23 juni 1757 – Slaget vid Plassey

Bakgrund

Det franska intresset för Indien kom sent och när Dupleix väl kom till subkontinenten 1741 tog han initiativ och hade ambitioner för att göra Frankrike till en stormakt i Indien. Det kom att inkräkta på och i konflikt med det brittiska ostindiska kompaniets intressen. Dupleixs plan inspirerade kompaniets man, Robert Clive, att kopiera fransmannens ambitioner. Båda sidor engagerade sig i det moras som var den indiska inrikespolitiken. Olika imperier och riken i olika delar av landet konkurrerade med varandra. Indien blev också en spegel av vad som skedde i Europa. 1756–1763 pågick sjuårskriget, en fortsättning på det österrikiska tronföljdskriget. Österrike bytte allierade från England till Frankrike i sin konflikt med Preussen. Konflikten utvecklade sig till en global affär mellan kolonialmakterna England och Frankrike.

Frankrike lierade sig med den mäktige härskaren i Bengalen, nawaben Siraj ud-Daulah. De plundrade bl.a. den brittiska positionen i Calcutta och Robert Clive begav sig med en armé på ca 3500 man norrut mot Bengalens huvudstad Murshidabad. Där väntade nawaben med sina 53 000 man på honom. Clive insåg sin numerära underlägsenhet och gick i hemlig allians med nawabens skattmästare, Mir Jafar. De två arméerna möttes i ett slag vid byn Palashi i Bengalen den 23 juni 1757.

Konsekvenser

Det ostindiska kompaniet kunde vinna en ganska enkel seger när Mir Jafar bytte sida under slaget. Som belöning för sitt svek blev Mir Jafar utnämnd till nawab över Bengalen, men det kostade. Kompaniet pressade honom hårt på eftergifter och fördelar. Mir Jafar ansåg att hans ställning som i praktiken var underordnad britterna inte var på sin plats och han bjöd in holländarna. Två år efter slaget vid Plassey kunde britterna köra ut holländarna ur Bengalen som de gjort med fransmännen tidigare.

När kompaniet nu säkrat de östra och de norra delarna av Indien började de kasta sina blickar på södra delen av subkontinenten. Franska ostindiska kompaniet var ännu inte uträknat, de fanns kvar i de sydligaste delarna och attackerade brittiska handelsstationer. De två kompanierna kom återigen att öppet strida mot varandra i södra Indien. Det kom i sin tur att påverka Maharatas imperiet som några år tidigare förlorat slaget vid Panipat mot Afghanerna.

I en serie konflikter mellan kompanierna och deras allierade fortsatte striderna. De karnaktiska krigen pågick fram till freden i Paris efter sjuårskriget. Freden bekräftade att britterna hade vunnit slaget om inflytandet över Indien i ett europeiskt kolonialt perspektiv. Verkligheten på subkontenten såg annorlunda ut. Kompaniet fortsatte sina erövringar i södra Indien i Mysorekrigen och senare även i norra Indien och Punjab i krigen mot Sikherna. Bit för bit lade det brittiska ostindiska kompaniet under sig Indien tills deras egna soldater, sepoyerna, gör uppror 1857. Kompaniet slår ner upproret men tvingas ge upp hela sian erövring till den brittiska kronan. Det är nu som indierna själva börjar vakna och förstå sin egen situation.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

20 juni 451 – Slaget vid Katalauniska fälten

Bakgrunden

Hunnerna var ett steppfolk från det inre av Asien som runt 370 dök upp vid Svarta havet. De besegrade ostgoterna som tvingades västerut. Det blev starten på den germanska folkvandringen, det som i Sverige kallas för folkvandringstiden. Det är då som vi i Sverige bygger de fornborgar som finns lite var stans i landet. Ca 1200 borgar finns upptagna hos Landsantikvarieämbetet. Tvåhundra år anser vi att folkvandringstiden pågick. I södra Europa regerade fortfarande det Romerska imperiet, ett imperium som hade problem och är kraftigt försvagat, bl.a. av att riket delats i en östliga halva, Bysans och en västlig, Rom.

I slutet på 300-talet gjorde hunnerna raider söderut in i dagens Syrien och Irak. Det var ett ganska oorganiserat rike och det förekom inbördes strider innan de enas under en härskare, Rua, ungefär år 432, med maktbasen i dagens Ungern. Två år senare blev “guds gissel” härskare över hunnerna – Attila. Han byggde upp en stark armé och begav sig på krigståg västerut. Han nådde Balkan ett par gånger och belägrade den östra delen av det romerska imperiets huvudstad, Konstantinopel. Han försökte sig på anfall mot Västeuropa och tvingar bl.a. påven på flykt undan hans snabba kavalleri. Hunnerna hade underkuvat ostgoterna och andra folkslag och de lierade sig med nästan tio germanska stammar i Centraleuropa. Romarna som behärskade Europa väster om floden Rhen var inte omedvetna om sina till korta kommanden och om hunnernas styrka. De lierar de sig med, västgoterna, frankerna, burgunderna, saxare och några stammar till. Det är två grupper av allierade som möts vid Katalauniska fälten, när hunner kom ridandes i Champagne i dagens Frankrike. Slaget stod den 20 juni 451.

 

Konsekvenserna

Romarna och deras allierade kunde stå emot hunnernas attack och svarade med ett motanfall. Hunnerna retirerade bakom en vagnpalissad och blev belägrade. Attila väntade på att fienden skulle göra slut på dem. Goterna ville hämnas sin döde ledare men den romerske befälhavaren lyckades få tronföljaren på andra tankar och skickade hem honom för att han skulle säkra sin tron. Därefter lyfte han belägringen och Attila och hans hunner kom undan. Attila skulle försöka sig på ett anfall till mot Romarriket. Han nådde Italien men dog lite plötsligt 453. Sönerna ärvde riket, men det föll snabbt sönder av inbördes strider och brist på samhällsstruktur. Där med var hunner ute ur historien även om deras historiska minne lever kvar in i våra dagar.

Den romerska koalitionen kunde vinna slaget. Betydelsen av segern är under debatt. Några menar att det inte har någon större betydelse medan andra påpekar att hunnerna försvann från Västeuropa och Rom därmed står som den strategiska vinnaren. Att de lät Attila komma undan är en del som talar för ett mer oavgjort resultat. Rom hade kanske sina anledningar. Fyrtio år tidigare hade goterna plundrat själva staden Rom. Goterna var Roms fiender men de hade blivit allierade mot en ny gemensam fiende. Västrom var på nedgång och var mycket beroende av gotiska kungar och soldater. Kejsaren i Italien kontrollerade en allt mindre del av imperiet och gotiska kungar allt mer, inom sina egna riken, men formellt underställda kejsaren. 476 avsätter germanen Odovakar, den sittande kejsaren och Västrom upphör att existera, enligt vår historieskrivning. Andra statskonstellationer tar över den italienska halvön. Av det en gång så mäktiga imperiet fanns den östra halvan, Bysans, kvar och levde vidare i tusen år till.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien