26 februari 1885 – Berlinkonferensen

Bakgrunden

Den 15 november 1884 träffades de europeiska länderna i Berlin, efter en inbjudan av den tyska kanslern Bismarck, för att reglera handel och kolonisation i Afrika. Det var intriger och maktkamp som tvingade fram mötet.

Mannen i kulisserna var Belgiens kung Leopold som tolv år tidigare hade grundat det Internationella Afrika Sällskapet för att bedriva humanitära projekt i centrala Afrika, men det var bara en fasad. Leopold hade bjudit in flera länder och prominenta Afrika experter för att ge ett sken av filantropisk verksamhet men det var Leopolds och de övrigas ekonomiska intressen som tog överhanden. Det blev en tävling om inflytande i Kongo. Leopold skickade dit upptäcktsresanden Stanley som kartlade området, samtidigt som fransmännen skickade dit Brazza som grundade staden Brazzaville och reste den franska flaggan på norra sidan av Kongofloden. Portugiserna som i århundraden funnits i området och hade goda kontakter och avtal med Kongos kejsardöme försökte med alla medel att stänga ute Afrika sällskapet från Atlantkusten. Konkurrensen om Afrika var hård, portugiser, tyskar, italienare, britter och fransmän ville alla lägga under sig stora områden. Kapplöpningen om Afrika och Afrikas resurser var på gång.

Afrika Sällskapet fick problem, de deltagande nationernas motstridiga intressen gjorde att Leopold 1878 grundade Internationella Kongo Sällskapet som hade mer uttalade ekonomiska intressen. I hemlighet köpte Leopold ut de andra investerarna och behöll samtidigt skenet av ett filantropiskt sällskap, men det var ett rent ekonomiskt företag.

Det blev till slut Portugal som tog initiativet till den konferens som Bismarck bjöd in till i Berlin 1884. Berlinkonferensen om Afrikas uppdelning slutade den 26 februari 1885.

Konsekvenserna

Kampen om den Afrikanska kontinenten hade nu fått en legitimitet. Leopold lyckades med sin plan att få kontroll över Kongo och bildade 1885 Kongo Fri Staten. Han kunde därmed begå vilka brott han ville eftersom det var hans privata egendom, och det gjorde han. Rågummi var den första råvaran som hämtades från landet. Befolkningen tvingades leverera stora mängder rågummi till kungens trupper och straffet för att misslyckas med de högt fastställde normerna vart hårt. Soldaterna utrustades med ammunition och efter avslutat uppdrag skulle de göra avräkning. Skotten tillbaka eller visa en avhuggen hand för varje skott. Det ledde till ohyggliga grymheter och övergrepp på afrikanerna och till slut började omvärlden, via missionärerna i Kongo, däribland de svenska, att reagera. Leopold tvingades sälja Kongo till Belgien 1908.

Frankrike försökte skapa ett kolonialvälde i Afrika som sträckte sig från Marocko i väster till Djibouti i öster med betoning på Sahara. Britterna, med Cecil Rhodes i spetsen, satsade på den så kallade Kap-Kairo axeln, att lägga under sig allt land från Kairo i norr via den afrikanska östkusten till Kapstaden i söder. 1898 i Fashoda i Sudan möttes britternas och fransmännens motstridiga koloniala intressen och bokstavligt stod de öga mot öga. Det var nära att ett krig brutit ut men till slut backade fransmännen. 1914 fanns det två självständiga stater Liberia och Etiopien.

22 februari 1859 – Fransmännen erövrar kungariket Waalo i Västafrika

Bakgrund

Senegal har en lång historia. I över 1000 år har inlandet tillhört olika små och stora riken. Ghanariket till ca 1050, Songhrikerna till ca 1275 och Mali till ca 1500 räknas till de mäktigare. Portugiserna var först av de europeiska kolonisatörerna och slog sig ner utanför det som idag Dakar. De kom ca 1445 till ön Gorée och därifrån bedrev de handel med i första hand gummi. Holländarna följde tätt efter och Gorée blev centrum för transporter av slavar under de kommande århundraden och ett av hörnen i triangelhandeln. Fransmännen anlände cirka tvåhundra år senare. Deras koloni etablerades på en ö Senegalflodens mynning, som britterna sedan intog med jämna mellanrum och så lämnades den tillbaka. I samband med Wienkongressen 1815 beslutades att Senegal skulle bli en fransk koloni, en av få för Frankrike som förlorade de flesta av sina kolonier i välden efter Napoleonkrigen. Fransmännen återkom och tog kontrollen över kustområdet. Waalo var ett kungadöme under franskt protektorat och 1825 försökte den arabiske emiren av Trarza att skaffas sig inflytande i kungariket. Efter ett snabbt franskt fälttåg återställdes ordningen.

Den industriella revolutionen tog ordentlig fart i mitten på 1800-talet och jakten på råvaror och nya marknader för produkterna började skjuta fart, inte minst för att Frankrike gav upp slaveriet så sent som 1848. Handeln hade ökat och en ny stad hade grundlagts 1857, Dakar, för att expansionen skulle kunna fortsätta. Kolonisatörerna av Senegal gjorde det ovanliga steget att titta inåt i landet och en utökning av kolonin österut inleddes. Det fanns flera mindre afrikanska riken som sedan tidigt tagit till sig Islam genom den arabiska expansionen genom Sahara. Dessa hade till stora delar försvagats av slavhandeln till Amerika och var lätta byten. Återigen försökte emiren av Trarza skaffa sig inflytande i Waalo och denna gång slog de franska trupper till och erövrade kungariket Waalo den 22 februari 1859.

Konsekvenser

En fortsatt expansion österut var möjlig men från Guinea kom en stark ledare vid namn Umar Tall. Han skaffade vapen av fransmännen och var klok nog att inte på allvar ge sig i strid med européerna. Han proklamerade Jihad och skapade sig ett eget rike längre in i landet, i dagens Mali, genom att erövra grannstater. Han var inte så noga med om de var muslimska stater eller inte, men började med de icke muslimska, han krigade på. Ett av de länder som snabbt fick känna på Talls makt var kungariket Bambara som erövrades 1861.

Fransmännen höll öga på vad som och var i sin tur insiktsfulla nog att inte ge sig i strid, i onödan, med Tall. De väntade och till slut kom konfrontationen, men det skulle dröja till efter Berlinkonferensen och Afrikas delning innan trikolorens söner fortsatte sina landvinningar österut, längs Nigerfloden mot Nilen och mot Djibouti. Detta för att kunna kontrollera handeln i hela södra Sahara. I takt med framgångarna märkte de att britterna ville behärska hela den afrikanska östkusten och det var nära en öppen konfrontation Fashoda, dagens Kodok i Södra Sudan 1898. Trupperna stod klara för strid medan politikerna i Paris och London kom fram till att det var bättre att låta bli. Beslutet kom att påverka utgången av Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

10 februari 1755 – Montesquieu avlider

Bakgrunden

Charles-Louis de Secondant Montesquieu föddes i ett slott på den franska Atlantkusten utanför Bordeaux, 1689. Han var från födseln adlig, friherre, förste sonen till Jacques och Marie Françoise. Den unge friherren började en akademisk bana via katolska skolor och tog till slut en juristexamen vid universitetet i Bordeaux. Han for till Paris och fortsatte sina juridikstudier där. Han blev baron de La Brède vid 24 års ålder när hans far avled och året efter blev han parlamentsråd. Parlamentsplatsen i Bordeaux, hade gått i arv i familjen och han övertog den efter sin farbror. Från farbrodern ärvde han hans förmögenhet liksom titeln baron de Montesquieu och presidentposten i det lokala parlamentet. Han passade också på att gifta sig med Jeanne de Latrigue och de fick tre barn.

Montesquieu hade god insyn i det franska samhällslivet och i en anonym bok gisslande han landet och den sittande kungen. Ludvig XV vägrade i sin tur baronen inträde i den franska akademin med hänvisning till att han bodde utanför Paris. Han sålde sina uppdrag och flyttade till Paris och kunde två år senare inträda i den akademin. Han gjorde sig känd som författare och han sysslande med vetenskap av flera olika slag och använde empirin som vetenskaplig metod.

I tjugo år tog det honom att förbereda sitt livs verk, Lagarna anda, 1748. Han har studerat politik över hela Europa och flyttat hem till sitt slott för att ostört få bearbeta och skriva sina böcker. Lagarnas anda väckte stor debatt inte minst hans syn på politiken och samhället. Med åren försvagades Montesquieus syn och han blev till slut blind. Han drog på sig gula febern och avled i den 10 februari 1755.

Konsekvenserna

Montesquieu hade gjort resor över stora delar av Europa och även under längre tider bosatt sig i andra länder. Han var intresserad av samhället som han levde i och de samhällen han besökte. Klimatläran var en av de teorier som han lade fram och som innebar att klimatet, värme och kyla påverkar människornas samhällsanda. Den andra teorin som han blev känd för och som han också hämtade inspiration av under sina resor var, maktfördelningsläran.

Montesquieu menade att det var viktigt att undvika korruption, något som han säkert sätt en hel del av under, L’ancien régime, den gamla regimen i det samtida Frankrike. För att undvika detta förespråkade han en delning av makten mellan den dömande, den lagstiftande och den verkställande. Två av dessa maktcentra skulle om det tredje blev för stort och korrupt avsätta detta. På så sätt skulle makten balanseras och två eller tre korrumperade maktcentra samtidigt verkade mindre troligt.

Montesquieus tankar fick en spridning runt den kända världen vid den här tiden. I Nordamerika hade britterna 1763, lagt under sig landet fram till Mississippifloden och längs östkusten bildat tretton kolonier. Dessa blev allt mer irriterade på moderlandets politik gentemot kolonierna när det gällde beskattning, tullar och handelsrestriktioner. Missnöjet pyrde och trots koloniernas stora inbördes skillnader lyckades de samla sig till en gemensam aktion när kontinentalkongressen samlades i Philadelphia 1774. Året efter ansåg britterna att det rådde uppror i Amerika och den 4 juli 1776 kom amerikanarna oavhängighetsförklaring från Storbritannien . Det blev inledningen på det amerikanska frihetskriget som slutade med att britterna fick erkänna de 13 delstaternas självständighet och när de antog sin konstitution 1789 var det utifrån Montesquieus maktfördelningslära. En maktdelningsprincip som gäller än idag.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

3 februari 1637 – Tulpansvindeln avslöjas

Bakgrunden

Renässansen hade genererat ett ekonomiskt överskott. Länderna i södra Europa kunde segla ut på världshaven och hitta handelsvägar till Kina och Indien. I en andra våg efter de katolska Spanien och Portugal kom de protestantiska England och Nederländerna. Kanske tänker vi mest på England och Storbritannien men det var holländarna som var de ivrigaste och mest framgångsrika. Holländarna transporterade under 1600-talet mer gods från Fjärran östen än alla de övriga tillsammans.

Redan tidigt, kanske så tidigt som första hälften av 1500-talet hade tulpanlökar kommit till Europa. Lökarna hamnade hos förmögna familjer där de odlades för sin skönhet skull. En normal trädgård vid den här tiden odlade bara mat. 1590 öppnade en schweizare en botanisk trädgård i Nederländerna och planterade tulpanlökar. Det blev ett svårt jobb att skydda lökarna mot stölder. Tulpanerna förökade sig genom delning, vilket var ett svårt och långsamt arbete. Växten passade bra i det holländska klimatet och intresset ökade. Nya hybrider korsades fram i färg och form och tulpanerna klassades i olika grupper, mer eller mindre värdefulla. Vissa vackrare och mer eftertraktade än andra. Det skapas en efterfrågan på tulpanlökar.

Holländarna hade tagit till sig Calvins protestantiska läror och att förvalta sitt pund och arbeta hårt var en grundpelare i tron. Att tjäna pengar var en god gärning. Försäljningen av lökar sköt fart och det köptes och såldes till allt högre priser. Duktiga handelsmän insåg att om de köpte en lök på våren så var den mer värd på hösten och kunde säljas med god avans. Det fortsatte i allt snabbare takt och priserna sköt i höjden som om det vore guld. Hela fält med tulpanlök spekulerades det med, ja till och med tulpanlöksterminer. (Terminer innebär att du köper en lök på krita idag och ska betala om tre månader, eftersom priset då har gått upp så säljer du dina lökar och betalar den du köpt dem av och kvitterar ut mellanskillnaden som vinst). Det fungerade några år när priserna stannade av den 3 februari 1637.

Konsekvenserna

Det började i Haarlem, där handlare inte dök upp till en auktion och så började paniken sprida sig. Alla som ägde tulpanlökar gjorde vad de kunde för att realisera sina lager till reda pengar. Alla ville sälja och ingen ville köpa. På sju dagar var samtliga lökar i Holland omöjliga att sälja. Människor som spekulerat i terminer ruinerades. De som hade sin förmögenhet i tulpanlökar var ställda på bar backe. I diagram som gjorts av historiker över prisutvecklingen finns det inga uppgifter vad lökarna kostade mellan 3 februari och 1 maj 1637. En nog så talande bild av det som skedde. Jakten på rikedom slutade i fattigdom.

Spekulationsbubblor började och slutade inte med tulpanmanin. På 1720-talet var den så kallade Söderhavsbubblan i Storbritannien och börskraschen i New York på 1920-talet. Vi ska heller inte glömma bort den globala bankkrisen 2008 där spekulation i att människor som inte hade råd att köpa ett hus faktiskt gjorde det ändå, påhejade av bankerna. Vi behöver kanske inte leta så noga för att hitta fler spekulationsbubblor. Jakten på guld fortsätter och inte alltid efter rent guld, det kan vara vad som helst som nästa spekulationsbubbla gäller.

Nederländerna återhämtade sig och fortsatte sin framgångsrika handel på världshaven under hela 1600-talet. Nederländernas guldålder beräknas mellan 1570-1670.

2 februari 1946 – Tryggve Lie tillträder som Generalsekreterare för FN

Bakgrunden

Han föddes som lillebror i familjen i Kristiania i Norge. Hans far emigrerade till USA när han var sex år och försvann ur den unge Tryggves liv. Mamman försörjde sina barn gen om att driva ett litet värdshus. Tryggve valde den akademiska banan och kunde 1919 ta examen som jurist. Yrkeskarriären inledda han som redaktör för årsböcker. Partitillhörigheten var redan klar, Arbeiderpartiet, och det blev ett naturligt val att ta jobb inom fackföreningsrörelsen och LO. Där blev han kvar tills han blev justitieminister 1935 och två senare valdes han in i det norska stortinget 1937. Vid det tyska anfallet på Norge 9 april 1940 såg han, i egenskap av handelsminister, till att norska fartyg seglade till allierade hamnar. Han fortsatte i den norska Londonregeringen som utrikesminister och var en av de drivande krafterna i ministären, vilket förde honom på kant med regeringschefen, som ansåg att man inte kunde lita på Lie.

Sommaren 1945 skickades han till San Fransisco i täten för den norska delegationen som var med och lade grunden för Förenta Nationerna. Lie själv kom att leda kommittén som drog upp riktlinjerna för Säkerhetsrådet. Han fortsatte på FN spåret när han 1946 skickades som ledare för den norska delegationen till det första Generalförsamlingsmötet i London. Han var en av huvudkandidaterna till ordförandeposten, men förlorade omröstningen med bara några röster. I stället blev han kompromisskandidaten till posten som Generalsekreterare. Dagen efter att han valts, tillträdde han, den 2 februari 1946.

Konsekvenserna

Det var en icke avundsvärd uppgift att styra ut fredsprojektet på det Kalla krigets stormande ocean. Lie skulle bygga upp en administration i New York och samtidigt tackla de frågor som lades på FN:s bord. Han var en ivrig tillskyndare till Israels bildande och Indonesiens frigörelse. Han arbetade aktivt för att Sovjet skulle dra sig tillbaka från norra Iran. Lie förtjänster som en pragmatisk och målmedveten politiker, kommer ofta i skymundan av den kritik som riktas mot honom. Lie lyckades komma på kant med Sovjetunionen när han lät FN ställa upp på den sydkoreanska sidan i Koreakriget.

