30 november 1939 – Sovjetunionen inleder finska vinterkriget

Bakgrunden

Finland var en del av Sverige fram till 1809 då landet erövrades av Ryssland. 1917 blev landet självständigt efter den ryska revolutionen, men det dröjde till 1920 innan avtalet i Tartu reglerade gränsdragningen. Förhållandet mellan Finland och Sovjet var frostigt och 1932 slöts ett icke-angrepps avtal men de diplomatiska förbindelserna fortsatte att vara kalla.

I slutet på 1930-talet hade Stalin säkrat makten och började försöka återta de gamla tsarryska områdena. Attityden mot Finland hårdnade, inte minst för att Leningrad befann sig i ett utsatt läge, nära den finsk-sovjetiska gränsen. 1938 inleddes förhandlingar om säkerhetsläget men finnarna var kallsinniga till de ryska förslagen. Förhandlingarna drog ut på tiden och i augusti 1939 kommer Molotov-Ribbentrop pakten. I ett hemligt tillägg får Sovjetunionen Finland i sin intressesfär och där med är finnarnas öde beseglat.

I september invaderade Sovjet Polen och de baltiska länderna tvingades till underkastelse. 5 oktober inbjuds en finsk delegation till Moskva för förhandlingar. Sovjet framförde långt gående krav på gränsjusteringar, landavträdelse och hyresavtal av finsk mark. Det skulle innebära att det finska gränsförsvaret av Kareliska näset skulle monteras ner och Finland ligga oskyddat. Ett par finska kompromissförslag presenteras men förhandlingarna bryter samman i slutet av oktober. Kriget ligger i luften och båda sidorna mobiliserar. Den 26 november hävdar Sovjet att finskt artilleri har dödat sovjetiska gränsvakter. Finland tillbakavisar bestämt de ryska anklagelserna och Sovjetunionen överfaller sin granne den 30 november 1939.

Konsekvenser

Trots en materiell och numerär överlägsenhet kör det ryska anfallet snabbt fast och övergår i en katastrof. Finnarna skördar stora framgångar med sina vinterutrustade skidpatruller och sin gerilla taktik som tillfogar den röda armén enorma förluster. Den sovjetiska armén är kraftigt försvagad av Stalins utrensningar av officerare under 1930-talet och förberedelserna och ledningen av kriget är urusel.

Ryssarna lär sig snabbt av sina misstag. Timoshenko utses till befälhavare och nya trupper förs fram och när förberedelserna är klara går armén till förnyat anfall den förste februari. Anfallet är tungt och den finska försvarslinjen Mannerheimlinjen viker när ryssarna kan köra fram sina stridsvagnar över de frusna myrarna. Finland tvingas till förhandlingar och på hårda villkor slutar kriget den 13 mars 1940.

Hitler studerade noga den ryska krigsinsatsen och kom till slutsatsen att det var en svag motståndare och 1941 gick han till anfall mot sin forne allierade. Finland såg sin chans till revansch och lierade sig med Tyskland för att ta tillbaka förlorade områden. Finland deltog inte i belägringen av Leningrad som tyskarna inledde 1941. När röda armén gick på offensiven tvingades Finland återigen be om fred, återigen på hårda villkor. Finnarna fick jaga ut tyskarna innan andra världskriget var slut för deras del.

Finland betalade ett mycket högt pris för sitt deltagande, 90 000 döda, 400 000 internflyktingar och enorma skadestånd till Sovjetunionen, men finnarnas mod och beslutsamhet väckte beundran i en hel värld.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

20 november 1945 – Nürnbergprocessen inleds

Bakgrunden

I takt med att de allierade trängde allt djupare in i spillrorna av det tredje riket så upptäcktes allt mer av de avskyvärda brott mot människor som regimen hade gjort. Redan tidigt hade de allierade beslutat att ställa tyska ledare inför rätta och speciella trupper samlade aktivt ihop bevis mot ledningen för naziregimen. Hitler, liksom Göbbels, hade begått självmord. Rudolf Hess satt sedan flera år i brittiskt fängelse. Himmler begick självmord när brittiska soldater upptäckte hans identitet. Kvar av toppskiktet att åtala var främst Herman Göring.

Vad skulle man göra med förbrytarregimen? Churchill ville ställa upp dem på en gård och avrätta dem summariskt, men han var tack och lov i en minoritet. Samarbetet mellan de fyra segrarmakterna knakade betänkligt redan från början och Potsdamkonferensen visade detta tydligt. Ändå kunde de enas om att åtala de ledande nazisterna i en rättsprocess i Nürnberg, nazismens ideologiska huvudstad. Det blev en kamp mot klockan, att hinna få fram bevis, att hinna få ordning lokaler och att inte mist hinna göra det legalt. Straffet som väntade nazistledarna skulle med stor sannolikhet bli döden. Några av åtalspunkterna hämtade sin legitimitet från Kellog-Briandpakten från 1928, som Tyskland undertecknat. Andra var helt framtagna enbart för denna rättegång, som brott mot mänskligheten, i kölvattnet på den industriella förintelsen av människor som regimen hade utfört.

Hur skulle processen genomföras? Efter första världskriget hade tyskarna genomfört egna åtal mot ledarna under kriget och de var mer eller mindre en fars. Det skulle därför bli segrarna som genomförde tribunalen, det i sig ett problem. Vem skulle försvara de åtalade? Vem skulle våga ställa upp och skulle de i så fall få tillräckligt med tid att förbereda sig? Åtalet stressades fram och Nürnbergprocessen inleddes den 20 november 1945.

Konsekvenserna

Herman Göring hade varit en ledande nazist när partiet var ungt och byggde upp sin ställning som ett rumsrent parti. I takt med krigsutvecklingen och hans egen utveckling tappade han inflytande. Hans största tid var i början av regimen. Göring skulle under rättegången visa sig från sin allra bästa sida. Kanske inte för åklagaren men han var i centrum för det som hände. Han hade plockats bort från sin medicinering och han hade tappat mycket av sin övervikt. Göring var ingen enkel nöt för åklagarna. Han dominerade sin medåtalade och det var han som var ledare, en tydlig fingervisning om vem han en gång varit. Göring liksom alla de övrig förklarade sig icke skyldig till anklagelserna. En av de 21 åtalade visade tydlig ånger och tog på sig sin skuld, Albert Speer. Det skulle ta nära 30 år innan det gick att bevisa att han var skyldig och borde ha dömts till döden i rättegången.

I oktober 1946 föll domarna mot de åtalade. 11 dömdes till döden medan Robert Ley begick självmord innan domen föll. Göring valde att begå självmord strax innan han skulle avrättas. Tre frikändes och resten fick fängelsestraff i olika längd. Avrättningarna skedde den 16 oktober 1946. Den stora Nürnberg tribunalen kom att följas av fler rättegångar mot olika delar av den tyska nazistregimen och deras hantlangare. De skedde i de olika ockupationszonerna och i de länder där tyskarna verkat. När det kalla kriget eskalerade i slutet på 1940-talet och början på 1950-talet falnade intresset för att ta itu med att rannsaka de gamla nazisterna. Tankarna om brott mot mänskligheten levde dock kvar och kom så småningom att blev en del av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, där krigsförbrytare från olika konflikter ställs inför rätta.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

18 november 1978 – Folkets tempel begår massjälvmord i Jonestown

Bakgrunden

Folkets tempel har en särskild plats i sekternas historia. De utförde ett av de största massmorden i modern tid inom en sekt. Historien började i Indianapolis, Indiana 1955 när Jim Jones grundade Folkets tempel. Det var en kristen sekt som pratade om en inriktning om apokalyptisk socialism. Jones och Folkets tempel var kontroversiella och 1965 flyttade de till Kalifornien. Där kunde sekten expandera och utöka till platser som San Fransisco och Los Angeles. Med bas i San Fransisco började Jones stödja politiska kandidater och blev mer involverad i politiken. Han kunde, som tack för hjälpen, bli ordförande i en kommitté som hade hand om bostäder. Jones gillade att stå i rampljuset och det hade inte någon negativ inverkan på Folkets tempel.

Som många andra sekter så lämnade medlemmar gruppen och journalister började prata med avhopparna. Det resulterade i negativ publicitet och templet gjorde snabbt upp planer på hur det skulle agera om polis och åklagare började undersöka organisationen. De öppnade en jordbruksmission i Guyana i Sydamerika, som en säker tillflykt. Ett socialistiskt paradis, kallade Jim Jones det. Sekten massemigrerade. Pressen i San Fransisco hade fortsatt sina undersökningar och allvarligare anklagelser kom från avhopparna. Jim Jones valde själv att emigrera till Jonestown som nu var uppbyggt och väntade på att ta emot medlemmarna.

Problemen med pressen slutade inte för att de flyttat till Guyana, de fortsatte och på hösten 1978 flyg en kongressledamot till djungelstaden för att prata med och ta med medlemmar som ville hoppa av. Det slutade med att han sköts tilldöds och Jones uppmanade sina medlemmar att begå självmord. Medlemmarna i Folkets tempel begår, mer eller mindre frivilligt självmord den 18 november 1978.

 

Konsekvenserna

Vad gör man efter att över 900 amerikanska medborgare tagit livet av sig i ett annat land? Det blir mycket arbete som inte är så trevligt att ta tag i. Det var heller inte amerikanska myndigheter som hanterade frågan, det var de guyanska myndigheterna. 900 kroppar i djungeln måste tas om hand ganska fort eftersom det börjar ruttna inom några dagar, bara det ett tungt arbete. Över 400 av sektmedlemmarna begravdes senare i en massgrav i Oakland, Kalifonien.

Därefter kommer frågorna om vad som hände och varför det hände? En handfull sektmedlemmar flydde ut i djungeln och höll på att dö där innan de hittades av den guyanska militären. Medlemmar i USA förhördes, liksom avhoppare och ett basketlag från Jonestown som spelade matcher i huvudstaden Gerorgetown. Någon riktigt bra förklaring har inte kommit fram i de undersökningar som har gjorts.

Sedan kommer fördelningen av arvet. Jones hade skickat en delegation till den sovjetiska ambassaden i Georgetown med en resväska full med sektens pengar för att skända dessa till det sovjetiska kommunistpartiet. Jones menade att endast de kunde klara av att fördela dessa pengar rättvist. I ett i all hast upprättat testamente, som hittades bredvid Jones och ett annat, i lika hastigt upprättat testamente bredvid hans fru, förklarade de att deras personliga tillgångar och sektens tillgångar skulle ärvas av Sovjetunionens kommunist parti. Paret hade en dotter som tidigare hade brutet med sekten och sina föräldrar, hon nämndes i testamenten, eftersom hon absolut inte skulle ärva någonting. I USA försattes sekten så småningom i konkurs och deras fastigheter såldes till andra religiösa samfund och fortsatte som gudstjänst lokaler.

12 november 1937 – Brittiska regering bekräftar att afrikaner inte kan äga land i de kenyanska högländerna

Den mycket bördiga jorden och det behagliga klimatet i de kenyanska högländerna reserverades för europeiska nybyggare.

Bakgrunden

Det som idag är Kenya var inte prioriterat i den brittiska koloniseringen. Uganda var det område som var viktigt. Den kenyanska kusten dominerades av swahilikulturen och var under inflytande av sultanerna från arabiska halvön. Det ingick i Indiska oceanens handelsmönster och stödjepunkter för handel etablerades på kusten och framför allt på öar ute i havet Lamu, Gedhi, Mombasa och Zanzibar för att nämna några.

Det verkliga brittiska intresset för Kenya utlöstes av tyskarnas engagemang i det som idag är Tanzania. De började ta sig in i kontinenten för att öka handeln i området, inte mist mot Uganda. Britterna kände av konkurrensen och gav Imperial British East Africa Company monopol på handeln på Östafrika. Det gick inte bra och 1905 gick verksamheten över i ett protektorat. Uganda var fortfarande kronan i juvelen och järnvägen som byggdes från Mombasa skulle gå till Kampala. När det var dags att ta sig an Rift valley så stannade britterna till på en plats som kallades Nairobi. Ganska snart upptäckte de hur behagligt det var. 1920 blev Kenya en brittisk koloni. Britterna hade konfiskerat den mark de ville ha och uppmuntrade de nybyggare från Storbritannien. Det var de mer välbeställde britterna som fann vägen till östra Afrika medan de vanlig hamnade i södra delen av kontinenten. Kolonialmakten delade ut jord till nybyggarna i högländerna som var bördiga och lättodlade i ett för européer mycket behagligt klimat. Nykomlingarna som odlade upp marken med grödor för att sälja på världsmarknaden. Britterna införde lagar som påminde om de i Sydafrika, även om ordet Apartheid ännu inte var uppfunnet. Den brittisk regering bekräftar de tidigare besluten att afrikaner inte kan äga mark i de kenyanska högländerna den 12 november 1937.

Konsekvenserna

Det afrikanska samhället skiktades fort. De vita på toppen och sedan flera kategorier av kenyaner. Européernas politik gick ut på att beröva kenyanerna möjligheter till egen försörjning för att de skulle tvingas bli daglönare åt de vita bosättarna. De senares aptit på arbetskraft verkade oändlig. Det jäste under ifrån. De politiska målen för afrikanerna under den här tiden var att öka daglönerna och bli av med inrikespassen. Under 1930-talet tillkommer också kraven på politisk representation och land. Det är i ljuset av det senare som vi ska se den brittiska regeringens bekräftande av det tidigare beslutet.

