28 september 1675 – Karl XI kröns till kung över Sverige

Uppsala domkyrka. Det var här som Karl XI:s kröning ägde rum.

Bakgrunden

Karl X Gustav hade kallat till riksdag i Göteborg 1660. Där träffade han sin son kronprins Karl för första gången efter ett nästan fem år långt fälttåg. Riksdagen startade den 3 januari och i slutet av månaden insjuknade kungen. Han avlider av lunginflammation den 14 februari 1660. Kronprins utropas omedelbart till kung för att säkra makten och skicka signalen utåt att stormakten är enat bakom den nya regenten. Det säkrar den svenska stormaktens tron. Återigen så får Sverige en förmyndarregering. Karl XI får som 15-åring en plats på riksrådets möte och 1672 tillträder han Sveriges tron. Karl XI friar till den danske kungens syster Ulrika Eleonora.

Det var en viktig signal. I Oliwa pågick förhandlingar med polackerna. Freden sluts i maj och innebär bland annat att Polen ger upp sina anspråk på den svenska tronen. I Europa pågick ett politiskt spel där även svenskarna deltar. Frankrike och Nederländerna har en konflikt och Frankrike tar upp de gamla kontakterna med Sverige från 30-åriga kriget. De lovar stora bidrag om svenskarna kan hålla trupper i sina besittningar i norra Tyskland. Svenskarna går in Brandenburg och förlorar det inledande slaget. Danskarna som ruvar på hämnd för de förlorade provinserna norr om Öresund ser sin chans. Svenska trupper som är engagerade i Tyskland och en ung och oerfaren kung. Danskarna går till anfall mot Sverige i början av september. I allt detta kröns Karl XI till svensk kung den 28 september 1675.

Konsekvenserna

Den svenska flottan löpte ut men fick vända tillbaka på grunda av sitt dåliga skick. Ett nytt försök gjordes och nu kom eskadern iväg till Ölands södra udde där de mötte danskarna i ett sjöslag och bl.a. så sprängdes Regalskeppet Kronan i luften. Resterna kan i dag ses på Kalmar länsmuseum. På land inleddes striderna och i början på vintern 1676 så har den unge kungen ett svårt beslut att fatta. Han kan anfalla danskarna utanför Lund eller drar sig tillbaka för vintern. Truppernas antal reducerades drastiskt av köld och fältsjukdomar. Kungen satsade på ett anfall. Slaget vi Lund kom att bli det blodigaste i Nordens historia.

Svenskarna lyckas efter några års strider freda sitt nyvunna territorium och danskarna drog sig tillbaka till Själland. Bristerna i det svenska krigsväsendet blev blottlagda. Drottning Kristina hade varit frikostig med att ge ut kronans gods till adeln. Det minskade kronans skatteinkomster och där finner vi en anledning till den dåliga rustningen inom flottan och armén. Karl XI kom 1680, efter det skånska kriget, att påbörja en reduktion, ett sätt för kronan att ta tillbaka de gårdar och gods som de en gång delat ut till adeln bl.a. för deras krigstjänster. Statskassa kom att stärkas men inte tillräckligt. 1683 och 1686 gjordes skärpningar av reduktionen och en ny reduktion.

Med de nya inkomsterna i kassakistan började kungen att organisera om krigsmakten. Flottan rustades upp till 38 större krigsskepp. Indelningsverket sörjer för att få fram soldater. Armén organiserades om med landskapsregementena och en stående avlönad styrka på över 30 000 man. Ca 75 % av statsskulden betalas av innan kungen dör. Sverige står starkt rustad och har befäst sin stormaktsställning när Karl XI dör. Hans son Karl XII blir kung och nu passar ett anfallsförbund med Danmark, Polen och Ryssland på att gå till anfall med en ung och oerfaren ny kung. Det stora nordiska kriget startar år 1700.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt Uppsala och domkyrkan.

26 september 1933 – Machine Gun Kelly arresteras

Bakgrunden

Den 18 juli 1895 såg han dagens ljus i Memphis Tennesse, George Kelly Barnes. Två år innan han föddes hade det bildats en förening som med allvar såg på, som de uppfattade, det ökande superiet i Amerika. Under slutet på 1800-talet kom stora mängder invandrare till landet i väster och de fortsatte inte i samma utsträckning ut på prärien för att odla upp den utan de hamnade i oftare i städerna och i industrin. Med sig tog de sin kultur och sina seder. Det som vi lite slarvigt skulle kunna kalla för moralens väktare såg med oro på utvecklingen och lyckades bedriva en kampanj för införandet av ett alkoholförbund i hela USA.

