28 januari 1941 – Thailand bombar det franska Phnom Penh

Bakgrunden

Frankrike hade efter Napoleonkriget blivit av med alla sina kolonier. Dagens Vietnam var ett område som var ledigt för kolonialmakter. När striderna med kineserna började om handeln på Kina var Frankrike ett av de länder som skickade trupper till Östasien. När britterna ville ha land i Kina så valde fransmännen att sikta in sig på vietnamesiska områden runt Tonkinbukten. De skickade, i tidens anda, in missionärer och dessa följdes av handelsintressen och till slut även politiska anspråk på territorier. De skickade dit trupper men frågan är, så här långt efteråt, hur mycket de ville ha landet, egentligen. Den franska kontingenten var inte tillräckligt stor för att de ambitioner som fanns. Det syntes tydlig i det fransk-kinesiska kriget 1884 när kolonialmakten inte hade tillräckligt med soldater för att nå fram till de mål som sattes upp.

Frankrike hade i sitt expansionsskede lagt under sig det som idag är Laos, Kambodja och Vietnam. Därmed kom de i kontakt med Thailand och gränserna mellan de båda länderna var oklar. Thailändarna såg hur den franska förhandlingspositionen försvagade när tyskarna hade svept undan den franska regimen i Paris och japanerna hade tvingast till sig militärbaser i Indokina. Thailand bedömde den franska viljan till en militärkonflikt som låg och Thailand hade tillgång till en krigsmakt som var fyra till fem gånger så stor som den franska koloniala. Kriget drog igång och de båda länderna anföll varandra. Det thailändska flygvapnet genomförde ett bombanfall mot den franska staden Phnom Penh den 28 januari 1941.

 

Konsekvenserna

Kriget slutade några dagar senare efter att Japan medlat fram ett vapenstillestånd och gränsen justerades till Thailands fördel. För Thailands del var det en framgång och ledarna hyllades som hjältar. Som tack för hjälpen för Japans medling lovade thailändarna, muntligt, att hjälpa japanerna när de kulle anfalla dagens Myanmar. Något de inte höll.

Frankrike fick fortsätta att kontrollera Indokina under kriget men var beroende av japanerna. När krigets vindar hade vänt så ockuperade japanerna det franska Indokina så sent som i april 1945. USA hade under kriget stött den kommunistiska gerillan i Vietnam, under Ho Che Minh. Han övertalade i slutet på kriget den vietnamesiske kejsaren att abdikera till hans förmån. USA gjorde klart för fransmännen att de inte var välkomna tillbaka efter kriget. 1946 var de tillbaka i alla fall och tillsammans med brittiska styrkor och japaner som blivit frigivna började de ta tillbaka det som de ansåg vara sitt land. Vietnam kastades in ett krig som skulle vara i 30 år. USA bytte sida och stödde fransmännen. Detta som i ett led i det Kalla kriget och dominoteorin som sa att; om ett land faller till kommunismen så kommer de andra länderna att falla likt dominobrickor. Fransmännen höll ut i nästan 10 år till efter nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Frankrikes försök att återupprätta sitt skamfilade militära rykte efter förlusten mot Hitlers arméer hade misslyckats.

Det kom till ett fredsavtal som delade landet i en kommunistisk del i norr och en väststödd regim i söder. Det tog inte lång tid innan nya strider bröt ut mellan regeringsmakten i Saigon och FNL gerillan som stöddes av Nordvietnam. USA valde att skicka militära rådgivare till syd och kriget fortsatte fram till USA nesliga uttåg 1975, när vietnameserna befriade sitt eget land.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

21 januari 1864 – Krig på Nya Zeeland

Bakgrunden

Det var holländaren Tasman som först upptäckte de nyzeeländska öarna. De beboddes av maorier, en polynesisk folkgrupp. Cook var den som kartlagde öarna under sina resor till området. Runt sekelskiftet 1800 börjar valfångare att ha ögruppen som bas för sin jakt. Maorierna som hade inbördes stamstrider ger sig också på inkräktarna. Intresset för ögruppen ökar och de första européerna som bedriver jordbruk flyttar in. En intressent är ett nybildat bolag som satsar på handel på Nya Zeeland. En viktig milstolpe i den nyzeeländska historien är 1840 när maorierna ställer sig under den brittiska kronans beskydd. Waitangitraktatet gav maorierna rätt till sitt eget land och samma rättigheter som andra brittiska undersåtar.

Det nyzeeländska kompaniet hade med en del skumrask metoder skaffat tillgång till land. Kompaniets intressen gick tvärt emot fördraget. Den tillträdande guvernören gjorde vad han kunde för att hålla fördraget medan kompaniet gjorde vad de kunde för att bryta mot det. Kompaniet hade inflytelserika beskyddare i London som utverkade undantag från några av reglerarna. Något som kompaniet inte var sena att utnyttja. Några som inte gillade utvecklingen var maorierna och när fördraget inte hölls tog de till vapen i det som kommit att kallas för flaggstångskriget. 1852 fick landet en ny konstitution och i kombination med en kraftig inflyttning, guldfyndigheter och en omfattande fåravel tog ekonomin fart. Återigen fick maorierna sitta i mellan och nya svåra strider bröt ut. Britterna inleder Tauranga operationen den 21 januari 1864.

 

Konsekvenserna

Kriget tar slut med britterna som segare. Maorierna som accepterat invandringen till Nya Zeeland ser stora skaror brittiska invandrare. Deras land köps upp av den brittiska kronan och säljs till New Zealand Company som säljer vidare till bosättare eller hyr ut marken till fårfarmare. De stora avstånden gör att bosättningarna tvingas att bli självförsörjande. Produktionen av ull tar ordentlig fart och fartyg efter fartyg fraktar ullbalar till England för att vävas till ylletyger i den industriella revolutionens nya textilfabriker. Landägare och rika fårfarmare får ett ökat politiskt inflytande. Maorierna, som lade mycket energi på att kriga mot varandra med de nya vapen de köpt dyrt från britterna, blir allt mer marginaliserade när deras traditionella levnadssätt trängs undan. De stammar som befolkade det inre av öarna klarade sig bättre än de som tidigt fick kontakt med européerna. De maorier som är kvar överger till stor del sin religion och blir kristna.

1879 införs allmän rösträtt för män. Samtidigt kastas landet in en lågkonjunktur under 1880-talet. Ur detta kommer ett arbetarparti som vinner valen och kan genomföra arbetstagar vänliga reformer. Nya Zeeland blir föregångare på detta område. När det Första världskriget bryter ut så ställer landet sig på ententens sida och skickar 100 000 unga män till striderna i Mellanösten och Europa. Nyzeeländska trupper strider mot turkarna i Gallipoli och i den brittiska offensiven mot turkarna från Egypten genom Sinai mot Israel och Palestina. Även under Andra världskriget ställer nyzeeländarna upp med trupper. Återigen stationeras de i Mellanösten och deltar i kriget på bl.a. Kreta och i Italien. Nyzeeländska trupper deltar även i kriget mot japanerna i Stilla havsområdet. 1947 Blir Nya Zeeland en självständig stat.

16 januari 27 f.kr. – Augustus blir kejsare

Bakgrund

Han föddes i norra Italien och adopterades av sin släkting Julius Ceasar. 19 år gammal kastas han rakt in i världspolitiken när Ceasar mördas. Han ingick i ett triumvirat med kollegorna, Marcus Antonius och Lepidus. Antonius, Ceasars kanske främste general, var gift med Octavius syster. Det var orostider i Romarriket. I öster hade andra kejsarkandidater tagit över och Octavius och Antonius tog med sig Lepidus legioner och for dit för att kväsa upproret. Efter att triumvirat förnyats i ytterligare fem år och områden delats upp mellan ledarna kunde Lepidus manövreras ut. Han fick till slut underkasta sig Octavius som mer framstod som den verklige ledaren.

Ceasars gamla älskarinna, drottning Cleopatra av Egypten, utgjorde en faktor i maktspelet. Cleopatras och Ceasars son, Ceasarion, var en konkurrent om makten, genom de vuxna som var hans förmyndare. Drottningens skönhet är välkänd i historien och den föll Markus Antonius för. Han lämnade sin fru och begav sig till Grekland, där förenande han sig med Cleopatras flotta. Octavius ser sin ställning hotad och samlar ihop en armé och som beger sig till Grekland och Actuim. Sakta pressas Antonius trupper tillbaka och Cleopatra beordrar sin flotta tillbaka till Egypten. Då dyker Octavius flotta upp och besegrar sina fiender.

Antonius och Cleopatra dör i efterspelet och Octavius står som ensam ledare för Romarriket. Octavius seger förändrar romarriket i grunden. Den gamla republiken går i graven och ersätts med det romerska kejsardömet när Octavius blir Augustus och kröns till kejsare den 16 januari år 27 före kristus.

 

Konsekvenser

Janustemplets portar hade stängts två år tidigare som ett tecken på att det rådde fred. Octavius fick tillfälliga maktbefogenheter för att reda upp den politiska situationen och han var noga med att inte ställa krav på absolut makt. Det var en balansgång på slak lina, att inte stöta sig med senaten, att få alla som var beredda att gå i krig, med starka arméer för att få makt lugna, och att se till att han inte förlorade sin egen makt. Octavius får sin Augustus titel av senaten. Han får inför sin andra period som konsul mycket mera makt och beslutar självständigt om utrikespolitiken, bl.a. krig och fred.

En kejsare i den bemärkelsen som vi tänker oss var inte Augustus. Han var en av två valda konsuler. Det politiska systemet fortsatte från republikens tid, men skillnaden var att fler funktioner samlades hos en person. Rom, romarna och senaten var alla republikaner och de ville inte se en återgång till monarkin. Augustus tog ett steg tillbaka och blev prokonsul och därifrån kunde han använda den makt som han tagit. Genom att inte vara konsul så stack han inte ut så mycket, men han hade ändå ett maktgrepp. Fler funktioner med makt samlades hos Augustus och han kunde stärka sitt grepp om Rom. Han fick personligen befälet över trupperna och kunde innan hans regeringstid var över se Romarriket växa, främst i Nordafrika.

Han blev också populär hos befolkningen. När Rom drabbades av hungersnöd så krävde folket att han skulle lösa problemen, vilket han gjorde. Som tack ställde folket till kravaller för att tvinga senaten att låta Augustus få en ena av de två konsulposterna. Augustus lät hela världen skattskriva sig år noll, vilket är Jesus officiella födelseår och Augusts levde i ytterligare 14 år innan styvsonen Tiberius tog över som kejsare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel