27 augusti 1634 – Slaget vid Nördlingen

Bakgrunden

Efter segern vid Breitenfeld 1631 tog Gustav II Adolf nya initiativ. Det finns de som påstår att han var ute efter ett bli tysk-romersk kejsare, en inte helt omöjlig tanke eftersom hans mor var tyska och han var ingift i huset Brandenburg. Det katolska arméerna drog sig söder ut och svenskarna följde efter in i Bayern och säkrade flodövergången vid Donauwörth över floden Lech efter hårda strider där Tilly sårades dödligt. Svenskarnas förhållande till Sachsen och Brandenburg var inte helt reglerat och i Böhmen slogs Sachsarna av Wallenstein som återigen var kejsarens befälhavare. Detta hotade de svenska försörjningslinjerna och kungen drog sig norrut för att säkra transportvägarna hemåt. Svenskar och tyskar började jaga varandra över den tyska landsbygden under sommaren 1632. Till slut kunde svenskarna överraska Wallenstein och katolikerna i slaget vid Lützen på senhösten.

Kungens död innebar att militären tog över själva fälttåget medan Axel von Oxenstierna tog över den svenska politiken. Hans planer var inte så ambitiösa som kungens och han såg till att svenskarna lämnade Sydtyskland. De följande åren kom att kännetecknas av de fredsförhandlingar som Wallenstein försökte genomföra. Vad han än var ute efter så förhöll han sig passiv och försökte omväxlande få ett avtal med svenskarna och med deras bundsförvanter. En sak verkar klar, han hade inte alltid kejsaren i Wiens bästa när han förhandlade. 1633 gör han ett utfall mot Steinau och intar staden. Svenskarna sätter press på Wallestein när de intar Regensburg. Wallensteins agerande väckte missnöje och kejsaren låter mörda honom. Den nya befälhavaren Gallas, gick sommaren 1634 till anfall och kunde förinta den protestantiska styrka som de mötte i Nördingen den 27 augusti 1634.

Konsekvenserna

Förlusten för den protestantiska sidan var flerfaldig och mycket bekymmersam. De protestantiska kurfurstarna valde att ingå ett fredsavtal med katolikerna i Prag. Syftet var att få fred i Tyskland. Svenskarna vägrade att ha med freden att göra. För nordborna var förlusten så mycket större. Den framgångsrika inledningen på kriget hade glidit svenskarna ur händerna och initiativet flyttades över till kejsarens befälhavare. Kriget går in i det sista skedet. Frankrike och kungens minister kardinal Richelieu såg med oro på händelserna i Tyskland. Var det något han inte ville se så var det en stark katolsk kejsare i Wien. Europas ledare skulle vara en stark katolsk kung i Paris. Kardinalen hade knappt tio år tidigare i de så kallade hugenottkrigen avgjort kristendomens framtid i Frankrike till katolicismens fördel. I Tyskland höll samma sak på att ske och det var bättre för de franska intressena om fienden förblev splittrat. Frankrike gick direkt in i kriget genom att attackera Spanien som var lierat med österrikarna och kejsaren i Wien och därmed kom kriget att spridas ytterligare.

För svensk del fortsatte kriget i Tyskland. Johan Banér hade tagit över som befälhavare för de svenska trupperna som nu hamnat i en ny situation när de hade att försvara sig mot en stark och enad fiende. Landet var skövlat av många år av krig och civilbefolkningen illa åtgången. Trotts det lyckades Banér över förväntan med att lura sin motståndare och rensa flera områden från fiender och hålla Sverige kvar i kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

26 augusti 1914 – Tyska Togoland kapitulerar

Bakgrunden

Togoland kom under tysk administration i mitten av 1880-talet. Det var den tyske rikskansler von Bismarck som själv utsåg Gustav Nachtigal som kommissarie för Västafrika. Nachtigal hade gjort sig ett namn som upptäcktsresande och äventyrare. Han hade på Bismarck uppdrag rest i området och hade 1884 skrivit avtal med lokala hövdingar, bl.a. i Togoland och Kamerun. Den tyske kommissarien hade att skydda de tyska affärsintressena, främst gentemot britter och fransmän och konkurrensen om Afrikas rikedomar var knivskarp under den period som kom att kallas, the scramble for Africa.

