30 oktober 1918 – Vapenstillestånd för det osmanska imperiet

Bakgrunden

Det gistna skepp som var det osmanska imperiet var vid Första världskriget, hade en gång varit mycket vitalt och dominerat östra Medelhavet i 400 år. Regeringen i Konstantinopel styrde över ett imperium som sträckte sig från Balkan i norr till Irak i sydöst och Algeriet i sydväst. Turkarna hade pressats tillbaka bit för bit och under trycket av de nationalistiska strömningarna och Balkankrigen 1912-13, tvingats ge upp delar av sina europeiska territorier. Få bedömare vi den här tiden trodde att landet skulle kunna överleva särskilt länge till. Det skulle bli en blodig läxa för ententens västallierade. De stod för resurser men hade ont om folk men ryssarna hade ont om resurser men gott om folk. Det gällde att transportera vapen, ammunition och förnödenheter till ryssarna, via Bosporen så skulle kriget gå bättre.

Ryssar och turkar hade sedan den ryska expansionen mot Kaukasus varit i konflikt med varandra och området blev ett av de viktiga slagfälten under hela kriget. Turkarna hamnade på centralmakternas sida i kriget. Britter och fransmän försökte med våld skjuta sig igenom Bosporen men gick bokstavligt på en turkisk mina. I stället invaderades Gallipolihalvön, ett i sig totalt misslyckande men det hjälpte ryssarna till framgångar på Kaukasusfronten. Efter ett inledande turkiskt anfall mot Suezkanalen gick australiensare och nyzeeländare till anfall genom Sinai mot det heliga landet. Turkar och britter stod också mot varandra i Mesopotamien, i dagens Irak.

1918 gick kriget allt sämre för centralmakterna och så också för det osmanska imperiet. Ryssarna hade gjort stora framsteg i Kaukasus och östra Anatolien och när soldaterna gick hem från kriget efter den ryska revolutionen så kom de etniska minoriteterna och tog över de deras ställningar och vapen. Georgier, armenier och azerer bildade egna nationalstater. Britterna trängde fram genom dagens Israel mot själva det turkiska kärnlandet och i Irak pressades turkarna tillbaka. Vapenstilleståndet mellan osmanerna och deras fiender slöts i Murdos den 30 oktober 1918.

Konsekvenserna

Under 1800-talet hade en nationalistisk reformrörelse växt fram i Turkiet. Den kallas för ungturkarna och genomförde en revolution 1908. Sultanen fick sitta kvar och det var ungturkarna som ledde landet genom Första världskriget. Slaget om Gallipolis stora turkiska hjälte var Kemal Atatürk. Han fortsatte sin militära karriär och blev senare överbefälhavare. Vapenstilleståndet i Murdos följdes av freden i Sèvres 1920. Freden var i linje med övriga fredsfördrag, segraren skrev avtalet och förloraren kallades in och fick under förnedrande former skriva under avtalet utan förhandlingar.

I Turkiet hade nationalisterna bildat ett eget parlament i Ankara och de vägrade acceptera den fred som tvingats på dem. Grekerna hade rätt till delar av Anatolien och Atatürk ledde de turkiska styrkor som återtog landet. Ungturkarna genomdrev nya förhandlingar och en ny fred kom tillstånd i Lausanne 1923 som gav gränserna för Turkiet. Den 29 oktober utropades den turkiska republiken under ledaren Kemal Atatürk. Den turkiska militären fick en särskild ställning att bevara den sekulariserade staten Turkiet. Det är den maktkampen som vi ser idag när landet alltmer söker sig mot islam samtidigt som militären försöker slå vakt om det som är den turkiska republiken. Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

29 oktober 1956 – Suezkrisen

Bakgrunden

Staten Israels bildande markerade ett nytt kapitel i Mellanösterns historia. Samma dag som den judiska staten utropades anföll de arabiska grannarna. Det blev ett mödosamt arbete för det unga Förenta Nationerna att ta ansvar men till slut lyckades det fredsorganisationen att få fram ett eldupphör mellan de stridande. Gerillaverksamheten runt Israels gränser ökade istället när palestinier som flytt från Israel försökte ta tillbaka sitt förlorade land, detta med grannstaternas goda minne. Under våren 1956 ökade spänningarna på nytt i området. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld gjorde en månadslång resa i regionen och lyckades dämpa känslorna. Samma sommar avslöjades det att Egyptens nya ledare Nasser, som kommit till makten 1952 genom en statskupp, köpt vapen från Sovjetunionen. USA reagerade genom att dra in det utlovade stödet till byggandet av Assuandammen. Nasser svarade med att nationalisera Suezkanalen från britter och fransmän för att kunna betala kostnaden för anläggningen.

Situationen blev mer akut under hösten. Britter, fransmän och israeler hade ingått en allians för att nå sina syften. Israel genom att kunna få bort gerilla från sina gränser och européerna för att få tillbaka sin mycket inkomstbringande kanal. Under pågående FN-möte kom rapporter om att Israel gått till anfall mot Egypten den 29 oktober 1956.

Konsekvenserna

Tillfället för anfallet var väl valt. Världens blickar var riktade mot det folkliga upproret i Ungern mot kommunistregimen och Sovjetunionen. USA var i slutspurten av sitt presidentval. Därför kom frågan att hamna på FN:s bord. FN under Dag Hammarskjölds ledning började de sedvanliga procedurerna för att få fram ett eldupphör. Frankrike och Storbritannien bromsade alla ansträngningar och ställer samtidigt ett eget ultimatum till Egypten och Israel om att sluta kriga. Européerna hotade att själva intervenera om inte striderna upphörde. Helt i enlighet med den uppgjorda planen accepterar Israel accepterar genast, under förutsättningar ett Egypten gör samma. Egypten vägrar eftersom ultimatumet är en förolämpning. Sju dagar efter Israels anfall inleder britterna flygräder mot egyptierna och FN blir mycket upprörda, USA rasande och Sovjetunionen förbannade.

Hammarskjöld får personligen i uppdrag, att på Generalförsamlingens mandat, lösa krisen. Han har lyckats få frågan flyttad från Säkerhetsrådet till Generalförsamlingen utan att britter och fransmän kunde utnyttja sitt veto. Resultatet blir att svensken lyckas få parterna att acceptera ett eldupphör, på ett sådant sätt att samtliga kan rädda ansiktet. Genom att lägga grunden för FN:s fredsbevarande trupper kan FN skicka neutrala soldater som skiljer de stridande åt. Detta var kanske Dag Hammarskjölds största framgång som Generalsekreterare.

För Storbritannien och Frankrike var detta slutet på en epok. De var definitivt slut som världsmakter och fick finna sig i att vara i skuggan av USA och Sovjetunionen. Egypten återfick Suezkanalen och kunde sedan bygga Assuandammen med sovjetisk hjälp. Ryssarna kom på så vis att vinna inflytande i Mellanösten och stödde och intrigerade när sexdagarskriget bröt ut 1967 och var med i kulisserna i Oktoberkriget 1973.

Israel tvingades drar sig tillbaka från Gaza och Sinai som de erövrat under kriget. De skulle återta och ockupera området under sexdagarskriget nio år senare. 1970 tvingades den palestinska gerillan bort från Jordanien och flyttade till Libanon.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

28 oktober 1785 – Napoleon tar examen från krigshögskolan i Paris

Bakgrunden

1768 hade Frankrike köpt ön Korsika av staden Genua, som haft ön i nästan 500 år, förutom en liten period på 150 år. Korsika var italienskt men det faktum att ön nu var fransk gjorde att de som föddes blev franska medborgare. En som drog nytta av detta var adelskvinna Letizia Ramolino. Hon var gift med advokaten Carlo Buonaparte. Hennes första son föddes samma år och året senare föddes den andre sonen Nabullione. Familjen var pro korsikansk men fadern valde att byta sida och kom på så sätt att ta sig in i det franska etablissemanget.

Napoleon sattes i klosterskola för att lära sig läsa och skriva. Undervisningen skedde på italienska eftersom det franska skolsystemet ännu inte kommit till Medelhavsön. Fadern bestämde att hans båda äldsta söner skulle få en fransk utbildning. En till präst och en till militär. För att kunna komma in på franska skolor så var de båda pojkarna, Giuseppe och Nabullione tvungna att lära sig franska. De skickades till Autun där de skrevs in på läroverket tidigt 1779. Det är nu som de får sina franska namn Joseph och Napoleon. Den yngre brodern intensivstuderade det nya språket i tre månader innan han skickades vidare som frielev till militärskolan i Brienne. Skolan blev hård för den unge Napoleon. Hans korsikanska dialekt lyste igenom och han mobbades som om han vore en barbar. Han var definitivt utanför adeln och det franska. Studiemässigt gick det bra den unge korsikanen. När han lämnade skolan efter fem år, hade han inga vänner, men väl en biljett till elit inriktade Krigshögskolan i Paris. Huvudstaden var något helt annat. Napoleon fick vänner och studerade hårt. På ett år läste han samma kurser som han kamrater tagit två eller tre år på sig att läsa. Hans far hade dött och det blev skralt med ekonomin. Examen tog han den 28 oktober 1785.

Konsekvenser

Fänrik Bonaparte valde artilleriet och regementet La Fère och tjänstgjorde i städerna Valence, Drome och Auxonne. Han var i Auxonne när revolutionen bröt ut i Paris. Efter ett par dagar kom revolutionen till östra Frankrike och staden började plundras. Napoleon fick befälet över de trupper som skulle återställa ordningen. Han var en stark anhängare av revolutionen men gillade inte att pöbeln tog sig rätt att plundra. Ordningen kunde återställas och efter ett par år blev fänriken löjtnant. Han tog tjänstledigt och reste hem till Korsika.

Väl hemma blev han inblandad i kampen mellan nationalister, lojalister och revolutionärer. Han fick graden överstelöjtnant under tiden som han var på Korsika. Han återvände till sitt regemente 1792, långt efter att ledigheten hade gått ut och var struken ur rullorna. Han tvingades resa till Paris för att övertyga de militära myndigheterna om att ha skulle få tillbaka sitt jobb som officer. Revolutionen hade öppnat upp militären för människor som Napoleon, duktigt och icke-adlig. Österrike och Preussen hade precis förklarat krig mot det revolutionära Frankrike och Napoleon kom tillbaka som officer och nu med kaptens grad. Nu skulle hans karriär skjuta fart på riktigt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

26 oktober 1805 – Slaget vi Trafalgar

Bakgrund

Napoleonkrigen är en serie av krig mellan Napoleons Frankrike och olika koalitioner av europeiska länder. 1805 hade det tredje koalitionskriget brutit ut. Napoleons arméer dominerade den europeiska kontineten medan Royal Navy dominerade havet. De införde en blockad mot Europa, kontinentalblockaden, för att hindra Frankrike att få tillgång till krigsnödvändiga varor från andra delar av världen och Frankrike blockerade handel från Europa till Storbritannien.

Napoleon hade bestämt sig att invadera det lilla öriket och samlade sin armé vid Boulogne för invasionen. Flottan som skulle eskortera trupptransporterna befann sig i Brest och i Toulon i Medelhavet. I Cadiz i Spanien, fanns en fransk-spansk flotta instängd och bevakad av amiral Nelson. Den franska planen var att denna flotta skulle gå till sjöss, segla till Västindien och få den brittiska flottan av förfölja dem. Det skulle lämna fältet fritt för invasionen. Britterna lyckas få österrikarna att förklara Frankrike krig och Napoleon tog sin armé vid kanalkusten för att göra upp med österrikarna innan de fortsätter mot britterna.

I antal är de båda flottorna likvärdiga men den brittiska flottan har övertaget på flera områden. En brittisk befälhavare måste söka strid. Att vika undan från motståndaren är liktydigt med ett dödsstraff. Det betyder att britterna alltid söker upp striden. Britterna lägger också ner tid på träning av manskapet så att de är både disciplinerade och snabba på att ladda kanonerna. Den franske amiralen Villeneuve lossar ankar och beger sig till havs. Där möter han Nelson och den brittiska flottan vid Kap Trafalgar den 26 oktober 1805.

Konsekvenser

Nelson valde en annorlunda taktik när han seglade rakt in i fiendes linje snarare än att segla upp jämsides. Britterna bröt igenom den fransk-spanska linjern och kunde ta sig an skepp för skepp. Den största prisen var att ta amiralen Villeneuve tillfånga. Britterna hade vunnit en lysande militär taktisk seger. Strategiskt så är konsekvenserna inte lika tydliga.

Den brittiska flottan kom att få ett världsherravälde i och med segern vid Trafalgar. Det var egentligen inte förrän 1915 och slaget vi Skagerack när den tyska högsjöflottan utmanade Royal Navy som dominansen var ifrågasatt. I och med det kunde heller inte Napoleon göra ett försök att invadera Storbritannien. Öriket var säkrat och det var inte förrän 1940 när Hitler umgicks med samma planer. Då var det flyget som stoppade de planerna. Den brittiska flottan fortsatte att bevaka haven och de slog också till mot mindre länders flottor när dessa riskerade att hamna under fransk kontroll som när de anföll Köpenhamn 1807.

Napoleon hade redan tagit sin stora armé och marscherat till Tyskland för att ta itu med britternas allierade i den tredje koalitionen. Slagen stod vid Ulm och Austerlitz och i december 1805 kom freden i Pressburg, dagens Bratislava. Redan året efter var det fjärde koalitionskriget igång. Frankrike och Napoleon fortsatte att dominera den europeiska kontinenten. Eftersom britterna hindrade Frankrikes handel så såg fransmännen till att förhindra britterna möjligheter att handla på kontinenten.

De två ledarna för flottorna vid Trafalgar dog både inom ett år efter drabbningen. Nelson blev skjuten av krypskytt och dog redan innan slaget var över men medveten om att de segrat. Villeneuve utväxlades efter ett år mot brittiska officerare och hittades strax efteråt död med sex knivhugg i bröstet. Officiellt självmord men Napoleon gav honom skulden för förlusten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

25 oktober 1950 – Kina försvarar sina kamrater i Korea mot den amerikanska aggressionen

Bakgrunden

Korea har länge varit ett kinesiskt intresseområde. Dynasti efter dynasti av kineser har hållit sin hand över halvön som sträcker sig söder ut från den asiatiska kontinenten och delar Gula havet i väster från Japanska havet i öster. Det var när den brittiska opiumsmugglingen hade gjort Kinas befolkning beroende av droger som japanerna kunde ta över och utnyttja landets hjälplöshet. Det imperialistiska Japan kastade sina lystna blickar på mittens rike samtidigt som de förtryckte koreanerna. Dessa flydde till Kina och tog ofta upp kampen mot inkräktarna.

Under andra världskriget hade nationalister, som stöddes av imperialisterna i USA och kommunister, som stöddes av folkets vänner i Sovjetunionen ingått ett fredsavtal för att gemensamt bekämpa fienden. Medan kinesiska trupper höll japanerna upptagna i öster kunde USA och Sovjetunionen dela Koreahalvön mellan sig. Samtidigt svek nationalisterna den kinesiska saken och inbördeskriget startade igen. Folkets befrielsearmé kunde gå segrande ur klasskampen. USA skulle inte glömma att de hamnat på den förlorande sidan. De provocerande fram ett inbördeskrig på Koreahalvön genom att sätta till en marionettregim som samarbetat med de japanska krigsförbrytarna. De sanna koreanerna under frihetshjälten Kim Il-Sung försvarade sig mot de attackerna och kunde föra kriget in på fiendens mark. USA passar på och driver igenom i FN att utbrytar Korea ska försvaras. Baktanken är att de ska slakta rättvisans kämpar och ta kriget in i Kina för att störta folkrepubliken som utropats efter segern. Den mäktige ordförande Mao lät sig inte luras av de amerikanska planerna och precis när de är beredda att anfalla Kina, låter han den kinesiska armén gå in i Korea och försvara sig, den 25 oktober 1950.

Konsekvenserna

Folkets befrielsearmé hade fått Stalins välsignelse att kasta ut angriparna. Folkets fiender förstod aldrig kraften på den kinesiska sidan. En månad senare kom anfallet som tvingade amerikanarna på vild flykt. Till slut var Korea befriat söderut till den 38:e breddgraden, där Sovjet och USA kommit överens om att dela landet mellan sig. Sovjet lämnade över makten till folkets ledare Kim Il-Sung medan USA installerade en marionett regim i Seoul. USA fortsatte att provocera folkets regim under ordförande Mao. USA var ett kärvapenland och ledarna i Beijing ansåg att de också behövde kärnvapen för att kunna försvara sig. De kinesiska bönderna kämpade offervilligt för att få fram de resurser som krävdes för utveckla försvaret. Stalins död kom att driva Sovjetunionen bort från den sanna kommunismen och ordförande Mao ställde sig i täten för kampen mot imperialismen i Asien.

Folkets befrielsearmé var stärkt i framgångarna mot nationalisterna, som flydde till Taiwan, segern på Koreahalvön och befrielsen av Tibet. De tappra soldaterna gjorde också processen kort med indierna som försökte lägga under sig delar av Kina i Himalaya. Det var tack vare kampen och framgången med kärnvapnen som Kinas förstod hur stark det kinesiska folket vilja var. Det omvandlades till att regeringen i Beijing kom att erkännas som Kinas enda riktigt regim och platsen i FN:s säkerhetsråd togs ifrån Taipei och lämnades över till Beijing. Nästa steg i Kinas kamp mot kapitalismen var att vinna över kapitalismen på deras egen hemmaplan. Kina startade en lång kampanj för att säkra tillgången på kapital i ett led att göra landet till arbetarnas och böndernas paradis.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

24 oktober 1648 – Westfaliska freden – grunden för det moderna Europa

Bakgrunden

Tyskland under 1500-talet var ett lapptäcke av små länder i ett feodalt förhållande till kejsaren i Wien. Reformationen splittrade Tyskland i två läger, dels de som ville vinna gunst hos kejsaren och hade kvar sin katolska tro och dels de som valde den nya tron och en självständigare politisk hållning. 1555 slöts en fred mellan de två falangerna i Augsburg. Under de inledande åren på 1600-talet ville kejsaren återta den makt som de protestantiska furstarna hade tillskansat sig. Detta ledde till en maktkonflikt där skiljelinjerna stod mellan katoliker och protestanter. 1618 övergår konflikten i krig. Det blir snabbt komplicerat när utomstående blandar sig i, först danskarna och sedan svenskarna 1630 och detta på uppmaning av det katolska Frankrike.

Kriget ödelägger stora delar av Tyskland och till slut går det inte att fortsätta. Efter mycket långa förhandlingar om hur fredsförhandlingarna ska gå till, enas man till slut om att mötas i Osnabrück och Münster i Westfalen den 21 juli 1643. I november 1645 var alla på plats och förhandlingarna kunde starta på riktigt. Den Westfaliska freden kunde slutas den 24 oktober 1648.

Konsekvenserna

Det slös två fredsavtal, ett i Osnabrück mellan Sverige och kejsaren och deras respektive samt ett i Münster mellan Frankrike och kejsaren och deras respektive allierade. Detta var ett resultat av den första moderna diplomatiska konferensen.

I fredsfördraget slås fast flera viktiga principer som påverkat oss i dag. Det första gäller trosfriheten. Människorna fick rätt att utöva sin kristendom oavsett om det var i minoritet i sitt område varpå den Augsburgska religionsfreden från 1555 bekräftades.

I den andra delen av fördraget gällde att de skulle bli en riksdag för de tyska staterna oavsett religionstillhörighet. Det kejserliga centralstyret skulle upphöra vilket innebär att feodalismen rensas ut ur Centraleuropa och territoriet blir viktigare. Suveränitetsprincipen slås fast, att varje land är suverän i sitt territorium. I Europa använde vi de följande 360 åren att kriga om gränserna och så sent som sommaren 2008 var det krig i mellan Ryssland och Georgien om suveränitet och gränser. Det är först med EU:s växande makt som suveränitetsprincipen börjar urholkas. I Afrika krigas det om gränser och där är situationen ännu mer besvärlig men så ha det bara gått 50 år sedan de blev fria från sina kolonialherrar.

I den avslutande delen av fördraget så sker en hel del territoriella omfördelningar. Sverige får bl.a. delar av Pommern och kontroll över flera flodmynningar vilket var ett av de krigsmål som Sverige hade när de gick in i kriget.

Även det åttioåriga Nederländska befrielsekriget från Spanien fick sitt slut och Nederländerna sin självständighet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

23 oktober 1918 – Slaget vid Sharqat

Bakgrunden

Kriget i Mesopotamien hade sett ottomanska imperiets styrkor möta det brittiska imperiets indiska stridskrafter. Britterna hade anfallit men slagits tillbaka vid Ctesiphon på hösten 1915. Turkarna hade belägrat staden Kut där britterna förskansas sig efter slaget. Britterna lyckades hålla ut till slutet av april 1916. Flera undsättningsförsök hade gjorts med flodångare som turkarna antingen skjutit sönder eller tvingats att fly. Försök gjordes med det nya vapnet, flyget men det hade inte räckte till alls, om planen väl lyckades undgå turkarna beskjutningar. Britterna hade även försökt att med militära trupper passera de turkiska försvarslinjerna mot just undsättningsförsök utan att lyckas med någonting. Britterna tvingades att kapitulera. Det blev en smärtsam förlust för britterna som bara fyra månader tidigare tvingats så nesligt lämna Gallipoli.

Britterna rensade i praktiken ut alla högre befäl som inte höll måttet och ersatte dem med soldater som förstod det moderna krigets villkor. De utrustade och tränade nya trupper runt Basra och så satte de av norrut igen för att ta Baghdad. De slog turkarna vid Kut och lyckades genom att byta sida på floden och gå förbi de turkiska positionerna att inta Baghdad i mars 1917. Här stannade armén i nästan ett och ett halvt år. Sinaifronten blev huvudstridsplatsen och det var först när det stod klart att turkarna skulle kapitulera och förhandlingarna inför detta pågick som regeringen i London gav order om att lägga under sig så mycket territorium som möjligt innan kapitulationen. Britterna lämnade Baghdad och anföll norrut mot Mosul och mötte turkarna i slaget vid Sharqat den 23 oktober 1918.

Konsekvenserna

Sju dagar senare kom vapenstilleståndet i Mudros. Detta hejdade inte britterna som fortsatte att avancera och utmanade turkarna på de territorier som de hade enligt avtalet. Turkarna krävde att britterna skulle dra sig tillbaka till sina positioner, enligt vapenstilleståndet men britterna vägrade och körde bort turkarna. Britterna hade varit framgångsrika mot turkarna i Mellanöstern. De hade stått emot turkiska anfall mot Suezkanalen och sedan avancerat genom Sinai för att inta Palestina och Jerusalem. De hade erövrat hela Mesopotamien, dvs., dagens Irak. De hade fått araberna att göra uppror på den brittiska sidan mot turkarna.

Tråkigt nog hade britterna en helt egen agenda med striderna. De bröt mot flera överenskommelser som skulle komma att plåga den här delen av världen. Genom Balfourdeklarationen lovade de judarna ett hemland i Palestina. De tillät en invandring av judar som i sin tur medförde konfrontationer med de araber som redan bodde i landet. Araberna fick inte det självstyre som de blivit lovade för sitt deltagande i Första världskriget. Tvärt om var det så att de båda löften som ställts ut gick stick i stäv mot varandra. Britternas löften och misslyckandet i Versailles 1919 ligger som en grund för dagens konflikt om Israel/Palestina.

Britterna fick, Mesopotamien, Transjordanien och Palestina som mandat områden och Frankrike kunde plocka åt sig Libanon och Syrien. Britterna kom därmed att kontrollera den kända olja i området. När sedan olja upptäcktes i Saudiarabien var det amerikanarnas entrébiljett till regionen. Turkiet fick se sina områden starkt begränsade och sitt imperium nedmonterat.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

22 oktober 1690 – Slaget om Quebec

Bakgrunden

Vad har tyska Pfalz att göra med att människor börjar döda varandra i Kanada? Konstig fråga men de har direkt med varandra att göra. Huset Pfalz-Simmerns siste manlig arvinge dog 1685. Det skapade en oro om vem eller vad som skulle fylla tomrummet. Den franske kungen Ludvig XIV passade på att göra anspråk på delar av Pfalz genom en ingift släkting. Mot detta ställde sig halva Europa. Tyskar, spanjorer, nederländare, svenskar och engelsmän går ihop. Det resulterar i det Pfalziska tronföljdskriget 1688 eller Nioårskriget. Fransmän och engelsmän kom att stå emot varandra i Nederländerna, Irland, Indien, Karibien och Kanada. Kriget tar slut 1697 med freden i Rijswijk.

I Kanada pågick, sedan femtio år, en konflikt mellan indianer som var allierade med Nya Frankrike och irokeser som var lierade med först holländarna och sedan med engelsmännen. När de europeiska makterna kommer med direkt i kriget så kallas konflikten för kung Vilhelms krig. Den första större krigshandlingen inom ramen för den utökade konflikt blir när irokeserna bränner ner Lachine, idag en del av Montreal. Engelsmännen hade redan 1670 flyttat fram sina positioner i de franska områdena, norr om St Lawrencefloden när de bildade Hudson Bay kompaniet. De hade annars sina mer jordbruksinriktade kolonier längre söder ut i det som idag är USA, medan fransmännen höll till i St Lawrencefloden i det som idag är Kanada. I Massachusetts fanns en engelsk koloni som bildade bolag och sålde aktier för att anfalla Montreal och Quebec. Anfallarna började slaget om Quebec men efter sex dagars strider flydde de i närmast panik den 22 oktober 1690.

 

Konsekvenserna

Kung Vilhelms krig pågick i nio åren. Förutom att européerna anföll och dödade varandra så ökade den inhemska indianska konflikten. De olika indianstammarna hade lierat sig med var sin sida i konflikten och blev en del i den europeiska konflikten. Engelsmännen var mångdubbelt fler än fransmännen på det amerikanska fastlandet. Fransmännens stora styrka var att de var politiskt enade trots att de var splittrade geografiskt mellan Mississippifloden och ett per områden i Kanada. Engelsmännen var splittrade på ett flertal olika kolonier som var mycket mer självständiga. De var heller inte politiskt koordinerade vilket gjorde att de hade mycket svårare att samarbeta. Engelmännen hade en mer komplicerad relation till sina allierade indianer, irokeserna som var starka på egen hand och inte lika benägna att gå i de engelska ledbanden.

Det är en bister läsning som beskriver hur de båda sidorna gjorde räder mot den andra sidan. Inte sällan anfölls bosättningar och städer av de båda sidornas kolonisatörer, ibland med allierade indianer, ibland utan. Grupper av indianer kunde också anfalla den andra sida, särskilt de som var allierade med Frankrike mot den engelska sidan. De områden som drabbades hårdast var det som idag är Maine i USA och det som är Nova Scotia och New Brunswick på den kanadensiska Atlantkusten. De dödssiffror som presenteras är ingen en rolig läsning, så kriget måste ha varit brutalt. Freden i Rijswijk, som avslutade det Pfalziska tronföljdskriget i Europa, avslutade också kriget i Nordamerika. Freden föreskrev att gränser skulle återställas till det som var innan kriget. Det tog inte många år innan striderna mellan fransmän och engelsmän blossade upp igen 1702 i drottning Annas krig. Det höll på i elva år. Då hade irokeserna slutit en egen fred med fransmännen och höll sig i bakgrunden.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

21 oktober 1969 – Militärkupp i Somalia

Bakgrunden

Somalia, landet på Afrikas horn har gamla anor. De antika grekerna for dit och köpte myrra till sina religiösa ceremonier. När somaliernas handelspartners på andra sidan Röda havet omvände sig till Islam på 700-talet, tog de med sig den nya tron till Afrika. Ordet somali används första gången i en etiopisk källa från 1415 och gäller ett folk som förlorat ett krig mot etiopierna. Araberna kontrollerade Somalia via den viktiga hamnen i Mogadishu innan sultanen av Oman fick överhögheten i slutet på 1600-talet. Sultanens makt sträckte sig långt ner på den afrikanska östkusten, med städer som Lamu, Mombasa och Zanzibar.

När européerna började sin jakt på kolonier i Afrika förändrades allt. I Berlinkonferensen delades området mellan britterna och italienarna. Italienarnas intresse var den strategiska hamnstaden Mogadishu och därifrån slöt de avtal med villiga lokala klanledare. Dessa slöt avtalen eftersom de såg en möjlighet att få italiensk hjälp i sina interna konflikter. Somalia var ett klansamhälle och har så förblivit, och i det faktum finns mycket av dagens problem. Att inte förstå denna del av den somaliska kulturen och att sedan försöka stöpa om landet i ett europeiskt snitt har varit en misslyckad politik.

Under Andra världskriget drev brittiska styrkor från Kenya ut italienarna från Östafrika. Italienarna återfick Somalia 1949, som ett förvaltningsområde under FN, och förberedde landet för självständigheten. 1 juli 1960 utropas Republiken Somalia och landet får en flygande start och spås en lysande framtid, men snart hopar sig problemen. Regionala skillnader göra sig påminda, olika språk, olika valutor, olika klaner och olika kulturell bakgrund gör det svårt att leda genom majoritetsbeslut. De norra delarna kände sig missgynnade framför de södra delarna som var i majoritet. Politikerna stred inbördes och olika försök att skapa en pansomalisk lösning misslyckades. Landets president mördas och militären tog chansen. Siad Barre genomförde en statskupp den 21 oktober 1969.

