29 september 1560 – Gustav Vasa avlider

Bakgrunden

Det var Danmark, som med sitt läge till kontinenten, var det ledande landet i Norden. Under medeltiden anses det att norden förenades i personalunion som varade i över hundra år. Den svenska adeln var splittrad inbördes, när den danske kungen ställde till med det som vi känner som Stockholms blodbad. Gustav Erikson Vasas far avrättades och Gustav själv togs som gisslan till Danmark. Han lyckades rymma och med Lübecks pengar och bönderna i Dalarna till sin hjälp kunde han göra uppror och kasta ut dansken. Den 6 juni 1523 red han som nyvald kung in i huvudstaden Stockholm.

Gustav Vasa var en monark av sin tid. Det var i övergången från ett feodalsamhälle till en penningekonomi som pågick. Kungens makt ökade på adelns bekostnad och Vasa arbetade hårt för att bygga upp en stark svensk central statsmakt. Ett svårt projekt i det regionalt splittrade Sverige. Centralmakten byggde på skatter och pengar som kunde avlöna knektar och fogdar som var lojala mot kungen. Lika hårt arbetade han för att göra Sverige till ett arvkungadöme istället för att välja kung såsom skett i ”eveliga tider”.

Vasa förde en hård politik och även om han inte läst Machiavellis bok Fursten så praktiserade han dess innehåll. Vasa lämnade efter sig ett mycket starkare Sverige, finansiellt och militärt, än han tog över när han efter 27 år på den svenska tronen avled den 29 september 1560.

Konsekvenserna

Kungens äldste son Erik tog över som Sveriges förste renässansfurste. Erik led av galenskap och hans båda bröder Johan och Karl såg till att han blev inspärrad, och där avled han senare. Det är ett historiskt spörsmål, dog han av sig själv eller förgiftades han med arsenik i ärtsoppan. Kanske vi i framtiden kan få fram ännu bättre metoder att ta reda på vad som hände men nu finns inga säkra bevis. Det blev Johan som tog över den svenska tronen. Han gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, med vilken han hade sonen Sigismund. Johan III som till skillnad från sin far var katolik började återinföra den katolska kyrkoordningen igen efter att hans far gjort landet protestantiskt och tagit den katolska kyrkans rikedomar i beslag.

Sverige hade under Gustav Vasas fört en mycket försiktig utrikespolitik. Redan tre år efter hans död hade svenskarna gett sig in i Baltikum. Det allt svagare tyska orden lämnade efter sig ett maktvakuum som både svenskar och polacker ville fylla. 1563 började det Nordiska sjuårskriget. Sverige flyttar fram sina positioner i Baltikum och det blir ett allt mer komplicerat förhållande mellan Polen och Sverige, där de båda länderna var väldigt olika varandra.

När Johan III dör 1592 ställer han sin son Sigismund inför stora problem. Sigismund är katolik, för att kunna hävda den polska tronen. Han tillbringar sin tid i Polen. Polen och Sverige har olika intressen i Baltikum. Sverige förklarar sig var protestantiskt. Det är inte otänkbart att det var Johans III:s bror Hertig Karl, som ligger bakom det beslutet. Det kommer på sikt att öppna vägen för Hertigen själv och makten över landet. Det drar ihop sig till konfrontation.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

28 september 1995 – Avtalet mellan Israel och PLO som lade grunden för en palestinsk myndighet

Bakgrunden

Feddayen har bekämpat den judiska invandringen till Palestina. En FN-kommission föreslog 1947, att mandatet Palestina skulle delas upp i en judisk och i palestinsk del. Palestinierna hade baser i grannländerna och utförde räder mot Israel. 1964 bildades, på uppmaning av arabförbundet, PLO för att samla de olika grupperna. Syftet var att befria Palestina så att de 900 000 flyktingarna kunde återvända.

