26 juli 1533 – Inkarikets härskare Atahualpatar tas som gisslan av conquistadorerna

Bakgrunden

1492 upptäcktes den amerikanska kontinenten av Columbus i sökandet efter sjövägen till Kina. Upptäckten startade en äventyrsfeber och många kände sig kallade att resa till den nya kontinenten för att hämta hem guld och rikedomar. Från de spanska kolonierna Puerto Rico och Kuba spred sig kolonisationen över det karibiska området. Längre och ambitiösa expeditioner tog sig iland i Mellanamerika och fortsatte till Stilla havet. Andra expeditioner sökte sig till den sydamerikanska nordkusten och åter andra till den nordamerikanska sydkusten i jakten på guld.

1522 hade Fransisco Pizarro fått höra om ett land söderut på den sydamerikanska kusten som var rikt på guld. Tillsammans med sin äregirige vän Diego de Almagro började de göra upp planer på att ta sig dit. De tog nio år och två tidigare expeditioner, innan Pizarro som nyutnämnd guvernör reste till det som idag är Peru för att grunda kolonin Nya Kastilien. Han var i Cajamarca och inbjöd Inkarikets härskare Atahualpa att besöka honom. När Inkan vägrade att ta till sig den kristna läran och underkasta sig den spanske kungen, uppstod ett tumult när spanjorerna anföll. Inkan togs tillfånga den 26 juli 1533.

Konsekvenserna

Atahualpa lovade att fylla det rum han satt fången i med guld om han släpptes fri och arbetet påbörjades genast. Efter att rummet var fyllt med guld genomförde spanjorerna en skenrättegång och avrättade Inkan. När Inkan försvann förlamades det stora riket och det blev enkelt för spanjorerna att lägga under sig det stora väldet. Huvudstaden Cusco plundrades och en ny grundades vid kusten – den som idag kallas för Lima.

Spanjorerna kom för att söka guld och Inkan gav dem det. Guldfebern tilltog ytterligare och sökandet efter den gula metallen fortsatte. Inkaindianerna gjorde med jämna mellanrum uppror mot spanjorernas härjningar och spanjorerna slogs sinsemellan om guldet. Både Pizarro och de Almagro mördades av rivaliserande grupper.

Sjuttio år senare stoltserade spanjorerna med ett kolonialområde som sträckte sig från Florida i norr till Buenos Aires i söder. Spanjorerna sökte snabba rikedomar istället för ett långsiktigt brukande av det som jorden hade att ge. Det kom till konflikter mellan olika grupper, spanska ädlingar, nybyggare och urinvånare, de få som fanns kvar efter att spanjorernas sjukdomar grasserat och ödelagt hela indianstammar.

Tidigt i den spanska kolonialiseringen användes slavar. Slavarna importerades till området och det kom att pågå i 300 år. Flera europeiska länder hade gjort stora pengar på slavhandeln, inte bara Spanien.

25 juli 1797 – Britterna försöker erövra Kanarieöarna

Bakgrunden

Kanarieöarna beboddes tidigt av människor som troligen invandrat från den afrikanska västkusten. De hade en kultur på stenåldersnivå, trots ganska tidiga besök av fenicier, kartager, greker och romare. Spanjorer och portugiser seglar runt öarna men det är först i början på 1400-talet som spanjorerna försöker kolonisera öarna. Då hade den katolska missionen redan funnits på plats i ca 50 år. Kolonisationen gick inte som planerat. Invånarna gjorde motstånd och det var svåra att underkuva. Terrängen var svårtillgänglig och spanjorerna gav upp och sålde ögruppen till portugiserna som hade samma minimala framgång. 1479 skrev de båda grannländerna under ett avtal i Alcáçovas som innebar att spanjorerna fick tillbaka Kanarieöarna, medan Portugal tog hand om Madeira, Kap Verde och Azorerna.

I slutet av 1400-talet hade spanjorerna lyckats etablera ett kolonialvälde. Det blev snabbt ett populärt etappmål för Conquistadorerna som var på väg till den nya världen på andra sidan Atlanten. Även på handelsresor mot Asien stannade fartyg till. Handeln ökade och drog till sig ett ökat välstånd. Öarnas produktion ställdes om till en gröda som de exporterade och även det drog in stora inkomster. Detta drog till sig pirater som försökte sig på att erövra rikedomarna. Under det Nederländska frihetskriget 1599 anlände en holländsk flotta och gjorde ett seriöst försök att plundra öarna. Spanjorerna försvarade sig och holländarna misslyckades med sitt företag. Den fick segla hemåt igen efter ett nesligt nederlag. Nästa större erövringsföretag gjorde britterna under Lord Nelsons ledning när de anföll den 25 juli 1798.

Konsekvenserna

När vi läser om Napoleonkrigen läser vi sällan om de brittiska förlusterna och misslyckandena. Detta var ett sådant. Anfallsflottan under den så annars framgångrike Nelson fick dra sig tillbaka. De fick förluster på 400 man bl.a. Nelson själv som miste en arm.

Ekonomin som blomstrat av sockerproduktionen fick konkurens av billigare socker från slavplantagen i Amerika. En ny gröda, Kochenillkaktusar, introducerades. De drog till sig en lus, Koschenillsköldlus, som producerar ett attraktivt färgämne. Det satte återigen fart på Kanarieöarnas ekonomi. Trots detta så började skaror av öbor att emigrera till de spanska delarna av Syd- och Mellanamerika. Särskilt till Purto Rico, där traditioner som härstammar från Kanarieöarna lever kvar. I takt med att de syntetiska färgämnena börjar sitt intrång när den industriella revolutionen får sitt genomslag under senare delen av 1800-talet så drabbar det öarnas ekonomi. Britterna introducerar bananer som ny produkt och återigen tar ekonomin fart. I takt med att charterturismen utvecklades fick ögruppen ytterligare en viktig inkomstkälla och Kanarieöarna är ett mycket populärt turistmål för soltörstande Européer.

Politiskt är öarna en del av Spanien, men uppdelat i två provinser för att minska rivaliteten mellan städerna Santa Cruz på Teneriffa och Las Palmas på Gran Canaria. Franco blev generalguvernör på öarna 1936 och säkrade de snabbt inför det spanska inbördeskriget 1936. När han avled hade en grupp organiserat sig i Algeriet för att kräva självständighet för ögrupper. De hade inte stora framgångar. Istället fick öarna självstyre 1982. Ekonomin har stärkts under de senaste decennierna med en tillväxt på nära 5 % om året.

21 juli 1798 – Slaget vid Pyramiderna

Bakgrunden

Direktoratet hade tagit över makten från Nationalkonventet som tagit över makten efter skräckväldet. Direktoratet var kanske inte det som fransmännen och revolutionen ville ha under de svåra förhållanden som rådde. Tvärt om, det fanns en del likheter mellan hur direktoratets företrädare agerade och hur den gamla monarkin hade skött sin politik. Den grupp som framstod som den starka var landets unga generaler som försvarat revolutionen och landet och nu stod med sina arméer inne på fiendens territorium.

En av dessa unga generaler var Napoleon Bonapart. Han ville invadera Storbritannien, via Irland, men upptäckte att den brittiska flottan var för stark. Britterna, medvetna om de franska planerna bevakade engelska kanalen men skickade ändå för säkerhets skull en flotta till Medelhavet under amiral Nelson. Politikern ville ha bort den unge generalen från maktens centrum Eftersom britterna hindrade fransk handel på Asien kunde Egypten vara en bra språngbräda att få igång handeln bakom ryggen på britterna. En fransk flotta på nära 400 fartyg lyckades segla över Medelhavet till Nilens mynning. På vägen intog de Malta och Napoleon passade på att upplösa Malteserorden som funnit på ön i 250 år.

I Egypten intogs snabbt Alexandria och trupperna marscherade mot Kairo. I ett mindre slag mot mamlukerna fick Napoleon en chans att se hur de agerade. Det kunde utnyttjas i det avgörande slaget när de franska trupperna mötte mamlukerna i slaget vid Pyramiderna den 21 juli 1798.

Konsekvenserna

Kairo var segerpriset för de europeiska trupperna. Segerfirandet sattes i halsen när nyheterna från Alexandria kom. Amiral Nelson hade seglat fram till den ankrade franska flottan och sänkt den i det som kom att kallas för slaget vid Nilen. Läget för de franska trupperna i Egypten blev svårare och rent av prekärt. Avskurna från hemlandet, med små möjligheter till underhåll. Hårt drabbade av pest och sjukdomar. Sedan kom hotet från det osmanska riket som inte gillade de nyanlända trupperna. Napoleon samlade ihop sin armé och anföll norrut längs Medelhavet via de gamla korsfararborgarna längs kusten. Det var hårda öden som drabbade de som mötte den franska armén. Målet för den franska insatsen var Damaskus men dit kom inte trupperna. Osmanerna kraftsamlade och fransmännen försvagades för varje batalj och för varje sjuk soldat. Inkräktarna fick dra sig tillbaka till Egypten och lämnade efter sig sina sårade.

För de styrande i Paris var det välkommet att Napoleon var så långt bort från makten i Paris och dessutom avskuren från hemlandet. För generalen var det samma bekymmer fast i motsatt riktning. I början på 1799, lämnade över befälet för den franska egyptiska armén till en annan general. Striderna fortsatte och 1801 kunde britterna till slut besegra sina fiender och lägga under sig området. Napoleon tog med sig en mindre skara av nära medarbetare och gick ombord på ett litet fartyg som seglade igenom den brittiska blockaden till hemlandet. Väl tillbaka i Frankrike så ville direktoratet ställa honom inför rätta för att ha deserterat. Det gick inte och det som politikerna var rädda för, det inträffade. Napoleon gav sig in i den franska politiken och stod i spetsen för Brumairekuppen i november samma år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

18 juli 64 – Staden Rom står i lågor

Bakgrunden

I Rom regerade den juliskt-claudiska ätten sedan 27 f.kr. Kejsar Augustus, som lät hela världen skattskriva sig, Tiberius, Caligula, Claudius och vid hans död, Nero. Caligula hade ägnat sig åt överdrivna orgier och mördades av kejsarens livvakt, pretoriangardet. Efterträdare blev den stammande Claudius. Avgörande för utnämningen var att han lovade alla soldater en engångssumma för deras stöd. Han lyckades till slut få ihop de 10 ton rent guld som krävdes för att lösa löftet. Claudius var gift fyra gånger. Sonen Britannicus kom i det första äktenskapet. Vid fjärde äktenskapet fick han en styvson som han senare adopterade, Nero. Nero var inte särskilt intresserad att bli kejsare men hans mor var. Hon lyckades manövrera ut Britannicus och manövrera in Nero. Om historien är sann så var det hon som förgiftade Claudius så att Nero kunde bli kejsare, 17 år gammal. Källmaterialet är sporadiskt och svagt från den här tiden.

Nero blev mer självständig från sina rådgivare. Han hade framgångsrika generaler som vann segrar åt honom. Handel fick kejsarens uppmärksamhet. Claudius hade byggt den stora hamnen i Ostia för att kunna ta emot spannmål till Roms stora befolkning och Nero såg till att fartygen kom. Neros passion var kulturen. Den upplevde ett uppsving och flera stora kulturbyggnader bl.a. teatrar, byggdes. Vad som sedan hände är inte säkert men klart är att det började brinna i Rom den 18 juli 64.

Konsekvenserna

Enligt en legend var Nero som tände på och sedan satte han sig och spelade fiol när staden brann ner runt honom. Det är i all fall en myt som kan avskrivas; fiolen var inte uppfunnen än. Inte heller satt han och spelade lyra och sjöng sånger som en annan legend menar. Nero skyllde på de kristna. Det är oklart om Nero tände eld på Rom eller inte. Det är historiker som ogillade Nero som förde fram dessa idéer medan modern historisk forskning mera lutar åt att det var naturliga orsaker. Branden började i ena ändan av Cirkus Maximus och i den delen där lättantändliga vätskor hanterades.

Konsekvenserna för romborna blev omfattande. Många av Roms hus var byggda i trä och branden spred sig snabbt. Efter fyra dagars brand, var av tre av stadens 14 distrikt ödelagda. Sju svårt skadade av branden medan tre klarade sig bättre. Nero som av vissa påstås ha befunnit sig utanför Rom kom snabbt till staden och ledde hjälparbetet. Det blev dryga skatter som provinserna hade att betala för stadens återuppbyggnad och början till slutet för Nero. Ett skatteuppror startade i Gallien. Han skickade ut lojala trupper som enkelt besegrade upprorsmakarna. Generalen blev så populär att det restes krav på att han skulle bli en ny kejsare. Roms elit vände sig mot Nero som blev allt mer ensam, så ensam att han inte kunde få en slav att döda honom. Nero flydde och senaten dömde honom till döden. Precis när senatens representant kom ikapp honom hade han tagit sitt eget liv, år 68. Generalen Galba blev ny kejsare och med honom inleddes en ny tid i Romarriket. Galba inledde fyrkejsaråret då fyra kejsare hann sitta på tronen. Roms riktiga storhetstid var över men det skulle dröja fyrahundra år innan riket delades.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

17 juli 1976 – OS i Montreal invigs

Bakgrunden

Första gången som kanadensare deltog i olympiska spel var i Paris 1900 och senare även i grannlandets USA tävlingar i Saint Louis 1904. Tre år senare skulle den första nationella OS kommittén bildas, vars syfte var att organisera deltagandet 1908. Inför tävlingarna i Stockholm 1912 bildades en ny OS kommitté för att genomföra tävlingarna. Internationella Olympiska Kommittén ville att det skulle finnas permanenta OS kommittéer i varje land och då grundade det kanadensiska amatör idrottsförbundet en kommitté, samma OS-kommitté som finns kvar än i dag. 1924 deltog ett lag från Kanada i de första vinterspelen i Chamonix.

Tanken att ta hem sommarspelen till Kanada fanns redan på 1950-talet. Rivaliteten mellan den engelskspråkiga staden Toronto och den mer blandade men franskinspirerade staden Montreal i den fransktalande provinsen Quebec var stark. Toronto hade försökt att ta hem spelen 1960 och 1964 men misslyckats. De satsade igen på OS 1976. För Toronto uppstod ett problem, Montreal var också intresserade och när de båda städerna presenterade sina förslag till den kanadensiska OS kommittén så valde de Montreal. Staden hade gjort succé 1967 när de organiserade världsutställningen. På IOK:s 69:e kongress i Amsterdam 1970 kunde de, mot favoriterna Los Angels och Moskva, ta hem segern och den nya kanadensiska flaggan vajade stolt.

I Quebec infördes undantagstillstånd när en terrorgrupp för ett självständig Quebec började spränga banker och kidnappa människor. Trots detta kunde infrastrukturen runt spelen byggas, men det tog tid och det var dyrt, mycket dyrt. De afrikanska länderna valde att bojkotta spelen för att Nya Zeeland fick delta. Detta efter att landet skickat ett rugbylandslag till Sydafrika, som bojkottades pga. Apartheidregimen. Trots alla dessa problem, kunde Kanadas statsöverhuvud, drottning Elizabeth inviga spelen den 17 juli 1976.

Konsekvenserna

Kanada som stor idrottsnation fick sitt OS till slut. Efter Montreal har de arrangerat vinter OS Calgary 1988 och Vancouver 2010. Toronto ansökte om OS 2008 men förlorade mot Peking. Ett av de största minnen av Montreal OS var det enorma finansiella underskotten som blev. Budget överdraget beräknades till 720 %. Arenorna blev försenade och det var lite panik på slutet. Montreal OS var hade då det största underskott som ett OS hade genererat.

Montreal hade lyckats ta hem OS framför nosen på Moskva och Los Angels och det var kanske i tidens andra att de skulle ta hem spelen efter. Det kalla kriget hade återigen blivit kallt och det blev mer politik än idrott. Alla tre spelen, Montreal, Moskva och Los Angeles blev också kända för de bojkotter som de utsattes för. Kanske var det av prestige skäl som Sovjetunionen satsade ännu mer på Moskvaspelen och skapade ett ännu större underskott än Montreal. Det påverkade hela den olympiska rörelsen och att arrangera OS var en riskaffär. I samband med OS i Los Angeles 1984 så ändrades bilden. Arrangörerna tog en liten annan inställning och såg till att spelen skulle gå med vinst. Det är ungefär nu som spelen blir TV-mässigt attraktiva och rättigheterna blir säljbara till olika kommersiella TV bolag. En klen tröst för Montreal som fortsatte att betala av för sin idrottsfest i 40 år, en bit in på 2000-talet.

Efter idrotten kom politiken tillbaka i centrum. Quebec hade haft en befrielse rörelse som med våld försökte gör Quebec fritt från Kanada. Undantagstillstånd infördes och det blev till slut en folkomröstning 1980 som slutade med att Quebec skulle stanna i Kanada. Oljekrisen 1973 fick också återverkningar i landet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

12 juli 1611 – Danskarna bränner ner Göitheborg

Resterna av kyrkan i Karl IX Göithborg på Kvarnberg på Hisingen.