Tyskarna gick grundligt tillväga. De utvecklade handeln i området främst genom att bygga järnvägar in i landet som kunde forsla ut råvarorna till kusten för vidare transport till i första Hamburg men även till övriga Europa. Trots att det endast var ett fåtal tyskar i landet hade den tyske kommissarien gjort ett bra jobb med att organisera upp kolonin. Som en del av den utvecklade infrastrukturen byggde de en radiostation för att kunna kommunicera med Berlin, men framför allt med fartygen ute till havs. I Europa börjar motsättningarna mellan stormakterna att öka och i augusti 1914 bryter det Första världskriget ut. Konflikten sprider sig snabbt till Afrika. Tyskarna har skickat ut kaparfartyg på världshaven och det strategisk belägna Togoland med sin kraftfulla radiosändare är en stor tillgång för centralmakterna.

Den 6 augusti skickar britter och fransmän ett ultimatum till tyskarna i Togoland om att det ska kapitulera. De vägrar och dagen efter går brittiska och franska trupper över gränsen, från Guldkusten, dagens Ghana och Dahomey, dagens Benin. Efter en vecka intar de huvudstaden och den tyska kolonin kapitulerade efter knappt tre veckor den 26 augusti 1914

Konsekvenserna

Genom att inta Togoland hade ententen tystat en tysk radiosändare som sände rapporter till Europa om motståndarnas förehavande. De hade också berövat de tyska kaparna en möjlighet till förnödenheter, vila och information. Därmed var den tyska tiden i Togoland över. Britterna fortsatte att kriga mot tyskarna i andra delar av Afrika. I Kamerun, i Namibia där det skulle ta nästa ett år att besegra de fåtaliga européerna samt i Östafrika där den tyske befälhavaren lyckades ställa till med mycket bekymmer och elände för britterna. De lyckades heller aldrig besegra tyskarna i Östafrika.

1916 delade britter och fransmän upp Togoland mellan sig i administrativa zoner, som ett slags tidigt krigsbyte. Dessa zoner bekräftades slutligen i Versaillesfördraget 1920. Brittiska Togoland röstade för att ingå i grannlandet Ghana, vars självständighet erkändes 1957. Tre år senare blev franska Togoland den självständiga staten Togo.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

23 augusti 1884 – Fransk-kinesiska kriget

Bakgrunden

Kampen om världshaven på 1700-talet mellan Storbritannien och Frankrike ledde till att den brittiska flottan regerade världshaven. Fransmännen stannade på land och förlorade därmed sina kolonier. 1830 intar fransmännen Alger och det blir början på en ny fransk kolonialexpansion, främst i Afrika. Fransmännen deltar i det andra opiumkriget med britterna mot kineserna som slutar 1860 med fördraget i Peking. Det ger européerna möjlighet att handla i vissa städer. Britterna får Hong Kong men inget område blir franskt. Frankrike försöker lägga under sig ett område som kallades Tonkin och idag närmast skulle kallas för Nordvietnam. De skickar in missionärer och handelsmän och därefter kommer det en mindre truppstyrka. En tanke som fanns var att ta sig via Röda floden upp till själva Kina och därmed få en direkt handelsförbindelse med det inre av Kina. Det fanns hinder. Den vietnamesiska regeringen ville inte ha fransmännen där, men deras gammalmodiga armé var ingen match för den lilla, men moderna franska styrkan. Vietnameserna tog hjälp av krigsherren Liu Yongfu, en övervintrare från Tingping upproret och hans armé, de Svarta flaggorna, som regerade över handeln på Röda floden. Vietnameserna har alltid varit vasallfolk åt Kina och nu var det dags att få hjälp mot de utländska inkräktarna.

Kina och Frankrike hamnade i strider men kunde sommaren 1884 nå ett fredsavtal. Fransmännen var inte så noga med avtalstexterna som lämnade mycket till tolkning. Striderna blossade upp igen. Fransmännen inledde det fransk-kinesiska kriget med att bombardera flottbasen i Fuzhou den 23 augusti 1884.

Konsekvenserna

Att läsa hur kriget gick till känns det lite konstigt. Kanske var det ett ganska typiskt kolonialkrig som blev för stort eller för litet. Den franska flottan bombarderade den kinesiska flottan. Kineserna tvingade britterna att vägra den franska flottan en fristad i brittiska hamnarna. Fransmännen intog den norra spetsen på Taiwan med ambitionen att göra det till ett franskt Hong Kong. Det lyckades inte, det fanns för få franska trupper för att driva bort försvararna.

Vietnam var det viktiga slagfältet. Fransmännen lyckades ta sig fram längs Röda floden till gränsen mot Kina. Mot sig hade de den kinesiska armén och Svarta flaggorna. Sakta men säkert kämpade sig européerna framåt men med relativt få soldater var de mycket känsliga för förluster. De kunde inte anfalla i den utsträckning som de lokala befälhavarna ville. Uppbackningen från Frankrike var inte total och det i sin tur resulterade i politisk oro och debatt i hemlandet. En premiärminister fick lämna politiken, men det inte gick bättre för trupperna för det.

Fransmännen och kineserna kämpade på två fronter, vilket splittrade styrkorna. En nervös fransk befälhavare tvingade sina trupper att retirera och lämna efter sig varpen och förnödenheter trots att de vunnit slaget. Kineserna hade inte kraft att slänga ut fransmännen och fransmännen hade inte kraft att slå kineserna. Kriget i Vietnam kom att påverkas av Japan. Japan hade börjat sin expansion och tagit sig till Koreahalvön. Kineserna sökte fred med européerna för att slippa kriga på två fronter samtidigt och fredsavtalet från sommaren 1884 bekräftades men denna gång med detaljerna klara. Franska trupper kunde ockupera och kolonisera hela Vietnam. Det skulle ta ytterligare många år innan de slagit ner vietnamesernas uppror. Franska Indokina kom till slut att omfatta, Vietnam, Kambodja och Laos.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

21 augusti 1977 – Steve Biko arresteras

Bakgrunden

Rasåtskillnad hade varit en betydande del av det sydafrikanska samhället allt sedan boerna började invandra till Kapkolonin. Britterna hade utvecklat systemet och i valen 1948 kom ett nationalistiskt parti till makten i Pretoria. De införde nya lagar som tog rasåtskillnaden till nya skamliga nivåer och till slut tog afrikanerna till väpnad kamp. 1964 reagerade den internationella idrottsvärlden genom att utesluta Sydafrika ur den olympiska gemenskapen.

Steve Biko föddes 1946 och tog den akademiska vägen. Hans motstånd mot apartheid blev först studentrörelsen och senare Black Consciousness Movement. Rörelsen ville stärka afrikanerna i deras egen afrikanska identitet. ”Black is beautiful” var en av hans slogans. Biko hamnade i onåd hos de sydafrikanska myndigheterna. Han fick inte tala offentligt, inte tala med mer än en person åtgången och inte resa som han ville, utan förvisades till sin hemort där han arbetade med olika gräsrotsrörelser.

Skolungdomar protesterade i Soweto 1976 mot att undervisningen i skolorna skulle ske på de vitas språk, afrikaans. Polisen sköt ihjäl flera ungdomar och de våldsamma protesterna spred sig och Biko spelade en central roll i organiserandet av protesterna. Han fick utstå ytterligare repressalier av apartheidregimen och arresterades vid en vägspärr i enlighet med terroristlagen, den 21 augusti 1977.

Konsekvenserna

Bikos fortsatta öde kom att bli en kvarnsten runt apartheidregimens hals. Vad polisen gjorde med Biko i fängelset vill vi helst slippa att läsa om. Han ådrog sig svåra skador och tvingades till en bilresa på 150 mil till ett sjukhus i Pretoria där han avled, den 12 september 1977. Polisen hävdade att han hungerstrejkat och det var orsaken till hans död. Journalister som undersökte fallet kunde snabbt konstatera att polisen ljög och att skadorna måste ha kommit från batonger.

Biko var aldrig en del av ANC, men blev ändå en av ANC:s hjältar och martyrer och hans fall fick en enorm internationell uppmärksamhet. Biko följdes till graven av 10000-tals afrikaner och ambassadörer för flera västländer, bl.a. USA. Hans död hade fått många att inse hur brutal regimen var men det återstod mycket av kamp innan apartheidregimen skulle falla. Det internationella trycket ökade, liksom den politiska isoleringen. FN höll flera konferenser mot rasism och där brännmärktes Sydafrika för sin rasåtskillnadspolitik. Det blev svårare att handla på den internationella marknaden när flera länder förbjöd handel med Sydafrika.

Det militära trycket på de sydafrikanska gränserna ökade efter Zimbabwe självständigt 1980 och ANC:s väpnade kamp kunde föras närmare Sydafrika. Den sydafrikanska staten blev allt mer upptagen av säkerhetssituation i och utanför landet. Det slukade stora resurser att skydda en stat som var undergrävd inifrån av skolprotester, av fackföreningsprotester och kyrkliga organisationer som fördömde apartheid, föraktat och bojkottat utifrån. När slutligen Berlinmuren föll och när väst inte längre behövde det vita Sydafrika som en bastion mot kommunismen i Afrika, då var apartheidsystemets tid över. Kontakter mellan regimen och ANC hade förekommit en tid och Mandela kunde lämna fängelset 1990 och fyra år senare valdes han till Sydafrikas förste president, vald i helt fria och demokratiska val.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

20 augusti 1968 – Invasionen av Tjeckoslovakien

Valclavplatsen i Prag där Jan Palach brände sig tilldöds i januari 1969 i protest mot den sovjetiska invasionen.

Bakgrunden

Kommunistpartiet i Tjeckoslovakien hade tagit makten genom en kupp 1948 och kunde styra landet med järnhand. Ekonomin blev eftersatt och i mitten på 1960-talet blev det uppenbart att det behövdes genomföra reformer. Både Moskva och tjeckerna saknade förtroende för kommunistpartiets generalsekreterare och han efterträddes av Alexander Dubček i januari 1968. Krav på förändringar hade hörts och setts i östblocket tidigare, i DDR 1953, i Ungern 1956 och nu var det dags för Tjeckoslovakien. Dubček började föra en mer öppen politik. Satsningar på konsumtionsvaror, pressfrihet och ett flerparti system stod på agendan. Republiken Tjeckoslovakien bestod av två stater, Tjeckien och Slovakien och nu ville man ha en federalstat i stället. Reformerna gick under namnet; socialism med ett mänskligt ansikte.

Trycket på reformer från befolkningen gjorde att reformtakten tog en sådan fart att konservativa krafter inom kommunistpartiet blev oroliga över händelseutvecklingen. De tog kontakt med Moskva där det sovjetiska kommunistpartiet, med Leonid Brezjnev i spetsen, även de blev allt oroligare för utvecklingen i Prag. De ansåg bl.a. att reformerna skulle underminera deras position i det kalla kriget. De inledde förhandlingar med tjeckerna som förklarade sina reformer och försäkrade ledarna från Moskva om att de var trogna medlemmar av Warszawapakten. En kompromiss nåddes och Brezjnev lovade att dra bort de ryska trupperna till den tidigarelagda partikongressen den 9 september. Händelserna i Ungern drygt tio år tidigare hade inte glömts bort.

I början av augusti samlades Warszawapaktsländerna och skrev under Bratislavadeklarationen där de förklarade sin trohet mot Marxism-leninismen, sin villighet att bekämpa borgligheten och att ingripa med våld om något land försökte införa ett flerparti system. Ett av länderna som undertecknade dokumentet var Tjeckoslovakien. Trots deklarationen ansågs situationen i Prag så allvarlig att Sovjetunionen och andra Warszawapaktsländer invaderade sitt kommunistiska broderland Tjeckoslovakien den 20 augusti 1968.

Konsekvenserna

Invasionen blev inte så blodig som den blivit i Ungern. Motståndet blev till största delen passivt, klotter väggarna, ingen hjälp till soldaterna samt att håna de invaderande. Sovjetunionen hade tänkt byta ut det tjeckiska ledarskapet men på grund av motståndet valde de att behålla Dubček. Tanken var att han skulle fortsätta att föra samma politik men i mycket långsammare takt och i en mer socialistisk riktning. Motståndet mot invasionen kunde till slut inte hållas hemligt för omvärlden, inte sedan Jan Palash bränt sig till döds i protest mot den sovjetiska ockupationen. I april 1969 ersattes Dubček av Gustav Husák som återställde Dubčeks reformer. Förtrycket i Tjeckoslovakien hårdnande igen men frihetslängtan försvann inte.

Europa såg en våg av tjeckiska avhoppare efter invasionen och kommunisterna i Europa blev mer ifrågasättande till Moskvas dominerade ställning. Eurokommunismen blev ett uttryck där flera kommunistpartier valde en friare hållning gentemot Moskva.

Början av 1970-talet såg en avspänning inom det internationella klimatet och flera olika förhandlingar om nedrustning och samarbete genomfördes. I Helsingforsdokumentet 1975 skrevs bland annat in formuleringar om rätten till mänskliga rättigheter och de frihetstörstande tjeckerna gjorde ett upprop mot orättvisorna i sitt land, i ett dokument som kom att kallas Charta 77.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersResor har besökt Prag.

19 augusti 1666 – Britterna bränner en holländska flotta – Holmes Bonfire

Bakgrunden

Det lilla landet vid Nordsjön, under spanskt herravälde, var framgångsrikt. Redan år 1602 grundades det Nederländska ostindiska kompaniet. Detta var under en period när holländarna hade lyckats lyfta av sig det spanska oket för några decennier. Nederländerna följde de spanska och portugisiska sjöfararna runt Afrika till den lönsamma handeln på Kina och Japan. Holländarna bildade kolonier, byggde handelsstationer och militära installationer för att försvara sin handel. Den lyckades på vissa marknader konkurera ut sydeuropéerna. Fartygen tog med sig stora rikedomar hem till Rotterdam och vinsterna investerades i nya handelsfartyg, krigsfartyg och i armén. Pengarna kom även de vanliga medborgarna till del. Nederländerna blev allt mäktigare och en relativt välmående nation.

På andra sidan engelska kanalen var ett annat land på väg framåt, England. Elizabeth I hade grundat det brittiska Ostindiska kompaniet och britterna hade även de gett sig ut på världshaven efter spanjorer och portugiser. Britter och nederländare hade ganska snabbt gått förbi sydeuropéerna, inte minst när Nordamerika öppnades för handel. När den brittiska navigationslagen kom 1651, som innebar att bara brittiska fartyg fick transportera varor till Storbritannien så utbröt ett krig. Engelsmännen besegrade nederländarna. Förlorarna förbättrade sig och när det andra engelsk-nederländska kriget bröt ut var de betydligt bättre förberedda. Engelsmännen lyckades med att smyga in i deltat till floden Vlie och förstöra ca 120 handelsfartyg den 19 augusti 1666.

Konsekvenserna

Ledaren för den brittiska raiden hette Holmes och han fick ge namn åt räden som kom att kallas för Holmes bonfire eller brasa på svenska. Engelsmännen må ha vunnit slaget men nederländarna vann kriget, kanske. Freden i Breda var en snabbt hopsnickrad fred och lämnade en del oavslutade trådar. Holländarna fick lättnader i navigationslagen och för tillfället regerade de Nordsjön. Nederländarna fick koncentrera sig på det franska anfallet. Britter och holländare var också inblandade i maktkampen i Norden där Nederländerna aktivt hjälpte danskarna och britterna struntande i sina allierade svenskarna. Engelsmännen tog med sig lärdomarna hem och började omorganisera sin flotta. Ett hemligt avtal med Frankrike så ställde de sig på den franska sidan i konflikt med Nederländerna. 1670 gjorde fransmännen ett nytt invasionsförsök men körde fast i flodsystemet. Det gjordes ett försök att med flottans hjälp landsätta trupper bakom linjerna men det misslyckades. Holländarna regerade.

Förhållandena mellan de båda länderna lugnade ner sig och det blir till slut en personalunion mellan Amsterdam och London när William av Oranien bestiger den engelska tronen 1688. Den holländska handelsflottan flyttar delvis över sin verksamhet till London. För människorna i lågländerna är framgångsperioden över. Sakta men säkert tar sig andra nationer förbi Nederländerna vars ekonomi slutar att växa. De människor som levt på marginalen och sett smulorna, stora smulor, ramla ner från de rikas bord fick nu ingenting. För britterna övergick kampen till att gälla fransmännen och kampen om kolonierna. Det blev det brittiska imperiet som drog det längsta strået och kunde regera världshaven.

18 augusti 1917 – Elfte slaget om Isonzo

Bakgrunden

Österrike hade varit en av de stater som ville sätta igång kriget. Franz Conrad von Hötzendorf var en av de ivrigaste tillskyndarna av ett anfall mot Serbien för deras inblandning i mordet på ärkehertigen, sommaren 1914. von Hötzendorf var österrikisk-ungersk generalstabschef och låg bakom den österrikiska krigföringen, först misslyckandet med Serbien och Ryssland men även framgångarna mot ryssarna 1915. Samma år fick han även problemet med Italien på halsen när italienarna anföll över floden Isonzo och vidare uppför alpsluttningarna. Von Hötzendorf hade få trupper att avvara utan fick främst förlita sig på lokala hemvärnsstyrkor. Några trupper hade han omgruppera från andra frontavsnitt men de många nationaliteterna i dubbelmonarkin gjorde att vissa förband hade mer sympatier för fienden än för den egna krigsmakten. I de nationalistiska stämningar som rådde i tiden fanns också spänningarna inom armén.

Österrikarna hade lyckats bygga upp ett bra försvar på alptopparna som låg väl skyddade och kunde fånga upp de flesta offensiverna. Efter den femte offensiven våren 1916 gick österrikarna själva till anfall men pressades tillbaka av överlägsna italienska trupper samtidigt som ryssarna inledde en attack i Galizien. Den sjätte offensiven medförde ett taktik byte och italienarna lyckades erövra en stad från österrikarna. Självförtroenden växte men tre offensiver under hösten misslyckades alla. Det tionde anfallet, på våren 1917 var koordinerat med det franska på västfronten, var inte särskilt framgångsrikt det heller. En sommaroffensiv på ett annat frontavsnitt misslyckades och den elfte offensiven vid Isonzofronten startade den 18 augusti 1917.

Konsekvenserna

Återigen har italienarna vissa framgångar. De lyckas pressa tillbaka österrikarna ca 10 km på några avsnitt och dessutom lyckades de erövra flera berg och de högt placerade österrikiska försvarsställningarna. För i princip elfte gången i rad lyckades inte italienarna få med sig artilleriet som inte var så rörligt som infanteriet. De italienska förlusterna i det månadslånga slaget var över 150 000 unga män och för österrikarna över 130 000. Den större italienska armén var på väg att mala ner den mindre österrikiska genom att Italien hade råd med fler döda än fienden. När striderna väl var över kunde försvararna konstatera att de kanske inte skulle klara en offensiv till. von Hötzendorf vädjade till sina kollegor i Berlin om hjälp. Tyskarna hade hela tiden varit kallsinniga till att skicka trupper. Mer och mer av kriget på östfronten hade tagits över av Tyskland och Österrike var ett stöd snarare än en allierad. Denna gång gick de tyska överbefälhavarna med på att skicka sex divisioner till fronten. Österrikarna ställdes under tyskt befäl. Tyskarna hade kommit upp med en ny taktik som kallades infiltrationstaktiken. De hade tränat särskilda styrkor, de så kallade stormtrupperna, som skulle gå i bräschen i anfallen. I de tyska alpjägarna fanns en 26-årig löjtnant som under det kommande slaget skulle få Pour le Merit, den förnämsta tyska utmärkelsen i strid, hans namn var Erwin Rommel. Det tolfte slaget om Isonzo kallas också slaget om Caporetto och nu var det österrikare och tyskar som anföll söder ut mot Udine och floden Piave.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

16 augusti 1622 – Axel Oxenstierna får biskopsdömet Wenden i förläning

Bakgrunden

När 1500-talet blir 1600-talet var Sverige en begynnande stormakt i Europa. Hur kunde ett litet land, i periferin, som Sverige, bli en sådan stormakt? Först och främst måste det finnas en bra och fungerande krigsmakt. Sverige valde att skriva ut bonddrängar till knektar snarare än att hyra in dyra legosoldater och fick ner kostnaderna för krigen. Problemet kom när landsbygden inte kunde producera tillräckligt därför att det saknades arbetskraft. Jordbruket var grunden för rikedom för kronan. Ännu värre blev det när knektarna var borta och Sverige började anlita legosoldater.

Ekonomin var relativt god i Sverige. En utvecklad bergsindustri och fick fram metaller och duktiga kanongjutare gav inkomster. Det fanns en vision om något större och denna bärande idé fanns hos flera regenter i rad så att det blev kontinuitet. I Europa pågick en omvälvning av makt. Det ledande landet i Norden, Danmark, var på nedgång. Vad Sverige hade under början av 1600-talet som troligtvis var avgörande för att de andra bitarna skulle fungera var en modern administration. Arkitekten bakom administrationen var Axel Oxenstierna.

Axel Oxenstierna föddes 1583 i Uppland, av föräldrar, vars släkter var djupt involverade i den svenska statsförvaltningen. Gustav Vasa hade gjort sig till enväldig kung, på adelns bekostnad, och Karl IX hade gått ett steg längre. När Karl var borta kom en förmyndarregering till under riksrådet Oxenstierna. Adeln tog tillbaka flera viktiga positioner, bl.a. rådet eller i dagens termer, regeringen. Adeln fick tillbaka privilegier och tillgång till de viktigaste posterna i förvaltning och militär. Gustav II Adolf var själv intresserad av utveckling och tillsammans med Oxenstierna bildade de ett radarpar. Förvaltningen utvecklades och effektiviserades. Flera städer grundades för att den interna handeln skulle kunna beskattas i stadstullen. Postväsendet introducerades och vägnätet förbättrades. Ytterligare en viktig punkt i statens makteffektiviserande var att den svenska statskyrkan kom att utgöra statens propagandamaskin. Från predikstolarna lästes varje söndag upp det som de styrande ansåg att medborgarna behövde veta. Oxenstierna belönades för sina insatser och fick biskopsdömet Wenden i förläning den 16 augusti 1622.

Konsekvenserna

Oxenstierna var djupt involverad i det trettioåriga kriget. Kungen skötte krigandet och Oxenstierna skötte administrationen och strategin. När svenskarna förlorat vid Nördlingen blandade han in fransmännen i kriget. Oxenstierna var aktad för sitt sätt att leva, han levde som den, i praktiken, regent han var. Axel Oxenstierna var rådets ordförande och kom i praktiken att bli regent under Drottning Kristinas förmyndarregering. Mannen från Västmanland tog sig an alla uppgifter som krävdes för att Sverige skulle fungera. Han skrev de första instruktionerna till ämbetsmän som skulle verka på de nya ämbetsverken. Han var den som startade den svenska posten. Oxenstierna såg till att starta kriget mot Danmark 1643, det som kallas för det Torstenssons krig för att komma undan danskarnas Öresundstull. Danmark var försvagat och Sverige kunde i freden i Brömsebro 1645 ta för sig ordentligt och fick de landskap som idag är det egentliga Sverige. Han ledde den svenska delegationen vid Westfaliska freden och såg nationalstaten slå igenom maktbegrepp. Oxenstierna fortsatte sitt arbete för Sverige och dog 1654 strax efter att han skyddsling Kristna abdikerat tillförmån för sin kusin Pfalzgreven Karl X Gustav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

13 augusti 1961 – Berlin vaknar upp till en stad som håller på att delas av en mur

Bakgrunden

De östra delarna av Tyskland, den sovjetiska ockupationszonen, utropades 1949 till Tyska Demokratiska Republiken – DDR. DDR kom på efterkälken när det gällde ekonomisk utveckling jämfört med Västtyskland. Efter Stalins död sågs i DDR en möjlighet till lättnader och de strejker och protester som började 1953 slogs brutalt ner av folkpolisen och istället hårdnade förtrycket från säkerhetspolisen STASI. 1957 förbjöds medborgarna i DDR att lämna sitt land utan särskilt tillstånd och fler valde att fly till väst. Berlin var ett speciellt ställe i slutet på 1950-talet, centrum för spionaget under det kalla kriget och det var här som spioner utväxlades över Glienickebron. Gränsen mellan de båda staterna gick igenom byggnader, längs husfasader och mitt i gator. Gränsen delade grannar, vänner och släktingar. Det var ganska enkelt att lämna den östtyska zonen om man ville, hoppa från ett fönster i ett hus i Östberlin och landa på gatan nedanför i Västberlin eller ta tunnelbanan till rätt station. 3,5 miljoner östtyskar beräknas ha flytt sitt land.

Det blev svårare för de östtyska myndigheterna att få människor att stanna kvar i de östra delarna, speciellt svårt var det att behålla yngre och välutbildade. Myndigheterna beslutade att göra något radikalt åt problemet, de byggde en mur som skulle skilja de båda länderna åt. Muren började byggas söndagen den 13 augusti 1961.

Konsekvenserna

Västmakterna reagerade på murens uppförande men kunde ingenting göra eftersom det låg på östtyskt territorium. De ställde upp en 16 mil lång kolon med militärfordon och åkte från Västtyskland via en av de tre motorvägarna genom Östtyskland till Berlin för att förstärka försvaret. Det var en maktdemonstration som varken östtyskarna eller ryssarna kunde stoppa. Berlinkrisen och Kubakrisen året efter visade hur viktigt det var med kommunikation och 1963 inrättades heta linjen mellan Moskva och Washington.

Muren blev en barriär som människor i Östtyskland försökte ta sig över. Flyktförsöken över, igenom och under muren är otaliga och ett hundratal gånger har försöken slutat i tragedi när människor dött för vakternas kulor. Muren fyllde sitt syfte och avhoppen till väst minskade men den politiska kostnaden var hög, det blev en symbol för diktaturen och förtrycket i kommunistländerna. Berlinmuren blev på sitt sätt ett tyskt trauma, ett folk, delat av en mur. Traumat upphörde officiellt när muren föll 1989 men fortfarande kan tyskarna kategorisera sig som ossies och wessis, beroende på vilken sida av muren de kom från.

Den tidigare borgmästaren i Berlin och förbundskanslern i Västtyskland, Willy Brandt utnyttjade avspänningen i det kalla kriget till att föra den s.k. Östpolitiken när han bröt med den Västtyska synen att Östtyskland inte existerade och kom att föra en dialog med makthavarna i Berlin. Det ledde till slut till ett ömsesidigt erkännande av gränsen och normala diplomatiska förbindelser med varandra. Willy Brandt fick till slut avgå som regeringschef sedan det framkommit att hans nära medarbetare och politiske rådgivare Günter Guillaume var östtysk agent.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

6 augusti 1794 – Napoleon arresteras som kontrarevolutionär

Bakgrunden

Den unge korsikanen skickades till Frankrike för att lära sig franska. Med det nya språket blev det först militärskola och sedan militärakademi, innan Napoleon var fänrik i artilleriet. Det var dålig betalt, precis att han klarade sig. Revolutionsåret 1789, tillbringade han i Auxonne, i östra Frankrike. Han gillade vad han hörde om revolutionen men gillade inte att folket tog sig rätten att plundra i revolutionens namn. Han var med och återställde lugnet. Napoleon tog permission och for till Korsika. Där blev han inblandad i revolutionen som överstelöjtnant i de korsikanska frivilligstyrkorna. Han stannade till långt efter permissionens slut och tvingades till Paris för att återfå sin anställning. Han befordrades till kapten och återvänder hem. Bonaparte tvingas bort från Korsika och återvänder till armén och kriget mot revolutionens fiender. Han skriver en pamflett som väcker uppmärksamhet i ledande Jakobinkretsar. Det är med hjälp av dessa politiska kontakter som han får möjligheten att bli artillerichef för belägringen av Toulon. En djärv plan iscensätts som tvingar bort den brittiska flottan. Napoleon blir hjälte och utnämnd till general. Han återvänder till den italienska fronten. Där går befälhavaren bokstavligt talat på minerad politisk mark och Napoleon får uppdraget att planera en offensiv mot italienarna. Den blir lyckad och återigen är Napoleon hjälten. Jakobinklubben och Robespierre leder skräckväldet. När de faller i slutet av juli 1794 så arresteras de ledande jakobinledarna. Deras politiska protegéer arresteras de också. August Robespierre, yngre broder till Maximilien var Napoleons beskyddare och Napoleon arresteras den 6 augusti 1794.

Konsekvenserna

Napoleon ger sig inte stillatigandes utan börjar propagera i sitt försvar. Han får god hjälp av sin överbefälhavare som bedömer honom som mycket betydelsefull för armén i Italien. Efter två veckor öppnas fängelset och Napoleon blev åter en fri man. Åter till Italien och 18 månader senare blir han överbefälhavare för armén i Italien.

I Frankrike jagas jakobinerna. De förföljs i något som kallas för den vita terrorn. Jakobinklubben läggs ner och verksamheten går under jorden. För att få ordning på det franska styret införs Direktoratet i november 1795. Det var nära att det inte blivit något Direktorat. Efter att den impopulära Nationalkonventet röstat för reformen så tog parisarna till gatorna för att visa sitt missnöje. Försvaret leddes av Napoleon. Med artilleri och några tusen man slog han ner upproret i Paris den 5 oktober. Direktoratet tog makten i landet. Det var till sin uppbyggnad demokratiskt med 1/3 av ledamöterna som valdes varje år. Ett överhus som hade veto men inte förslagsrätt. Direktoratet var korrumperat från toppen och neråt. Ledamöterna var mer intresserade av sin egen position än om Frankrike och missnöjet fortsatte. När Direktoratet avsattes i kupp den 18 Brumarie VIII (9 november 1799) så var motståndet litet. Napoleon hade tagit makten i Frankrike.

Med det anser många historiker att den franska revolutionen var över. PersSkriverier tar även med Napoleontiden i den franska revolutionen med motiveringen att den omvälvning som skedde i Europa med Napoleons framfart, nya lagar, nya gränser, ny administration på grundval av den franska revolutionens idéer var i sig en revolution för det europeiska samhället.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.