27 augusti 479 f.kr. – Slaget vi Plataiai

Bakgrunden

När vi ger oss tillbaka i historien 2500 år är det svårt att veta vad som har hänt egentligen. Vi är utelämnade till källor som vi inte kan säga hur trovärdiga de är. Perserriket hör vi talas om när de stöter på grekerna i den antika världen och hur de går en envig om makten i östra Medelhavet och framför allt i den grekiska övärlden. Kampen mellan Aten och Sparta är också påtaglig vi den här tiden. Nu dyker inte vältränade och starka arméer upp bara så där, nästan 200 mil hemifrån, marscherande till fots. Det är nästan vad perserna gör runt 520 f.kr. Vi vet väldigt lite om dem eftersom de finns så skriftliga källor. Den kunskap vi har om perserna och deras krig i väster är fiendesidans, grekernas version.

Perserna hade under en serie av stora kungar lagt under sig allt större områden av Mellanöstern från Indien i öster till dagens Turkiet i väster och Egypten ned mot Sudan i söder. Perserna hade gjort intrång i den hellenska världen när de tog grekiska öar och kolonier på mindre Asiens kust. Perserna kastade lystna blickar väster ut mot Grekland. Samtidigt sökte sig grekiska lärda till persernas huvudstad för att studera och lära sig mer om den högkultur som rådde där.

Ett grekiskt uppror i mindre Asien mot perserna följdes av en invasion mot det grekiska fastlandet. Slaget vid Maraton 490 f.kr. gjorde slut på det försöket. Ett nytt försök inleddes 481 f.kr. och ska vi tro texterna var det över en miljon man som var med på expeditionen. Det avgörande slaget stod vid Plataiai den 27 augusti 479 f.kr.

 

Konsekvenserna

Ungefär samtidigt förlorade perserna sjöslaget vid Mykale och förlusterna gjorde att de drog sig tillbaka från Grekland, för att aldrig återkomma, fysiskt. Grekerna med Aten i spetsen gick till motanfall och kunde återta de grekiska kolonierna på mindre Asiens kust. Ett uppror mot perserna i Egypten gjorde att Aten skicka sina trupper dit för att slåss mot fienden. Till slut kom det till en fred mellan greker och perser i Kalliasfreden 449 f.kr. Kriget var inte slut för Aten och grekerna. Perserna försökte att lägga sig i den grekiska politiken för att vinna inflytande, precis som grekerna försökte lägga sig i den persiska politiken. Aten hade bildat det attiska sjöförbundet med kolonierna i mindre Asien och deras huvudmotståndare Sparta, hade bildat det peloponnesiska förbundet. De båda fienderna kämpade fram och tillbaka med växlande framgång i 25 år innan Sparta, med persisk hjälp, kunde besegra sina fiender och erövra Aten. Sparta kom att bli den dominerande makten under den klassiska grekiska antiken tills en kung i norr, Filip II av Makedonien tagit makten och rensat upp landet från det inre kaoset rådde. När det var klart började han erövra de grekiska staterna och Makedonien fick mer makt och inflytande i den hellenska världen. Filips son, Alexander fick den grekiska filosofen Aristoteles till lärare.

Kung Filip mörades och Alexander blev kung, endast 20 år gammal. Kanske var det berättelserna om högkulturen i Persien som lockade, eftersom Alexander tog den vältränade makedonska armén och anföll österut. Den persiske storkungen Darios fick se sig besegrad av den unge makedonske kungen som satte sig på hans tron. Den grekiska och persiska kulturen smälte samman när Alexander uppmuntrade äktenskap mellan grupperna och själv anammade persiska seder. Grekerna hade lyckats med det som perserna inte lyckades med 150 år tidigare, att erövra sin motståndare.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 augusti 1679 – Freden i Fountainblue

Bakgrunden

Krigen mot danskarna under 1650-talet gjorde att Sverige övertog positionen som det ledande landet i Norden. Höjdpunkten var när Karl X Gustav marscherade över de tillfrusna Bälten och överraskande hotade Köpenhamn. Freden i Roskilde 1658 och Köpenhamn 1660 gjorde att den svenska stjärnan stod i zenit. Den fortsatta militära utvecklingen gjorde att Sverige kom efter gentemot sina fiender, utan att egentligen förstå detta. Sverige lovade att hjälpa sin allierade Frankrike om Brandenburg skulle ställa sig på den holländska sidan i det kommande fransk-nederländska kriget. Kriget inleddes 1672 och Sverige kom två år senare att gå med i fientligheterna. Krigsutvecklingen kom att allvarligt ifråga sätta det svenska stormaktsväldet. Inledande förluster i Tyskland och en dansk invasion och återtagande av Skåne tärde på de svenska resurserna och på den svenska självkänslan. Borta var stormaktstidens framgångar, med krig i Baltikum, Tyskland och Polen.

Det skånska kriget som det kommit att kallas i svensk historieskrivning blev kanske oavgjort. Danskarna tog för sig i början och slaget i Lund på vintern 1676 gav Sverige en fördel som de aldrig släppte, men de lyckades heller inte vinna. I Nederländerna gick Frankrike segrande fram och fredsförhandlingar inleddes i Nijmegen 1677. Dit kom även svenska och danska förhandlare men dessa samtal gick trögt. De fransk-nederländska samtalen gick bättre och de kunde året efter komma fram till att fredsavtal. Det avtal som till slut förhandlades fram innebar att Sverige fick tillbaka alla de områden de förlorat i kriget och att frederna från 1658 och 1660 bekräftades. Avtalet undertecknades i Fountainblue den 23 augusti 1679.

Konsekvenserna

Freden bekräftades senare på hösten i Lund. Förhållandet mellan Sverige och Danmark hade gått tillbaka till det som gällde efter freden i Köpenhamn 1660. I Danmark skyllde man förlusterna på dåligt ledarskap i slagen vid Lund och Helsingborg samt att Sverige varit lierat med stormakten Frankrike. Svenskarna var trots att de behöll sin position stukade av att kriget gått så relativt illa som det gjort. I Stockholm blev man medveten om tillståndet inom den svenska krigsmakten. Sverige som stormakt i Östersjön hade fiender och skaffade sig fiender. I Ryssland var Peter den store utan tillgång till havet och all handel fick gå genom svenskarna i Baltikum. Detta ville han ändra på. I Polen satt kung August och ville ha tillbaka det livländska området i Baltikum som svenskarna erövrat. I Köpenhamn satt den danske kungen Frederik och irriterade sig på det stöd som fursten Fredrik av Holstein-Gottorp fick av svenskarna. Frederik var svåger med Karl XII och det var en nagel i ögat på danskarna.

 

Det var den polske kungen August som såg till att det tre länderna, som var emot Sverige, träffades 1699. De kunde förhandla fram ett anfallsförbund mot sin gemensamma fiende. I Ryssland hade Peter den store kommit till makten. Han hade rest i Västeuropa och konstaterat att Ryssland låg lång efter Europa. Peter hade börjat modernisera det väldiga Ryssland, bl.a. genom att starta militärakademier som skulle utbilda landets militärer. Det gav honom många inhemska fiender. Han var beredd att använda sin nya armé mot svenskarna i det anfalls förbund som han gått med i. Det var den polska kungen som började kriget när han i februari 1700 anföll Livland.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

19 augusti 1918 – Ericsson byter namn

Bakgrunden

Som elvaåring och faderslös fick han börja arbeta för att försörja sig, bondpojken från Värmland, Lars Magnus Ericsson. Tio år senare hamnade han i Stockholm och fick anställning på en firma som tillverkade telegrafutrustning. Hans skicklighet noterades och han fick ett stipendium för att vidareutbilda sig i Europa. Han kom att tillbringa tre år i Tyskland och Schweiz och när han återvände hyrde han, tillsammans med en kompanjon, en liten etta på 13 m2 som blev den förta verkstaden för den nya mekaniska verkstaden. Eftersom Bell inte tagit ut ett patent på telefonen i Norden började Ericsson att tillverka telefoner. Han kom i kontakt med Cedergren på Stockholms Allmänna Telefon AB (SAT), som öppnat telefonnät i Stockholm. Cedergren hade ganska snabbt konkurerat ut Bells nät som var väldig dyrt och SAT satsade på att varje hushåll skulle ha en telefon. Ericssons hårdvara passade precis. De kom att inleda ett långvarigt samarbete.

Ericsson visade snabbt att han kunde få till sina telefoner och redan under 1800-talet var exporten igång. Företaget öppnade kontor på de stora marknaderna i Ryssland, Europa och USA. Det var inte bara telefoner som behövdes, det behövdes också telefonväxlar för att kunna förmedla samtalen. Ericsson kom också att bli stora, världsledande på telefonväxlar en liten bit in på 1900-talet. Det är nu som Ericsson själv, väljer att stiga åt sidan. Han ombildar företaget till ett aktiebolag och säljer senare sin aktiepost. Verkstaden som började med två man i en liten etta hade då 500 anställda och ett par kvarter på Tulegatan i Stockholm där de tillverkade sina produkter. Samarbetet med SAT fortsatte och tillslut fusionerades företagen, nästan 20 år efter att Ericsson själv sålt sina aktier, till Allmänna Telefonaktiebolaget L.M. Ericsson, den 19 augusti 1918.

Konsekvenserna

Utvecklingen inom Ericsson fortsatte ofta i samarbete med andra aktörer. De automatiska växlarna introducerades i början på 1920-talet och kom att lägga grunden till Ericssons framgångar på området. Senare blev Ericsson en del av det framgångsrika svenska konceptet där statliga verk och myndigheter, i det här fallet Televerket, var med och beställde teknik i framkant, och betalade för detta. Då kunde Ericsson utveckla tekniken och sälja den på export och plocka hem vinsterna till folkhemmet.

Ekonomiskt innebar 1920-1930-talen att Ivar Kreuger kom in i ägarbilden. Mycket har sagts om honom och hans konkurs men sett över en helhet så var det en framgångsrik affärsman som gjorde mycket nytta på marknaden, utom de sista åren när han tog till brottsliga metoder för att få försöka få ihop ett vacklande imperium. Han sålde sin post i Ericsson till konkurrenten ITT i USA. Resterande delen av Ericsson fick bankerna ta över och främst Wallenbergs bank, Stockholms Enskilda bank. Ericsson gör också företags uppköp för att ta till sig en större del av den telefontekniska utvecklingen, bl.a. kabeltillverkning.

Det är under 1930-talet som företaget växte ur kvareterna på Tulegatan. Ericsson kom att flytta till ett område söder om söder i Stockholm som kallades för Midsommarkransen. Ericsson tillverkning av telefoner har blivit intimt förknippad med fabriken där, innan man lämnade den i början på 2000-talet. Ericsson ingenjörer var med och utvecklade de datoriserade AXE växlarna som var ett stort steg framåt. De blev också grunden till växlar för mobiltelefonin som idag håller på att slå ut det fasta telefonnätet. Inte minst i utvecklingsländer där infrastrukturen för de fasta näten är dåligt utbyggda.

16 augusti 1896 – Guldrushen i Klondike inleds

Bakgrunden

San Fransisco 49:ers är namnet på ett amerikanskt fotbollslag i NFL. Tillägget 49:ers syftar på den guldrush som drabbade Kalifornien 1849 när äventyrare från hela den amerikanska kontinenten och andra delar av världen, för den delen också, strömmade in för att snabbt bli rika. Troligtvis även från Ryssland. Ryssarna hade inlett en expansion österut över tajgan från Moskva till Stilla havet och hade, likt de första amerikanarna tagit sig över Beringssund och annekterat Alaska. Det blev ingen lönsam affär och USA kunde köpa hela området 1867. Det kom att skapa en kontrovers med Kanada om var gränsen mellan USA och Kanada gick, något som avgjordes i skiljedom med USA som segrare, om det nu finns vinnare och förlorare i sådana tvister.

Det fanns en vetskap om att det fanns guld längs Klondikefloden på gränsen mellan Alaska och Kanada. Indianerna i området kände till det men det var inget värdefullt för dem. Samma med Hudson Bay kompaniet som struntade i detta eftersom det var pälsar som var deras guld. Under 1880-talet började de första seriösa prospekterarna att ge sig in i den kalla vildmarken. Via Yukon floden i Alaska tog de sig in i den kanadensiska provinsen Yukon territoriet och nådde Klondikefloden där den gick ihop med Yukon vid staden Dawson. Det tog ett några år innan de kunde hitta ett fynd som var värt att rapportera om. Ryktet om det som hittat spreds söder ut, till Seattle och San Fransisco, med det tog nästan ett år. Guldet hittades den 16 augusti 1896.

 

Konsekvenserna

I samband med köpet av ryska Alaska hade amerikanska armén skickat ut expeditioner för att kartlägga området. Den kanadensiska regeringen blev oroad av dessa rapporter och skickade ut egna expeditioner för att kartlägga den mycket oklara gränsen mot Alaska. De rapporterade hem om att det verkar finnas guld i området och att det förmodligen skulle bli en guldrush. Det fanns anledning att se till att det fanns en polisstyrka i området. Av flera skäl, inte mist för att säkerställa kanadensisk överhöghet och för att hålla ordning. För guldrusch blev det.

Det kom att dröja till sensommaren 1897 innan ryktet om guld i Klondike nådde städerna på den amerikanska västkusten. Lycksökarna från de amerikanska delstaterna strömmade till och var inte framme förrän sommaren 1898. Det var en besvärlig resa. Den vanligaste rutten var med båt till Skagway och sedan en lång vandring över bergen, med alla förråd. De kanadensiska myndigheterna ställde som krav att guldletarna skulle ha med sig förråd för minst tolv månader. Det var många hundra kilo med packning och i vissa falla upp till ett ton som skulle bäras över bergen. Vända efter vända tills allt var framme i Dawson vid Klondikefloden. På kort tid hade befolkningen ökat från några hundra till över 30 000. Det beräknas att 100 000 människor försökte ta sig till Klondike men alla kom inte fram. Guldruschen varade inte länge. Några år. Utdelningen var kanske inte så stor som alla hoppats och när rykten kom att det hittats guld i Nome i Alaska så drog de flesta guldletare vidare.

Yukonterritoriet föll tillbaka till sin egen värld. Några få gruvor fanns kvar i området och det beräknas att det fanns drygt 4 000 människor i hela territoriet. Under andra världskriget började det byggas vägar och flygfält och på 1960-talet öppnades några gruvor. Kontakten med nybyggarna var förödande för ursprungsbefolkningen. Idag beräknas det bo drygt 30 000 i hela territoriet varav 70 % i huvudstaden Whitehorse.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

10 augusti 1755 – Akadierna förvisas

Bakgrunden

Fader Le Loutre var en fransk katolsk missionär som i slutet på 1730-talet kom till Akadien och Nova Scotia i dagens östra Kanada. Området hade tillfallit britterna i freden i Utrecht 1713 och gränserna var inte helt klara. Britterna sökte sig till några mindre områden och de fransktalande akadierna och deras allierade indianer bebodde de största områden. Under kung George krig mellan britter och fransmän kom britterna fram till att akadierna inte var att lita på då deras lojalitet inte låg hos den brittiska kronan. Ledaren för akadierna var missionären Le Loutre.

Kung George krig hade inte löst någonting i den grundläggande konflikten mellan britter och fransmän i världen. De hade 1748 slutit en fred, mer av krigströtthet än av att kriget avgjorts. Striderna i Akadien kännetecknads av härjningståg och den franska sidan hade varit mycket framgångsrik mot britterna. Efter något år av fred samlade den katolske missionären den franska sidan och inledde ett nytt gerillakrig mot britterna. Ett krig som i stort sett följde de mönster som det tidigare kriget hade följt. Förutom krigshandlingarn så medförde kriget ökade spänningar mellan stormakterna. Så här i en historisk backspegel, så satt parterna mer eller mindre och väntade på nästa chans att gå i krig, samtidigt som de byggde upp sina resurser för att kunna använda dessa till nästa krig. Denna gång skulle kriget starta i östra Kanada och 1754 var det igång. Det skulle sprida sig till Europa ett par år senare och kallades för sjuårskriget. Britterna begärde att akadierna skulle svära trohet till britterna och påhejade av Le Loutre vägrade de. Britterna svarade med att deportera de fransktalande. Det inleddes den 10 augusti 1755.

 

Konsekvenserna

Akadierna fortsatte sitt gerillakrig. Britterna gjorde ingen skillnad på de som tog till vapen och de som var lojala eller neutrala i konflikten. De infångade européerna skickades söder ut till de brittiska kolonierna i dagens USA. Flera av dem rymde ganska omgående och tog sin tillflykt till andra fransktalande områden i Amerika. I en andra våg av deportationer, skickades de tillbaka till Europa, främst Storbritannien men även Frankrike. Därifrån valde en hel del att migrera tillbaka över Atlanten till de fransktalande områdena i dagens Louisiana i södra USA. Krigets arkitekt, den katolske fader Le Loutre fångades in och skickades först till Storbritannien där han satt fängslad i många år innan han skickades till Frankrike. Väl där engagerade han sig för akadiernas sak och hjälpte dem. Av de 14 000 akadierna, deporterades ca 12 000.

Britterna lyckads med sin krigsstrategi och intog Louisbourg en andra gång. De franska stödjepunkterna kunde inte längre leverera förnödenheter till sina allierade indianer. Ekonomin var lagd i ruiner, av krig och tvångs förflyttningar. Nästa tio år efter deportationerna tilläts de akadier som ville, flytta tillbaka till området, efter att de svurit trohet till den brittiska kronan. För britterna var intagandet av Akadien en seger. Området hade under många år använts som basområdet för attacker mot New England området och civilbefolkningen hade varit måltavla för dessa attacker. Om detta motiverades, av fader Le Loutre att det var avfällingar från den rätta katolska läran är svårt att belägga, men det är i en sentida bedömning svårt att förstå att en präst kan ligga bakom så mycket död och förstörelse. Det är i detta sammanhang som vi ska se britternas ganska brutala sätt i området mot de fransktalande civila. Inte heller det särskilt snyggt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

9 augusti 48 f.kr. – Caesar vinner slaget vid Farsalos

Bakgrunden

Caesar kom till en makt position som konsul i den romerska republiken, när det första triumviratet bildades 59 f.kr. Svärsonen Pompejus hade arméerna, Caesar de politiska kontakterna och Crassus hade pengarna. När Caesars första tid som konsul var över försökte hans motståndare i senaten att skicka iväg honom som skogvaktare men han lyckades i stället bli provinsguvernör i Illyricum i dagens Bosnien/Hercegovina och senare även i södra Frankrike. Han hade större ambitioner än så. 52 f.Kr. hade Caesar och hans arméer lagt under sig hela Gallien efter slut segern vid Alesia. Caesars makt ökade drastiskt och han kom att utgöra ett hot mot den romerska republiken.

Senaten hade som önskemål, att triumviratets slut, utse Pompejus som ensam konsul. Caesar som ville ha posten blev uppmanad av senaten att lämna befälet över sina arméer och återvända till Rom. Senaten följde upp kraven med olika hot och den mycket populäre Caesar vägrade att böja sig för kraven i december 50 f.kr. Han trodde att han skulle bli marginaliserad och åtalad om han gav upp det legala skydd som en konsul hade. Han vägrade och Pompejus kallade det ordervägran och förräderi.

10 januari 49 f.kr började inbördeskriget när Caesar tog sina arméer över floden Rubicon, in i själva Italien. Om historien är sann lär han ha sagt, att tärningen är kastad. Caesars marsch mot Rom gjorde att Pompejus och senaten flydde. Pompejus lämnade Italien för att samla sina arméer i Grekland. Caesar utropades till diktator och blev sedan vald till konsul och så satte han efter Pompejus. I slaget vid Dyrrhacion förlorade Caesar många av sina veteraner och retirerade söder ut. Pompejus som hade en större armé följde efter och attackerade, slaget vid Farsalos stod den 9 augusti 48 f.Kr.

Konsekvenserna

Trots sin underlägsenhet och sina förluster kunde Caesar vinna en storslagen seger, en av hans största påstår vissa historiker. Han tvingade Pompejus på flykt till Egypten där farao Ptolemaios XIII lät halshugga honom och skickade huvudet till Caesar. Caesar gladdes inte att återse sin svärson på det viset. Han benådade nu de senatorer som varit emot honom.

Caesar hade vunnit striden men inbördeskriget var inte slut. I Egypten tog han Cleopatras sida inbördeskriget mot brodern Ptolemaios och sedan jagade han sina fiender var än de dök upp, i Turkiet, i Spanien, i Afrika eller i Italien. Caesar blev mäktig och några av hans närmaste mördade Gaius Julius Caesar den 15 mars 44 f.kr. Det kastade ut Romarriket i ett nytt triumvirat och nytt inbördeskrig där Caesar adoptivson Octavianus gick segrande ur striden mot Marcus Antonius och Lepidus. Octavianus blev kejsare med namnet Augustus och var den som enligt julevangeliet beslutade att hela världen skulle skattskrivas.

Detta hände någon gång för 2100 år sedan. Den republikanska kalendern anger 9 augusti medan en annan placerar slaget i slutet av juni. Det har påpekats att om slaget stod i augusti så skulle det äventyra skörden vilket talar emot det datumet men republikanska kalendern anger slaget till denna dag.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

8 augusti 2008 – OS i Peking invigs

Bakgrunden

Ordförande Maos död 1976 kom på sikt att medföra en större omvandling av det kinesiska samhället. Ser vi ordföranden, inte som en ledare för kommunistpartiet utan som kejsaren av Kina så tog Deng Xiaoping över den rollen, även om han inte var ordförande för kommunistpartiet. Deng inledde ekonomiska reformer i det väldiga och delvis eftersatta riket. Han hade hårda nypor för att få igenom sin vilja. Under en sådan resa kommer det alltid att uppstå friktion mellan de gamla makthavarna och den nya politiken. Rättegången mot de fyras gäng med Maos änka Jiang Qing, är ett sådant exempel. Omvandlingen medförde en viss oro och det kom till spänningar mellan ledningen och befolkningen. Regimen gick hårt fram och drog på sig kritik från människorättsaktivister i väst. Kulmen nåddes 1989 med massakern på Himmelska fridens torg.

De stora idrottsevenemangen med de Olympiska spelen i spetsen är idag en internationell prestige affär. Kinas allt starkare ekonomi och starkare ställning skulle avspeglas i att landet skulle arrangera de olympiska spelen millennium året 2000. Kanske var det Kinas internationella rykte om brott mot de mänskliga rättigheterna som gjorde att de förlorade den avgörande omgången mot Sydney med två röster 1993. 2004 var spelen förlagda till Europa och Aten men inför 2008 var det återigen möjligt för Kina att söka. Denna gång gjorde kineserna förberedelserna grundligt. I utvecklingsländerna finns mycket röster att hämta och genom att använda bistånd för att bygga arenor. Kina hade också tagit krafttag mot dopingen som landet hade ertappats med och det fanns en utbredd sympati för att Beijing missade spelen 2000. Kina vann omröstningen och de XXIX olympiska sommarspelen kunde invigas den 8 augusti 2008.

 

Konsekvenserna

Det är bara i Atlanta OS 1996 som IOK inte sagt att det är de bästa spelen hittills. Spelen var en framgång. För den som inte noterat det tidigare så visade Kina nya och ekonomiska muskler som är intressanta. Alla år med en jämn och stabil tillväxt har gett landet betydande tillgångar och dessa investerades i infrastruktur och idrottsanläggningar och annat som gör att Kina är på väg mot, om inte redan är en de största och starkaste ekonomierna i världen. Kostnaden för spelen beräknades 2015 till otroliga 6,8 miljarder USD. Till detta kommer kostnader för infrastrukturen och moderniseringen av landet för att kunna genomföra tävlingarna. Ekonomin i världen dog lite efter OS i Beijing. Kanske ganska naturligt när så mycket pengar investerats och använts. Därefter har världsekonomin kommit tillbaka och är på frammarsch igen.

Kina växer sig starkare. Landet satsade på mer än de olympiska spelen, även militären. Kina går samma väg som övriga militärmakter med ett minskat antal soldater. Armén har moderniserats och utvecklats tekniskt med ökat antal av specialförband. Kina har också börjat delta i FN:s fredsbevarande operationer i Afrika. Flottan och flyget har moderniserats snabbt och kärnvapen har samlats i den fjärde vapengruppen som kallas för Robotavdelningen. Det senaste tillskottet är den femte grenen i det kinesiska försvaret, den strategiska supporten. Vad det innebär är svårt att få reda på men det vore inte konstigt om det handlar om bland annat cyberkapacitet och avancerad underrättelseverksamhet.

Kina satsar också på industriell utveckling inte minst på miljövänlig teknik, i motsats till den teknik som byggt upp mittens rike. Kina är en viktig del av framtidens ekonomi.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.