Bakgrunden

Västergötland var en del av som vi skulle kunna kalla det tidiga Sverige vars centrum kretsade kring de stora insjöarna, Vättern och Mälaren och dess tillgång till Östersjön. Kanske är det inte en slump att det första kungsslottet ligger på den södra ändan av Visingsö mitt i Vättern och att den första huvudstaden blir Stockholm, mitt emellan insjö och hav. Vatten förenar och land separerar. Områdena runt Skagerack och Kattegatt är i den logiken danska. Under början av 1200-talet får Sverige tillgång till en smal remsa till västerhavet. Någon mil söder om Götaälvs mynning och några kilometer norr på Hisingen. Svenskarna bygger upp Älvsborgs fästning vid Klippan för att bevaka sina intressen. Danskarna bygger Bohusfästning i dagens Kungälv och det gör att den svenska staden och hamnen Lödöse hamnar fel. Slätterna i Västergötland har lämpat sig väl för boskapsskötsel, vilket vi kan se än idag när vi reser i området. När Lödöses läge försämras, tas boskapen till danska hamnar och förtullas där vilket gör att den svenska kronan tappar intäkter.

Behovet av en ny handelsstad på västkusten är uppenbar och 1473 ges privilegier till att grunda en ny stad. Det blir Nya Lödöse i dagens Gamlestan i Göteborg. Snabbt blir det en av Sveriges största och viktigaste handelsstäder. Danmark är stormakten och 1563 intar de Älvsborgsfästning och får en större lösensumma för att lämna tillbaka borgen. Det blir Karl IX som bygger den första staden som får namnet Göteborg. Den byggs på en klippa på Hisingen mellan dagens färjenäs och Eriksberg. Det är denna stad som danskarna intar och förstör under Kalmarkriget den 12 juli 1611.

Konsekvenserna

Danskarna är på väg att vinna Kalmarkriget och skulle skaffa sig en kontroll över handeln i området som inte setts till sedan Hansans dagar. Britter och holländare hade starka handelsintressen i området gick in och medlade. Freden i Knäred 1613 kunde slutas innan svenskarna hade förlorat. Svenskarna hade redan förlorat Älvsborgs fästning, igen, och får, igen, betala en dyr lösensumma för att få tillbaka området. I Sverige sitter en 19-årig kung på tronen, Gustav II Adolf. Han har Axel Oxenstierna som kansler i riksrådet och det blir en

bra kombination för Sverige. Kungen anses vara den som la grunden till den svenska stormakten men hans far före honom hade gjort ett gott jobb som Gustav II Adolf bygger vidare på. Efter digerdöden på 1400-talet och den drastiska befolkningsminskningen så hade befolkningen återhämtat sig runt 1620 så att det var dubbelt så många som efter Digerdöden. Det grundades nya städer och när Älvsborg var tillbaka i svenska händer så behövdes det en ny stad vid Götaälv för att ta tillvara de svenska ingresserna, inte minst handeln. En viss förskjutning av den utrikespolitiska tyngdpunkten från Finland/Ryssland mot Polen/Tyskland var kanske också aktuell. Gustav II Adolf grundade 1621 den nuvarande staden Göteborg.

Sverige utmanade nu på allvar den danska ledande ställningen i Norden och kunde under de kommande 70 åren ta över som Nordens ledande land. Freden i Roskilde 1658 markerar tydligt den politiksa skiljelinjen. Bohuslän och Halland blir svenskt och svenskarna får ett fastgrepp om kusten vid västerhavet. Danskarna försöker att komma tillbaka och få tillbaka sina förlorade områden men det svenska försvaret är för starkt. Slaget vid Lund 1676 är ett tillfälle och slaget vid Helsingborg 1710 är kanske det sista allvarliga försöket. Sverige hade säkrat sin västra gräns och sin nya stad.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt Giötheborg – Läs mer om besöket!

10 juli 1460 – Slaget vid Northampton

Bakgrunden

1455 hade rosornas krig brutit ut när husen York och Lancaster drabbade samman i slaget vid St. Albans. Yorksidan, rebellerna, fick tidigt ett övertag och tog bland annat kungen till fånga. Drottningen Margaret av Anjou reste runt i landet och samlade stöd för kungen och byggde upp en ny här. Efter fyra år var Lancaster tillräckligt stark för att återigen ta upp striden med York. Trotts en nummerärt överlägsen här, misslyckads Lancaster i slaget vid Blore Heath på hösten 1459. Flera av deras ledande befälhavare föll i striden och blev liggande på slagfältet.