1969 tar Fatahs ledare Yasser Arafat över ledning och året efter förlorar PLO sina främsta baser när de kastas ut ur Jordanien. Detta leder till att PLO erkänns som palestinierna lagliga företrädare, av arabförbundet och av FN och Arafat talar i FN. PLO beslutade att kampen även ska ske med politiska medel. Efter flykten till Libanon blir PLO en aktör i det Libanesiska inbördeskriget, samtidigt som kampen mot Israel fortsätter. 1982, efter Israels invasion flyttar PLO till Tunis. En fyra år internkonflikt blossar upp när Syrien försöker få bort Arafat. Israel flygbombar PLO:s högkvarter i Tunis och 60 av de ledande palestinierna omkommer dock inte Arafat. I december 1987, utbryter Intifadan på de ockuperade områdena, Västbanken och Gaza. Det palestinska upproret undergräver PLO:s krav på ledarskap. Hamas grundas och tar upp kravet att befria Palestina med våld. Hamas blir den viktigaste palestinska gruppen utanför PLO. Efter fyra våldsamma år ebbar Intifadan ut.

Som en följd av att Jordanien avsäger sig Västbanken utropar PLO i november 1988 en palestinsk stat. Palestinierna ingår i den Jordanska delegation som 1991 deltar i Madridkonferensen om fred i mellanöstern. Den 9 september 1993 erkänner PLO Israels rätt att existera och Israel erkänner PLO som palestiniernas lagliga företrädare och fyra dagar senare undertecknas Osloavtalet. Slutligen undertecknas det avtal som banar väg för Palestinskt självstyre på västbanken och i Gaza, den 28 september 1995.

Konsekvenserna

Avspänningen mellan Israel och PLO sätts snabbt under hård press. Från palestinskt håll fortsätter självmordsbombningarna via grupper som Hamas och Islamska Jihad. I Israel gör fredsmotståndarna vad de kan för att sabotera. Mordet på Israels premiärminister Rabin i november 1995 var även ett dödskott mot fredsutvecklingen.

2000 går Ariel Sharon upp på tempelberget i en provokation mot fredsarbetet och startar den andra Intifadan som kostade 4000 människor livet under fyra år. Sharon blir vald till premiärminister i Israel och våldet trappas upp både av Israel och av extrema palestinska grupper. Under 2002 börjar Israel belägra Arafats kontor i Ramallah, vilka senare förstörs. Israel börjar även bygga en mur mellan judiska och palestinska områden.

2004 avlider Yasser Arafat och efterträds av Mahmoud Abbas. Ett år senare vinner Hamas de allmänna valen till vilket leder till att i september 2006 börjar Fatah och Hamas att göra upp militärt om makten i Gaza. Hamas segrar och tar kontrollen över Gaza medan Fatah behåller den på västbanken.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

26 september 1918 – Amerikanarna går till offensiven vid Argonne

Bakgrunden

USA:s isolationistiska politik hade fört landet bort från den gamla världen. Avståndet gick inte att hålla när kriget började, trotts president Wilsons försäkran om att USA inte skulle blanda sig i Europas affärer. Tyskland hade infört ett oinskränkt Ubåtskrig som även drabbade amerikanska fartyg. Krigshetsare i Amerika lobbade för att USA skulle gå in kriget på ententens sida. Tanken oroade den tyska krigsledningen som försökte engagera Mexico i ett krig mot USA för att återta förlorade områden och hålla amerikanarna upptagna på sin sida av Atlanten. Den brittiska underrättelsetjänsten avlyssnade amerikanska telegramkablar och upptäckte erbjudandet till Mexico och ”läckte” detta till Vita huset. När en tysk ubåt sänkte det vapentransporterande fartyget Lusitania med över 100 amerikanska dödsoffer, kunde USA inte längre stå utanför kriget. I april 1917 förklarade USA krig mot Tyskland.

En dåligt utrustad soldathop skickades över Atlanten och fransmän och britter delade med sig av sin utrustning. Efter en lång utbildning var amerikanarna redo att delta i striderna. De amerikanska truppernas ankomst till Europa hade blivit ett bekymmer för tyskarna som insåg vilken potential som fanns i detta. Efter segern över Ryssland på Östfronten, i spåren på den ryska revolutionen 1917 kunde krigsledningen i Berlin flytta trupper till västfronten. Ny modern utbildning gjorde de tyska trupperna mycket framgångsrika när de på våren 1918 gick på offensiven för att vinna kriget.

Det var förödande för tyskarna som vann slaget men förlorade kriget och förlusten av välutbildade och stridsmotiverade soldater gick inte att ersätta. Ententen gick till motoffensiv i augusti och amerikanska trupper deltog i anfallet i Argonneskogen den 26 september 1918.