De bedrev inte bara kampanjen utan lyckades också få en majoritet av politikerna med sig på ett förbud som kom att kallas för Volsteadlagen, efter Andrew Volstead, helnykteristen som skrev lagen som torrlade hela USA. Det var ett totalförbud mot tillverkning, transport, försäljning och intagande av all alkoholhaltig dryck. I januari 1920 firade kampajen sin framgång medan andra dränkte sina sista sorger. Alkoholkonsumtionen sjönk i USA men inom ett år hade en illegal handel med alkohol utvecklats. Det är här vi plockar upp spåret efter Barnes. Han gav sig in på tillverkning och smuggling av hembränd sprit i Tennesse. Han åkte fast och tillbringade några år i fängelse och släpptes i förtid som mönsterfånge. Han gav sig vidare för att komma undan lagen. Han skaffade Thompson k-pist och gav sig på kidnappning. Machine Gun Kelly tog emot en större lösensumma men polisen kunde spåra honom och han arresterade den 26 september 1933.

 

Konsekvenserna

Ett ödets ironi att, två månader efter att Kelly arresterades upphörde förbudstiden och orsakerna till att Kelly kom in på brottets bana sopade undan. För Kellys del blev det livstid på Alcatraz innan han överfördes till Levenworth i Kansas där han dog på sin femtionionde födelsedag 1954.

Kelly kunde inte uppleva det amerikanska samhälle som utvecklades i förbudstidens spår. Ambitionerna att få ner antalet fyllerister lyckades delvis men den ersattes av en skenande brottslighet. Spritsmugglarna med Al Capone i täten var folkets hjältar tills de sköt ihjäl för många på en gång och fick tidningar och den vanliga befolkningen emot sig. Då kom kraven på att åter låta alkoholen flöda fritt. Det bestående minnet och effekten på samhället blev att ligorna, eller den organiserade brottsligheten hade kommit för att stanna.

Väldigt lite var känt om den organiserade brottsligheten som fortsatte med andra delar av sin verksamhet när spritsmugglingen upphörde, ocker, prostitution, hasardspel och utpressning eller beskydd, som det ibland kallas. Polisen kände säkert till de lägre grupperna av gangsters som opererade och de väldiga vinsterna under förbudstiden gick delvis åt till mutor till rättsväsendet, för att titta åt ett annat håll. Det var främst den italienska maffians som la under sig brottsligheten. Den hade ett ”färdigt” koncept med sig från Italien, med bl.a. Cosa Nostra på Sicilien. Mussolini satsade tidigt på att göra sig av med maffian och mer än en invigd medlem tog båten till USA, där det var enklare att fortsätta sin verksamhet.

Maffian tog kontroll över fackföreningarna och då framför allt transportarbetarna i Teamster. Maffians man, Jimmy Hoffa, valdes till ordförande. Maffians omfattning kom till allmänhetens kännedom när ett antal ledare för olika grupper arresterades i New York 1957. Idag har den italienska maffian tappat i inflytande till andra grupperingar.

24 september 1398 – Timur Lenk invaderar Indien

Bakgrunden

Han föddes i dagens Uzbekistan, Timur Lenk, en ättling till Djingis Khans krigare som tidigare härjat i området. Som ryktbar krigare vann han många segrar innan han kunde ta makten 1370. Resten av sitt liv tillbringade han som krigare och erövrare, från Medelhavet i väster till Kina i öster. Redan i sin samtid var han känd för de massakrer som han ställde till med på de besegrade folken.

Timur var muslim, men anföll ändå trosfränderna i den Gyllene horden och inte minst det osmanska riket som han besegrade i början på 1400-talet. I Delhi regerade den mamelukiska dynastin i sultanatet. Det var ättlingar till slavsoldater i de muslimska arméerna och utgjorde ett gott skydd mot de mongoliska härjningarna på stäpperna i det inre av Asien. Rikedomarna de samlade på sig, lockade Timur Lenk som hävdade att han ville stärka sultanatet som han ansåg var för släpphänta mot hinduerna. Med sin armé gick han över floden Indus, vid Attock i dagens Pakistan, den 24 september 1398.

