31 maj 1915 – Skagerackslaget

Bakgrunden

Britterna som dominerat världshaven under 1800-talet började få konkurens av tyskarna runt sekelskiftet 1900. Den tyska högsjöflottan byggdes ut för att kunna ta upp konkurrensen med britterna om herraväldet, i första hand på Nordsjön. På så vis, ansåg tyskarna, skulle det ta längre tid för britterna att få fram resurser till sina allierade i Ryssland och i Frankrike.

Hotet om att de tyska fartygen skulle ge sig ut på Nordsjön tvingade britterna att hålla stora delar av sin flotta i Scapa Flow i Skottland, den så kallade ”Home fleet”. Den sattes in redan hösten 1914 när britterna införde en blockad av Tyskland. Tyskarna å sin sida var klart underlägsna hela den brittiska flottan och tvekade att ge sig ut på havet för att undvika en drabbning som de förmodligen inte skulle vinna. Ubåtarna blev svaret på tyskarnas dilemma och som motdrag började de föra ett ubåtskrig mot den brittiska handelssjöfarten. Sänkningen av passagerarfartyget Lusitanina 1915 blev en opinionsmässig motgång för tyskarna. Fartyget som hade kontraband ombord och var en legitimmåltavla men 1200 människor dog och det blev mycket negativ propaganda, särskilt i USA. USA gick inte in i kriget på Ententens sida men president Wilson skickade noter till regeringen i Berlin som under hösten 1915 valde att åter begränsade ubåtskriget.

Tyskarna införde en ny taktik som gick ut på att få britterna att gå till attack med mindre fartygsenheter som de skulle kunna anfalla och sänka. I maj 1916 var en attack på Sunderland planerad som skulle få en brittisk kryssareskader att förfölja angriparna. Det skulle lura britterna i gapet på hela den tyska högsjöflottan. Amiralitetet i London hade lyckats knäcka delar av de tyska telegramkoderna och visste att något var i görningen. De skickade hela Home fleet till sjöss och de två ländernas flottor möttes på Skagerack på eftermiddagen den 31 maj 1915.

Konsekvenserna

Detta blev den enda fullskaliga drabbningen mellan de båda flottorna under hela kriget. Tyskarna hävdade att de vann med motiveringen att de sänkte fler fartyg och dödade fler sjömän än britterna. Britterna hävdade att de vann eftersom tyskarna aldrig tog sig ut med sin flotta igen. Totalt sänktes 25 av drygt 200 krigsfartyg och över 8600 människor dog, varav 6100 britter. Några sjömän flöt senare i land på den svenska västkusten och begravdes på krigskyrkogården i Kviberg i Göteborg.

En vanlig bedömning av slaget är att de slutade oavgjort, men för tyskarna var slaget en missräkning. De hade trott att de kunde decimera den brittiska flottan bit för bit och att deras ubåtar skulle ha en del i sänkningarna. Ubåtarna visade sig helt odugliga i det här sammanhanget och den tyska analysen kom fram till att det var läge att återinföra det oinskränkta ubåtskriget. För att hålla USA borta från kriget försökte de, via Zimmermanntelegrammet, intressera Mexiko att gå i krig med USA för att återta områden som de förlorat under 1800-talet. Den förste februari 1917 återinfördes det oinskränkta ubåtskriget, USA protesterade men valde att inte stå utanför konflikten denna gång. Den 6 april förklarade de krig mot Tyskland. Mexiko tackade senare nej till Tysklands erbjudande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

23 maj 1592 – Japan invaderar Korea

Bakgrunden

När Djingis Kahns ättlingar red över de centralasiatiska stäpperna och erövrade land efter land kom de också till Kina och till Korea. Därifrån försökte de invadera Japan 1274 och 1281. Båda försöken misslyckades och den senare gången fick japanerna hjälp av en ”gudomlig vind” en tyfon som slog sönder mongolernas flotta. Den gudomliga vinden kallas på japanska för kamikaze.