Konsekvenserna

Den hundra dagar långa offensiven mot tyskarna medförde genombrott på tre olika frontavsnitt vilket tyskarna inte kunde täppa till. Vapenstilleståndet kom till kl. 11 den elfte dagen i den elfte månaden 1918. De amerikanska trupperna hade kanske inte dominerat slagfältet i någon större omfattningen även om enskilda soldater utmärkte sig, bl.a. de båda blivande generalerna MacArthur och Patton. Trots allt blev amerikanarna tungan på vågen för västmakterna. Britter och fransmän hade blivit hårt åderlåtna på soldater och hade svårt att gå till offensiven. Genom att amerikanarna kunde lasta av sina allierade så kunde dessa vila ordentligt och tillsammans, kunde ententen knäcka det tyska motståndet och segra i Första världskriget.

Amerikanarna drog sig tillbaka till sin sida av Atlanten och återgick till isolationismen. Senaten vägrade att ratificera Versaillesfreden och USA gick sin egen väg bl.a. krävde landet in lån i dollar samtidigt som importtullarna till USA var så höga att det inte gick att sälja varor till den sidan av Atlanten. Detta var en av de bidragande orsakerna till inflationen sköt fart under början av 1920-talet. Depressionen drabbade inte minst de hemvändande soldaterna. 1924 lyckades demonstranter, den så kallade bonus armén, varav nästan hälften var veteraner från kriget, att utverka kompensationer från regeringen. Depressionen övergick i en högkonjunktur när industrin ställdes om för dramats andra akt; Andra världskriget, som startade den 1 september 1939.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

24 september 1957 – President Eisenhower beordrar fallskärmsjägare att skydda svarta skolelever

Bakgrunden

De första afrikanska slavarna kom till Virginia 1619. De arbetade i hushållen och blev fria efter några år, för att bli konkurrenter om resurserna och de måste ersättas. 1641 blir det lagligt att hålla afrikaner som slavar. Den amerikanska självständighetsförklaringen 1776, ett manifest för frihet och mänskliga rättigheter, tillät slavar. Textförfattaren Thomas Jefferson hade själv över 200 slavar. Frigivna slavar protesterade förgäves mot denna orättvisa. I självständighetskriget kämpade vita och svarta tillsammans för sin och andras frihet.

Slaveriet fanns framför allt i jordbruket i södern. De norra, industrialiserade staterna avskaffade slaveriet under tidigt 1800-tal och när spänningen mellan nord och syd ökade blev slaveriet en nyckelfråga. 1860 bröt inbördeskriget ut och med nordstaternas seger 1865 avskaffades slaveriet. Sydstaternas förluster uppgick till 1/5 av den manliga befolkningen och de fria slavarna utgjorde en proportionellt stor andel av befolkningen. Rasdiskrimineringen tog sig andra uttryck. Jim Crow-lagar var lokala lagar som diskriminerade svarta, främst i södern och de upprätthölls i nästan 100 år. Det gällde bl.a. segregering av transporter, skolor och affärer. Terror mot de svarta bedrevs av Ku Klux Klan i form av lynchningar, raskravaller och att vägra svarta rätten att rösta med påhittade regler. I vissa stater var klanen så inflytelserik att den i praktiken hade regeringsmakten.

1954 beslutade USA:s högsta domstol att rassegregation i statliga skolor var emot konstitution. Tre år senare var det dags för svarta elever att börja på Central High i Little Rock, Arkansas. Guvernören Orval Faubus beordrade National Gardet att förhindra kravaller men i praktiken, för att förhindra att de svarta eleverna kom till skolan. Faubus utmanade därmed det amerikanska rättsystemet, konstitutionen och presidenten inför TV-kamerorna något som gjorde stort intryck. Måndagen den 23 september, när de svarta studenterna började på skolan, angrep en vit mobb svarta på gatorna samtidigt som 150 poliser tittade på. Presidenten antog utmaningen och kallade ut 1100 fallskärmsjägare för att se till att de svarta studenterna kom till skolan och för att upprätthålla den amerikanska lagen och konstitutionen. Detta skedde den 24 september 1957.

Konsekvenserna

Fallskärmsjägarna stannade ett par månader medan National Gardet, under federal kontroll, stannade ett helt år på skolan och Orval Faubus omvaldes till guvernör ytterligare fyra gånger.

