29 mars 1632 – Freden i Saint Germain

Bakgrunden

Trettioårig kriget är för en svensk historiekonsument slaget vid Lützen och den svenska armén som vandrar runt i norra Tyskland, lite förenklat. Konflikten är en kamp mellan den katolska kyrkan och de anhängare som valde den enklare form av kristen tro som Martin Luther förespråkade. I Frankrike hade protestanterna och katolikerna fört ett ganska blodigt krig mot varandra under senare delen av 1500-talet. Henrik IV hade beskyddat hugenotterna efter ediktet i Nantes 1598. När han mördades tog Ludvig XIII över han hade inte samma positiva syn på hugenotterna. Det resulterade i ett uppror från den protestantiska sidan 1620. Då hade konflikten i Tyskland tagit sin början, två år tidigare.

1627 hade den kungliga armén börjat belägra La Rochelle och hugenottupproret i staden. Den engelska flottan stödde upprorsmakarna. David Kirke var en fransk hugenott som vuxit upp i Dieppe, han valde att bli pirat på den brittiska sidan. Hans far baserade sin verksamhet i London och som hälften pirat och som hälften affärsman utförde han ett kungligt uppdrag att köra bort fransmännen från Kanada. Som affärsman tog han över den franska verksamheten.

Väl hemma i Europa fick han se flera av sina bröder bli avrättade i Frankrike som landsförrädare. Kirke som intagit Quebec 1629, ungefär samtidigt som det fransk-brittiska kriget tog slut vägrade att lämna tillbaka staden i samband med krigsslutet. Han behöll det som sitt eget. Han adlades av den brittiska kungen och tvingades till slut återlämna Quebec efter freden i Saint Germain den 29 mars 1632.

 

Konsekvenserna

Området lämnades tillbaka till fransmännen. Familjen Kirke fortsatte att hävda sin rätt till delar av området men det kom för många andra som ville annorlunda. Det som var det mest intressanta för fransmännen var handeln med pälsverk. Den tog fart igen efter kriget. Kardinal Richelieu, Frankrikes starke man, förbjöd kolonisatörer till Nya Frankrike att ha en annan tro den katolska. Katolska missionärer som exempelvis Jesuiterna fick ett starkt inflytande på den fortsatta utvecklingen. De försökte att skapa ett katolskt utopiskt samhälle. De hugenotter eller protestanter som flytt eller flyttat till Nordamerika tvingades att konvertera till katolicismen eller så flyttade de till de brittiska kolonier som börjat anläggas lite längre söderut. Ett steg i detta vara att börja bygga missionsstationer, kloster eller mönstersamhällen. Ett av dessa, grundades 1642, var Ville-Marie, en föregångare till dagens Montreal.

Handeln på kolonin sköttes av att kompani som fick sitt mandat från kardinal Richelieu. Det ledde till att det nya landet inte fick ett tillräckligt inflöde av fransmän och Irokeserna kunde gå till mot attack mot inkräktarna. Som på många andra platser dit européerna kom vid den här tiden så hade den inhemska befolkningen ingen motståndskraft mot de europeiska sjukdomarna, som exempelvis mässlingen. Det blev ganska hårda strider, samtidigt som fransmännen var beroende av indianerna för pälsjakten. På 1660-talet insåg den franske kungen att kolonin i Nordamerika inte sköttes på rätt sätt och drog tillbaka handelskompaniets monopol på handeln. Nya Frankrike blev nu en kunglig angelägenhet och nya kolonisatörer kunde få resan till det nya landet betalad av den franske monarken.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

28 mars 845 – Paris plundras av vikingar

Bakgrunden

Ragnar Lodbrok är en historisk sett osäker person. Det finns få källor och de som finns är inte helt tillförlitliga, de är dessutom motstridiga. Antingen är han en svensk kung eller en dansk kung, beror på källan. Det kan vara en påhittad person som hämtat drag från flera andra personer i historien. Detta är viktigt att ha i minnet när vi berättar Ragnars historia.

Ragnar var gift två gånger, hans första hustru var dottern till Östergötlands jarl, som dock dog tidigt och Ragnar lämnade hemmet och sökte sig ut på äventyr. I Norge träffade han Kraka, eller Åslög, och hon blir hans drottning och moder till deras fyra söner.