Försök till reformer gjorde i bästa fall inte ens halvhjärtat. De förslag som kom upp var ibland sämre än det som redan gällde. Ingenting som kikuyerna, den stam som drabbats hårdast av landkonfiskationen, uppskattade. Det förekom protester och det kom även till våld. Något som de vita farmarna inte drog sig för att använda mot sina afrikanska arbetare. Mellan åren 1938 och 1952 fördubblades Nairobis befolkning. Fler afrikaner, främst, kikuyer sökte andra vägar för att försörja sig, inte olikt vad som skedde i Europa ungefär samtidigt. Britterna fick det besvärligare. Kenyaner som kom hem efter att ha deltagit på den brittiska sidan i andra världskriget började inse att det som de slagits för under kriget inte gällde dem själva.

Afrikanerna började mer och mer organisera sig politiskt och kravet på mer inflytande ökade. 1952 bröt det som kommit att kallas för Mau mau upproret ut. Det finns de som hävdar att det var mer terrorist verksamhet än uppror. Det handlade kanske mer om en grupp missnöjda kikuyer som försökte ta tillbaka sitt land än ett allmänt uppror i klassisk mening. Det tog britterna åtta år att slå ner upproret, men det banade också väg för den kenyanska självständigheten 1964. Samtidigt var Mau mau det första allvarliga revolten av afrikaner mot kolonialherrarna och var säkert en del i den frigörelseprocess som inleddes under 1950-talet.

10 november 1702 – Belägringen av San Augustin

Bakgrunden

Engelsmännen sökte sig över Atlanten för att få nya kolonier. De sökte sig främst lite längre söder ut på den amerikanska kusten. Det var förutsättningarna för bra jordbruk som lockade. Fransmännen kom till St Lawrenceflodens dalgång vid de stora sjöarna, dit lockade av en lönsam handel med eftertraktade pälsar. Mittemellan kan vi säga, etablerade sig holländarna. Holländarna var vid 1600-talets första hälft världsledande på handel och sjöfart. Holländare och fransmän kom att stå mot varandra men via ombud i form av de indianer som jagade för att få fram pälsverken.

På 1650-talet var det engelska inbördeskriget över och engelsmännen kom att konkurera ut holländarna i Nordamerika och de tog också över holländarnas allierade indianer och konflikten med Frankrike. När Frankrike gjorde anspråk på områden i Pfalz så bröt det Pfalziska tronföljdskriget ut 1688 mot i princip resten av Europa. Nio år senare i freden i Rijswijk hade Wilhelm av Oranien tagit kungakronan från katoliken James II på den engelska tronen. Frankrike hade inte lyckats med något av sina mål och i Kanada tvingades de lämna tillbaka erövrade territorium.

I Spanien satt en åldrande och sjuklig kung av den spanska grenen av den Habsburgska dynastin. Det fanns inga arvingar och det bedrevs ett diplomatiskt spel och intriger mellan den franske kungen som ville se sin bror på tronen och kejsare i Wien som ville sin släkting på tronen. I slutet på år 1700 avled Karl II och situationen blev så akut att det blev krig. Konflikten spred sig snabbt till Nordamerika där den kallas för drottning Annas krig. Engelsmännen inledde kriget med att belägra San Augustin i Florida som tillhörde fransmännens allierade, spanjorerna, den 10 november 1702.

Konsekvenserna

För engelsmännen blev det krig på två fronter. Spanjorer och fransmän gjorde räder in i de engelska områdena och intog samhällen, dödade människor, brände ner hus och tog fångar. Till att börja med, både i söder och norr. Engelsmännen hade lite större framgångar i söder med att försvara sig än mot fransmännen och deras indianska allierade. I England skedde också förändringar under kriget. 1707 blev ingick Skottland och England en union och blev Förenade kungariket eller Storbritannien som vi i dagligt tal säger. Om det hade någon påverkan på krigsutvecklingen är svårt att säga men det är 1707 som britterna ger sig på de franska bosättningarna i Arkadien och huvudstaden Port Royal. Det är första gången i Nordamerika som britterna intar och övertar en fransk bosättning. De byter också namn på bosättningen till Nova Scotia, kanske ett erkännande av den nya unionen.

Kriget i Europa tar slut 1712 med en vapenvila och sedan följs av freden i Utrecht 1713. Freden skulle komma att hålla i Europa till 1740 då det österrikiska tronföljdskriget bröt ut. Konsekvenserna för Kanadas del är för tiden ganska stora. Britterna får behålla de Nova Scotia och får dessutom Newfoundland som de haft omfattande handelsintressen igenom Hudson Bay kompaniet. I Kanada håller inte freden i 30 år. På 1720-talet börjar återigen indiankrigen när de europeiska kolonisatörerna försöker flytta fram sina positioner i gränsområdena. I Nova Scotia vill inte den franska befolkningen svära trohet till den brittiska kungen och flera invånare förvisas. Det österrikiska tronföljdskriget får följder i Kanada också. Kung Georgs krig som konflikten kallas började fyra år senare än striderna i Europa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

9 november 1799 – Brumariekuppen

Bakgrunden

Det var tack vare den Franska revolutionen som en ung korsikan kunde ta sig framåt inom den franska armén. Efter officersutbildningen kom han till artilleriet. Där upplevde han hur revolutionen spred sig över landet och han sympatiserade de grundläggande idéerna men inte med avarterna. Efter att mer eller mindre ha deserterat till sin hemö Korsika och varit med om revolutionen där så tvingades han tillbaka till regementet. Struken ur rullorna men fick återinträde till armén eftersom Frankrike behövde officerare i krigen mot grannländerna. Han kom att bli känd i revolutionära kretsar, främst genom kontakter med Robespierres bror. De politiska kontakterna gjorde att han kom att få fick en kometkarriär. När skräckväldet var över, arresterades även Napoleon men klarade sig eftersom hans överrodnade lovordade hans skicklighet. Det var först vid belägringen av Toulon och sedan kriget i Italien.

Under direktoratets tid kom en återgång till ett mer korrupt politiskt styre. Hjältestatusen i revolutionen flyttades från makten i Paris till generalerna vid gränserna. Napoleon som blivit överbefälhavare i Italien skickade en av sina underordnade som tillsammans med andra militärer genomförde Fructidorkuppen och rensade upp i direktoratet. Politikerna fruktade generalerna och Napoleon skickades till Egypten. Han skulle öppna en ny handelsväg till Indien och hållas borta från Paris. Framgångarna i Egypten hade ett pris. Den brittiska flottan sänkte den franska och blockerade den franska armén. Napoleon stred mot det Osmanska riket men tog sig sedan tillbaka till Paris. Politikerna ville ställa honom inför krigsrätt för desertering, men det gick inte. Istället lierade Napoleon sig med Ducos och den ledande personen i direktoratet, Sieyès. Tillsammans genomförde de Brumariekuppen den 9 november 1799.

Konsekvenserna

Kuppen var inte smärtfri. De jakobinska ledamöterna i direktoratet vägrade att avgå och den sittande församlingen uppmanade trupperna att skydda sina ledare. Det blev Napoleon som avgick med segern. Han var populär i de breda folklagren och hade ett utbrett stöd. Både bland befolkningen och bland militären. Han tog soldaterna till sin hjälp.

Det hade gått dåligt i kriget mot Österrike och fransmännen hade tvingats till den västra sidan av Alperna. Napoleon tog sina trupper och marscherade tillbaka till Italien. Pressad, men han höll ut och kunde besegra sina fiender i slaget vid Marengo. Österrike tvingades till förhandlingsbordet men det krävdes ytterligare en räd av franska trupper för att få tillstånd ett avtal. Två år senare kunde även ett fredsavtal med Storbritannien slutas, bräcklig med dock. Napoleon krigen startade något år efter freden med britterna och fransmännen kom att erövra och dominera den europeiska kontinenten medan britterna kom att dominera haven.

Sieyès hade räknat med att få vara ledare i det tremanna konsulat som inrättades efter direktoratet och nationalkonventet. Han utarbetade ett förslag till en ny konstitution, med sig själv i ledningen och Napoleon i en biroll. Det stod tämligen omgående klart att Napoleon snarare tänkte sig det omvända. Det var han som tog den politiska ledningen och initiativet till de förändringar som skulle komma att ske i det franska efter revolutionära samhället. Tidigt insåg han propagandas makt och för att säkra sin position lät han genomföra folkomröstningar i sann revolutionär stil. Napoleon blev förste konsul med de andra som rådgivande konsuler. Det skulle bli mera.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

7 november 1987 – President Zine El Abidine Ben Ali tar över makten i Tunisien

Bakgrunden

Han kom till världen i det franska Tunisien på hösten 1936, Zayn al-Abidin Ben Ali. Ben Ali föddes i Hammam Sousse som ligger drygt 10 mil söder om Tunis på den tunisiska Medelhavskusten. Han klarade inte gymnasiet och kom istället att göra karriär inom militären. Ben Ali kunde vara med när Tunisien 1957 blev självständigt från kolonialmakten Frankrike. Det hindrade inte honom från att tillbringa flera år på militärskolor i Frankrike och i USA, bl.a. i underrättelsearbete. 28 år gammal inledde han 1964 sin militära karriär i hemlandet och var med och byggde upp den tunisiska säkerhetstjänsten. En verksamhet som säkert var välbehövlig för landets förste president Bourguiba som styrde det unga landet. Han hade infört ett enpartisystem och för sådant behövs en övervakningsapparat.

Ben Ali gör karriär inom den tunisiska administrationen. Han arbetade som militärattaché på ett par olika poster innan han blir ambassadör i Polen 1980. När han återkom 1984 blir han återigen säkerhetschef efter de hungerkravaller som härjat landet. Ali fortsätter att öka sitt inflytande under den åldrande presidenten Bourguiba. Samma president som utnämnde honom till inrikesminister och på våren 1986 till premiärminister. Det verkade som om presidentens hälsa försämrades, vilket inte vore konstigt med tanke på hans ålder, 84 år. Vem som ligger bakom det som sedan händer eller om det är välplanerat, råder det delade meningar om. På hösten förklarade sju olika läkare att president Bourguiba inte längre klarade av att styra landet. Ben Ali, som enligt konstitutionen är ställföreträdande genomför vad som kommit att kallas en oblodig statskupp och avsätter presidenten. Ben Ali blir Tunisiens andre president den 7 november 1987.

Konsekvenserna

Regimen, under företrädaren Bourguiba, hade varit en enpartistat med planekonomi till att börja, med men under de allt sämre förhållandena hade landet släppt på detta och infört marknadsekonomi. Ben Ali gick tvärt emot sin företrädare. Han tillät att pressen publicerade oppositionens kommunikéer, han införde presidentval och det skrevs en ny konstitution. Friheten i landet ökade. Till att börja med. Ben Ali vann de inledande presidentvalen eftersom han var den ende kandidaten. Reglerna för att få ställa upp var anpassade så att det i princip inte gick få tillstånd att få delta som kandidat. Dessutom vann Ben Ali valen med en majoritet som i princip bara hittas i enpartistater eller diktaturer. Sakta började regimen begränsa de friheter som de hade gett inledningsvis.

Ben Ali fortsätter den inslagna ekonomiska vägen, privatisering och konkurrensutsättning. Det gör nytta för landet som räknas som en afrikansk lejonekonomi, en parallell till de asiatiska tigerekonomierna. Nya fabriker växer fram och fattigdomen minskas. Trots detta ökar arbetslösheten. Det skapar i sin tur ett underliggande missnöje med regimen och då kvittar det att presidenten vinner valen med över 95 % av rösterna. Det fanns å andra sidan inga andra röster att lyssna på eftersom det inte fanns någon pressfrihet. När den arabiska våren börjar svepa fram över Mellanösten och Nordafrika så är Tunisien ett av de länder som går i bräschen. Ben Ali tvingas avgå 2011 och tvingas i landsflykt i den så kallade Jasminrevolutionen. De som tar över styret av landet håller på att sänka landet fullständigt och i slutet på 2013 tar fyra organisationer och börjar samarbeta i något som kommit att kallas för den nationella dialogkvartetten. De reder ut landets politiska problem och för nationen in på en fredlig och demokratisk väg. Kvartetten till delades 2015 Nobels fredspris.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

5 november 1556 – Andra slaget vid Panipat

Bakgrunden

Sultanatet i Delhi hade haft makten i norra Indien i 200 år när Timur Lenk kom och utmanade den rådande ordningen. Sultanatet försvagades men levde vidare i ungefär 150 år innan Mongolhärskarna i Kabul kom och besegrade sultanatets armé i det första slaget vid Panipat 1526. Segerherren från Panipat, Babur, dog fem år senare och lämnade över makten till sin son, Humanyun. Han kunde sitta på sin tron i Delhi i knappt 10 år innan han 1540 tvingades regera i exil, från Kabul. Femton år senare återvänder han till Delhi. Humanyun dog redan året efter och makten ärvdes av hans 14-årige son, Akbar.

I norra Indien fanns den framgångrike Hindukungen Hemu som hade som ambitionen att själv inta Delhi och bestiga tronen. Framgångsrikt tågade han mot huvudstaden under våren och sommaren 1556. Han drev Mongolerna framför sig och kunde till slut erövra och inta Delhi i oktober. Han lät kröna sig till Hindu kung över Norra Indien, den förste Indiske härskaren på över 350 år, efter utländskt styre. Hemus ambitioner sträckte sig ännu längre och han förberedde sig på att anfalla Mongolhärskaren i Kabul.