1964 kom ”Civil Rights Act” som var en betydande förändring och det blev inte längre accepterat med juridisk rasism. Fler möjligheter öppnade sig för de tidigare diskriminerade grupperna, svarta, indianer, asiater och mexikaner. Förändringarna kom i en tid där ett ökat välstånd gjorde att fler människor kom att tillhöra medelklassen och hade råd med utbildning och bättre boende. Det fanns även en mental barriär att ta sig igenom. 1960-talet i USA kom att präglas av medborgarättsrörelsens kamp i amerikanska södern, inte minst pådriven av ickevåldsaktivisten Martin Luther King jr. Flower power rörelsen växter sig starkare liksom protesterna mot Vietnamkriget, ett USA i stor social förändring.

23 september 1459 – Slaget vid Blore Heath

Bakgrunden

Släktstrider är de värsta sägs det, och Rosornas krig är ett bra exempel. När Henrik IV tog kungamakten gjorde ha det från sin kusin Rikard II år 1399. Därmed fick också huset Lancaster sin förste kung på den engelska tronen. Henrik och hans son Henrik V var skickliga soldater och försvarade sin tron och utökade sina domäner med områden i Frankrike under 100-årskriget.

Hertigen av York, Rikard Plantanget, hävdade sina krav på tronen genom dottern till Lionel av Antwerpen. Kung Henrik VI var varken soldat eller hade resurser att betala sina trupper. Han förlorade 100-årskriget mot Frankrike och samtidigt som en begynnande sinnessjukdom var i antågande. Plantanget såg chansen och började med att intrigera bort Earlen av Sommerset, som var kungens impopuläre rådgivare, och blev förmyndare när kungens sinnessjukdom bröt ut. När kungen tillfrisknat ökade spänningen mellan husen Lancaster med kungen i spetsen och huset York med Plantanget som härförare. Till slut möttes de båda antagonisterna i slaget vid St Albans. Det blev ett ordentligt nederlag för kungen som förlorade sina ledande befälhavare och själv togs han tillfånga av Rikard. Försök att mäkla fred mellan husen Lancaster och York blev fruktlösa. I stället ökade spänningen ytterligare.

Drottningen, Margret från Anjou, hade varit den som i praktiken regerade åt sin man. Det var hon som kallat till stora rådet i maj 1455 som i sin tur ledde fram till slaget vid St Albans och inledningen på Rosornas krig. Det var hon som tog ledning på Lancaster sidan. Hennes son prinsen av Wales var tronföljare och de hade mycket att försvara. Efter slaget vid St Albans lyckades hon fly och sökte skydd i norra England där hon samlade trupper och ledare för att återta initiativet. Fyra år senare var Lancaster redo att möta York. Slaget vid Blore Heath stod den 23 september 1459.

Konsekvenserna

Lancaster lade sig i ett bakhåll för sina fiender men upptäcktes. De båda härarna ställde upp sig på heden och så började de vanliga försöken att lösa konflikten utan strid. När York, vars trupper var klart färre än Lancaster, verkade dra sig tillbaka anföll Lancasters kavalleri. Det misslyckades när de försökte att korsa en bäck. Ett andra försök misslyckades också och ett slutligt, tredje försök, denna gång med infanteri ledde till intensiva strider. York fick övertaget när Lancasters befälhavare stupade och soldaterna flydde.

Det var en seger för Yorks sida men det betydde inte att York vunnit kriget, tvärt om. Lancaster hade fortfarande en tillräckligt med soldater för att kunna försvara sig och de hade fortfarande kungamakten. Hertigen av York och hans armé marscherade mot Worscter och senare mot Ludlow. Ledarna hade vägrat att komma till stora rådet som sammanträtt under sommaren och nu var det utlyst möte med parlamentet i Coventry. York misstänkte, förmodligen med all rätt, att de skulle bli anklagade för förräderi och för att tagit till vapen mot kungen. Yorks armé satte sig i rörelse men Lancaster hade en stor armé i deras väg. Det var dags för nästa slag, det vid Ludford Brigde.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

21 september 1896 – Brittiska trupper intar Dongola från Mahadisterna

Bakgrunden

Gränser är något som hela tiden ändras, med eller utan våld. Det gamla Egyptens gränser sträckte sig ett gott styck in i det som vi idag kallar för Sudan. Kulturellt hade området en hel del gemensamt med den egyptiska kulturen och det var därför som Muhammad Ali Pascha av Egypten beslutade sig för att lägga under sig Sudan. På 1820-talet invaderade Pascha Sudan för att förena de båda länderna längs Nilen. Det fanns även skatteintäkter att hämta. Suezkanalens öppnande 1869 gjorde området till strategiskt mycket viktigt och stormakterna förstärkte sin närvaro i regionen, inte minst britterna som lyckades manövrera bort fransmännen från kanaladministrationen.