Konsekvenserna

Timur avancerade mot Delhi men mötte ganska lite motstånd. Armén tog hinduer och otrogna som fångar. Det uppskattas att 100 000 fångar fanns i Lenks läger och dessa utgjorde ett hot mot armén om de skulle rymma och ta sig till slagfältet. Han kunde heller inte avvara tillräckligt med soldater för att bevaka alla fångarna. När dessa visade tecken på glädje när Lenk blev anfallen gav han order om att fångarna skulle bli ”föda till svärden”. Samtliga avrättades och dagen efter, den 17 december, hade de kommit fram till Delhi. Sultanen, Mehmud Kahns, trupper hade varit upptagna med interna maktstrider och var försvagade när det nya hotet dök upp. I ett försök att vinna slaget skickade sultanen fram stridselefanter. Timur lät sätta eld på kameler som drevs mot elefanterna som i panik och sprang in i de egna leden med förödande effekt. Timur Lenk vann slaget och tågade in i staden som plundrades, förstördes och invånarna massakrerades.

Han stannade någon månad innan han fortsatte till den heliga staden Haridwar som plundrades. Timur gick över Ganges och mötte hårt motstånd från hinduerna innan han i april återvände till sin huvudstad i Uzbekistan. Med sig tog han sitt byte som transporterades på nästan hundra elefanter. Timur Lenk fortsatte sina härjningar i Bagdad och Turkiet innan han 1404 beslutade sig för att invadera Kina och Mingdynastin. Året efter dog Lenk och begravdes i Samarkand.

Sultanatet i Delhi överlevde Lenks härjningar men blev försvagat. Muslimerna var i minoritet och det uppstod flera hinduiska riken som visserligen var underställda Delhi men hade religionsfrihet och stor självständighet. Försök gjordes att smälta ihop islam och hinduismen men det misslyckades och förgrundsgestalten, guru Nanak, grundade istället den sikhiska religionen. Timur Lenks arv levde vidare i Indien. Hans ättling i rakt nedstigande led, Babur, grundade senare det mongoliska imperiet i Indien efter det första slaget vid Panipat 1526 mot Sultanatet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

20 september 1792 – Nationalkonventet samlas

Bakgrunden

Franska revolutionen är ett samlingsnamn på flera i sig revolutionerande händelser. Det första var när generalständerna sammankallades efter 175 år. Den andra när tredje ståndet gjorde revolt mot generalständerna. Den tredje när Bastiljen stormades. Den fjärde med den nya konstituerande församlingen som skulle skriva en ny konstitution. Den femte när kungen avsattes och kanske var samlandet av nationalkonventet en av dessa revolutionära förändringar.

När det tredje ståndet hade lämnat generalständerna och till slut fått många andra med sig så bildades den lagstiftande konstituerande församlingen vars syfte var att skriva en ny konstitution för Frankrike. Det tog inte ett år utan två innan det arbetet var klart och under tiden hann mycket hända. Det förekom en intensiv debatt om landet skulle bli en republik eller om det skulle vara en konstitutionell monarki, som grannlandet Storbritannien. Det gick ganska fort efter att arbetet var klart innan kungafamiljen valde att fly. Det arbete som tagit två år var bortkastat och en ny församling valdes, den lagstiftande församlingen, för att skapa ännu en ny konstitution. Detta arbete tog ett år. Ett händelserikt år. Frankrike hamnade i krig med både Österrike och Preussen. Parisarna stormade kungens slott Tuilerierna och massakrerade kungens livvakt samtidigt som preussiska och österrikiska soldater klev över landets gränser. Till den senaste församlingen, Nationalkonventet, hade valts ledamöter som inte suttit i den tidigare. Detta gjorde att det var oerfarna och mer revolutionära ledamöter som samlade i Nationalkonventet i Paris den 20 september 1792.

Konsekvenserna

Det nya nationalkonventet blev i praktiken Frankrikes nya regering. Första åtgärden blev att avskaffa monarkin, vilket gjordes dagen efter att delegaterna träffats. Händelserna från den 10 augusti och det som ledde fram till dessa hade gjort den gamla konstitutionen helt omöjlig. Kungen hade tagit ställning mot revolutionen och nu avskaffades han av fransmännen. Ytterligare en dag senare, den 22 september 1792 blir samtidigt den första dagen i den nya revolutionskalendern.

Den unga republikens ovana politiker har mycket att göra. Vid gränserna pågår kriget. Det har inte gått lysande men nu lyckas de franska trupperna stoppa preussarna vid Valmy. De franska trupperna var fortsatt framgångsrika. De följde upp sin seger mot preussarna och förföljde dem i serie slag i Belgien och Rehndalen. De kunde besegra österrikarna i november. Fransmännen fortsatte in i Nederländerna och kom i konflikt med britterna som såg att Nederländerna fick vara ett självständigt land.