I Kina grundade erövrarna en ny dynasti 1271, Yuandynastin och den ersattes av Mingdynastin 1368. I Korea hade Joseondynastin tagit makten 1392 och hade starka band till Mingdynastin i Kina, både diplomatiska, religiösa (konfucianism) och ekonomiska. Koreanerna hade även starka handelsband till Japan och influenser från, det ledande landet i den här delen av Asien, Kina tog sig till Japan via Korea.

I mitten av 1400-talet kastades Japan in i ett över hundra år långt inbördeskrig när olika länsherrar, daimyo, kämpade om makten på bekostnad av en centralledning, shogunatet. I slutet av 1500-talet hade landet lyckats ena sig något sådär och med enandet kom också ambitionerna om att expandera den japanska inflytande sfären. I första hand kastades lystna blickar på Korea och Manchuriet men även det allt mer söderfallande och försvagade Mingdynastin. Planerna gjorde och förberedelserna sattes igång. Japan invaderade Korea den 23 maj 1592.

Konsekvenserna

Invasionen och landkriget blev en framgång för japanerna som kunde besegra de koreanska försvararna. Japanernas problem var den mycket framgångsrika koreanska flottan som kapade och la beslag på de japanska förråden som skeppades från moderlandet. Japanerna höll på att svältas till förlust i kriget, men skövlade å andra sidan det koreanska jordbruket. Kinas kejsare Wanli såg hur stora kontributer från den koreanske kejsaren inte längre kom till Peking. Ett flertal länder betalade kontributer till Kina och om kineserna inte ställde upp på koreanernas sida riskerade systemet att falla samman. Kina skickade soldater och hjälp till koreanerna i kriget mot japanerna. Kriget drog ut på tiden och blev mycket dyrbart, ekonomiskt för de inblandade. De försökte sig på att förhandla fram en fred men när det misslyckade invaderade Japan igen 1598. Denna gång lyckades den koreanska flottan att svälta ut japanerna som tvingads åka hem. Tokugawa dynastin tog makten i Japan 1602 i kölvattnet på kriget och behöll den i över 250 år. Japan gick in i en självvald isolering fram till kommendör Perry dök upp med sina fregatter 1853.

Korea var svårt sargat av kriget och det skulle dröja många år innan landet återhämtade sig. Samma sak gällde för Kina och Mingdynastin. Den sittande dynastin var redan på nedgång och de ekonomiska konsekvenserna för landet efter kriget var svåra. Krigets konsekvenser förstärkte det pågående förfallet. Det drabbade bland annat försvaret som fick svårt att stå emot bondeupproret i Manchuriet som kom att föra Qingdynastin till makten 1644.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

21 maj 1917 – Ententens Thessaloniki offensiv slutar i fiasko

Bakgrunden

Grekland hade genomfört ett befrielsekrig mot det Ottomanska imperiet och kunde få sin självständighet 1830. Under Balkankrigen hade grekerna först varit i krig med Ottomanska riket och sedan gick det i allians med serberna mot bulgarerna och kunde därmed göra stora territoriella vinster. När det Första världskriget bröt ut valde grekerna att stå utanför men passade på att ockupera delar av Albanien. Områden som gavs upp utan strid när italienarna började avancera.

Den grekiske premiärministern Venizelos ville att grekerna skulle uppfylla sitt avtal med serberna om att hjälpa dem om bulgarerna anföll. Det skulle innebära att grekerna hamnade på ententens sida i kriget något som den grekiske kungen starkt motsatte sig. Kung Konstantin var gift med den tyske kejsarens syster och ville ansluta sig till centralmakterna. Han avskedade premiärministern. Grekerna valde att inte hjälpa serberna och motiverade beslutet med att avtalet inte gällde eftersom stormakter (Tyskland och Österrike-Ungern) fanns med på den bulgariska sidan.