Tewfik tog över efter sin far Ali Pascha som regent. Faderns abdikation hade tvingats fram av britter och fransmän. Det skapade nationalistiska stämningar i Egypten och Sudan, likt den våg av nationalism som svepte fram i hela Europa. Tewfik hade det svårt och bjöd 1882 in britterna som i praktiken tog över landet. Missnöjet jäste under ytan och mer i Sudan än i Egypten där brittiska trupper hade en annan kontroll på händelserna. Den religiösa ledaren Muhammad ibn Abdalla ledde det sudanska Mahadistupproret mot britterna. De svarade med att skicka general Gordon till Sudan för att avveckla den militära närvaron. Han dröjde kvar och blev förintad, bara dagar innan undsättningsexpeditionen nådde fram till Khartoum. Abdalla ville införa en muslimsk stat och kunde i praktiken göra det eftersom britterna drog sig tillbaka Egypten för att stabilisera sitt styre där. Mahdisterna försökte inta Egypten men stoppades och till slut bestämde sig britterna för att återerövra Sudan. Lord Kitcheners inledde attacken i mars och Dongola kunde intas den 21 september 1896.

Konsekvenserna

Britterna byggde en järnväg från Egypten för att kunna få med sig förnödenheter. Från Dongola, ca 50 mil norr om Khartoum, började avancemanget söderut mot huvudstaden Omdurman, som tagit över efter det härjade Khartoum. Det tog två år för britterna att nå fram.

Det finns en dag, en timme, ja rent av en sekund där historien stannar till och överväger vilken väg den ska ta. Kanske gjorde den det, i Sudan sommaren 1898. Britterna hade flera motiv till att vilja erövra Sudan, kontrollen över Nilen, Kap-Kairoaxeln dvs. den imperialistiska strävan efter att behärska Afrikas östkust. Fransmännen hade sin imperialistiska vision om att behärska Afrika från Senegal i väst till Djibouti i öst. Vad som saknades var Etiopien och södra Sudan. De skickade major Marchand från Brazzaville i Kongo för att resa den franska trikoloren över området. När Marchand, med sitt lilla sällskap, kom till Fashoda upptäckte de Lord Kitcheners armé, som höll på att ockupera hela Sudan. Det hela mynnade ut i en låst position vid staden där båda hävdade sin rätt till området. Afrikanerna var inte tillfrågade vad de tyckte. Som tur var besinnade sig den franska utrikesministern och ett krig kunde undvikas. Historien vandrade fredens och britternas väg, denna gång. Frågorna som aldrig kan få ett svar är flera. Hur hade världen sett ut om fransmännen tagit Sudan? Vad hade hänt om det brutit ut ett krig?

Britterna vann i Fashoda, de intog Omdurman i september och året efter skapade de koloniallandet Anglo-egyptiska Sudan som de styrde till självständigheten 1956.

20 september 1697 – Freden i Rijswijk

Bakgrunden

Det blev den muslimska expansionen i östra Medelhavsområdet som kom att stänga handeln med Asien för européerna. Spanien och Portugal öppnade vägen över världshaven under tidigt 1500-tal. Britterna och holländarna tog upp kampen om handeln i slutet av 1500-talet. 1600 jämt fick det brittiska ostindiska kompaniet sitt privilegiebrev och 1604 skrev den franska kungen Henrik IV under privilegiebrevet till ett franskt ostindiskt kompani. De första företagen blev inte den succé som man förväntat och 1664 slogs de samman till Franska Ostindiska kompaniet. Företaget etablerade sig i södra Indien och längs den indiska östkusten med Pondicherry som huvudort och bedrev en framgångsrik handel.

Frankrikes kung Ludvig XIV hade ambitioner att utöka landets gränser. I september 1688 började det som kom att kallas Pfalziska tronföljdskriget eller nioårskriget. Han gick med sin armé över floden Rhen och kom i krig mot det tysk-romerska riket. På tyskarnas sida slöt Vatikanen, britter, spanjorer, svenskar, skottar och holländare upp i något som kom att kallas den stora alliansen. Kriget utkämpades främst genom ett antal belägringar och var mycket kostsamt för de inblandade.

De krigförande ländernas kommendanter i Indien var snabba att föra över kriget till Fjärran östern. Den franske befälhavaren seglade nästan direkt i väg till Madras. I oktober 1690 attackerade han staden och den brittiska och holländska flottan som var stationerade där. Tre år senare var det dags för det holländska svaret. De anföll Pondicherry och efter en kort strid mot de fåtaliga försvararna intogs staden.

Kriget i Europa pågick i nio år. Frankrike blev i det närmaste ekonomiskt bankrutt och Storbritannien och Nederländerna var ekonomiskt utmattade. Alla hade ett intresse av att få fred. Delegationerna samlades för förhandlingar i Nederländerna och freden i Rijswijk skrevs under den 20 september 1697.

Konsekvenserna

Freden i Rijswijk fick direkta konsekvenser i Asien. Avtalet gjorde att Frankrike fick tillbaka Pondicherry 1699, vilket gjorde att fransmännen kunde återuppta sina aktiviteter i området. De franska intressena koncentrerades åter till handeln men de förlorar flera områden till britterna 1720. Franska ostindiska kompaniet fortsätter sin verksamhet fram till en ny Generalguvernör anländer 1741 vid namn Dupleix. Han vill, mot sina överordnades vilja, bygga upp ett franskt imperium i Indien. Dessa ambitioner stämmer väl i tiden med att Mughalimperiet i Indien är i upplösning. Dupleix gav sig in i den indiska politiken med en aggressiv inställning. Fransmännen intog Madras 1756 men fick lämna tillbaka staden två år senare efter freden i Aachen. Han lierade sig med olika indiska furstar men nu hade britterna vaknat. Robert Clive hade tagit över Dupleix ambitioner. I slaget vid Plassy 1757 segrar britterna och deras allierade och det blir slutet för den franska drömmen om ett imperium på den Indiska subkontinenten. Tre år senare har fransmännen förlorat allt. Det Franska ostindiska kompaniet övertas 1769 av den franska kronan som står för kompaniets förluster och företaget lämnar Indien. 1790 likvideras kompaniet av regeringen som kommit till makten genom den franska revolutionen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

19 september 1918 – Slaget vid Megiddo

Bakgrunden

Britterna hade efter ett flera månader långt fälttåg intagit den heliga staden Jerusalem från turkarna. Britterna fortsatte offensiven till nyåret då kraften i anfallen var över och trupperna behövde vila och reorganiseras. På östfronten slöt ryssar och tyskar ett fredsavtal och tyskarna kunde föra över trupper till väster där våroffensiven startade i mars. Våroffensiven var ett försök av tyskarna att knäcka Ententen innan de amerikanska trupperna som välde in i Frankrike var klara för strid. Britterna blev hårt trängde och befälhavaren i Palestina Allenby fick skicka ca 60 000 man förstärkningar till västfronten. Kriget i det heliga landet gick över i ett lösare ställningskrig. Det hände saker på båda sidor av fronten. Britterna gjorde räder mot turkiska försörjningslinjer men de hade inte styrka nog att hålla sina erövringar. Turkarna bedrev krigföringen med tyska befäl och där byttes ledningen ut. Den tidigare taktiken att sakta dra sig tillbaka ersattes av att gräva ner sig och försvara det territorium som man besatt. Den armé som turkarna samlat ihop för att återerövra Bagdad skickade i stället till Palestina för att försvara mot britter och arabiska fristyrkor som var lierade med britterna.

Britterna kunde under sommaren 1918 åter bygga upp sina styrkor i Palestina. Trupper flyttades från Mesopotamien. Nyanlända förband från Indien och återvändande divisioner från västfronten. Allenby utnyttjade sina rörliga truppslag och kunde skapa ett genombrott och sedan omringa de turkiska försvararna. Slaget om Megiddo inleddes den 19 september 1918

Konsekvenserna

Turkarna var hårt pressade från två håll. I dagens Israel ryckte britterna fram och i dagens Jordanien rycket arabiska frikårsstyrkor fram. Målet för de båda arméerna var det som idag är Syriens huvudstad och makten om Mellanösten. Ententens trupper slogs med turkarna, i stort sett ett slag varje dag från Megiddo, när det slaget slutade den 25 september fram till den slutliga striden om Damaskus fem dagar senare. Turkiska trupper var på flykt och från andra hållet pressade prins Faisals trupper på. Beroende på vilka källor som beskriver händelserna så får vi olika versioner. Brittiska källor hävdar att det var de brittiska trupperna som vann slaget men lät partnern, Faisals trupper att först gå in i Damaskus och hyllas som befriare på morgonen den 1 oktober 1918.

Striderna fortsatte. Britterna tågade igenom Damaskus och fortsatte att förfölja turkarna. Vid Medelhavet fortsatte också striderna när Allenbys trupper arbetade sig upp längs kusten genom dagens Libanon och erövrade viktiga hamnar för att kunna skeppa in förnödenheter till trupperna. Nu var det osmanska imperiet slut. Den 30 oktober slöts vapenstilleståndet i Murdos som gjorde slut på striderna i Mellanösten. Britter och fransmän började med att ockupera området. Fransmännen tog hand om Libanon och Syrien medan britterna ockuperade Palestina, Jordanien, Israel, Irak och Iran. De löften om ett arabiskt land som getts av Lawrence av Arabien till araberna visade sig inte vara värda särskilt mycket. De löften som getts till judarna visade sig vara lite mer värda. Den judiska invandringen ökade och spänningen mellan judar och araber ökade. Den skulle kulminera efter Andra världskriget, när staten Israel utropades 1948.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

18 september 1598 – Holländarna kommer till Mauritius

Bakgrund

Det är lätt att glömma bort att östra Afrika ligger ganska långt bort från Europa men har sedan länge ingått i det arabiskt-indiska handelsmönstret i den här delen av världen. Det är kanske inte så konstigt om öarna varit kända sedan ganska lång tid. De dyker upp på italienska kartor under högmedeltiden, förmodligen hämtat från arabiska källor. Vulkanöarna var så vitt vi vet obebodda fram till det att portugiserna började segla runt Afrikas södra udde i sitt sökande efter sjövägen till Asien. Öarna har ett bra strategiskt läge som mellanstation inför fortsatta seglingar öster ut. Den högsta toppen är över 800 m ö h, och det rinner floder ner från bergen, en säker färskvattenkälla. Naturen är påfallande lik Madagaskar som ligger något hundratal mil västerut. Klimatet på öarna är behagligt med temperaturer på mellan 20-30 grader och något svalare på nätterna. Luftfuktigheten är ganska hög men kompenseras av passadvindarna som blåser runt öarna.

Den portugisiska närvaron på ön, även om de aldrig byggde en bosättning, syntens på de vrak som låg på stränderna och på att svartråttan kommit i land. I Europa hade reformationen hade inneburit att katolska kyrkan inte längre hade samma inflytande som de haft tidigare. Det spansk-portugisiska monopolet på fjärrhandeln kommit att utmanas av det protestantiska England och framför allt Nederländerna. Från Nederländerna skickades flotta för att bygga en bosättning på ön. Den holländska eskadern kom till Mauritius den 18 september 1598.

 

Konsekvenser

Holländarna använde, liksom portugiserna före dem, ön som en etapp på handeln på Asien. De stannade i drygt 100 år innan de övergav Mauritius. Frankrike hade kommit igång sent med fjärrhandel och kolonier och tog ön i besittning 1715. Den fick namnet Ilé de France. Fransmännen byggde upp infrastruktur och utvecklade jordbruket. Som arbetskraft för plantagen så importerades slavar, i första hand från östra Afrika.

I Indien hade fransmännen gjort vad de kunde för att bryta det portugisiska och brittiska inflytandet, så det fanns motsättningar mellan de båda europeiska makterna i Indiska oceanen. Afrika var för européerna ganska okänt, möjligen med undantaget Sydafrika. Det som ställde saken på sin spets var Napoleons önskan att lägga under sig mer av världen. Britterna var snabba att ta över Kapkolonin från holländarna. Ett hot mot den brittiska handeln på orienten var en fransk eskader som var baserad på Mauritius. Den störde den brittiska handeln och kapade handelsfartyg. Britterna bestämde sig för att erövra öarna och skickade en invasionsstyrka. De förlorade slaget vid Grand Port men fransmännen kunde inte hindra att britterna till slut landsteg på ön och intog den 1810.

Britterna frigav Mauritius slavar 1835. Det blev inte den katastrof för sockerplantagen som befarats. Det är nu som indierna i större utsträckning kommer till Mauritius för att arbeta. Gruppen växer sig större och det uppstår konflikter mellan de gamla plantageägarna med franska rötter. Mauritius var en brittisk kronkoloni och landet blev självständigt 1968. Mauritius domineras idag av den indiska befolkningen och kännetecknas av ha en de högsta levnadsstandarderna i Afrika. Ekonomin är ganska väl balanserad med jordbruk, turism och en allt starkare finansiell sektor.

16 september 1970 – Kung Hussein av Jordanien inleder svarta september

Bakgrund

Dagens Jordanien har varit ett ombytligt område. I början av nittonhundratalet var området under Ottomansk överhöghet och i Versaillesfreden bildades det brittiska protektoratet Transjordanien. Efter andra världskriget, med godkännande av FN, bildades det Hasemitiska kungadömet Transjordanien under kung Abdullah I. I kriget mot Israel 1948 ockuperade landet västbanken som senare annekterades och Abdullah blir kung över Jordanien. Kungen mördades 1951 och efterträdes av sin son Hussein.

Under 1950- och 1960-talet dras arabstaterna mer mot Sovjetunionen och dess allierade medan Hussein söker samarbete med Storbritannien och USA. 1967 lierar sig Jordanien med Egypten och Syrien och tillsammans deltar de i sexdagarskriget mot Israel med ett förödande resultat för landet. Israel intog västbanken och östra Jerusalem, den heliga staden för tre religioner.

Feddayen hade bekämpat judiska bosättare sedan 1920-talet. Den främsta organisationen, Fatah, flyttade sin verksamhet efter 1967 till Jordanien för att fortsatta kampen för ett fritt Palestina. PLO bildades på uppmaning av Egyptens president Nasser som paraplyorganisation för palestinska grupperna, med Fathas ledare Yasser Arafat som ordförande. I mars 1968 stod slaget om Karameh där PLO och Jordaniens armé slog israelerna vilket gav PLO prestige. De växte sig starkare i Jordanien och kom, trotts försök att hitta samarbetsformer, att bli en stat i staten. Delar av PLO utmanade öppet den jordanska monarkin och våldsamheter uppstod mellan gerilla och säkerhetstrupper vilket hotade den Hasemitiska regimen. I samband med en serie flygplanskapningar där passagerarna hölls som gisslan i Jordanien blev situationen ohållbar. Kungen utlyste undantagstillstånd den 15 september 1970.

Konsekvenser

Dagen efter gick armén till anfall mot PLO:s högkvarter i Amman. Striderna blev intensiva och Arabförbundet tvingade fram en vapenvila som gynnade PLO. De jämställdes med Jordanien och fick rätten att attackera Israel från det jordanska territoriet. Dagen efter, dog PLO:s främste beskyddare, president Nasser, och Kung Hussein gick till förnyat anfall. Sakta men säkert tog jordanierna tillbaka kontrollen över sitt land. Sommaren 1971 hade kungen säkrat sin tron och stärkt sitt grepp om sitt land. PLO och Yasser Arafat flyttade sin verksamhet till Libanon innan de 1982, efter Israels invasion, flyttade till Tunis. September 1970 kallas i arabisk historiebeskrivning för svarta september.

Kung Hussein fick ge upp sina anspråk som palestiniernas representant till PLO, vilka erkändes som de lagliga representanterna, även av FN. 1988 gav Jordanien upp anspråken på västbanken och drar in jordanska medborgarskap för att förhindra att Israel utvisar palestinier till Jordanien. 1991 ställde Jordanien upp i Madridkonferensen, fredsförhandlingarna som ledde fram till Washingtondeklarationen och senare ett fredsavtal med Israel den 26 oktober 1994.

1999 avled kungen och Abdullah II intog tronen. Jordanien fortsättar att gå den bräckliga vägen för fred i detta våldsamma hörn av världen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.