Kriget var ett vågspel och olika politiska intressen hade en inbördeskamp om makten i Frankrike. Några ville inte ha krig för att de var rädda för att stärka kungens makt. Andra ville ha krig för att stärka sin egen. Ett sätt att hantera detta var att låta avrätta kungen, eller medborgare Capet som var hans namn. Så skedde och så fick det revolutionära Frankrike ett rojalistiskt uppror på halsen och att Spanien blev fiende till den nya republiken. De interna striderna mellan olika grupper i Nationalkonventet gjorde att ett välfärdsutskott inrättades för att döma kontrarevolutionärer och på hösten blir skräckväldet en verklighet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

 

19 september 1915 – Tyskarna intar Vilnius

Bakgrund

Litauen ligger inklämt mellan Polen och Ryssland. Landet har varit föremål för omfattande krigföring genom historien. Tyska orden, svenskar, polacker och ryssar har alla haft trupper där. 1795 hamnade Litauen i det ryska tsardömet. Dit kom Napoleon med sina trupper på väg till Moskva och senare också på väg från Moskva. Litauen kom att se strider under Första världskriget och även andra.

När kriget bröt ut var Litauen direkt i hetluften. Det första riktiga slaget på östfronten stod vid Gumbinnen och Litauen och Vilnius låg mitt i det ryska uppmarschområdet. Ryssarna kunde driva bort den tyska armén från Ostpreussen. Någon vecka senare kom tyskarna tillbaka och kunde vinna slagen vid Tannenberg och Masuriska sjöarna. Det var viktigt för tyskarna att trycka på för att hjälpa till att få loss det ryska greppet på österrikarna. Striderna tog egentligen inte en vinterpaus utan striderna fortgick med olika intensitet. Priset som tyskarna suktade efter var den polska huvudstaden Warszawa. Efter ett par misslyckade försök samlade centralmakterna kraft och satsade på en sommaroffensiv. Gorlice–Tarnów-offensiven kom igång i maj. Österrikarna anföll i söder och tyskarna i norr längs Östersjönskust och med Ostpreussen i sikte. Situationen för ryssarna i centern blev ohållbar och de blev tvungna att retirera för att undvika en inringning. Warszawa föll i tyska händer i början av augusti. 40 mil nordöst om den polska huvudstaden ligger Vilnius och dit kom de tyska trupperna den 19 september 1915.

Konsekvenser

Litauerna hade haft samma nationalistiska strömningar som övriga Europa. De kom i konflikt med den tsarryska överhögheten. Tyskarna hälsades kanske inte som befriare men de hade ett bättre förhållande. Balttyskar är ett begrepp och det fanns en storgrupp tyska ättlingar i området. Detta underlättade den tyska ockupationen. Tyskarna var annars noga med att just ockupera landet. Att utmana Ryssland genom att utropa en självständig republik skulle kunna ge politiska och diplomatiska konsekvenser. I övrigt så understöddes litauisk verksamhet.

Tyska trupper stötte vidare norrut genom Baltikum. Det försökte att erövra Lettlands huvudstad Riga men mötte hårt motstånd från lettiska förband inom den ryska armén. Stridslinjen kom att stabiliseras längs floden Dvina. Båda sidor försökte sig på att anfalla under de kommande åren men utan egentlig framgång. På hösten 1917 var ryssarna ordentligt i gungning på östfronten. Letterna som stött den ryska sidan i kriget kände sig svikna av dessa då de inte villa anfalla för att driva ut tyskarna i landet. Istället kunde tyskarna driva ryssarna norr ut och i september kunde de ta Lettland. Sakta fortsatte framryckning men avstannade när vapenstilleståndet i öster började efter den ryska revolutionen. När ryssarna försökte förhala förhandlingarna gick tyskarna till förnyat anfall och kunde i februari inte även Estland. Efter vapenstilleståndet i november 1918 tappade tyskarna inflytande i Lettland och letterna kunde bli självständiga efter freden i Versailles. Situationen i Baltikum var inte enkel. De lettiska förbanden inom Röda armén råkade i strid med ”vita” trupper i något som kanske skulle ses som ett inbördeskrig likt det som utspelade sig i Finland ungefär samtidigt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

 

13 september 1680 – Per Brahe den yngre dör

Brahehus. Idag en ruin med en stor utsikt över det som en gång var ätten Brahes land.

Bakgrunden

Framgångarna under första halvan på 1600-talet hade gjort Sverige till en stomakt i Norden. Danskarnas ledande ställning hade ersatts med svenskarna. Sveriges framgångar under Trettioåriga kriget och fortsättningen under 1650-talet med Karl X Gustav hade gjort att staten, kronan, delade ut kronojord i belöning till adelsmän, nya och gamla för deras insatser i krigen. På sikt kom detta att urholka statens ekonomi. Frälsejorden, adelns jord, var skattebefriad och därmed ökade också trycket på kronobönderna och på de fria bönderna att leverera in de skatter som krävdes.

Per Brahe den yngre, var född 1602 och var med under stormaktens framväxt. Han var medhjälpare till Axel Oxenstierna och det var Brahe som organiserade försvaret av Skåne och Halland under det Karl X Gustavs krig mot Danmark 1657. Brahe gjorde stora insatser i den östra landshalvan, Finland. Brahe förknippas mycket med Visingsö och det var där han hade sitt grevskap. Per Brahe den yngre var en del av den svenska stormakten och satt i Karl XI förmyndarregering.

Det skånska kriget hade tydligt visat att Sverige inte längre hade så stort övertag på sina fiender. Det var svårt att få knektar utskrivna. Flottan och armén var inte i ett modernt skick. Detta var uppenbart för de styrande i Sverige och något måste göras. Den svenska staten hade i olika perioder dragit in gods till staten en så kallad reduktion. Redan under Karl XI förmyndarregering hade ett sådant arbete påbörjats, men adeln bromsade arbetet. Kungen kallade till riksdag hösten 1680 för att bl.a. genomdriva en reduktion. Under tiden avlider Per Brahe den yngre den 13 september 1680.

Konsekvenserna

Brahe fick inte uppleva hur hans grevskap Visingborg drogs in till kronan. Alla grevskapen drogs in, inte bara Brahes. Reduktionerna fortsatte 1682 och 1686 och ansenliga summor kom in till staten. Reduktionerna hade skett mest på högadelns bekostnad, som exemplet Per Brahe, och det slutade med att kungen införde det karolinska enväldet, när protesterna blev för stora. Riksrådet, med högadeln, fick mindre inflytande.

Den nya ekonomin gav grunden för den fortsatta utvecklingen. Karlskrona anlades i Blekinge för att kunna husera den svenska flottan. Den hade tidigare varit instängd i Stockholm under vintern. Satsningen gjorde att Sverige fick en flotta för fienden i öster och en för fienden i söder.

Det hade också varit svårt att rekrytera knektar i tillräcklig omfattning. Kungen sneglade på hur Danmark löst frågan. De hade en liten annan variant på det som kom att bli landskapsregementen och indelningsverket. Det blev ett fungerande system för alla inblandade. Det fanns tillgång till soldater i soldattorp, och båtsmän i båtsmanstorpen, en i varje rote. Bönderna betalade för knektarna och eftersom det var flera som delade på kostnaden så var det inte så betungande. Samtidigt så försörjde sig knekten som torpare när han inte hade tjänst. Bönderna vann ganska mycket. Det behövde inte vara rädd att prästen skulle skriva ut deras drängar till krigstjänst. Nu visst alla vad som gällde. Stormakten hade återigen en stark armé som övade flitigt. Samtidigt var det en tung börda för ett litet land som Sverige att hålla en så stor armé som stormaktspositionen krävde.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

10 september 1939 – Kanada förklarar krig mot Nazityskland

Bakgrunden

Konflikten mellan fransk ättlingar och brittisk ättlingar hade pågått i generationer. Konfliktnivå varierade och det visades en stor förståelse för den franska minoriteten när den brittiska kronan tog över området. I samband med självständigheten var situationen mer ansträng. Majoriteten ville att alla skulle bli engelsktalande talande. Den kanadensiska självständigheten på 1880-talet skapade en polarisering i det nya landet. De fransktalande såg möjligheten till ny kanadensisk identitet medan de brittisktalande mer såg sig som en del av det brittiska imperiet. Boerkriget ökade klyftorna medan Första världskriget såg de brittisk talande befolkningen närma sig den franska synen om egen kanadensisk identitet. Minnen från skyttegravarna på västfronten och de enorma förlusterna i människoliv hade gett en annan syn på det brittiska imperiet.

Kanada fick 1931 full självständighet i Westminsterstatuten. Mellankrigstiden präglas av den fredspolitik som premiärminister King förde. Han, liksom sin motsvarighet i London ville inte ha krig igen och som en del av detta ströks det i de militära budgetera. London började rusta upp runt 1936, men det skulle dröja några år innan även Ottawa satsade mer på försvaret.

Det går inte att säga att det tyska överfallet på Polen kom som en blixt från klar himmel. Sommaren 1939 surrade Europa av krigsrykten. Hitler var övertygad om att anfallet på Polen inte skulle engagera Storbritannien. De vek ner sig i München, men inte denna gång. Regeringen i London krävde att de tyska trupperna skulle dra sig tillbaka och när så inte skedde så förklarade britterna krig. I Ottawa kallades parlamentet in till en extra session och efter två dagars debatt fick King klartecken. Det tog ytterligare ett dygn innan Kanada förklarade Nazityskland krig den 10 september 1939.

Konsekvenserna

Kanada skickade trupper till Frankrike 1940 bara få dem evakuerade från Dunkirk. Frivilliga strömmade till. Regeringen ville undvika samma kris som 1917, när de tvingades införa värnplikt. Det hade skadat förhållanden mellan de brittisktalande och de fransktalande. Kanada byggde ut sitt flygvapen och utbildade brittiska jaktpiloter. Krigsmateriel strömmade från Kanada i konvojer över Atlanten till Storbritannien och den kanadensiska marinen byggdes ut för att klara kriget mot u-båtarna.

Kanadensiska trupper kom att koncentreras till Västeuropa, även om de fanns trupper som kapitulerade när Hong Kong föll 1942. Raiden mot Dieppe för att testa Hitlers Atlantvall utfördes av kanadensiska trupper och det var en dyr affär i människoliv. Trupper anföll den Gotiska linjen i Italien och en division landsteg i Normandie på dagen D. Kanadensarna tog mycket stryk i de fortsatta striderna, inte minst runt Caen, där Montgomery med otäck frekvens malde ner de allierade trupperna. För Kanada innebar förlusterna att de inte längre kunde få frivilliga och 1944 infördes värnplikt, mot tidigare utfästelser, och det skapade återigen en politisk oro mellan språkgrupperna.

Kanada drogs in i Kalla kriget. Landet blev en av de ursprungliga medlemmarna i NATO som bildades för att skydda mot ett eventuellt angrepp från Sovjetunionen. Tanken var att återuppta konvojtrafiken till Europa. Kanada ställde upp med trupper på FN:s sida i Koreakriget. Landet valde en annan väg än grannen i söder. Även om Kanada var stort till ytan så hade de en liten befolkning. Landet ställde ofta upp med fredsbevarande trupp i FN:s tjänst för att bygga fred. Landet kunde allt mer distansera sig och bli mer självständigt gentemot det brittiska imperiet som i praktiken försvann efter Andra världskriget, inte minst kritiken mot invasionen av Suezkanalen 1956.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

9 september 1976 – Mao Zedong avlider

Bakgrunden

Han föddes Mao Zedong i Henanprovinsen 1893. Hans far satsade det lilla han hade på att ge sonen en lärarutbildning. Mao tog sig vidare och anslöt sig till kommunistpartiet. Den unge kinesen var med i striderna mot nationalisterna där de båda motståndarna försökte roffa åt sig arvet efter kejsardömet som kollapsat. Mao gjorde karriär men åkte på ett bakslag och blev degraderad. Han var med under den långa marschen när kommunisterna drog sig undan nationalisternas attacker mot ett nytt basområde. Där kunde de stanna till och bygga upp sin makt.

När Japan invaderat Kina gjorde nationalister och kommunister, gemensam sak mot inkräktarna. Mao kunde bli partiets ordförande 1943. Sex år senare kunde han efter segern i inbördeskriget utropa folkrepubliken Kina. Mao regerade över världens folkrikaste land och ett av världens fattigaste. Han initierar det stora språnget för att industriellt gå ikapp Storbritannien. Det misslyckas och istället drabbas Kina av svält. Det är ungefär nu som brytningen mellan de kommunistiska länderna Kina och Sovjetunionen sker när kineserna inte anser det självklart att Sovjet ska ha den ledande rollen inom kommunismen. För att samla kineserna inleder han kulturrevolutionen i mitten på 1960-talet. Mao tappar något i styrka och andra människor runt honom för mer makt. Det som lider mest är ekonomin. Kanske är det mot bakgrund av detta som Mao och Kina kräver att få Kinas plats i FN, istället för Taiwan, och lyckas. Den amerikanske presidenten Nixon reser till Kina och de båda staterna närmar sig varandra. Kinas ledare Mao Zedong avlider den 9 september 1976.