Ragnar var en äventyrlig person, han stred i kampen om kungatiteln i samtliga nordiska länder. Han gjorde åtskilliga räder i Franker riket och använde en klassisk vikingataktik. Långskeppen, snabba och grunda, tog sig fram längs floderna och kunde nå de platser som skulle plundras. Ragnar anföll gärna på kristna högtidsdagar när försvaret var i mässan och oorganiserat. Ska vi tro källorna så ville han inte, att hans söner skulle kunna överträffa hans bedrifter.

845 anfölls frankerna med 120 skepp och 5000 man. Rouen plundrades och sedan fortsatte vikingarna uppför Seine och Ragnar Lodbrok och hans män intog Paris den 28 mars 845.

Konsekvenserna

Det enda vi kan vara relativt säkra på i den här historien är att Paris intogs den 28 mars 845. En samtida källa, en kloster historiker, skriver, ”Detta år kom Regner, vikingarnas anförare, med sin flotta och han nådde Paris, och på den heliga påskafton, som är den 28 mars, inträdde han i staden.” Vikingarna lämnade inte staden innan de fått en lösesumma, på 7000 pund silver, en närmast ofattbar summa. Detta hindrade inte Lodbrok från att komma tillbaka och plundra frankerna igen.

Ragnar var en framgångsrik och skicklig härförare och som sådan också ett visst mått av tur. När Ragnar flyttade sitt intresse till England och Northumbria tog hans tur slut. Kung Ella honom tillfånga och avrättade Ragnar genom att kasta honom i en grop med giftiga ormar. Det var där han, enligt legenden, hördes kväda ”Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider”. För att understryka hur osäker den här historien är så finns det en alternativ förklaring till Ragnars död, att han dödades av en svartsjuk man vid Kung Edmunds hov i East Anglia. Ragnars söner hämnades faderns död och sedan fortsatte de hans plundringståg. Bröderna delade senare upp Norden mellan sig och från sonen Björn härstammar den svenska kungaätten med Erik Segersäll och Olof Skötkonung.

Vikingarna eller nordmännen, slog sig ner mer permanent på en halvö längs kusten i början på 910-talet, Normandie och det är härifrån som de 1066 invaderar England. Innan dess hade nordmännen attackerat det karolingiska väldet huvudstad Paris 885-886. Det påstås att 30 000 vikingar i 700 båtar belägrade staden men det är tveksamt om det gick att ha så många soldater på ett och samma ställe under så lång tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 mars 1917 – Första slaget om Gaza

Bakgrunden

De två imperierna, det brittiska och det ottomanska, hade konkurrerat med varandra om inflytandet i Mellanöstern. Konflikten hade böljat fram och tillbaka i det östra Medelhavsområdet. Turkarna hade anfallit Suezkanalen för att skära av de brittiska transportlederna men anfallet hade tvingats tillbaka. Britterna hade tagit till offensiven och landstiget på Gallipoli men tvingats därifrån. Det enda de lyckades med var att få bort turkiska trupper från Kaukasusfronten och därmed lätta på trycket för de ryska arméerna i området.

I London hade den nya brittiska regeringen gett order om att alla fronter skulle ta till offensiven, om det gick. Särskilt viktigt var det i Mellanöstern där britterna ville säkra sina positioner. Under tysk militär ledning gjorde turkarna ett nytt försök 1916 att anfalla Suezkanalen. Även denna gång kunde britterna slå tillbaka anfallet men till skillnad från anfallet 1915 började britterna ta till offensiven och förfölja turkarna genom Sinaiöknen. De vann alla slag under fälttåget, mycket tack vare att de byggde ut en järnvägslinje genom öknen för att föra fram, vapen, vatten, ammunition och andra förråd. I början av 1917 hade anfallarna rensat Sinai och stod på gränsen till det heliga landet, drygt 700 år efter att de europeiska korstågsriddarna tvingades från Jerusalem. De brittiska befälhavarna hade svåra problem att brottas med, dels skulle de gå på offensiven men samtidigt hade de krav på sig att skicka trupper till västfronten som slukade människoliv i allt snabbare takt. De ansåg att de hade tillräckligt med trupper för att kunna anfalla de turkiska försvararna och det första slaget om Gaza inleddes och avslutade den 26 mars 1917.

