare Robespierre. Hans makt ökade men han förmådde inte att stoppa kriget. Kungafamiljens flykt och fiendens proklamation att kungen var Frankrikes riktige ledare och att deras mål var att återinsätta kungen gjorde revolutionärerna mycket arga. Parisarna stormade Turillerna, så flydde kungen till församlingen som började inse att monarkin slut kommit. Den 10 augusti 1792 avskaffades konstitutionen från året innan. Kungen arresterades. Nationalkonventet samlades för att skriva en nya konstitution. Efter segern i Valmy mot fienden som invaderat landet så utropades republiken Frankrike och år ett hade börjat. Revolutionen hade tagit ett steg till i sin radikalisering.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.