Den unge Mongolhärskaren samlade sina rådgivare och diskuterade den uppkomna situationen. Flera rådgivare ville dra sig tillbaka till Kabul men, generalen Bairam Khan, förordade att de skulle gå till anfall. Förslaget vann gehör och Khan samlade armén och tågade mot Delhi. På samma väg, fast i motsatt riktning, marscherade Hemus armé och de två krigshärarna möttes vid det gamla slagfältet i Panipat. Det andra slaget vid Panipat stod den 5 november 1556.

Konsekvenserna

Hindu kungen hade en större och segervan armé. Hemu ledde själv slaget från sin stridselefant men sårades av en pil. Han signade ner i bärstolen och när hans trupper inte kunde se honom, tappade de modet och Akbars mongoler kunde få övertaget och vinna slaget. Hemu togs skadad, men levande, till fånga och fördes till Akbars tält, där denne lät halshugga sin motståndare. Med segern på slagfältet säkrad intogs snabbt de viktiga städerna Delhi och Agra och mongolerna ställde till med ett blodbad på hinduer där de drog fram. Trotts sin framfart kom det att ta Akbar åtta år att återerövra alla de områden som Hemu lagt under sig. Genom att använda skicklig diplomati kunde han skapa lugn i landet. Han organiserade landet med ett centralt styre i Delhi och tog sedan in de besegrade länderna i sitt rike i med sin egen administration och fick lojalitet i utbyte. Akbar var något av en tusenkonstnär och fick landet att gå framåt samtidigt som han kunde förhålla sig väl till andra. Kulturen fick ett uppsving under Akbars tid vid makten som varade till hans död 1605.

Mongolriket skulle bli kvar i Indien i ca 150 år till. I början på 1700-talet försvagas det och brittiska som gjort stora inbrytningar på den indiska subkontinenten. I slaget vid Passy 1757 tar de ett kraftigare grepp och det tredje slaget vi Panipat 1761 banar ännu tydligare väg för brittiska ostindiska kompaniet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

3 november 1918 – Fred mellan Italien och Österrike

Bakgrunden

Italien hade valt centralmakternas sida inför det första världskriget. De hade retat upp sig på att fransmännen roffat åt sig kolonier i Nordafrika som de ansåg som sina. Italien kom därmed att stå på sin traditionella fiende, Österrikes, sida i allianssystemet vid krigsutbrottet. När kriget väl bröt ut hänvisade regeringen i Rom till en teknikalitet och vägrade uppfylla sina åtagande gentemot centralmakterna. Istället började de underhandla med britter och fransmän i London och 1915 bytte de sida i konflikten. Då hade de fått löfte om att få erövra områden från Österrike som de båda länderna gjorde anspråk på.

För ententen var detta ett gyllene tillfälle att få en allierad som kunde binda motståndarnas trupper för att minska trycket på den mycket hårt ansträngda västfronten. Italien attackerade Österrike som inte hade mycket mer än lokala reserver att sätta in i striderna. De skötte sig bra och fick god hjälp av en inkompetent italiensk stridsledning. Kriget kom att känneteckens av de blodtörstiga och meningslösa anfallen längs floden Izonso i dagens Slovenien. När Österrikarna blir som mest trängda sickar tyskarna trupper till sydfronten som hjälper upp läget. Österrikarna beslutar sig då att gå på offensiven och lyckas driva italienarna framför sig till gränsen för en italiensk kollaps. Istället blir det österrikarna som håller på att kollapsa när deras underhållslinjer blir för långa och de har förlorat för många soldater. Istället lyckas Italien få ordning på sin stridsledning och kan börja driva österrikarna framför sig. Österrike som redan håller på att falla ihop som ett korthus ber italienarna om fred den 3 november 1918.

Konsekvenserna

Italien hade i krigets slutskede erövrat nästa hela den östra kusten av Adriatiska havet, från Trieste i norr, i dagens Slovenien och söder ut och landskapet Dalmatien som ligger i dagens Kroatien. Det var de områden som Ententen hade lovar italienarna för att de skulle byta sida i kriget 1915. Italienarna fick även andra delar av det Habsburgska imperiet som gränsade mot Italien.

Det multietniska Österrike-Ungern hade mer eller mindre ramlat ihop som ett korthus i krigets slutskede. Deras soldater hade många gånger mer gemensamt med fiendesidan än det land de tillhörde och stämningen mellan olika folkgrupper inom kejsardömet kunde var mer hätsk än mot fiendes soldater. De nationalistiska stämningarna hade redan slitit hårt i de olika delarna. I Versaillesfreden hade segermakterna förhandlat fram avtalet med sig själva och så kallades tyskarna in och fick skriva på fredsavtalet.

När det gällde fredsavtalet med dubbelmonarkin Österrike-Ungern så blev det en egen förhandling i Saint-Germain, väster om Paris. Det blev klart på hösten 1919 och där stod det klart att landet skulle styckas upp i flera självständiga länder. Tjeckoslovaken, Polen, Ungern och det som senare blev Jugoslavien erkändes som självständiga. Själva Österrike tuktades hårt och stora krigsskadestånd skulle betalas till segermakterna för att täcka deras kostnader för kriget. Österrike förbjöds att mer än 30 000 soldater och de fick heller inte bli en del av Tyskland. Österrikes ekonomi drabbades hårt av freden som medförde andra handelsmönster och nya gränser. Avtalen innehöll samma skrivningar som Versaillesfreden som syftade till att skapa Nationernas förbund. Senare slöts även ett fredsavtal med Ungern i Trianon, ett lustslott i Versailles.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

2 november 1715 – Slaget om Stralsund börjar

Här i bodde Karl XII under sin tid i Stralsund. Det var då en del av den fästning som svenskarna byggt upp.

Bakgrunden

Pommerns och Stralsunds historia stämmer bra överens med den svenska stormaktstiden. Det var i Westfaliska freden 1648 som staden och landet kom att hamna under svensk överhöghet. Det var i Pommern som Gustav II Adolf steg i land 1630 för att delta i det trettioåriga kriget. Stralsund blev den svenska basen för stormaktens kontinentala besittningar. Samtidigt var det en såbar position. Sverige hade en fördel av att ha Östersjön mellan sig och kontinenten som en stor vallgrav. Stralsund och svenska Pommern var mycket mer öppet för anfall från landsidan av arméer som var på marsch. 1678 förlorades staden till danskar och sachsare. I freden året efter fick svenskarna tillbaka den sönderskjutna staden.

Danskarna hade tagit initiativ till ett anfallsförbund mot Sverige och det stora nordiska kriget bröt ut år 1700. Karl XII började med att besegra arvfienden så att de drog sig ur kriget. Svenskarna fortsatte med ryssarna i Narva och sedan med sachsare och polacker. 1708 var de klara att ge sig i kast med ryssarna igen. Det äventyret slutade i Poltava och svenskarna var inte längre en stormakt i praktiken. Danskarna gick återigen in i kriget och bland annat börjar de belägra Stralsund tillsammans med ryssar och Sachsare. Kungen är gäst hos turkarna men tillslut inser han och svenskarna att det är dags att lämna sina värdar. Genom en över 200 mil lång ritt genom Europa når kungen fram till Stralsund på hösten 1714. Där leder han personligen upprustningen av försvaret av det svenska området. Fienden jagar svenskarna och drar ihop trupper runt den svenska staden. Slaget om Stralsund inleds den 2 november 1715.

Konsekvenserna

Det var belägringskonst av äldre datum som praktiserades. Staden besköts med artillerield, kula efter kula, dag in och dag ut. Taktiken var att helt enkelt mala ner murarna sten för sten och sedan storma igenom bräschen. Försvararna försökte i sin tur att skjuta söder kanonerna men det var ett svårt företag.

Karl XII var en soldat med tur, sades det. Kulorna biter inte på honom sades det också. Kanske är det myter eller så finns det ett korn av sanning i detta. Med tanke på vem han var och hur han inte drog sig undan striderna utan befann sig på slagfälten, och ganska många sådan så kan vi kanske prata om tur. Tur skulle han även ha haft i Stralsund när kulorna regnade ner över staden på senhöst 1715. I nästan sex veckor höll belägringen på innan det var dags för det avgörande anfallet. Situationen hade försämrats för svenskarna hela tiden och natten till den 12 december flyr kungen med en liten båt ut på Östersjön och återvänder till svensk mark för första gången på över femton år.

Bakom sig lämnade han en liten armé som tvingades till kapitulation efter att fienden stormat staden. Det tog ytterligare fem månader innan hela det svenska Pommern var ockuperat. Stralsund kom att bli danskt efter en överenskommelse med Preussen. I freden i Fredriksborg 1720 återfördes staden till svenskarna. Stralsund skulle förbli svenskt fram till början på 1800-talet när Napoleon kom marscherande och tog området. Sverige fick 1810 tillbaka Pommern och överlät det 1814 till danskarna som året efter lämnade över det till tyskarna. Schweden zeit var och förblev över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt Stralsund.