Konsekvenserna

Trupperna från Storbritannien, Nya Zeeland och Australien hade inledningsvis stora framgångar under slaget. De kunde efter en kringgående rörelse inta flera av de turkiska försvararnas skyttegravar, ibland till höga kostnader, och de lyckades även erövra tysktillverkade kanoner. I luften skötte flygplanen om spaning och de kunde meddela att turkarna förde fram förstärkningar. De brittiska befälhavarna blev oroliga när mörkret började lägga sig och gav order om reträtt. Ett annat orosmoment för britterna var att turkarna genomskådat deras taktik och fört ut trupper i öknen för att kunna anfalla britterna i ryggen. Det tog ett par dagar innan alla förband kommit tillbaka till sina utgångsställningar men med sig hade de turkiska krigsfångar, bl.a. en hel divisionsstab.

Turkarna i Gaza stod fortfarande i vägen för den brittiska framryckningen och britterna gjorde därför utfall på flankerna för att få mera skydda åt och bygga ut järnvägen från Egypten. Britterna rapporterade hem till London och beskrev det första slaget om Gaza som en framgång för ententen, medan turkarna ansåg att en framgång skulle inneburit att britterna intagit Gaza men där satt turkarna väl förskansade. Britterna vilade och förberedde sig i några veckor innan de gav sig i kast med att driva ut turkarna ur Gaza. Förberedde sig gjorde också turkarna och det andra slaget om Gaza började den 19 april.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

21 mars 1918 – Våroffensiven inleds

Bakgrunden

I december 1917 hade den ryska krigföringen fått ge upp för de anstormande tyskarna och den 23 december undertecknades ett vapenstilleståndsavtal med den nya bolsjevikiska regimen i Ryssland. Fredsförhandlingar inleddes och de ledde inte dit tyskarna ville utan de satte igång en ny offensiv den 18 februari för att tre veckor senare sluta när freden i Brest-Litowsk som undertecknades av Leo Trotskij.

I april 1917 hade USA förklarat Tyskland krig. Amerikanarna hade börjat mobiliserat men det tar tid att sätta flera hundra tusen man i träning och sedan skicka dem till krigsskådeplatsen i Europa. Komplettera deras stridsutbildning och sätta in dem i striderna och vara framgångsrika. Ännu hade inte amerikanarna deltagit i några större strider men den dagen närma sig och då de skulle det bli avgörande. Den tyska krigsledningen var medveten om att de inte hade så lång tid på sig innan krigets vågskål skulle väga ner på ententens sida. Det gällde att få till ett avgörande slag medan de fortfarande ”bara” hade de krigströtta fransmännen och britterna emot sig. Från östfronten kunde tyskarna transportera ungefär 50 divisioner med utvilade och segervana trupper. De sattes in i striderna i väster med förhoppningen att det skulle bli ett avgörande i tysk favör. De satsade allt på ett kort och Våroffensiven inleddes den 21 mars 1918.

Konsekvenserna

Tyskarna hade utvecklat en ny taktik som de nu använde. De hade specialutbildat stöttrupper som skulle slå sig igenom på de svagaste punkterna i motståndarnas försvar och sedan avancera framåt. Detta var en föregångare till den tyska blixtkrigstaktiken som utnyttjades med stor framgång i Andra världskriget. Den ansvarige tyske generalen var inte tillräckligt insatt i taktiken och beordrade trupperna, att i den gamla andan, anfalla fiendes starkaste punkter och sedan nöta ner försvaret. Tyskarna hade stora territoriella framgångar i sin våroffensiv och nådde återigen fram till floden Marne. De tillfogade fienden stora förluster, framför allt materiella. Dessa gick att ersätta med den allt mer utvecklade krigsproduktionen i Frankrike och Storbritannien samt med amerikanskt materiel. Tyskarnas stridande trupper minskat med 20 % och dessa gick inte att ersätta. Särskilt illa var det, att de välutbildade elitmanskapet i stöttrupperna gick förlorade, de var oersättliga. Även britter och fransmän hade svårt att få fram nytt manskap efter fyra års krig men nu gjorde de nyanlända amerikanska trupperna en skillnad. I stället för att minska, ökade antalet soldater på ententens sida och övertaget ökade till tyskarnas nackdel.