Efter återtåget från Gallipoli flyttade britterna en del av sina trupper till Thessaloniki. Grekerna upplät sitt territorium så att ententen skulle kunna strida mot bulgarerna medan Grekland fortfarande var neutralt. Britterna ville ha med grekerna i kriget och ordnade en kupp med Venizelos i spetzen som bildade en regering i Thessaloniki, vilken ententen snabbt erkände som den lagliga regimen. Under hösten 1916 genomfördes en offensiv på den makedoniska fronten mot bulgarerna. Den blev kostbar och inte särskilt framgångsrik. I Thessaloniki samlades en brokig armé av britter, fransmän, ryssar och serber med flera nationaliteter och i maj 1917 gick de till anfall mot bulgarerna. Offensiven misslyckades och anfallet avbröts den 21 maj 1917.

 

Konsekvenserna

Grekerna var kluvna, kungens anhängare stödde centralmakterna och premiärministerns anhängare stödde ententen. Premiärministerns regering i Thessaloniki fick militär hjälp av britter och fransmän och tvingade kungen att abdikera, något som gjorde att Venizelos kupp hade lyckats. Den något äventyrliga politiken gjorde att den franska regeringen bytte ut den ansvarige befälhavaren mot en ny med större diplomatisk förmåga.

Tyskarna hade inte velat att bulgarerna skulle korsa den grekiska gränsen för att undvika att grekerna kom med i kriget. Under 1917 visade sig detta vara ett strategiskt misstag. Serberna hade återigen utrustas med vapen och den decimerade armén var stridsberedd tillsammans med övriga makter från ententen. Dessa utgjorde nu ett hot mot centralmakternas sydfront och Bulgarien sviktade redan. Österrike-Ungern var medtagna av kriget och tyskarna hade fullt upp på fronterna i både öster och väster. Detta misstag skulle straffa sig när ententen under 1918 gick till anfall mot i första hand de krigströtta bulgarerna men även österrikarna i Serbien. Ententen intog snabbt Bulgarien.

Grekerna tog för sig i frederna och kunde lägga beslag på bulgariska områden men även staden Izmir på mindre Asien och dess omgivningar, från det kollapsande turkiska imperiet. Det tog även öar i Egeiska havet och dessa är omstridda än idag mellan turkar och greker. Albanien fick de lämna till italienarna. Förutsättningarna för mellankrigstidens stridigheter och Andra världskrigets var klara.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

19 maj 1790 – Adelskapet upplöses i Frankrike

Bakgrunden

Franska revolutionen började med stormningen av Bastiljen. Det är i alla fall den symboliska starten när parisarna tar till våld på stadens gator. I maj hade generalständerna samlats för första gången på 175 år. Det gick inte som tänkt och ”det vanliga folket” i tredje ståndet bildade en egen församling som de strax före stormningen av Bastiljen kallade den konstituerande församlingen. Det första och andra ståndet kom med till den nya församlingen och så började arbetet med att skriva en ny konstitution. Det är svårt att veta när den franska revolutionen började men stormningen av Bastiljen är en start punkt så god som någon.

Den nya församlingen tog tag i arbetet med konstitutionen och med reformer. I augusti kom deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Feodalsystemet avskaffades liksom tiondet till kyrkan. Skatteskillnaderna avskaffades. En av de grundläggande orsakerna till att revolutionen startat överhuvudtaget var priserna på bröd och bristen på mat. Den nya församlingen var inte mäktig att utföra de mirakel som förväntades av dem. I oktober tog Paris kvinnor saken i egna händer och marscherade till kungens palats i Versailles och tvingade regenten att öppna sina spannmålsförråd. Sedan tog de med sig kungafamiljen till Paris där de bosatte sig i palatset Tuilerierna.

Katolska kyrkan hade varit en dominerande maktfaktor och nu bröts banden med kyrkan. Detta blev i sin tur en grogrund för kontrarevolutionärer, när de kunde få uppbackning av påven i Rom. Adelsmän och präster började emigrera från Frankrike för att undgå de nya lagarna. Adelskapet avskaffades den 19 maj 1790.

Konsekvenserna

Ettårsdagen av stormningen av Bastiljen firades stort men det fanns också växande problem. Konflikten med Katolska kyrka och prästerskapet hade medfört att kyrkan blev mer en civilmyndighet och påven i Rom förlorade inflytande över utnämningar och inriktning i den franska kyrkan. Präster och munkar fick skriva på en lojalitetsförklaring till den franska staten om de ville fortsätta i sitt yrke, annars var det bara att lämna landet.

