25 april 1464 – Slaget vid Hedgely Moor

Bakgrund

Kampen mellan huset York och dess vita ros i vapenskölden och huset Lancaster med sin röda ros i vapenskölden hade börjat när den svage Lancasterkungen Henrik VI utmanades av hertigen av York, Richard Plantanget. Båda hävdade sin rätt till tronen genom olika grenar av samma familj. I slaget vid St Albans 1455 hade Richard segrat och tagit kungen till fånga. Något skifte på tronen hade det inte blivit utan kungen satt kvar som Richard marionett.

Drottningen, Margaret av Anjou, kunde samla huset Lancaster styrkor och på hösten 1459 inleddes en intensiv period av krigande mellan de två ätterna. Makten växlade nästa lika ofta som slagen, ungefär en gång i halvåret. Strax före nyår 1461 stupade Richard Plantanget i slaget vid Wakefield. Lancaster kände segern och gick mot London där hertigen av Warwick väntade. De vann det andra slaget vid St Albans men nekades att komma in i huvudstaden beroende på de skottar som de hade i sin här som hade ett välförtjänt rykte om sig att plundra. Vid gränsen mot Wales hade Richards 18-årige son, Edward, tagit över sin fars titel som hertig av York men även ambitionerna på den engelska kungakronan. Edward vann slaget vid Mortimer´s Cross mot en Lancaster armé och undvek skickligt den segerrika armén från Wakefield. Han smet in i London och väl där lyckades han få den engelska adeln att utnämna honom till kung, Edward IV.

I slaget vid Towton en månad senare stod de två kungarna mot varandra och Edwards York armé segrade och han kunde krönas till kung av England. Henrik hade tagit sin tillflykt till Skottland och Edward ville sluta ett avtal med skottarna. För att lyckas med detta skickade han trupper norrut för att eskortera skottarna och på vägen stötte de ihop med trupper från Lancaster. Slaget vid Hedgely Moor stod den 25 april 1464.

Konsekvenser

Tidigt efter förlusten vid Towton hade de försökt förmå walesarna att resa sig mot den nye kungen men inte varit framgångsrika. De hade återvänt till sina egna områden och där lyckats värva ihop nya trupper. Det var dessa som hade försökt stoppa kungens eskort av skottarna.

Lancastersidans trupper hade flytt så fort Yorksidan hade attackerat dem, vilket gjort att de trotts allt hade några trupper kvar. En annan orsak var att en trupp hade stannat kvar på slagfältet och slagits till siste man, vilket gett andra möjligheten att komma undan. Förlusten vid Hedgely Moor blev problematiskt för Lancaster. De lyckades inte förhindra kungen och parlamentet att sluta ett avtal med skottarna vilket begränsade de egna möjligheterna till flykt men det egna området krympte. Området som Lancaster hade att operera på var begränsat och i söder samlade kungen en större armé för att få slut på Lancaster en gång för alla. Det drar ihop sig till ytterligare ett avgörande slag, denna gång vid Hexham.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

24 april 1916 – Påskupproret inleds på Irland

Bakgrunden

Engelsmännen började i mitten på 1100-talet underkuva irerna på den gröna ön. Irerna var motsträviga och efter ett uppror runt 1600, flyttade protestantiska skottar och engelsmän till Ulster, den norra delen på ön. Efter ett uppror runt 1640-talet började konfiskation av jorden som gavs till engelska godsägare. Kraven på irländskt självstyre ökade. 1858 bildades Fenierna och 1870 inleddes kampen för home rule (självstyre). Det tredje försöket 1914 godkändes men införandet sköts på framtiden eftersom kriget precis brutit ut.

Home rule oroade protestanterna i de norra grevskapen, som skulle bli en minoritet. De organiserade 100 000 välbeväpnade män i Ulster Volunteer Force. De katolska irländarna svarade med att organisera sig i Irish Volunteers men kunde inte få fram vapen till sina frivilliga. Den katolska rörelsen stördes av att de splittrades i olika riktningar, det fanns anhängare till home rule, under brittisk ledning och de som ville ha en självständig republikansk stat. Den tyske Kaisern, vars mormor var Drottning Victoria, hade följt utvecklingen på Irland. Han menade att engelsmännen var för upptagna av händelserna på ön för att ha tid med kriget på kontinenten och att irländare i armén skulle göra revolt. Det blev en av Kaiserns många felanalyser.

John Redmond ledaren för det nationalistiska partiet förespråkade en samarbetslinje med britterna för att efterkriget få home rule. Andra organiserade sig för att passa på när britterna är upptagna. Irish Republican Brotherhood var en hemlig organisation som förespråkade det senare. De planerade för ett väpnat uppror till påsken 1916. Under James Connollys ledning utropade Padraic Pearce en irländsk stat på trappan till huvudpostkontoret i Dublin och påskupproret inleddes annandag påsk den 24 april 1916.

Konsekvenserna

Britterna borde inte ha blivit överraskade men med sin sedvanliga nonchalans ignorerade de alla varningssignaler att något var på gång. När samlade de ihop, nästa en division mot ett par tusen rebeller, innan de gick till motanfall. Det blev brutala gatustrider där irländarna lägger sig i bakhåll britterna. Engelsmännen skjuter med artilleri rakt i bostadshus och jämnar många byggnader med marken i jakten på upprorsmännen. Postkontoret skjuts i brand och de överlevande ger upp. Flera blir senare avrättade. James Connolly skjuts fastbunden vid en stol, bara dagar innan han förmodligen skulle ha avlidit av sina skador. Denna brutala behandling väckte avsky i hela världen, inte minst i England.

I decembervalet 1918 till parlamentet vann nationalisterna stort. Istället för att åka till London och inta sina platser bildade de ett eget parlament i Dublin. Man byggde upp en egen armé som skulle skydda landet mot britterna och det bröt ut strider mellan irländarna och brittiska styrkor som med våld och terror försökte stävja upproret. Nya förhandlingar om home rule startade i London och i december 1920 kom ett avtal, med minsta möjliga majoritet. Irland fick status som dominion inom det Brittiska imperiet. Nu startade ett irländskt inbördeskrig mellan de som ville vara en dominion och de som ville införa en irländsk republik. De tidigare vann, men 1937 så blir de södra delarna av Irland, republiken Irland medan Ulster förblir lojalt mot den brittiska kronan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

23 april 1500 – Portugal gör anspråk på Brasilien

Bakgrunden

Henriks sjöfararen var en portugisisk kung som levde under första hälften av 1400-talet. Han följde med sin far på erövringar på den afrikanska kontinenten och stannade där Som guvernör under flera år. Väl tillbaka i Portugal blev han finansiär till flera upptäcktsresor, i första hand söderut till den afrikanska kontinenten. Han reste inte med själv, utan såg till var med ett modernt ord, producent till resorna. På Sagres, den sydvästligaste spetsen, på den kända världen, grundade han en navigationsskola, för att ta tillvara den kunskap som de portugisiska sjöfarare hade och lära ut den till kommande generationer.

Portugal stödde flera expeditioner under Henriks livstid men arbetade också nära den katolska kyrkan. Påven utfärdade 1452 bullan Dum Diversas som gav portugiserna rätt att attackera saracenerna och ta deras land. 1455 utfärdades bullan Romanus Pontifex som gav Portugal rätt till allt land söder dagens Västsahara. Det gjorde det möjligt för portugiserna att hämta hem afrikanska slavar och Lissabon utvecklades till en stor slavmarknad. Det i sin tur skapade konkurrens med grannen Spanien som också hade intressen i området och ökade sin handel.

Portugiserna fortsatte sina resor söderut och når till slut Godahoppsudden. I Spanien skickar regenterna där iväg en expedition över Atlanten och vid återkomsten kan Columbus berätta om den nya världen som han upptäckt. I Portugal faller inte detta väl ut, utan de hävdar sin rätt till området. De hänvisar till fler av påvens bullar, bl.a. de två nämnda här. För att undvika krig mellan två katolska länder förhandlas Tordilliasfördraget fram 1494. Det gör att även Portugal tar sig över Atlanten och kan göra anspråk på det som idag är Brasilien den 23 april 1500.

Konsekvenserna

Det var inte någon klang och jubelföreställning bland portugiserna över den nya kolonin. Vad skulle man med den till? Frankrike såg däremot en möjlighet. De hittade vägar in i Brasilien och struntade fullständigt i att Tordilliasfördraget och att landet var portugisiskt. Till slut fick den portugisiske kungen skicka dit en flotta för att bevaka sin intressen. Portugal hade inte, som Spanien gjort, delat upp kolonierna i mindre administrativa områden. Det syns på kartan kan som Chile, Peru, Bolivia, Ecuador och Colombia. Istället valde man ett territorium. Brasilien är idag världens femte största land till ytan. För att få bättre kontroll över kolonin delades det in i femton enheter och hyrdes ut till adelsmän. Det fungerade inte riktigt.

Portugal hade tidigare erfarenhet av att kolonisera öar utanför Afrika och platser på den afrikanska kontinenten. Socker kom på modet och Portugal hade byggt upp plantager i Afrika. För att klara av det arbetsintensiva bruket av sockerrör hade de utnyttjat de afrikanska länder som handlade med slavar. De försökte sig på samma strategi i Brasilien. Det gick inte så bra eftersom indianerna i princip vägrade att slavarbeta. Istället fortsatte de sina kontakter med afrikanska slavhandlare och skeppade dem över till Brasilien. I försök att summera den transatlantiska slavhandeln under de ca 300 år som den pågick så beräknas strax över 10 miljoner afrikaner ha skeppats iväg. Vi läser mycket om slaveriet i USA men faktum är att nästa 40 % av alla slavar fördes till Brasilien eller det portugisiska Amerika. Till USA importerades runt 350 000 slavar eller ca 3,5 %. De flesta hamnade på sockerplantagen i Västindien eller Brasilien. 1888 antog Brasilien en lag som förbjöd slaveriet.

19 april 1917 – Andra slaget vid Gaza

Bakgrunden

Flottans försök att öppna fartygsleden till Svarta havet var ett stort misslyckande. Landstigningen på Gallipolihalvön var ett stort misslyckande. Kapitulationen vid Kut var ett stort misslyckande. Den gemensamma orsaken verkar ha varit dåliga brittiska befälhavare. På våren 1916 hade det brittiska imperiet ännu inte haft någon framgång mot turkarna. Sommaren och vintern 1916 skedde några förändringar. En ny befälhavare gjorde sig redo i Mesopotamien för att erövra Bagdad. Turkarna anföll Suezkanalen vid Romani och blev bortkörda av det brittiska försvaret. Britterna genom Lawrence av Arabien hade vunnit över araberna på sin sida i kriget mot turkarna. I London gav den nytillträdda regeringen order om att gå till anfall på alla fronter för att minska trycket på Västfronten.

Vid jultid kunde brittiska styrkor anfalla och inta den starka turkiska positionen vid Magdhaba. I januari 1917 lämnade araberna gerillakriget på den arabiska halvön och drog sig norrut. Från Basra tog sig brittiska trupper norrut längs Tigris stränder. Britterna drog fram en järnväg och en pipeline från Egypten för att få med sig förnödenheter. Ett första anfall mot Gaza genomfördes i slutet av mars 1917, ett stort misslyckande. De brittiska befälen drog tillbaka trupperna precis när de var på väg att vinna slaget. Det hade varit lite av ett vågspel. Trupper hade flyttats från Egypten till människoslakten på Västfronten men beslutet att anfalla hade ändå fattats. Det började bra men turkarna stred bra och kunde föra fram förstärkningar. Britterna retirerade och vilade innan de fortsatte. Det andra slaget om Gaza inleddes den 19 april 1917.

Konsekvenserna

Till det andra slaget om Gaza valde den brittiske befälhavaren att satsa på ett infanterianfall efter modellen på västfronten. De började med att mjuka upp fienden med inledande artillerield under ca 36 timmar innan de lät trupperna springa över öppen mark upp till fyra km under fiendens eld för att nå fram skyttegravarna. Turkarna var förberedda. De hade byggt och förstärkt sina fästningar på höjderna längs försvarslinjen och lämnat den låglänta terrängen. Den bevakades från forten med maskingevär och artilleri. Britterna sprang bokstavligt in i en dödsfälla vilket de höga förlusterna bekräftar. Britter, australiensare och nyzeeländare gjorde mindre framsteg på enstaka frontavsnitt men var för svaga att hålla ställningarna och inga förstärkningar kom. De drog sig tillbaka.

De brittiska befälen som efter det första misslyckade försöket att inta Gaza meddelat att de hade en seger inom räckhåll fick inte en tredje chans. Britterna fick gräva ner sig, som de gjort på västfronten för att kunna försvara sig mot en motattack. Tur för britterna anföll inte turkarna. Nu inträffade ett relativt lugn. Båda sidor grävde ner sig och gjorde kavalleriattacker och spaningsverksamhet. Britterna hade också att ta hänsyn till att de hade turkiska trupper på den Arabiska halvön som kunde anfalla deras oskyddade flank. Britterna skickade också förstärkningar, om inte annat för att undvika ett nytt Gallipoli. General Allenby tog över befälet och organiserade om styrkorna. Han tränade dem och samlade kraft för ett nytt anfall mot den starkt befästa Gazalinjen. I slutet av oktober var han klar för det tredje slaget om Gaza.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

16 april 1917 – Andra slaget om Aisne

Bakgrunden

Slaget om Verdun, som pågick från februari till december 1916, hade varit ett tyskt försök att bryta dödläget på västfronten. Stora offensiver var kostsamma i människoliv och det budskapet började sippra igenom till befälhavarna i toppen. Verdun blev inte vad tyskarna hoppades på, ett nationellt franskt trauma utan i stället en symbol för franskt motstånd. General Pétain hade visat vägen med en kraftfull defensiv, men det var Richard Nivelle, en artilleriofficer som förespråkade offensiv, som var drivkraften bakom de anfall som återtog de förlorade områdena.

När slaget om Verdun var över, avskedades överbefälhavaren Joffre och han ersattes med Nivelle, som dittills aldrig förlorat ett slag mot tyskarna. Hans plan gick ut på att med ett stort massivt anfall storma igenom de tyska linjerna och avgöra kriget på 48 timmar. Ett av Nivelles antagande var att moralen i den tyska armén var låg efter de svåra förlusterna vid slagen i Verdun och Somme. En felkalkylering fullt jämförbart med tyskarnas misstag vid Verdun. Han hade även ”uppfunnit” den rullande spärrelden som de anfallande soldaterna kunde gömma sig bakom. Nivelles politiska skicklighet gjorde att han kunde få igenom ett beslut om offensiven mot många av sina officerskollegers vilja. Han samlade över en miljon soldater och mängder av artilleri. Förberedelserna hade tagit fyra månader och läckorna var många. Tyskarna låg och väntade på de anfallande franska soldaterna som kom stormande efter två veckor med artilleribeskjutningar. Andra slaget vid Aisne började den 16 april 1917.

Konsekvenserna

Den inledande artilleribeskjutningen hade inte lyckats knäcka tyskarna, än mindre skjuta sönder taggtrådshindren. Inte heller hade britternas anfall vid Arras hade lurat bort motståndarna från området. De franska stridsvagnarna sköts sönder av det intakta tyska artilleriet på några timmar. För tyskarna var beredda när fransmännen kom. De hade grävt ner sig, dragit sig tillbaka och lämnat kvar ett hundratal kulsprutor och med dessa kunde de meja ner de oskyddade framryckande fransmännen som kom på en 80 km bred front. Den rullande spärrelden som skulle vara ett skydd för soldaterna utfördes mycket oskickligt och gav inget skydd alls. Nivelle, övertygad om att anfallet skulle resultera i ett genombrott, fortsatte att beordra sitt manskap mot de tyska försvarsställningarna. I början av maj var Frankrike i chock. Efter tre veckors strider hade de franska förlusterna uppgick till ofattbara 187 000 man. Sjukvården hade kollapsat eftersom de väntade sig förluster på under 10 000 man, det hade Nivelle lovat. Vinsten blev 500 meter söndersprängd och kraterfylld terräng, till en kostnad av 375 soldater per meter!

Myterier bröt ut i den franska armén, soldaterna vägrade att anfalla mer och Frankrikes president Poincaré gav order om att avbryta offensiven. Nivelle förflyttades till Afrika och hans karriär var i praktiken över och efterträdaren blev hjälten från Verdun, Philippe Pétain. Fem månader senare när myterierna var över kunde anfallet börja igen. Höjdplatån Chemin des Dames kunde äntligen intas och nu var tyskarna verkligen försvagade. Det skulle dröja innan fransmännen tog till offensiven i någon större skala igen och snart skulle amerikanarna börja strida på fransk jord.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

12 april 1927 – Det kinesiska inbördeskriget startar

Bakgrund

Mao Zedong kom från en relativt fattig familj. Pappa hade lyckats jobba ihop lite pengar och lyckts få ett litet överskott som gjorde att unge Mao kunde få studera. Han utbildade sig till lärare och kom att bli en av de ledare i tredje världen som började sin karriär som lärare under det tidiga 1900-talet. Moi i Kenya och Nyerere i Tanzania för att nämna ett par andra. Efter en kortare period i Beijing återvände Mao till sin hemprovins i Hunan. Kina var delvis ett kaos av krigsherrar och uppror och under revolutionen 1911 blev Mao under en kort tid soldat i en lokal krigsherres skara. Den unge kinesen arbetade för ett federalt Kina.

Mao blev allt mer intresserad av det som Karl Marx skrivit. Som den lärare han var organiserade han socialistiska studiegrupper. Det förde honom vidare över Kina och 1921 kom han till Shanghai. När det Kinesiska kommunistpartiet grundades samma år var Mao med. Mao for vidare till Jianxi-provinsen där han organiserade arbetarna i Anyuangruvan. Ett par strejker genomfördes innan gruvledningen gick till den lokale krigsherren som med våld löste upp arbetarnas organisationer 1925. Kina styrdes i praktiken av lokala krigsherrar. På den centrala nivån utmanades de och den politiska strukturen av Kuomintang. Det blev en omaka koalition när Kuomintang och kommunistpartiet, på Moskavas uppmaning, gjorde gemensam sak mot krigsherrarna. En framträdande ledare för Gumintang var Shang Kai-sheck som efterträtt Sun Yat-sen, när han dog 1925. Chang var ingen vän av kommunistpartiet och koalitionen upphörde när han anföll kommunisterna den 12 april 1927.

Konsekvenser

Kuomintang började en intensiv utresning av kommunister. Mao svarade med ett uppror i sin hemprovins. Det blev ett hårt nedslaget för upprorsmakarna och kommunisterna tvingades fly upp i bergen, undan nationalisterna. Där kom de att bilda en sovjetrepublik och började med att förvandla samhället i socialistisks riktning. Kuomintang var inte overksam. Steg för steg kunde de närma sig det kommunistiska området och i oktober 1934 bröt de igenom fiendens linjer. Kommunisterna tvingades iväg på en årslång vandring som kommit att kallas ”den långa marschen”, i ett sökande efter ett nytt basområde. Konflikten med nationalisterna pågick hela tiden. Kommunistpartiet var inte helt enat, det pågick maktkamp i toppen. Mao hade efter det misslyckade upproret 1927 tappat i inflytande. Under marschen lyckades han återta en ledande position men utmanades av den Kominterntrogna fraktionen. Till slut nådde de Shaanxi-provinsen, som kom att bli det nya basområdet.

Japan hade börjat sitt krig mot Kina och Kuomintang. Kommunisterna allierade sig med sin gamla vän och fiende, mot en yttre fiende. Kommunisterna fick lov att flytta till en ny huvudstad i Yanan. Alliansen varade fram till augusti 1945 när Japan kapitulerade. För att undvika ett fortsatt inbördeskrig startades förhandlingar men dessa bröt ihop i slutet av 1946. Kuomintang satte press på kommunisterna och utropade sig till Kinas lagliga regering. Regimen, uppbackad av USA, tappade snabbt förtroende bland kineserna bl.a. på grund av korruption och hyperinflation. När Sovjetunionen drog sig tillbaka från Manchuriet så kunde Folket befrielse armé ta över och sedan marscherade de mot Beijing. Staden intog. Kuomintang flydde till Taiwan och Mao kunde 1 oktober 1949, på Himmelska fridens torg, utropa folkrepubliken Kina. Det skulle dröja ytterligare ett halvår innan inbördeskriget officiellt var övar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

11 april 1814 – Napoleon abdikerar

Bakgrund

Napoleon hade varit maktlysten och han hade tagit sig till toppen. Han hade blivit krönt tillkejsare av Frankrike. Av alla kungliga titlar så är kejsaren den förnämsta. En kung är underställde en kejsare i denna hierarkiska maktstruktur. Det var inte den värld som den nya kejsaren kom ifrån, han kom från mer modesta förhållanden, invandrare som han var. Han hade fångats upp av de revolutionera idéerna och först försvarat dem och sedan tagit dem med sig över Europa. En liten paradox var att han med revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap, gjorde sig till kejsare, utnämnde nya kungligheter och avsatte de gamla som varit emot Frankrike från början.

Som kejsare så genomförde han en hel del av de revolutionera idealen. Han lyckades med att förändra och stöpa om Europa i grunden. Vi får inte glömma bort att de franska trupperna gick hårt och brutalt fram. Detta skapade en motståndsvilja mot Napoleon och Frankrike. Det kostade på att ockupera hela Europa. I öster fanns det ryska orosmomentet. Den ryske tsaren, kejsare han också, spelade ett högt spel, med Napoleon, mot Napoleon, det som passade hans intressen bäst. Napoleon ville ha ett avgörande och gav sig på den ryska björnen. Det slutade med att björnen röt och den franska örnen flög västerut igen. Det var sargade franska trupper som återsamlades i Tyskland. En ny allians slöts mot Frankrike och en av hans tidigare marskalar stod nu emot honom som svensk kronprins, Jean Baptiste Bernadotte. Det gick illa i Leipzig på hösten 1813. Napoleon blev mer och mer tillbaka pressad och hans magiska militära känsla svek honom. Till slut tvingade hans kvarvarande marskalkar honom att abdikera. Abdikationsbrevet var daterat den 11 april 1814.

Konsekvenser

Det fanns en respekt för Napoleon och han fick behålla sin titel som kejsare. Han förvisades till ön Elba och för segrarmakterna väntade fredsförhandlingar i Wien. Talleyrand gjorde sin stora insats på den politiska scenen och lyckades splittra motståndarna i förhandlingarna. Det ledde fram till en fred som fransmännen tålde och som gjorde att de avstod från revansch. Det ledde i sin tur fram till 100 år av fred i Europa. Tragiskt att Frankrike skulle vara så skoningslösa i Versailles och skapa en grogrund för den tyska revanschismen.

Än var kriget i Europa inte över. Napoleon hade fortfarande större planer än att besluta om vägar och medla i familjefejder. Från fastlandet kom nyheter om att alla fransmän inte gillade det nya styret och till slut kastade Napoleon sin tärning och korsade sitt Rubicon när han tog båten tillbaka till Frankrike. De gamla soldaterna väntade på honom och ställde sig åter i hans tjänst. Han marscherade norrut och när regeringen samlat trupper mot kejsaren så talade Napoleon till trupperna och fick dem på sin sida. Segertåget fortsatte ända till Paris. Segrarna hade hämtat sig och samlat trupper i Belgien för att möta Napoleon. Vid byn Waterloo drabbade de samman och segermakterna segrade igen. Denna gång var inställningen till Napoleon inte lika välvillig. Han förvisade till en annan ö, Sankt Helena. Den låg i Atlanten utanför Angolas kust och där fick han stanna tills han avled sex år efter sin sista militära konfrontation.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

 

6 april 1793 – Välfärdsutskottet bildas

Bakgrunden

Det flera många orsaker till den franska revolutionen. Missväxt, missnöje och en överkonsumtion. Kungen behövde pengar till statskassan och sammankallade generalständerna för första gången på 175 år för att få lov att ta ut mer skatter. Det tredje ståndet eller det vanliga franska folket lämnade generalständerna och bildade en egen församling, den konstituerande församlingen. I eden i bollhuset hade de lovat varandra att skriva en ny konstitution. Det gjordes, men det tog två år. Det var en hård kamp mellan de som ville ha en konstitutionell monarki och de som ville avskaffa kungen. Kungen valde att fly och när den nya konstitutionen var klar, då insåg delegaterna att det inte skulle fungera. Revolutionen tog ett steg åt vänster och den lagstiftande församlingen bildades 1791. I ett år höll den på att skriva en ny författning. Efter att parisarna hade stormat Tuilerierna och massakrerat kungens livvakt den 10 augusti 1792 blev situationen helt annorlunda. Den tredje församlingen valdes, Nationalkonventet.

Konventet bestod av olika grupperingar där girondisterna var den största gruppen. De hade varit med och startat det krig som nu rasade och krigslycka stod inte på fransmännens sida. Girondisterna kom i stark polemik med de radikala jakobinerna, under sin ledare de Robespierre. De senare sökte stöd hos folkliga grupper i Parisområdet och kunde därefter hävda ”folkets vilja”. De började en jakt på kontrarevolutionärer, främst riktad mot girondisterna. Kriget gick riktigt dåligt nu, och för att bringa ordning bildades en kommitté som skulle handlägga frågorna. Det bestod av tolv personer som valdes på en månad i taget. Välfärdsutskottet bildades den 6 april 1793.

Konsekvenserna

Sansculotterna var namnet på de fatigaste av de vanliga franska medborgarna. Det var denna grupp som gått in i nationalgardet för att skydda den franska revolutionen, dåligt utrustade och dåligt tränade gjorde de vad de kunde för att strida för sin revolution. I juni marscherade ca 80 000 sansculotter till nationalkonventet och krävde billigare matpriser men också att de kontrarevolutionära girondisterna skulle rannsakas. Välfärdsutskottet uppgift var att övervaka, att revolutionens ideal användes, inte minst bland högre officerare. I juli valdes en ny ledamot från Paris in, Maximilien de Robespierre. Han blev i praktiken ordförande och utskottets makt utökades tills det blev Frankrikes regering.

Situationen var kaotisk och i augusti 1793 infördes allmän värnplikt i Frankrike. Det skapade stora arméer men kriget gick inte bättre för det. Istället bröt det ut uppror i landet när kontrarevolutionärer, inte minst i rojalistiska kretsar, gjorde revolt i olika delar av landet och allierade sig med Frankrikes fiender. Regeringens svar blev att införa skräckväldet. Det var en intensiv jakt på revolutionens fiender, och även personliga fiender, för att få ordning på landet. Revolutionen hade radikaliserats och började avrätta de som en gång startat den med motiveringen att de inte längre stödde revolutionen. Skräckväldet blev en guldålder för giljotinen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

4 april 1639 – Slaget vid Chemnitz

Bakgrunden

Den svenska situationen i Tyskland efter freden i Prag 1635 var inte bra. Fienden hade vuxit sig starka, medan svenskarna försvagats av ett långt fälttåg. Den katolske kejsarens trupper hade slagit ut Sveriges allierade ur kriget och dikterat fredsvillkoren. Freden gjorde slut på den protestantiska sidan gemensamma förbund mot kejsaren, det evangeliska förbundet. Freden gjorde också de forna svenska allierade till fiender. Freden i Prag sa att alla skulle hjälpas åt att återställa freden i Tyskland, men våld om så behövdes. Det var svenskarna som var inkräktare som krigade och skövlade landet. Den katolska sidan var också moraliskt stärkt genom segern i slaget vid Nördlingen, medan svenskarna var slitna. Läget såg inte ljust ut och det skulle bli värre.

Svenskarna utsåg Johan Banér till chef för den svenska armén och redan samma höst anföll de forna allierade. Banér drog sig tillbaka norrut för att sedan kunna besegra sachsarna och gå till motanfall. Land för land rensade han från fiender och på våren 1637 befinner han sig i en försvarsställning i Torgau. Inför kejsarens trupper under Gallas tvingas han retirera och blev raskt förföljd av Gallas som kunde fånga honom i en fälla vid floden Warthe. Banér lyckades i sin tur lura Gallas och smet i väg till Pommern och därmed gav svenskarna upp allt land i Tyskland. Förstärkningar, i form av trupper och pengar, anlände från Sverige och sommaren 1638 kunde Banér börja sitt fälttåg söderut mot Gallas. De möttes i slaget vid Chemnitz den 4 april 1639.

Konsekvenserna

Ur svensk synvinkel hade ordningen återställts och de kontrollera de norra delarna av landet. Frankrike hade genom att gå i krig med kejsaren. Svenskarna band stor mängde kejserliga trupper vilket lämnade utrymme för franska eller av fransmännen betalade trupper göra räder över Rehn mot svagare försvarade delar. Banér gjorde planer med fransmännen om att överraska de kejserliga trupperna som befann sig i Regensburg i södra Tyskland där kejsaren höll riksdag. Operationen gick inte som planerat, kanske var det, det milda vädret som ställde till det men svenskarna fick dra sig tillbaka norrut. I samband med detta avled Banér. Till efterträdare utsågs Lennart Torestenson.

När Torstensson anlänt till kriget valde han en ny taktik. Tanken var att anfalla kejsarens kärnländer Sachsen och Mähren. Befälhavaren Piccolomini var mycket försiktigt och undvek ett fältslag med svenskarna. Torstenson försökte lura honom i en fälla och efter en inbrytning i Sachsen drog han sig tillbaka och fick motståndaren efter sig. I slaget vid Leipzig 1642 kunde han vinna en mycket viktig seger över sin motståndare. Nu anföll Torstensson Mähren och hotade självaste Wien. Tyvärr så kunde svenskarna inte utnyttja detta övertag. Från statsledningen i Stockholm, med von Oxenstierna i spetsen, kom order om att ge sig i kast med danskarna. För svensk del flyttades fokus nu mot arvfienden och konkurrenten om makten i Norden – Danmark.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

4 april 1949 – Kanada går med i NATO

Bakgrunden

Kanada utvecklades från att vara en del av det brittiska samväldet till en självständig nation. Insatserna vid Vimy ridge under första världskriget är en händelse i kanadensisk historiebeskrivning är viktig i skapandet av den egna nationella identiteten. Det var ett stärkt Kanada som blev en av segrarmakterna i freden i Versailles och landet valde att gå med i det nystartade Nationernas förbund.

Första världskriget hade tvingats på landet genom medlemskapet i samväldet. Kanada behöll de starka banden till Storbritannien, men utvecklade mer och mer sin egen identitet. När Nazityskland anföll Polen 1939 förklarade regeringen i London krig mot Tyskland, men denna gången blev inte Kanada krigförande per automatik. Det skulle ta en vecka av demokratiskt processande innan regeringen i Ottawa kunde gå i krig med tredje riket. Det var Kanada själv som bestämde och ingen som gjorde det åt dem. Inledningsvis kom landet att spela en viktigt roll i Storbritanniens krigföring. Medan USA fortsatte sin isolationistiska linje, trots Roosevelts ansträngningar om motsatsen, så var det i Kanada som britterna kunde träna sitt flygvapen och dra nytta av de väldiga naturresurser som landet hade och via konvojtrafiken över Atlanten förhindra att Hitler blev statschef på de brittiska öarna.

Andra världskriget avlöstes av det kalla kriget. Gamla allianser splittrades och nya bildades. Kanada, med sin tudelade befolkning i britter och fransmän, var oroligt för att det skulle uppstå nya spänningar i Europa och att landet skulle tvingas välja sida en kommande europeisk konflikt. För att motverka detta och vara delaktig i att ena demokratierna i väst blev landet en av de ursprungliga NATO-medlemmarna den 4 april 1949.

 

Konsekvenserna

Kanada ville främst medverka i NATO:s ekonomiska samarbete och för en fri politisk utveckling i medlemsländerna. Planerna kom delvis på skam, när det kalla kriget blev otrevligt kallt under femtiotalet. Med atombombens utveckling och senare med och interkontinentala robotar, så var den kortaste vägen mellan USA och Sovjetunionen över Arktis och mitt i detta ligger Kanada. Landet var kanske inte primära mål för Warszawapaktens missiler men flygrutterna gick säkert över landet i norr. Därmed blev Kanada mycket mer involverade i den militära delen av vad de hade hoppats på.

Kanada fick nästan inget ekonomiskt stöd av USA men behöll ändå en stark militärmakt. De hade trupper i Tyskland, fram till 1969, de ställde upp i Korea, och senare även i Kosovo och Afghanistan. När NATO behöver hjälp så kommer Kanada. Samtidigt blev Kanada mer desillusionerat av NATO. Landet tillhörde inte den inre kretsen och trappade ner sin verksamhet. Kanada var också en av de ursprungliga medlemmarna i det nybildade FN. Sveriges och Kanadas ambitioner är delvis lika och länderna är villiga att ställa upp på FN missioner för fredens bevarande. De ställde upp i Suezkrisen 1956. NATO medlemmarna Frankrike och Storbritannien gjorde ett sista försök att visa upp sig som imperier. De lierade sig med Israel som 1956 anföll Egypten. Efter ett genomskinligt ultimatum så invaderade da Egypten på den israeliska. NATO kollegan USA blev irriterade och lät FN och Hammarskjöld lösa den krisen. Regeringarna i Paris och London fick klart för sig att det var Washington som bestämde i västvärlden.

Kanada skickade fredsbevarande trupper till Suezkanalen liksom Sverige men landet hade inte egen flagga att arbeta under. Det skyndade på processen med att få fram den röd vita lönnlövs flagga. Även FN framgångarna med fredsbevarande trupper på Cypern där Kanada var med gjorde att landet mer riktade in sin militär mot fredsbevarande operationer, istället för ett mer aktivt deltagande i NATO.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.