Tyskarnas mål med våroffensiven att slå ut fienden och förstöra kanalhamnarna, för att få bort transportlederna för fiendes trupper. Detta misslyckande och istället blev de egna förlusterna avgörande för nu var amerikanarna redo och ententens överlägsenhet i manskap och material gjorde en avgörande skillnad. Längs hela stridslinjen pressades tyskarna tillbaka, först i det andra slaget vid Marne och sedan när hundradagarsoffensiven rullade igång i augusti. Offensiven pressade de tyska stridskrafterna obönhörligt tillbaka mot den egna gränsen och deras resurser var uttömda. Kejsaren flydde till Holland och regeringen valde att gå med på ett vapenstillestånd för att rädda det som gick att rädda.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

19 mars 1947 – Nationalisterna intar Jinan

Bakgrunden

När det kinesiska kejsardömet föll 1912 ersattes det av en regim som blev ännu mer beroende av västerlandet och byggde sin makt på lokala krigsherrar. Nationalisterna under Chang Kai-Shek tog över och kom att stå mot det kinesiska kommunistpartiet. Ett omaka samarbete ledde till att de dåliga relationerna övergick i direkta strider. Nationalisterna hade svårt att få bukt med den kommunistiska gerillan och det var först när det fick hjälpa av tyska instruktörer som de kunde komma åt kommunisternas försvarsställningar. Med det inleddes den långa marschen, mellan 1934 och 1935. Det var en serie av mindre slag där kommunisterna drog sig tillbaka i sökandet efter en ny bas för sin verksamhet och nationalisterna följde efter. Kommunisterna kunde slå sig ner i Shaanxiprovinsen och gjorde Jinan till sin huvudstad.

Det kom att bli en ny allians mellan de båda fienderna när japanerna anföll 1937 och det andra världskriget inleddes i Asien. Japanerna kunde erövra kusten och en bit in i landet men kineserna behöll kontrollen över det inre av Kina och gjorde utfall mot japanska ställningarna. Amerikanarna kom att stödja den nationalistiska sidan medan Sovjetunionen kom att stå kommunisternas sida, där ledningen hade övergått till Mao Zedong.

Efter den japanska kapitulationen mer eller mindre tävlande man om att ta över de japanska territorierna. Kommunisterna var mest framgångsrika med sin mer nordliga position och med Sovjet i Manchuriet. Parterna kom i förhandlingar fram till en överenskommelse när kommunisterna erkände nationalisterna som Kinas lagliga regering och nationalisterna erkände kommunisterna som ett lagligt parti. Förhandlingarna som inleddes blev resultatlösa och i augusti 1946 flammade inbördeskriget upp igen. Uppbackade av USA kunde nationalisterna gå till anfall. De satsade på att ge sig på det kommunistiska hjärtat, huvudstaden Jinan. Efter åtta månades strider intog de staden den 19 mars 1947.

Konsekvenserna

Nationalisterna kunde fira sin seger över fienden men snart hade de ett par andra fiender att slåss mot. Regimen var brutal och for hårt fram vilket gjorde att de fick kineserna emot sig. Regimen var dessutom djupt angripen av korruption vilket spädde på föraktet för ledarna. Även om Chang Kai-Shek hade vunnit slaget så var inbördeskriget långt ifrån över. Kommunisterna var inte slagna. De var ideologiskt motiverade, hade ett starkt stöd på landsbygden och fick hjälp från Sovjetunionen. När sovjeterna lämnade Manchuriet gick kommunisterna eller Folkets befrielsearmé över från gerillakrig till konventionella krigföring. Kampen om Kina kom att stå i Manchuriet och efter hårda strider från november 1947 till december året efter kunde Mao och hans mannar få övertaget. I mitten av januari intog kommunisterna Beijing och fortsatte med nationalisternas huvudstad Nanking.

Chang Kai-Shek lämnande över makten till en rival och tog sin tillflykt till Taiwan där han återetablerade Kinas regering. Den erkändes av omvärlden som Kinas lagliga och fick platsen i FN och FN:s säkerhetsråd. Mao utropade folkrepubliken Kina i början på oktober 1949. Det andra världskriget hade gett plats för det Kalla kriget. Officiellt stod Kina på Sovjetunionen och Stalins sida i kampen mot de västliga imperialisterna. Men Kina var fattigt och härjat av krig. Kommunisterna gick hårt fram och inledde en kollektivisering av jordbruket. De krigsherrar som fanns kvar gjorde man slut på och Kina la även under sig Tibet. Det första testet på kommunist Kina var annars inbördeskriget på Koreahalvön. Det kommunistiska norr invaderade söder ut och USA svarade med en motinvasion genom att skicka FN-trupper. När dessa kom för nära Kina valde Mao att ge sig in i kriget. Nästa steg i folkrepubliken var det stora språnget när de skulle gå ifatt västvärlden ekonomiskt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