 

Konsekvenserna

Det gräts oceaner av tårar när nyheten om den odödlige ledarens död spreds över världens mest folkrika land. Bokslutet över den kinesiska ledaren de senaste 27 åren var enkelt, det var en sorg och en saknad över en man som varit deras ledare. Mao personifierade Kinas utveckling från andra världskriget. Det var ordföranden som ledde enandet av det väldiga landet efter femtio år av krig. Medelåldern ökade från 35 till 63 år under bondesonens ledning. De väldiga klyftorna i det kinesiska samhället minskade och kineserna fick det bättre. Mao hade skaffat Kina en plats i världspolitiken från ett land dominerat av de europeiska kolonialmakterna. Det var han som såg till att Kina tog över efter Taiwan i FN:s säkerhetsråd, som en av de permanenta medlemmarna. Det var han som lett kampen mot nationalisterna och mot Japanerna. Maos framgång var Kinas framgång. Än idag fungera Mao som symbolen för det kommunistiska Kina och den kinesiske fadern.

Det finns en annan sida av arvet. Någon påstod att om Mao hade dött i slutet på 1950-talet hade han varit hjälte för alltid. Det var ordföranden som startade det stora språnget och kulturrevolutionen. Det var ordföranden som var ytterst för mellan 40 och 75 miljoner kineser död i svält umbärande och avrättningar under den tiden vid makten. Därmed har han, efter kommunismens fall 1991, räknats in som en av de största massmördarna i världen, tillsammans med Hitler och Stalin.

Bilden av Mao beror mycket på hur vi som historisk intresserade väljer att se på den. Båda är förmodligen sanna och båda är förmodligen lika mycket propaganda. En kommentar som etsat sig fast är att Mao enade Kina och byggde basen men Deng Xiaoping gav dem välståndet. Mao är och förblir en central bit av Kinas moderna historia, oavsett hur vi väljer att se på honom.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

8 september 1792 – Britterna försöker få diplomatiska relationer till Kina

Bakgrunden

Portugiserna och spanjorer var först att börja handla med mittens rike. Holländarna kom strax efter och sedan kom britterna. Handeln var väl utvecklad i det som kallades Kantonsystemet. Det gick ut på att västerlänningarna kom till Kanton, bodde i ett eget område under handelssäsongen. Den kinesiska regeringen hade utsett några få kinesiska affärsmän som fick lov att handla med européerna. När säsongen var över lämnade handelsmännen Kanton och for, oftast, till Macao. Systemet blev allt mer formaliserat och omgärdat av regleringar i takt med att handeln ökade under senare delen av 1700-talet. I täten för den ökande handeln stod Storbritannien som var på väg att segla om Nederländerna i kampen om den ledande handelsnationen i världen. I och med ökning av handeln ökade också konflikterna mellan de officiella kinesiska köpmännen och de utländska. Britterna satt i knäna på portugiserna som var de enda som hade en permanent bas på det kinesiska fastlandet. Britterna ville få tillgång till mer handel och för det behövdes tillgång till kejsaren via en permanent ambassad, ett eget handelsområde och möjligheten att sluta avtal direkt med kineserna.

I London började affärsmän och diplomater att fundera över att försöka förändra handeln på Kina genom att skapa diplomatiska kontakter med Qingdynastin i Peking. Ett första försök 1788 avbröts eftersom ledaren för uppdraget avled strax före ankomsten till Kina. Ett nytt försök gjordes. Ett förslag skickades till utrikesministern och uppdraget gällde både kejsaren i Peking och i Edo. Utrikesministern skrev under uppdragsorden den 8 september 1792.

Konsekvenserna

George Macartney var ledare för det brittiska uppdraget. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Det skulle kunna sammanfatta resan. Historiker beskriver gärna resan som ett misslyckande på många plan. Britterna fick inte sina krav uppfyllda på någon punkt. Från en sentida kinesisk horisont så missade kineserna en möjlighet att skapa goda relationer till européerna. Detta misslyckande skapade problem för Qingdynastin i årtionden framåt om inte ett århundrade. Misslyckande kom att prägla de brittisk-kinesiska relationerna och britterna kunde först 1842, efter ett krig mot kineserna få Hong Kong som sin bas för handeln på Kina.

