25 juni 1975 – Samora Moisés Machel blir president i Moçambiques

Bakgrund

Han föddes 1933 i Gaza, provinsen i sydöstra delen av landet som hette portugisiska Moçambique på gränsen mot Sydafrika, Samora Moisés Machel. Han växte upp som son till en framgångsrik bonde. Han fick tidigt känna på de koloniala orättvisorna. Klassade som, inhemsk bonde, fick familjen mindre betalt för samma grödor som en vit bonde hade odlat. Samora skickades till grundskolan. Han fortsatte vidare till en missionskola. Därifrån tog han sig som 19-åring till sjukhuset i Maputo där han började sin utbildning till sjukskötare. Samora hade kommit i kontakt med Frelimo och deras kamp mot kolonialmakten och för ett fritt afrikanskt land. Trots svårigheter att finansiera sin utbildning fortsatte Machel tills den dagen kom, då han flydde, undan arrestering, till Tanzania för att gå med Frelimos befrielsekamp.

Machel gick med i Frelimos militära gren och utbildades i Algeriet. Han återvände och förde ett gerillakrig inne i hemlandet mot portugisiska styrkor. Han steg i graderna och blev till slut ledare för Frelimos militär. I den positionen blev han inblandad i politiken och när Frelimos ledare dödades av en brevbomb 1969 blev Machel en av tre ledare för organisationen. I valet året efter blev han president i Frelimo. Kampen fortsatte. Portugal gjorde ett försök att göra slut på gerillarörelsen i början på 1970-talet men Machel startade en motoffensiv och pressade portugiserna hårt, som fick de europeiska farmarna emot sig för att de inte kunde försvara dem mot afrikanerna. Slutet kom fort. En statskupp i Lissabon gjorde att regimen i Portugal ville avsluta kolonialkrigen och Machel kunde bli president i Moçambique den 25 juni 1975.

 

Konsekvenser

På triumftåget från Tanzania till Maputo samlades Frelimos centralkommitté och drog upp riktlinjerna för den första konstitutionen. Kanske var de inspirerade av Nyerere i Tanzania, för Frelimo ville skapa en enpartistat med socialistisk inriktning. Den nya regeringen arbetade snabbt och tog kontroll över viktigta samhällsfunktioner och nationaliserade dem. Katolska kyrkan förlorade sin privilegierade ställning, som den haft under portugisiska styret.

Inrikespolitiskt var agendan klar men det kom att bli utrikespolitiken som blev den viktiga för Machel och Moçambique. Landet på den södra delen av den afrikanska östkusten, hade ett mycket strategiskt läge. De gränsade mot Sydafrika som styrdes av en apartheidregim och de gränsade mot Rhodesia där Ian Smiths vita regim satt i huvudstaden Harare. Bägge länderna var i krig mot befrielserörelser som opererade från grannländerna. I och med Portugals fall som kolonialmakt så kunde Moçambique och Angola bli frontstater istället för buffertstater. Machel tillät att befrielserörelserna opererade från hans territorium, samtidigt var Rhodesia beroende av transporter via Moçambique till världshavens hamnar. Machel jobbade efter två linjer mot Rhodesia. Han tillät trupper från det egna landet att strida med befrielserörelsen samtidigt som han diplomatiskt bearbetade Storbritannien att ta sitt ansvar. Det ledde fram till Lancaster house överenskommelsen 1980 som banade vägen för ett afrikanskt styre av Zimbabwe.

Machel upplevde opposition på hemmaplan. Redan 1977 började en gerilla ett nytt inbördeskrig, uppbackade av Rhodesia och Sydafrika. Trots det kunde Botha från Sydafrika och Machel från Moçambique skriva under ett ”fredsavtal”. Ingen av dem hade något intresse av att hålla det mer än för syns skull. Machel skulle inte få uppleva när apartheid regimen i Sydafrika föll. Efter ett möte med frontstaternas ledare i Zambia 1986, valde han att flyga hem på kvällen. Planet störtade i de sydafrikanska bergen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

24 juni 1960 – Patrice Lumumba blir ledare för Kongo

Bakgrunden

Patrice Lumumba är ett namn som för tankarna till kolonial frigörelse, koloniala övergrepp och allt som blev fel i européernas närvaro i Afrika. Kanske ska vi också säga att den vite mannen har mycket att skämmas över i denna historia.

Élias Okit’Asombo föddes 1925 i kolonin Belgiska Kongo. Han skulle senare bli känd som Patrice Lumumba. Kolonin hade 20 år tidigare tagits över av den belgiska staten från dess tidigare ägare, den belgiska kungen. Han hade för ekonomisk vinning farit fram i något som skulle kunna kallas för ett långsamt folkmord. Den belgiska staten rättade till det värsta men hade ingen egentlig plan för det väldiga området i Afrikas mitt. Han var katolik och gick igenom skolan innan han antogs till utbildning för att jobba inom postväsendet. Under 1950-talet gifte han sig, började med politisk och avtjänade sedan ett år i fängelse för förskingring. När han släpptes bildade han ett eget parti, Kongolesiska nationella rörelsen. Det blev ett socialistiskt inriktat parti. I slutet på 1950-talet ökade trycket på den belgiska regeringen att agera i Kongo. Kraven på självständighet växte, samtidigt som belgarna hade ignorerat kolonins framtid genom att inte se till att bygga upp en struktur som skulle kunna gå i arv. Bl.a. saknades det högre utbildning vilket skulle bli dyrt för Kongo.

1959 arresterades Lumumba igen, denna gång anklagad för att vara delaktig i ett upplopp i Stanleyville. Lokalvalen som följde blev en seger för Lumumbas nationella rörelse och trycket på Belgien ökade. Inför konferensen om Kongos framtid i januari 1960 tvingades belgarna släppa Lumumba som kunde delta i konferensen. I de val som senare hölls vann Lumumba och blev landets premiärminister den 24 juni 1960.

 

Konsekvenserna

Det blev kaotiskt. Belgarna hade inte förberett landet för självständighet samtidigt som våldet, mot européerna tryckte på processen. Landet var inte homogent och splittrades ganska snart i fyra delar. Lumumba var inte väl sedd i väst med sina sympatier öst under det Kalla krigets mest intensiva skede. Belgarna gillade honom inte heller, han passade på att mer eller mindre förolämpa kungen när han sa att Kongos självständighet inte getts av belgarna av godhet. Han hade kanske rätt. Katanga var en av de provinser som brutit sig ur landet. Området är mineralrikt och det belgisk ägda gruvföretaget sponsrade upproret. Den politiske ledaren var Moise Tshombe. När han deklarerade Katangas självständighet blev det inledningen till Kongokrisen. Lumumba begärde hjälp av FN som skickade trupper till Kongo för att återställa ordningen. Generalsekreteraren Dag Hammarskjöld tog uppdraget och efter framgången med Suezkrisen några år tidigare var förhoppningarna stora.

Hammarskjöld försökte hålla en neutral linje. Lumbuma sökte stöd hos Sovjet och Katanga av västmakterna och då var det Kalla kriget på plats i Kongo och generalsekreterarens möjligheter försämrades snabbt. Lumumbas arméchef, Mobutu arresterade sin chef och skickade honom till Katanga, där han avrättades av belgiska soldater. Efter långa strider, där FN trupper stred, däribland även svenskar, kunde Katangaupproret slås ned. En FN medarbetare som dog var generalsekreteraren själv, när hans plan kraschade i Ndola i Zambia på väg till Katanga för förhandlingar.

Våldet i Kongo slutade inte där. Mobutu tog makten i en statskupp 1965 och med starkt stöd av väst utgjorde landet en västlig bastion i området mot de mer socialistiskt inriktade randstaterna där kriget mot apartheid fördes. När det Kalla kriget upphörde exploderade våldet i Kongo med flera krig och statskupper.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

23 juni 1757 – Slaget vid Plassey

Bakgrund

Det franska intresset för Indien kom sent och när Dupleix väl kom till subkontinenten 1741 tog han initiativ och hade ambitioner för att göra Frankrike till en stormakt i Indien. Det kom att inkräkta på och i konflikt med det brittiska ostindiska kompaniets intressen. Dupleixs plan inspirerade kompaniets man, Robert Clive, att kopiera fransmannens ambitioner. Båda sidor engagerade sig i det moras som var den indiska inrikespolitiken. Olika imperier och riken i olika delar av landet konkurrerade med varandra. Indien blev också en spegel av vad som skedde i Europa. 1756–1763 pågick sjuårskriget, en fortsättning på det österrikiska tronföljdskriget. Österrike bytte allierade från England till Frankrike i sin konflikt med Preussen. Konflikten utvecklade sig till en global affär mellan kolonialmakterna England och Frankrike.

Frankrike lierade sig med den mäktige härskaren i Bengalen, nawaben Siraj ud-Daulah. De plundrade bl.a. den brittiska positionen i Calcutta och Robert Clive begav sig med en armé på ca 3500 man norrut mot Bengalens huvudstad Murshidabad. Där väntade nawaben med sina 53 000 man på honom. Clive insåg sin numerära underlägsenhet och gick i hemlig allians med nawabens skattmästare, Mir Jafar. De två arméerna möttes i ett slag vid byn Palashi i Bengalen den 23 juni 1757.

Konsekvenser

Det ostindiska kompaniet kunde vinna en ganska enkel seger när Mir Jafar bytte sida under slaget. Som belöning för sitt svek blev Mir Jafar utnämnd till nawab över Bengalen, men det kostade. Kompaniet pressade honom hårt på eftergifter och fördelar. Mir Jafar ansåg att hans ställning som i praktiken var underordnad britterna inte var på sin plats och han bjöd in holländarna. Två år efter slaget vid Plassey kunde britterna köra ut holländarna ur Bengalen som de gjort med fransmännen tidigare.

När kompaniet nu säkrat de östra och de norra delarna av Indien började de kasta sina blickar på södra delen av subkontinenten. Franska ostindiska kompaniet var ännu inte uträknat, de fanns kvar i de sydligaste delarna och attackerade brittiska handelsstationer. De två kompanierna kom återigen att öppet strida mot varandra i södra Indien. Det kom i sin tur att påverka Maharatas imperiet som några år tidigare förlorat slaget vid Panipat mot Afghanerna.

I en serie konflikter mellan kompanierna och deras allierade fortsatte striderna. De karnaktiska krigen pågick fram till freden i Paris efter sjuårskriget. Freden bekräftade att britterna hade vunnit slaget om inflytandet över Indien i ett europeiskt kolonialt perspektiv. Verkligheten på subkontenten såg annorlunda ut. Kompaniet fortsatte sina erövringar i södra Indien i Mysorekrigen och senare även i norra Indien och Punjab i krigen mot Sikherna. Bit för bit lade det brittiska ostindiska kompaniet under sig Indien tills deras egna soldater, sepoyerna, gör uppror 1857. Kompaniet slår ner upproret men tvingas ge upp hela sian erövring till den brittiska kronan. Det är nu som indierna själva börjar vakna och förstå sin egen situation.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

20 juni 451 – Slaget vid Katalauniska fälten

Bakgrunden

Hunnerna var ett steppfolk från det inre av Asien som runt 370 dök upp vid Svarta havet. De besegrade ostgoterna som tvingades västerut. Det blev starten på den germanska folkvandringen, det som i Sverige kallas för folkvandringstiden. Det är då som vi i Sverige bygger de fornborgar som finns lite var stans i landet. Ca 1200 borgar finns upptagna hos Landsantikvarieämbetet. Tvåhundra år anser vi att folkvandringstiden pågick. I södra Europa regerade fortfarande det Romerska imperiet, ett imperium som hade problem och är kraftigt försvagat, bl.a. av att riket delats i en östliga halva, Bysans och en västlig, Rom.

I slutet på 300-talet gjorde hunnerna raider söderut in i dagens Syrien och Irak. Det var ett ganska oorganiserat rike och det förekom inbördes strider innan de enas under en härskare, Rua, ungefär år 432, med maktbasen i dagens Ungern. Två år senare blev ”guds gissel” härskare över hunnerna – Attila. Han byggde upp en stark armé och begav sig på krigståg västerut. Han nådde Balkan ett par gånger och belägrade den östra delen av det romerska imperiets huvudstad, Konstantinopel. Han försökte sig på anfall mot Västeuropa och tvingar bl.a. påven på flykt undan hans snabba kavalleri. Hunnerna hade underkuvat ostgoterna och andra folkslag och de lierade sig med nästan tio germanska stammar i Centraleuropa. Romarna som behärskade Europa väster om floden Rhen var inte omedvetna om sina till korta kommanden och om hunnernas styrka. De lierar de sig med, västgoterna, frankerna, burgunderna, saxare och några stammar till. Det är två grupper av allierade som möts vid Katalauniska fälten, när hunner kom ridandes i Champagne i dagens Frankrike. Slaget stod den 20 juni 451.

 

Konsekvenserna

Romarna och deras allierade kunde stå emot hunnernas attack och svarade med ett motanfall. Hunnerna retirerade bakom en vagnpalissad och blev belägrade. Attila väntade på att fienden skulle göra slut på dem. Goterna ville hämnas sin döde ledare men den romerske befälhavaren lyckades få tronföljaren på andra tankar och skickade hem honom för att han skulle säkra sin tron. Därefter lyfte han belägringen och Attila och hans hunner kom undan. Attila skulle försöka sig på ett anfall till mot Romarriket. Han nådde Italien men dog lite plötsligt 453. Sönerna ärvde riket, men det föll snabbt sönder av inbördes strider och brist på samhällsstruktur. Där med var hunner ute ur historien även om deras historiska minne lever kvar in i våra dagar.

Den romerska koalitionen kunde vinna slaget. Betydelsen av segern är under debatt. Några menar att det inte har någon större betydelse medan andra påpekar att hunnerna försvann från Västeuropa och Rom därmed står som den strategiska vinnaren. Att de lät Attila komma undan är en del som talar för ett mer oavgjort resultat. Rom hade kanske sina anledningar. Fyrtio år tidigare hade goterna plundrat själva staden Rom. Goterna var Roms fiender men de hade blivit allierade mot en ny gemensam fiende. Västrom var på nedgång och var mycket beroende av gotiska kungar och soldater. Kejsaren i Italien kontrollerade en allt mindre del av imperiet och gotiska kungar allt mer, inom sina egna riken, men formellt underställda kejsaren. 476 avsätter germanen Odovakar, den sittande kejsaren och Västrom upphör att existera, enligt vår historieskrivning. Andra statskonstellationer tar över den italienska halvön. Av det en gång så mäktiga imperiet fanns den östra halvan, Bysans, kvar och levde vidare i tusen år till.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

6 juni 1707 – Belägringen av Port Royal

Bakgrunden

Storkrigen i Europa avlöser varandra under senare delen av 1600-talet och under inledningen av 1700-talet. Knappt hade det Pfalziska tronföljdskriget avslutats förrän det spanska tronföljdkriget inleddes 1702. Kriget spred sig till Nordamerika där konflikten kom att kallades för drottning Annas krig. Det hade inletts när engelsmännen började belägra den spanska staden San Augustin i dagens Florida samma år. Annars var det i norr som de stora stridigheterna kom att stå, Frankrike mot England. Port Royal var huvudstad i den franska bosättningen Akadien som var den äldsta i Nordamerika. Kriget kom inte som en överraskning för den franske guvernören som förberett sig väl genom att bygga ut befästningar i sten i huvudstaden. Hans första åtgärder blev att låta indianer ge sig på de engelska bosättningarna i New England och han uppmuntrade privata kapare att börja bedriva sjöröveri mot engelska handelsfartyg.

Engelsmännen var inte organiserade på samma sätt som fransmännen. Fransmännen var mycket mer en enhet även om de var utspridda och engelsmännen var löst organiserade i olika kolonier som inte koordinerade sin verksamhet. 1704 gav sig fransmännen söderut och började härja i engelska områden. Engelsmännen började organisera sig bättre och sökte militärt stöd i London samtidigt som de började sätta upp en lokal milis. Det blev inte mycket till stöd från Europa, som var upptagna med sitt krig. 1 maj 1707 enades Skottland och England om en unionsakt och blev Storbritannien. Sex veckor senare hade den lokala engelska, nu brittiska milisen tagit sig till Port Royal och inledde belägringen av staden den 6 juni 1707.

 

Konsekvenserna

Om vi kallar belägringen av Port Royal för amatörmässig så är vi snälla. Inte heller ett nytt försök i augusti lyckades. När expeditionen kom tillbaka till Boston så blev det till att utse en syndabock. Några som inte var amatörer var fransmännen. De fortsatte att göra räder in i brittiska områdena och lyckades mer eller mindre fördriva bosättarna från sina gårdar, in i de fort som byggts. Fransmännen var mycket motvilliga till att öppna en front från sina områden runt Montreal. De hade bara några år tidigare slutit en stor fred med indianerna och irokeserna i synnerhet och ett anfall söder ut skulle innebära en ny konflikt med irokeserna. Britterna var heller inte särskilt intresserade eftersom de skulle förstöra den lönsamma pälshandeln. Trots det försökte sig britterna på ett anfall som mer eller mindre rann ut i sanden när den utlovade hjälpen helt uteblev.

Istället reste en delegation till London för att söka militär hjälp. Det lyckades 1710 kunde britterna återigen gå till anfall och belägra Port Royal. Denna gång tog det en vecka innan Arkadiens huvudstad föll till anfallarna. Striderna i området skulle komma att fortsätta kriget ut. Samtidigt som fransmän och deras allierade indianer fortsatte att gör raider in i dagens New England. Två år senare kom det till vapenstillestånd mellan de krigande. Det tog ytterligare ett år innan freden i Utrecht kunde skrivas under. För Kanadas del så innebar detta att britterna flyttade fram sina positioner. Akadien blev brittisk och döptes om till Nova Scotia. Irokeserna blev tydligt ett brittiskt intresse samtidigt som de områden där det jagades päls öppnades upp för britterna. Kriget hade fört med sig att britterna blev mer organiserade vilket på sikt kom att ge dem ett övertag i Nordamerika.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.