18 mars 1871 – Pariskommunen segrar

Bakgrunden

Under 1860-talet gick Tysklands enande allt snabbare, något som oroade arvfienden Frankrike och den franske kejsaren Napoleon III. De tyska staterna hade, under kanslern Bismarcks ledning, framgångsrikt utkämpat två krig, mot Danmark och Österrike och sommaren 1870 hade Bismarck med diplomatisk skicklighet manövrerat in Napoleon i ett hörn. Frankrike gick i krig mot Tyskland.

Frankrike förlorade stort i Slaget vid Sedan och Napoleon blev tysk krigsfånge. Därmed gick det franska kejsardömet i graven och när nyheten nådde Paris så utropades republiken. Socialister och anarkister såg möjligheter i den nya republiken och började med en flitig agitation i Paris. De hade som krav att få en egen kommun, som skett i andra franska städer. Detta vägrade den franska nationalförsamlingen och den siste oktober gjorde parisarna revolt men upproret slogs ner av nationalgardet.

Under tiden hade tyskarna fortsatt sina anfall och nått fram till Paris. I januari 1871 försökte regeringschefen Adolphe Thiers få till stånd en vapenvila. Tyskarna ville ockupera Paris men de allt mer radikala parisarna ansåg, att trots de umbäranden som de fick utstå genom belägringen, så ville de inte se sin stad ockuperad.

22 januari försökte parisarna sig på ännu en misslyckad kupp och sex dagar senare kapitulerade den franska huvudstaden. Staden surrade av rykten. Ryktena i kombination med tyskarnas intåg, och nationsförsamlingens flytt till Versailles, återskapade stämningen från revolutionen 100 år tidigare. Upprorsmän passade på att beväpna sig och befästa Montmartre. Överbefälhavaren i Paris kunde inte slå ner upproret eftersom nationalgardet inte ville anfalla revolutionärerna som de i flera fall såg som sina vänner. Regeringstrupperna intog till slut Montmartre efter ett nattligt anfall men kunde inte säkra framgången. Den revolutionära Centralkommittén slog tillbaka och tog samma dag ta kontroll över Paris, den 18 mars 1871.

Konsekvenserna

Centralkommittén inledde förhandlingar med den lagliga regeringen och när dessa inte ledde någonstans utlystes allmänna val till Kommunen. Redan i april märktes kommunens framfart, fabriker övergick i arbetarna ägo och kloster och kyrkor konfiskerades.

Den lagliga regeringen gav sig inte. Den angrep Paris med nya trupper efter nationalgardets svek. Sakta men säkert kunde general Mac-Mahon inta det ena fästet efter det andra som tillhörde kommunens försvare och när Paris slutligen stormades, den 21 maj, fick 25 000 människor fick sätta livet till under den vecka det tog att erövra staden.

Parisarna behandlades skoningslöst, uppskattningsvis 18 000 arkebuserades samtidigt som kommunen avrättade sin gisslan och andra misshagliga personer. De ledare som inte stupat under striderna togs tillfånga och ställdes inför rätta. Vissa avrättades och andra deporterades till kolonierna. 1880 utfärdades en allmän amnesti för pariskommunens ledare och flera av dem gjorde comeback och blev ledande inom det franska politiska livet.

Frankrike förblev politiskt splittrat och det fanns starka krafter som ville återinföra monarkin. Bismarck såg till att hålla Frankrike isolerat och det var först efter hans död som fransmännen kunde bygga upp allianser i Europa igen, främst med Ryssland. Revanschismen gentemot Tyskland var stark och 1914 bröt det första världskriget ut.

15 mars 1917 – Den ryske tsaren abdikerar

Bakgrund

Den industriella och den franska revolutionen hade drivit fram långtgående förändringar av det europeiska samhället. Undersåtarna hade blivit medborgare. En kraftig befolkningstillväxt på landsbygden levererade arbetare till städer och fabriker som kunde ge sysselsättning och försörjning mot viss ersättning. Dessa kontanta medel användes sedan använts att köpa livets basvaror. Med den industriella utvecklingen följde också en teknisk utveckling. Mycket lite av detta skedde i det väldiga Ryssland. Mycket sent, 1861 hade livegenskapen officiellt avskaffats, men praktiken fortsatte den. Den ryska adeln slog också vakt om sina agrara intressen som utgjorde deras maktbas.

Politiskt så vaknade flera olika grupper och under senare delen av 1800-talet ökade också det politiska trycket, bl.a. lyckade en anarkist ta livet av tsaren Alexander II, 1881. Tsarfamiljen tappade in inflytande och blev allt mer frånvänt folket. I Ryssland liksom i övriga världen ökade befolkningen explosionsartat, men här kunde inte industrin fånga upp arbetskraften som på andra ställen därför att de helt enkelt fanns för få som var beredda att satsa på en industri. Industriarbete ställde högre krav upp utbildning än den som de ryska bönderna behövde och för all del fick.

Ryssland snabba mobilisering i augusti 1914 kom därför som en total överraskning för centralmakterna och ställde deras kalkyler på ända. Tanken var först slå Frankrike för att sedan ta itu med det väldiga ryska riket, vars potential, inte minst för mängden soldater de kunde få fram var respektingivande. Rysslands militära förmåga stod i någon mån i proportion till mängden adelsmän som fick sina militära grader på grund av sin börd snarare än sin kompetens, vilket för Rysslands del kom att bli mycket olyckligt. Det gick dåligt för ryssarna på östfronten och de trängdes tillbaka i första hand av tyskarna men även av österrikarna som hade begränsade framgångar. Missmodet började sprida sig i de ryska soldatleden och tsaren som högste befälhavare fick avgå. Oroligheterna fortsatte och tsaren uppmanades att avgå som regent. Efter lång tvekan meddelade han att han gav upp sina och sina efterkommandes anspråk på den ryska tronen för alltid och abdikerade den 15 mars 1917.

Konsekvenser

Aristokraten Georgij Lvov tog över ledningen för den nya provisoriska regeringen och kriget fortsatte. De andra i Ententen pressade Ryssland hårt att fortsätta kriget för att hålla tyska trupper bundna på östfronten. Lvov hade inga framgångar i att reformera Ryssland och dess väldiga problem. Soldater deserterade på löpande band och hemmabefolkningen svalt. Den provisoriska regeringen pressades både från höger och vänster och lämnade plats för en ny regering.

Tyskarna såg politiska möjligheter och hjälpte den i Schweiz landsflyktige bolsjevikledare Vladimir Lenin att resa tillbaka till Ryssland via Sverige och Finland. Han återkom till sitt moderland den 3 april och började genast undergräva den provisoriska regeringens förtroende. I takt med att de militära motgångarna ökade och agitationen och propagandan från andra grupper i samhället ökade, ökade också den revolutionära glöden i Ryssland. I början av november var situationen så spänd att bolsjevikerna kunde gripa makten i en revolutionär statskupp. Den ryska oktober revolutionen var genomförd.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

12 mars 1947 – Trumandoktrinen ändrar USA:s utrikespolitik

Bakgrunden

Potsdamkonferensen hade inte löst alla frågor som rörde Europa och väst och östs olika intressesfärer. De västallierade hade kommit att tvivla på Sovjetunionens goda avsikter och började ifrågasätta vad Stalin hade i kikaren, ivrigt påhejade av svurna antikommunister inom den amerikanska stats- och utrikesförvaltningen. Den mest notoriske av antikommunisterna var britten Winston Churchill. Han hade besvarat Stalins tal om att kapitalismen överlevde Andra världskriget med att Sovjetunionen hade dragit mer en järnridå mellan folken i Europa och de som hamnat på den sovjetiska sfären levde i en totalitär polisstat. Stalin tog det som en krigsförklaring.

Det fanns två länder i Europa där det faktiskt bedrevs inbördeskrig mellan en kommunistisk gerilla och en västvänlig regim. I Jugoslavien tog Titos partisaner snabbt över makten medan i grannlandet i söder, Grekland, hade kommunisterna vissa framgångar mot regeringen i Aten som stöddes av britterna. Britternas skrala efterkrigsekonomi tvingade dem att dra sig ur engagemanget. En kommunistisk regim i Grekland skulle ur västvärldens synpunkt kunna hota hela världshandeln med olja från Mellanöstern som gick igen Suezkanalen. I Frankrike och Italien var det en hård politisk kamp mellan kommunister och borgliga om vem som skulle få övertaget.