Britterna misslyckades också på många sätt. Framför allt lyckades de inte lära och förstå kineserna. Det medförde att de gjorde felaktiga antagande om asiaterna som förhindrade goda relationer i framtiden. Var det då ett kinesiskt fel eller ett brittiskt? Förmodligen ingens och bådas. De båda stormakterna hade helt enkel olika världssyn och kunde inte hitta gemensamma punkter som de kunde arbeta utifrån. Synen förändrades inte och i det första opiumkriget i mitten på 1800-talet så är det fortfarande två stormakter som drabbar samman och ingen av dem förmår att ta till sig den andres kultur i tillräcklig omfattning för att kunna lösa konflikten genom förhandling och samverkan.

Macartney hade också ett uppdrag att försöka få handel på Japan. Det blev svårt eftersom Japan delvis var stängt för utlänningar och det var svårt att hitta tolkar som kunde hjälpa till och kommunicera. Inte heller detta uppdrag blev en framgång.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

7 september 1631 – Slaget vid Breitenfeld

Bakgrunden

Sverige var sedan början på 1600-talet inblandat i ett långvarigt krig med Polen. Det sägs att släktkrigen är värst och det stämde bra. De två kusinerna, Sveriges kung, Gustav II Adolf, son till Karl IX och barnbarn till Gustav Vasa som krigade mot Polens kung, Sigismund Vasa, son till Johan III och sonson till Gustav Vasa. Svenskarnas mål var ett Östersjövälde och det uppmärksammades av den franske kungens förste minister kardinal Richelieu. Han såg en möjlighet att få in svenskarna i det tyska kriget, på den protestantiska sidan, för att minska den katolske kejsaren i Wiens makt. Richelieus mål var att Frankrike skulle vinna inflytande på kejsarens bekostnad.

Svenskarna fann det oroväckande att kejsaren etablerade sig med en flotta vid Östersjön. Naturligtvis fanns den officiella orsaken till kriget, religionsfriheten med, när svenskarna sommaren 1630 landsteg i norra Tyskland. Samtidigt passade Frankrike på att sluta fred med kejsaren som fick trupper över till kriget med svenskarna. Gustav II Adolf var djupt inblandad i den tyska politiken. Hans svåger var kurfursten av Brandenburg. Genom fördraget i Bärwalde 1631 fick svenskarna betalt av fransmännen för att hålla en armé i Tyskland.

Det svenska sågs med misstro av tyskarna. Gustav II Adolf och hans krigare började bygga upp sin bas i området och vinna tyskarna för sin sak och de blev accepterade. Under trycket av Tilly, kejsarens befälhavare, tvingades Sachsen till svenskarna och de båda arméerna stod en kraftmätning med katolikerna i Breitenfeld den 7 september 1631.

Konsekvenserna

Slaget vid Breitenfeld kom att bli en av Sveriges mest lysande segrar. Den ganska luggslitna armé som kungen övertagit vid sitt trontillträde 14 år tidigare hade han reformerat och tränat upp. Som ung var han med sin far Karl IX och tog emot utländska sändebud och lärde sig mycket av dem av det som skedde på kontinenten. Han tränade den svenska armén och gjorde den mobil på slagfältet, en nyhet som förde honom in i krigshistorien som en av de stora fältherrarna genom tiderna.

Kungen var ivrig att utnyttja sitt övertag och började jaga sin motståndare söderut genom Tyskland. Med lite tur erövrade de en viktigt flodövergången över Lech. Svenskarna kunde inte utnyttja sina framgångar ordentligt. I öster, i Böhmen, befann sig fientliga styrkor och dessa kom att besegra bundsförvanten Sachsen. Vilket gjorde att de svenska försörjningslinjerna blev mycket sårbara. Istället för att vinna och avgöra kriget i söder fick nordborna traska norröver igen. I en katt och råtta lek med den försiktige Tilly blev det en drabbning i Lützen på hösten 1632. Svenskarna vann slaget men förlorade kungen.

Med kungen förlorade också svenskarna en djupare drivkraft i kriget på kontinenten. En fråga som vi aldrig kan få svaret på är om Gustav II Adolf hade större, personliga, ambitioner med sitt tyska fälttåg. Han var tysk på mödernet, Kristina av Holstein-Gottorp, gift med systern till kurfursten av Brandenburg. Han var på sitt sätt tysk och kanske kunde han göra anspråk på den tysk-romerska kejsarkronan. Svart får vi aldrig. Vi får nöja oss med att konstatera att svenskarna var framgångsrika de första åren i kriget på kontinenten men att det inte räckte för att avgöra till sin fördel.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.