Lie blev under McCarty erans kommunistjakt anklagad för att gömma undan kommunister i sin administration och han fick problem med USA:s kontroller. Aktivt försökte Lie ena öst och väst i en tid där de gled allt länge ifrån varandra och under tanken om att min fiendes vän är min fiende, sågs alla honom som motståndare. I februari 1951 förlängdes hans mandat som Generalsekreterare med tre år, mot Sovjetunionens veto, men situationen blev till slut ohållbar. Det gick inte att hävda FN:s ställning när det inte gick att samarbeta. Lie valde i november 1952 att avgå. Han stannade kvar tillräckligt länge på sin post för att kunna hälsa sin efterträdare på posten, Dag Hammarskjöld, välkommen i april 1953 med orden, ”Välkommen till världens mest omöjliga jobb”.

Lie hade aldrig släppt politiken i Norge och återvände dit. Han började som Landshövding i Akershus och återkom sedan på olika taburetter i norska regeringar på 1950- och 1960-talet. Lie avled i hjärtsvikt 1968.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

1 februari 1662 – Holländarna ger upp Taiwan

Bakgrunden

Kryddhandeln från Asien till Europa var mycket lönsam för spanjorer och portugiser. Så värdefull att sjökorten var i det närmaste var en statshelighet. Holländarna lyckades stjäla ett sjökort och kunde ta upp konkurrensen med sydeuropéerna. Det holländska ostindiska kompaniet etablerade sig i det som idag är Jakarta i Indonesien. Jakarta var tänkt att bli en bas men handeln på Kina och Japan krävde att det fanns fler handelsstationer närmare marknaden. Lystna blickar riktades mot den portugisiska handelsposten Macau. Ett försök att erövra och besätta den lilla staden 1622 misslyckade konstigt nog och holländarna fick dra sig tillbaka. De fick lov att tänka över sin strategi.

Ming Kina var illa ute efter flera svaga kejsare i rad och ett luxuöst leverne i hovet som kostade stora pengar. Det var svårt att finansiera lyxlivet och skattetrycket ökade. Ön Taiwan tillhörde inte Kina men ögruppen Pescadorerna var kinesiskt och det var därifrån som Kina bevakade sina intressen i området. Det var hit som holländarna kom och byggde ett fort. Kineserna övertygade européerna att det var bättre att flytta till själva Taiwan och som goda grannar hjälpte de holländarna att riva fortet och bygga upp det på grannön.

Holländarna hade inte varit så noga utan byggde Fort Zeeland på ett ställe där det inte fanns vatten. Det fick transporteras från Jakarta med båt. I Kina tappade Ming mer och mer greppet och en lokal ledare Koxianga tog kontrollen över delar av södra Kina och Taiwan. Han ville inte ha européerna där och belägrade det holländska fortet vars svenske befälhavare, efter nio månaders belägring, kapitulerade den 1 februari 1662.

Konsekvenserna

Fredrick Coyett kom ur en svensk adlig diplomat familj och tog anställning i det holländska ostindiska kompaniet. Han utsågs såsmåning om till befälhavare för Fort Zeelandia på Taiwan. Han och de 2000 holländarna kunde till slut inte stå emot de 30000 kineserna. Coyett fängslades av kompaniet och ställdes inför rätta. Han förvisades till en liten ö där han befann sig i 12 år innan svenska diplomater lyckades få honom fri mot att han aldrig lämnade Nederländerna.

Holländarna förlorade nu möjligheten att direkt handla med kineserna men kunde kompensera detta genom att kineserna istället seglade till Jakarta och handlande med holländarna. Det företogs flera resor till kejsaren i Beijing för att få handelskoncessioner men det gick trögt. 1690 slutade holländarna att skicka fartyg till Kina i nära 40 år. Holländarna utvecklade ett system där den tog silver från Europa och köpte kinesiskt siden. Sidenet var eftertraktat i Japan och där byttes de mot guld och koppar. Dessa varor var begärliga i Indien och där byttes de mot tyger som i sin tur byttes mot kryddor på Kryddöarna runt Indonesien. På så vis kunde en mindre mängd silver ge stora mängder kryddor som gav stora vinster i Europa. Det som till slut sänkte det holländska handelsimperiet var en hårdare konkurrens, ökade kostnader att administrera kolonierna och korruption.

Koxianga, Ming lojalisten som segrat över holländarna, hade som ambition att driva ut Qingdynastin från Kina med Taiwan som bas. Han lyckades inte efter som han dog kort efter erövringen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.