USA:s president ansåg att det behövdes göra något och gick till kongressen för att få pengar till krigen i Europa. Han vädjade om hjälp, så att USA kunde stödja alla folk som ville leva i fred och frihet med självbestämmande. Talet som innehöll Trumandoktrinen hölls i USA:s kongress den 12 mars 1947.

Konsekvenserna

Kongressen beviljade presidenten de äskade medlen och USA kunde stötta regeringen i Grekland och därmed kom landet att hamna i den västliga sfären. De finns de som hävdar att det är detta talet som är inledningen på det kalla kriget eftersom det så tydligt markerar ett viktigt trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken. Allt sedan 1823 när president Monroe valde en isolationistisk väg åt USA. Monroe preciserade det så att om inte Europa lade sig USA affärer i Nord- och Sydamerika så skulle USA hålla sig utanför Europas affärer. I samband med Första världskriget var USA i Europa för att hjälpa Storbritannien och Frankrike mot Tyskland. Därefter drog jänkarna sig tillbaka till sin självvalda isolering. Detta var en bidragande faktor till efterkrigsdepressionen på 1920-talet och senare även 1930-talets hyperinflation. Det var en ny tid och dags för USA att ta plats i världen.

Talet markerade också en ny inriktning på USA politik. Den gick ut på att ringa in och isolera kommunismen i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet, istället för nu att ha ett avspänt förhållande till Moskva. USA ville inte att kommunismen skulle sprida sig. Amerikanarna satsade på ett återuppbyggnads program för Europa för att få igång handeln och ekonomierna. De var med och bildade NATO för att samarbeta militärt mot Sovjetunionen. De startade den asiatiska motsvarigheten ASEAN och även Baghdadpakten, en motsvarighet i Mellanöstern. De tog upp kampen mot kommunismen på Koreahalvön när Nordkorea invaderade Sydkorea. Den politiska grunden för det kalla kriget var nu lagd.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

11 mars 1784 – Andra Mysorekriget slutar

Bakgrunden

Mongolimperiet i Delhi hade försvagats efter att Aurangzeb dog 1707. Perser och framför allt afghaner hade anfallit och utnyttjat sultanatets sviktade förmåga. I östra Indien hade det brittiska ostindiska kompaniet, och deras indiska allierade fått övertaget över fransmännen och deras indiska allierade genom segern i slaget vid Plassey 1757. I södra Indien hade Marathas växt sig starka nog att ta sig an afghanerna i norr. Trots inbördes maktkamp hade de gett sig iväg och vid det gamla slagfältet vid floden Panipat hade de inkasserat ett förödande nederlag. Kvar på lagfältet låg 100000 döda, soldater och civila.

Britterna lierade sig med Marathas och Hyderabad och det första kriget mot de fransk allierade i kungariket Mysore som startade 1767. Två år senare, i freden i Madras bekräftades Mysores stora framgångar. Tipi Sultan hade tagit steget fram som en stark militär ledare, när det andra Mysorekriget bröt ut 1780. Tipi tog sig an britterna i öster och vann klart för att sedan slå tillbaka en invasion i norr av Marathas och Hyderabad. De passade på att lägga under sig ytterligare områden i söder. Det andra Mysorekriget slutade med freden i Mangalore, den 11 mars 1784.

Konsekvenserna

Det var lugnt i södra Indien och i Mysore kunde Tipi ta makten i landet. 1789 anföll Tipi och Mysore, staten Travancore som var allierad med britterna. Tipi, som var allierad med Frankrike, hade kanske lite otur med året som han gick till anfall för snart nog var fransmännen upptagna med vad som hände i Europa. Britterna slog tillbaka anfallet och under de följande tre åren varade kriget mellan Mysore och brittiska ostindiska kompaniet. Britterna fick övertaget och kunde belägra Seringapatam. Förhandlingar inleddes och i avtalet från samma stad fick Tipi ge upp halva sitt land till britterna och deras allierade i första hand Marathas.

Återigen inträdde ett lugn i södra Indien men 1799 var det igen. Mysore hade varit en nagel i ögat på det brittiska ostindiska kompaniet och nu tog man inga chanser. I det fjärde kriget anfölls landet från alla fyra vädersträcken med ett kraftigt övertag i styrka och processen kunde göras kort. Tipi stupade under belägringen av Seringapatam och när segern väl var bärgad tog britterna lejonparten av Mysore. Deras allierade tog var sin bit och kvar fanns ett litet område runt Seringapatam. Prinsen tog över kontrollen och lyckades behålla landets självständighet fram till 1947 när Mysore gick upp i den indiska unionen.

Britterna och Maharatas hade redan utkämpat ett krig på 1770-talet och under inledningen av 1800-talet utkämpade de två till. Det sista slutade 1819 och betydde slutet för Maharatas. För britternas del var det en enorm farmgång. De hade tidigare vunnit och säkrat östra Indien och nu var södra Indien säkert i Kompaniet ägo. Britterna regerade stora stycken av den indiska halvön och nu började de vända blickarna bort från havet och upp mot bergen i Himalaya. Där låg det Sikhiska kungariket.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

10 mars 1118 – Gregorius VIII utses till motpåve

Bakgrunden

Medeltiden såg utvecklingen av det feodala systemet i Europa. Makten var delad mellan den religiösa, katolska kyrkan och den makten, kejsare och kung. Den världslige herren utsåg vem som skulle få vilken förläning och kunde säkerställa att hans adelsmän var lojala mot honom. För att ha kotrollen över befolkningen var det också viktigt att ha kontroll över kyrkan. I det tysk-romerska riket var det kungen som utsåg de högre prästämbetena i sitt land och kunde ha ytterligare kontroll över sina territorier.

Kyrkostaten eller Vatikanen som vi känner den idag och den katolska kyrkan, behövde beskydd. Påven var inte stark politisk utan utsåg ledaren för den östfranksiska delen av det karolingiska väldet till kejsare och beskyddare över Kyrkostaten. Titeln blev tysk-romersk kejsare. I fortsättningen valdes en tysk prins. Meningen var att hävda att den valde kejsaren var arvtagare till Rom. Det finns två alternativt när denna titel kom till och här blir det Otto den store från 962. Titeln hade varit vilande i några år och skulle leva vidare i nästan 850 år fram till Napoleonkrigen.

Henrik IV som fått sin titel av påven kom i konflikt med densamme när den senare, efter att kyrkans makt växt under mitten av medeltiden. Påven ville ta över tillsättandet av de högre kyrkliga ämbetena istället för kejsaren. Konflikten drog igång på allavar ca 1075 och sonen Henrik V övertog konflikten. Det gick så långt att kejsaren utnämnde Gregorius VIII till motpåve den 10 mars 1118.

Konsekvenserna

Gregorius och hans beskyddare Henrik V blev omgående exkommunicerade av påven i Rom. Gregorius var motpåve till 1121 när han fick fly. Han jagades och fångades in av katolska trupper och fördes till fängsligt förvar. Han dömdes för sina synder och skickades återstoden av sitt liv, 16 år, runt bland olika kloster. Henrik V slapp exkommuniceringen i samband med konkordatet i Worms.

Maktkampen mellan kyrka och stat fortsatte. Det var ingen bra situation och i Wormskonkordatet 1122 kom parterna till en kompromiss. I normala fall var det katolska kyrkan som utsåg sina egna biskopar medan i Tyskland så skulle kejsaren få vetorätt. Kejsaren skulle också genom investituren, ge de blivande biskoparna, symbolerna för sin värdighet, kräklan och ringen. Anledningen till att påven gick med på eftergifterna gentemot kejsaren för det heliga romerska riket av tysk nation är svårt att veta, nära 900 år senare. En förklaring kan vara att kejsaren hade en otroligt stark makt. I minnet fanns säkert företrädaren Henrik IV som invaderade Rom för att kasta ut påven med våld, 1085. Samtidigt hade den katolska kyrkan stärkt sin makt efter det lyckade första korståget 1096-1099 där korsfararna intagit Jerusalem. Katolska kyrkans makt kom att växa sig allt starkare och skulle inte brytas förrän upplysningstiden 400 år senare. Kejsare och kungar fick känna på en gradvis försämrad maktställning till förmån för sina vasaller som blev starkare eftersom de kontrollerade jorden och avkastningen från den. Det var under renässansen och upplysningstiden som kungar och kejsare återigen kunde ta mer makt när penninghushållningen började få överhand över naturahushållningen.