14 juli markerade också slutet på den period som de deputerade hade valts på och det blev diskussioner. Å ena sidan fanns tiden på ett år och å andra sidan fanns eden i Bollhuset som innebar att de skulle hålla på tills konstitutionen var färdig. Arbetet fortsatte och det bildades grupperingar med olika intressen. Jakobinklubben vann ett större inflytande och den var mer radikal än tidigare.

I bakgrunden utvecklades ledare som hjälpte till att föra arbetet framåt. En av dessa män var adelsmannen Mirabeau som vann stort inflytande och misstänksamhet eftersom han var god vän men kungen men också deputerade för det tredje ståndet. Mirabeau var högst aktiv i att sköta utrikesaffärerna. Frågan om adelsmännen som flydde landet blev en allt knivigare fråga. Under sommaren 1791 blev situationen akut när kungafamiljen valde att försöka fly från huvudstaden och landet. De fångades in och återfördes. Till slut den 14 september 1791 kunde grundlagen antas efter över två års arbete.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

18 maj 1804 – Napoleon utropas till kejsare

Bakgrunden

Det är inte sällan som en revolution möts av en kontrarevolution. Inte heller att revolutionen radikaliseras och äter sina egna barn. Franska revolutionen innehåller båda dessa delar. I början så radikaliserades revolutionen. De som genomförde det första steget kallades snart för reaktionärer av de som var än mer radikala. Det mynnade ut i skräckväldet och efter det kom en motreaktion. Direktoratet som tog över ansvaret för styret och skulle föra revolutionen vidare. De återgick till ett mer gammaldags system med mer korruption, lite av en kontra revolution.

De revolutionära glöden fanns kvar hos starka personer. Inte minst bland de ledande generalerna som hade revolutionen att tacka sin karriär för. 1799 gör generalerna, med Napoleon i spetsen, sitt politiska drag. De lierar sig med direktoratets starke man och genomför Brumariekuppen och ändrar konstitutionen. Napoleon går ut som den nya trojkans starkaste ledare och blir förste konsul. Napoleon for snabbt vidare till Italien och vände kriget mot österrikarna och tvingade till slut den andra koalitionen mot den franska revolutionen till ett fredsavtal 1802. Han blev konsul på livstid samma år och redan året efter startade det som vi kallar för Napoleonkrigen. Britterna var inte så fredvilliga. De var oroade över att Napoleon skulle försöka ta kolonier på andra kontinenter och att han organiserade om Europa, utan att britterna fick vara med. Den nye ledaren var populär, ambitiös och makthungrig. Napoleon utropas till kejsare av Frankrike den 18 maj 1804.

Konsekvenserna

Idén om att invadera de brittiska öarna gick om intet när den brittiska flottan var för stark. Den skyddade britterna mot angripare på samma sätt som RAF skulle göra 150 år senare. Britterna tog kontroll över havet och handeln till och från Europa. Deras största triumf kom utanför en udde på Iberiska halvön som heter Kap Trafalgar inte långt ifrån Gibraltarsund 1805. Om britterna hade kontroll på haven så var det landkriget som var Napoleons element. Den nya kejsaren leder sin stora armé mot österrikarna och besegrar dem och ryssarna i trekejsarslaget vi Austerlitz 1805. Österrikarna är slagna och ryssarna flyr tillbaka österut. Kvar är Preussen och Fredrik den stores, mäktiga armé. De segerrika fransmännen fortsätter till Jena strax söder om Leipzig. Napoleon tar med sig fem kårer som marscherar på olika vägar. När angriparna får kontakt med preussarna vid Jena går de till anfall med tre av sina armékårer och sänder bud till de övriga. Preussarna är inte stridklara så trots en numerär överlägsenhet så kan de inte möte fienden i en enad front. Det blir en munsbit för fransmännen. Den preussiska huvudstyrkan finns i Auerstedt två mil bort. En mindre fransk kår attackerades och trots att den var hår trängd så kunde den tillslut besegra tyskarna och förfölja den slagna fienden. Preussen upphörde på några timmar att vara en militärmakt i Europa. Fred slöts och Ryssland gick med i kontinentalblockaden mot Storbritannien, Napoleons sätt att försöka svälta ut fienden till sjöss.