Konsekvenserna

Parlamentet upplöstes, partier förbjöds och den gamla regimen arresterades. Med en socialistisk agenda började Barre omvandla det somaliska samhället. Han var framgångsrik när det gällde att hålla de olika klanerna i schack, vilket blev grunden för hans egen ställning. Barre delade upp klanområden i mindre bitar, vilket är ett bekymmer i den aktuella fredsprocessen där fler har en maktställning att försvara. Trots sin förmåga till att kontrollera klanerna omgav sig Barre med personer ur ett fåtal klaner. Året efter maktövertagandet proklamerades Somalia som, en socialistisk republik, ett intressant faktum i det pastorala Somalia där det inte funnits några klassklyftor. Istället var det klanerna som man skulle befria sig ifrån.

Snart kom anspråken på ett Storsomalia där den till Etiopien överlämnade Ogadenprovinsen skulle ingå liksom delar av Kenya och Djibouti. Ogadenkriget mot Etiopien 1977 förlorades när Sovjetunionen ställde sig på Etiopiens sida. Förlusten gjorde att Barres regim tappade i trovärdighet och för att behålla kontrollen började befolkningen terroriseras. Till slut lyckades tillräckligt med klanledare alliera sig och avsätta Barre 1991. Tiden av organiserad stat var över och Somalia kastades ut i ett inbördeskrig som pågår än idag, med ett oändligt lidande som följd.

20 oktober 1626 – Hong Taiji blir kejsare i Manchuriet

Bakgrunden

Den koreanska halvön ligger som en tarm söderut från det asiatiska fastlandet mellan Kina och Japan. Inklämd mellan de två östasiatiska stormakterna hamnade landet lätt i konfliktens centrum. I slutet på 1300-talet grundades den koreanska Joselondynastin om kom att regera halvön i femhundra år. I slutet av 1500-talet hamnade den koreanska dynastin i en nedgångsperiod. Samtidigt händer det saker i öster och i väster.

I Japan bestämmer man sig för att ge sig på sina kinesiska rivaler och i Kina, är Ming-dynastin i en nedgångsperiod skulle kunna bli ett enkelt byte för den uppgående solens söner. Japan börjar med att invadera Korea 1592 till 1598. Korea befann sig i ett tillstånd av splittring och inre stridigheter. Landet var inte så förberett på krig som det kanske borde vara. Japanerna som använde sig av portugisiska musköter kunde ockupera större delen av den södra halvön. Koreanerna hade haft ett långvarigt problem med pirater som härjade runt kusterna, främst den östra. Korea hade därför en fungerande flotta. Den kunde tillslut gå hårt åt den japanska flottan som fick svårt att skicka förnödenheter.

Ming Kina var gamla allierade till koreanerna och kom till grannlandets hjälp. Tillsammans drev de ut japanerna. Korea hade förlorat nästan 60 % av sin åkermark och landet var svårt sargat av konflikten. Manchuriet och Ming Kina hade en pågående konflikt. Båda parter begärde hjälp från Korea och den koreanske kungen stod inför ett svårt val. Manchuriet eller Ming som hjälpt dem mot japanerna. En ny kung tillträder och han beslutar sig för att skicka trupper till Mings hjälp när de invaderar Manchuriet. Ett uppror startas i Korea av de som inte gillar att landet står på Kinas sida. Kungen flyttar trupper från norr till huvudstaden. I Manchuriet har en ny kejsare, Hong Taiji, tagit makten efter sin far den 20 oktober 1626.

Konsekvenserna

Hong Taiji anfaller Korea när de är som svagast och lägger snabbt landet under sig. De kräver att Korea ger upp sina starka band till Ming men kungen vägrar. Manchurerna skickar 120 000 man som tvingar koreanerna till under kastelse och de tvingas acceptera ”broderliga förbindelser” med den manchuriske Qing kejsaren. Korea accepterar officiellt detta faktum men kommer aldrig att överge Ming under de kommande tvåhundrafemtio åren. Korea isolerar sig mer och mer för att slippa att umgås med omvärlden.

I Manchuriet hade en ny dynasti formats och den utmanade den Ming kinesiske kejsarens maktställning. De startade ett uppror som blev långvarigt. Bit för bit utvecklas kriget mot Ming. Ming som i allt högre grad har slutat att utvecklats efter de inledande framgångarna under 1500-talet. Byråkratin blev övermäktig och en börda på staten. Kejsarfamiljen levde ett liv som de skatter som togs upp inte klarade av att betala. Hong Taiji fortsätter sina krig och kan inta stora delar av Mongoliet efter tre krig. Kampen mot det vacklande Ming Kina fortsätter och till slut kan Hong vinna och inta huvudstaden Peking. Där blir han kejsare av Kina och utropar Qing dynsatin 1644.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.