Lancaster hade fortfarande greppet om den politiska processen och kunde trotts förlusten kalla till parlament i Coventry i november. Yorksidan skulle inte komma eftersom de räknade med att bli anklagade och arresterade för förräderi. Lancaster hade kvar en större armé som York stötte på när de var på marsch. Utanför Ludow möttes de och Yorksidan förskansade sig vid Ludford Bridge. En ledande befälhavare på Yorksidan lockades över till Lancastersidan med löfte om amnesti. Lancaster vann en förkrossande seger vid Ludford Bridge. Yorksidans befälhavare flydde till Irland och Frankrike. Lancaster utnyttjade segern och placerade ut sina egna befälhavare på nyckelpositioner. Hertigen av Somerset blev befälhavare för Calais och fick en styrka för att anfalla staden, men först var han tvungen att bygga en flotta för att ta sig över.

Så snart skeppen var klara gjorde Warwick, militärbefälhavare på Yorksidan en raid och förstörde fartygen. Han lämnade kvar en mindre styrka och återkom i den 26 juni med sin armé. Kungen befann sig i Coventry och byggde upp försvarspositioner, fem mil söderut, vid Northampton. Warwick marscherade norrut, de möttes och slaget stod den 10 juli 1460.

Konsekvenserna

Yorksidan närmade sig Northampton och på eftermiddagen gick de till anfall med regnet piskandes i ansiktet. Lord Grey som med sina trupper var stationerad på ena flygeln bytte nu sida och släppte in anfallarna i kungens läger. Kungens ledande befälhavare dog alla när de försökte skydda kungen som togs tillfånga, igen, och återigen blev en marionett i händerna på huset York.

Hertigen av York återvände till London från sin exil på Irland och nu skulle ha få den engelska tronen hade han tänkt sig. Så blev det inte, hans allierade tyckte att det var lite för mycket och istället utnämndes han, av överhuset, till Lord Protector och regerade åt kungen.

Drottningen som befann sig i Coventry fick återigen fly, först till Wales och sedan till Skottland. I Wales rekryterades nya trupper och i Skottland sålde Drottningen Berwick-upon-Tweed till den skotska drottningen i utbyte mot stöd. Även i norra Englands rekryterade

Lancaster nya soldater och begav sig på marsch söderut. Inte långt ifrån staden York, var det dags för nästa slag i Rosornas krig, slaget vid Wakefield.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

9 juli 1789 – Nationalförsamlingen blir konstitutionsförsamlingen

Bakgrunden

Den franske kungen, Ludvig XVI hade problem, frågan var bara hur han skulle lösa dem. Det var dyrt att bedriva krig mot sina fiender. Adeln hade privilegier, och arbeten som skulle betalas, men som inte hade tvång på att arbeta. Den franska ekonomin var i bästa fall i fritt fall. Det som kunde lösa kungens och landets situation var om det tredje ståndet gick med på att betala högre skatter. För ett sådant beslut krävdes att generalständerna sammankallades. Det gjorde kungen, för första gången på 175 år. Det tredje ståndet kom till generalständerna med en helt annan agenda än kungens. De var hårt pressade av den underliggande inflationen som pressade priserna på bröd uppåt. Vulkanen Lakis utbrott hade mer eller mindre förstört ett års skörd.

Upplysningsfilosofernas idéer om ett jämlikt samhälle hade farit över Atlanten och resulterat i den amerikanska revolutionen och statsbildningen. Idéerna fungerade i praktiken. Besvikelsen var stor när det tredje ståndet fick klart för sig att röstningen skulle ske per stånd och inte per delegat. De skulle aldrig kunna vinna över prästerskapet i den katolska kyrkan och adeln. De valde att utropa sig som den nya nationalförsamlingen och deklarerade att de var den enda lagliga lagstiftande församlingen i landet. Kungen svarade med att slänga ut dem och då flyttade sina överläggningar till en tennishall. Där lovade de varandra att inte ge upp. De fortsatte och fick stöd av allt fler deputerade från de båda andra stånden. Nu beslutar sig delegaterna för att skriva en ny författning och omvandlar sig till den konstituerande församlingen den 9 juli 1789.

Konsekvenserna

Sakerna tar nu en annan vändning. Kungen beslutar sig för att avskeda sin finansminister Neckar som han ansåg stå det upproriska tredje ståndet för nära. Parisborna svarar med att gå ut på gatorna och ta till våld och tre dagar senare stormar den gamla vapendepån Bastiljen, symbolen för starten på den franska revolutionen.

Den konstituerande församlingen blir i praktiken den franska regeringen och styr landet. Adeln och prästerskapet ingår i den nya sammanlutningen men här räknas rösterna per delegat och då är det tredje ståndet starkare, inte mycket men dock starkare. Det finns flera motstridiga intressen bland delegaterna. En de vill föra Frankrike tillbaka till monarkin medan andra vill införa ett parlamentariskt system linkande det som nyligen införts i Storbritannien, med underhus och överhus. Den största och starkaste gruppen ur det tredje ståndet vill införa en fransk republik. Reformarbetet påbörjas. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna beslutas i augusti och i maj året efter avskaffas adeln som samhällsgrupp.

Det finns även ett utrymme för intriger. Den gamla uppdelningen i höger, adeln och vänster, det tredje ståndet börjar brytas upp när nya grupperingar vinner mark i den konstituerande församlingen. Församlingen radikaliseras. Kungafamiljen avrättas, fienderna startar krig mot Frankrike och under Robespierres inträffar det som gått till historien som skräckväldet. Till slut tar även skräckväldet slut och till sist så står Napoleon som ledare för den franska republiken.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

6 juli 1630 – Gustav II Adolf landsteg i Tyskland för att delta i 30-åriga kriget

En strand i Pommern med ön Rügen i bakgrunden. Det var någonstans i detta område som svenskarna landsteg för att delta i det tyska kriget. Det svenska arvet lever kvar än idag i dessa områden.

Bakgrunden

Trettioåriga kriget var en konflikt med Tyskland i centrum. Efter reformationen delades de tyska länderna in efter vilken tro deras lantgreve tog. En katolsk lantgreve och befolkningen blev katoliker. Kejsaren i Wien ville ha mer centralstyre över de tyska staterna och religionsfriheten var i fara. De protestantiska furstarna bildade en allians och den katolska sidan svarade med – den katolska ligan. Efter defenestrationen i Prag, när demonstranter kastade ut kejsarens ämbetsmän började stridigheterna. Efter några år hade katolska ligan under Wallenstein lagt under sig stora delar av Tyskland och hade nått fram till Östersjön. Frankrikes starke man kardinal Richelieu blev orolig och lockade in Sverige i konflikten.

Gustav II Adolfs motiv var flera, Sverige hade långtgående ambitioner, ekonomiska och politiska i Östersjöområdet och ville inte ha konkurrens av en kejserlig flotta i Östersjön. Svenskarna var också oroliga för de katolska framgångarna och ville ge sina protestantiska bröder en hjälpande hand. Ironiskt nog finansierade det katolska Frankrike delar av det svenska kriget mot den katolske kejsaren.

Gustav II Adolf och 4000 man landsteg i Pommern den 6 juli 1630.

Konsekvenser

Svenskarna sågs lite ogillande av de tyska furstarna. Katolska ligan pressade på och svenskarna gick i strid och vann inledningsvis stora framgångar och Sverige fick den ledande rollen på den protestantiska sidan. Med tiden pressandes svenskarna tillbaka och Frankrike gick nu på riktigt in i kriget. 1645 inleddes fredsförhandlingarna och den westfaliska freden kunde slutas 1648.

Den tyska civilbefolkningen fick utstå oerhörda lidanden när de olika arméerna drog fram och tillbaka och rövade de förnödenheter de behövde. Vissa områden mer eller mindre avfolkades. Även den svenska bondebefolkningen fick bära en stor börda för krigskostnaderna. Männen kallades ut i knekttjänst och kvinnorna fick ansvaret för lantbruket. Skatterna blev högre och det blev tyngre att få ihop vardagen.

Frankrike växer sig starkare och mäktare, något som fortsatte till Napoleons nederlag 167 år senare. På samma sätt växer sig Sverige starkare och ökar sitt inflytande över Östersjöområdet. Detta höll i sig fram till en varm junidag 1717 i Poltava.

Kejsaren i Wien lyckades inte att skapa en starkare centralmakt vilket varit hans ambition, tanken hade varit att återta det som förlorats till protestanterna, reformationen skulle återställas. Frankrike och Österrike kom att bli antagonister för många år framåt om makten på den europeiska kontinenten.

Slutet, Westfaliska freden, la fast flera riktlinjer som än idag påverkar oss: rätten till religionsfrihet och erkända gränser för nationalstaten som ett nytt begrepp.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriverier har besökt Pommern – läs mer om besöket!

Södra Östersjön – Dag 9

5 juli 1830 – Frankrike angriper Algeriet

Bakgrund

Under 1700-talet gav sig britter och fransmän ut på världshaven och tog upp kampen med portugiser, spanjorer och holländare. I Nordamerika hade fransmännen förlorat till britterna och sedan hade de hjälpt amerikanarna att vinna sin självständighet. Napoleonkrigen hade gjort slut på Frankrike som kolonialmakt. Landet återfick sin plats som europeisk stormakt vid Wienkongressen och drömmen om att vara ett världsimperium fortsatte.

I slutet av 1400-talet hade det katolska Spanien drivit ut morerna, efter ca 700 hundra år. Judarna åkte med i samma utresning. Dessa sökte sig till Alger och andra städer längs Medelhavets södra kust, Maghreb, och började livnära sig på sjöröveri, en utbredd sysselsättning i havet mellan Europa och Afrika. Först under det Osmanska riktes beskydd och sedan under en egen ledare, Dejen. Sjöröveriet blev ett allt större problem för sjöfarten och med jämna mellanrum under 1600- och 1700-talen försökte olika nationer komma tillrätta med piratverksamheten men utan större framgång. Flera länder betalade tribut till Dejen av Alger för att slippa få sina fartyg plundrade, däribland Sverige. USA hamnade i krig med Alger 1805-06 och 1815. Året efter kunde franska och brittiska styrkor ge sig på Dejen och tvingade fram det så kallade Barbaravtalet.

1827 inträffade en incident i när Dejen ville ha betalt från två köpmän som väntade på att få betalt från fransmännen. Situationen förvärrades och det hela slutade med att den franske kungen införde en flottblockad mot Alger. Situationen blev inte bättre och i början på 1830 beslutade den regeringen att skicka en straffexpedition. Franska trupper trängde in i Alger den 5 juli 1830.

Konsekvenser

Dejen kapitulerade och fick fri lejd att flytta från sin gamla huvudstad. De kristna franska trupperna gick hårt fram när de ockuperade området. De turkiska ättlingarnas egendom konfiskerades och de deporterades, främst till Marocko. Muslimerna som drabbades blev upprörda och Abd El-Kader startade ett uppror mot den nya franska överhögheten med trupper som han fick låna trupper av Marocko. Fransmännen annekterade områdena runt Alger och gjorde det möjligt för invandring och odlade upp områden i dagens Algeriet. El-Kaders uppror riktade bland annat in sig på dessa europeiska kolonisatörer. Frankrike skickade fler trupper till landet och hade till slut närmare 110 000 soldater som bekämpade upproret. Upprorsmakarna tvingades tillbaka till Marocko där de gjorde räder mot fransmännen innan de 1847 gav upp.

Året efter blev de franska områdena i Maghreb departement i Frankrike istället för kolonier och det franska inflytandet ökade. Invandring av européer uppmuntrades, militärstyret gav plats för ett civilt styre och araberna marginaliserades allt mer, men hade sin egen administration inom egna områden. Det franska medborgarskapet erbjöds alla judar i Algeriet vilket ytterligare splittrade befolkningen och efter förlusten i kriget mot Tyskland 1871 utökades de franska områdena, på bekostnad av de arabiska, för att bereda plats för flyktingar från Elsass och Loire. Detta utlöste ett av flera uppror mot det europeiska styret i landet.

De franska intressena växte. 1881 etablerades protektoratet Tunisien. En expansion söder ut genom Sahara mot de franska områdena i Västafrika blev startpunkten för den drömmen om att dominera Afrika från Atlanten till Röda havet, något som kom i konflikt med britternas dröm om att dominera Afrika från Kapstaden till Kairo. 1911 hamnade Marocko under franskt inflytande. Slutet för det franska styret kom 1962 då Algeriet blev självständigt efter ett blodigt uppror.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.