Fokus flyttades till Iberiska halvön och då passade Österrike på att samla kraft att slå till igen. Napoleon gjorde processen kort även denna gång. Sedan var det Rysslands tur och det gick inte bra. När fälttåget var över och slaget vid Leipzig förlorat så tvingade hans marskalkar honom att avgå som kejsare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

15 maj 1916 – Slaget vid Asiago

Bakgrunden

Italienarnas arvfiende var Österrike. Områdena gällde det som idag är Tyrolen och delar av Slovenien. Länderna hade hamnat på samma sida i allianserna inför Första världskriget när Italien gick med i trippelalliansen när Frankrike tar delar av Afrika som italienarna anser som sina. Drömmen om ett stort Italien har växt sedan landet enades på 1800-talet och de storitalienska drömmarna blev svåra att förverkliga när arvfienden var allierad. När kriget bröt ut i Sarajevo 1914 lusläste regeringen i Rom avtalen och hittade ett kryphål och vägrade att gå med på den tysk-österrikiska sidan. Under vintern togs kontakter med ententen och på våren 1915 bytte Italien sida. Nu fanns det möjligheter att vinna nya territorier för ett starkt Italien. I Wien väntande krigsledningen på krigsutbrottet. Armén var upptagen i öster, med begränsade framgångar mot Ryssland och på Balkan. För att täcka upp den nya fronten skickades det lokala hemvärnet att besätta alptopparna längs floden Isonzo och bygga upp ett försvar. Fyra stora anfall genomförde italienarna under sommaren, hösten och vintern 1915. De hade vissa framgångar men vinnaren var österrikaren som lyckades försvara sig väl och se till att italienarna betalade ett högt pris i människoliv för sina erövringar.

I december 1915 beslutade ententens krigsråd i Chantilly att Västfronten måste avlastas. För Italiens del innebar det ett nytt anfall längs floden Isonzo där försvararna hade ett klart övertag eftersom de hade befäst alptopparna och kunde skjuta ner på anfallarna, de som lyckades ta sig över floden och undgick lavinerna i området. I mars kom anfallet som var ganska illa förberett. En bister vår försvårade operationerna i området och ammunitionen tog slut. Österrike satsade på en offensiv som tog udden av de italienska anfallet. Slaget om Asiago startade den 15 maj 1916.

Konsekvenserna

Den österrikiska generalstaben hade i ett par år studerat gränserna för att se var det skulle gå att slå till mot italienarna. De ville straffa de senare för att de bytt sida i konflikten. Operationerna i Galizien mot ryssarna stod stilla och österrikarna ville att tyskarna skulle bidra med trupper på Tyrolenfronten. Tyskarna som formellt inte var i krig med Italien valde att inte delta och försökte övertyga österrikarna om att inte genomföra offensiven. De senare samlade ihop ett par arméer och skickade dem till fronten. Uppladdningen uppsnappades av den italienska underrättelsetjänsten men överbefälhavaren avfärdade uppgifterna med att det var ett fel ställe att gå till offensiv på. Österrikarnas anfall kom som en överraskning och de kunde bryta igenom den italienska fronten och tränga dryga 30 kilometer förbi frontlinjen. Det fanns en stor mängd italienska trupper i området som ställde om till försvar och den överlägsna italienska numerären gjorde att de kunde skicka mer trupper till området.

I öster startade ryssarna en offensiv under Brusilov för att lasta av trycket runt Verdun och Asiago. De trängde tillbaka försvararna till själva Österrike och de trupper som tagit sig in i Italien fick nu dra sig tillbaka och skickas tillbaka till östfronten. Kvar på slagfältet låg nära 30 000 unga män, döda. Krigets vansinne skövlade ständigt fler och fler människoliv. För Tyrolerfronten väntade en ny förlustbringande italiensk offensiv vid floden Isonzo – den sjätte av tolv.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

13 maj 1619 – Johan van Oldenbarnevelt avrättas

Bakgrunden

1433 kan ses som ett märkes år i den nederländska historien. Landet, tillsammans med dagens Belgien hamnade under hertigen av Burgund. Han hade inget historiskt anspråk på områdena men, säger en del historiker, bjöds in av den ledande holländska adeln som ville komma åt den flamländska hanadeln som blomstrat medan många grannländer slitits sönder av inbördesstrider. Det gick bra för området under Burgund men dotterdottern Maria tvingades ge provinsständerna långtgående privilegier i kampen mot Frankrike. Hon var gift med Maximilian av Österrike och Nederländerna hamnade under det Habsburgska väldet. Sonen Karl V gjorde sig populär men for samtidigt hårt fram för att skapa en enhet av de olika provinserna under 1500-talet. Reformationen gör sitt intåg och polarisering ökar mellan kungen, enväldig och katolsk, och allmänheten, protestantisk. 1567 skickas den spanske fältherren hertigen av Alba till provinserna och gick hårt fram. Misstänkta upprorsmakare avrättades på löpande band. Motståndet ökade och i maj 1568 står slaget vid Heiligerlee som räknas som början på 80-årskriget. Alba pressande holländarna ännu hårdare och till slut reste de sig och slängde ut spanjorerna. Wilhelm av Oranien valdes 1572 till ståthållare av Nederländerna. I bakgrunden börjar en ung man sin karriär inom administrationen, Johan van Oldenbarnvelt. Genom skicklighet i affärer och som en duktig talare fick han mer och mer inflytelserika positioner genom Wilhelm och hans son Maurice.

Johan stärkte sitt grepp och lyckades hålla ihop dem mot de splittringstendenser som fanns när det spanska förtrycket var borta. Spanske kungen Philip II var inte intresserad av Nederländerna och van Oldenbarnvelt fortsatte bygga upp en stark position. 1609 efter tre års förhandlingar lyckades han med skicklig diplomati få en fred med Spanien på tolv år. Knappt hade det yttre hotet skingrats och Nederländarna, i praktiken var ett fritt land, förrän de började gräla inbördes utifrån religiösa skiljelinjer. van Oldenbarnvelt starka position var ett hot mot stadsständerna som lät arrestera honom sommaren 1618. Efter en summarisk rättegång dömdes han till döden av den holländska federala regeringen och avrättades den 13 maj 1619.

Konsekvenserna

Kampen för ett självständigt Nederländerna fortsatte. Två år efter att freden med Spanien gick ut återupptog spanjorerna sin krigföring, främst på havet och med mål att få stopp på den holländska handeln. Handelsvinsterna som gjorts under freden hade plöjts ner i en starkare armé och flotta. Spanjorerna gick även till anfall i Nederländerna, inte för att ockupera landet men väl att inte strategiska nyckelpunkter. Freden för det lilla landet i på Europas västkust kom med Westfaliska freden 1648. Då hade det protestanterna befriat de norra delarna medan det som vi idag kallar Belgien blev kvar under spanskt styre. Under tiden hade holländarna tagit up kampen med spanjorer och portugiser om handeln på Asien. Nederländska spioner hade tagit reda på vägen runt Afrikas och tagit sig till Indien och Kina. Det Nederländska Ostindiska kompaniet skickade iväg fartyg och tog hem stora vinster med de varor som de handlade med. Antwerpen som varit den ledande handelsplatsen vid Nordsjön tappade till Amsterdam och Rotterdam när Spanjorerna flyttade sina handelsvägar. I slutet fick Spanien och Habsburg ge upp sina västeuropeiska besittningar. Holländerna och britterna började konkurera om handeln på världshaven och det lilla framgångsrika Nederländerna fick se sig omsprunget av britterna. Det krävdes dock fyra krig mellan länderna innan britterna hade vunnit.

10 maj 1837 – Finanskrisen slog till hårt i New York

Bakgrunden

Den unga amerikanska republiken var en ekonomisk framgångssaga. Tillväxten och priserna, framför allt land, sköt i höjden. Bankerna ställde frikostigt upp med lån till dem som ville spekulera. Den 584 km Eirekanalen som öppnades 1825, öppnade upp den amerikanska mellanvästern för transporter och gav New York en ledande ställning i handeln inom USA. Pengar, vid den här tiden, var guld och silver mynt och nu införde bankerna sedlar för att tillgodose behovet av pengar. Papperspengarnas värde översteg det som fanns som guld eller silver i banken. Det hela blåstes upp till en stor bubbla. USA:s nytillträde president Van Buren vägrade att låta staten gå in med pengar för att rädda bankerna. Finanskrisen slog till den 10 maj 1837.

Konsekvenserna

Bankerna slutade med utbetalningar och spekulationsbubblan sprack. Inom två månader uppgick skulderna till hundra miljoner dollar och det bara i New York. Banker gick omkull på löpande band. Av USA:s 850 banker, klarade sig 343 igenom helt och 62 delvis. Arbetslösheten steg till rekordnivåer och landet kastades in i en lågkonjunktur som varade i fem år.

Till skillnad från dagens ekonomiska kris så ställde staten inte upp med medel för att rädda banker, jobb och ekonomin, utan marknaden fick ha sin gång. Det är intressant att konstatera att redan 1837 så var det samma bakomliggande orsaker som i börskraschen 1929, 1990-talets kris i Sverige och dagen världsekonomiska kris. En frikostig utlåning på spekulation som bygger på att priserna bara stiger och fortsätter att stiga i en allt snabbare takt. Att vi inte lär oss!

7 maj 1648 – Slaget vid Zusmarshausen

Bakgrunden

Det är lätt att som svensk stirra titta på den svenska insatsen i det 30-åriga kriget. Sverige var en av huvudaktörerna men det krigades av andra intresserade. Nederländerna var mycket intresserade att delta i kriget. De låg i en långvarigkonflikt med Spanien om överhögheten i det som idag är Nederländerna och Belgien. Den spanska tronen tillhörde den Habsburgska monarkin med säte hos kejsaren i Wien. Samma kejsare som stred mot svenskarna. Det katolska Frankrike stred på och betalde den svenska insatsen mot den katolske kejsaren i Wien. Frankrike har i nära 1500 år haft som ambition att hålla de tyska staterna splittrade. Ett enat Tyskland skulle utgöra ett hot mot en stark fransk ställning i Europa. Kardinal Richelieu ville bryta Habsburgs maktställning för att låta Frankrike bli den ledande makten. Samtidigt ställde kardinalen till med en massaker på protestanter i landet, de så kallade hugenotterna. Frankrike var involverade militärt i trettioåriga kriget men inte samma omfattning som Sverige. De krigade i västra Tyskland, i första hand med Bayern.

Svenskarna passade på ett anfalla och inta delar av Danmark och Frankrike fortsatte med striderna mot Bayern. På den svenska sidan hade Karl Gustav Wrangel övertagit ledningen för kriget. Kejsaren hamnade i ekonomiska svårigheter och tvingades dra ner på sin armé. Bayern och Frankrike slöt fred men ganska omgående bröt bayrarna avtalet. Då anföll både svenska och franska trupper Bayern på våren 1648. Kejsarens trupper under Melander retirerade och gjorde vad de kunde för att undvika ett slag med anfallarna. Till slut kom de ikapp och anföll kejsarens trupper vid Zusmarshausen på morgonen den 7 maj 1648.

Konsekvenserna

Det blev en klar svensk-fransk seger i slaget som kostade den kejserlige befälhavaren Melander livet. I Wien blev förlusten i slaget mottaget med bestörtning och misstron mot att kunna vinna kriget spred sig. I mellersta Tyskland, i Münster och Osnabrück satt diplomater, sedan fyra år tillbaka och förhandlade om en fred i kriget. Det skulle bli den Westfaliska freden. Om slaget vid Zusmarshausen påskyndade förhandlingarna eller inte är svårt att visa på men den Wetfaliska freden kunde slutas den 24 oktober samma år.

På den svenska sidan var det byte av befälhavare på gång. Wrangel skulle sluta och ersättas av Pfaltzgreven Karl Gustav. Han var barnbarn till Gustav Vasa på mödernet och son till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. Han marscherade mot Prag och intog det som kallas den lilla sidan, resten av staden intogs den 25 oktober dagen efter freden i Westfalen. Kriget avslutades i samma stad som där kriget startade 30 år tidigare. Pfalzgreven skulle komma att tala om sig inom några år när han efterträdde sin abdikerande kusin Kristina på den svenska tronen. Innan han kom så långt så stannade han i Tyskland några år och förhandlade om hur kriget skulle avslutas, hur soldater skulle avmönstras och andra rent praktiska saker. Det tog nästan två år, men det trettioåriga kriget var slut.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

5 maj 1789 – De franska generalständerna samlas

Bakgrunden

1700-talet hade varit dyrt för den franska statskassan. Sjuårskriget som slutat 1763 och det amerikanska frihetskriget, slut 1783 hade slukat enorma summor från en kungamakt som inte klarat att fylla kassakistorna. Tvärt om, det slösades på all möjlig lyx, som idag kan verka onödig men som då var viktigt. Slott byggdes, kläder, dyrbara sådana var viktiga för att klara det kostsamma hovlivet. Lön betalades för arbete som aldrig utfördes. Det fanns pengar i samhället, men kanske inte där kungen och adeln ville att de skulle finnas. Handeln hade skjutit fart och Frankrike var med och transporterade hem varor från olika delar av världen, varor som gav ansenliga vinster. De nyrika borgarna som satsade på den nya tidens produktion i den industriella revolutionens anda. Dessa grupper saknade helt politiskt inflytande och ville förändra Frankrike för att göra landet mer konkurrensmässigt. I den nedre delen av samhällstegen hittar vi lantarbetare och arbetare i städerna som definitivt ville förändra sin situation.

För kungen blev den ekonomiska situationen allt mer besvärande. Vulkanutbrottet på Island 1783 hade medfört dåliga skördar och befolkningen fick inte tillräckligt med mat. Tillståndet försämrades. På senvintern 1789 beslutade kungen att sammankalla generalständerna för första gången på 175 år. Ständerna var tre till antalet och det första var prästerna, ca 10 000. Det andra ståndet, adeln, bestod av ca 400 000 personer. Det tredje ståndet slutligen var övriga fransmän, ca 25 miljoner. De franska ständerna var någon form av parlament, men de hade inga maktbefogenheter, utan var enbart rådgivare till kungen. Det var dessutom tre olika parlament som diskuterade frågor inom sitt eget stånd. Att kungen valde att samla generalständerna är snarast ett bevis för hur desperat situationen var för regenten. Kungen öppnade mötet den 5 maj 1789.

Konsekvenserna

Grupperna var inbördes mycket olika och hade mycket skilda intressen. Ständerna sinsemellan var minst lika splittrade. Fokus kom att ligga på det tredje ståndet. De hade varit utestängde från 1787 års möte med de båda första stånden. De hade blivit lovade en ökad representation. Tredje ståndet skulle snart märka att de blivit förda bakom ljuset.

Det tredje ståndet var ingen homogen grupp. Det var allt från rika borgare som var fabrikörer eller handelsmän till fattiga hjonen i lantbruket. Tredje ståndet var också de som betalade skatt i Frankrike. Adeln hade monopol på alla högre ämbeten inom civil och militärförvaltning. De klarade sig också undan skatt på ett eller annat sätt. Det gjorde även prästerna och rika borgare. De som betalade var bönderna och städernas befolkning och det var de som svalt under nödåren. Det var inga glada miner när det tredje ståndet upptäckte att röstningen skulle ske, inte en röst per debuterande utan en röst per stånd. Kungen var kraftlös och kunde inte styra Generalständerna. Den gamla ordningen att ständerna fick komma med klagomål togs upp igen och det ledde till en politisk mobilisering i landet. Det tredje ståndet hade fått en maktbas och de var beredda att använda den.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.