26 oktober 1994 – Fred mellan Jordanien och Israel

Bakgrunden

Under de inledande åren på 1990-talet kom situationen i Mellanöstern att drastiskt förändras. PLO hade kastats ut ur Libanon och befann sig i Tunis, långt från händelsernas centrum. Arafat och palestinierna hade tagit Saddam Husseins sida i kriget mot Kuwait och därmed mist stödet från de moderata arabstaterna runt Persiska viken som finansierade en stor del av PLO:s verksamhet.

Inbördeskriget i Libanon var över och i Israel hade Yitzhak Rabin kommit till makten 1992. Han var för många israeler krigshjälten från självständighetskriget 1948 där han försvarade Jerusalem. Han var generalstabschef under segern i Sexdagarskriget. Rabin kom att engagera sig i fredsprocessen och var villig att hitta lösningar med det kraftigt försvagade PLO. Rabin var delaktig i Oslofördraget med palestinierna 1993 och satsade sedan på fred men grannlandet Jordanien. I Amman satt en ålderstigen kung Hussein, en man vars liv så präglats av konflikten i Mellanöstern och som varit centralfigur i många krig och fredssamtal. Redan i slutet på 1980-talet hade Israel och kung Hussein haft kontakter för att hitta en fredlig lösning för Västbanken som sedan sexdagarskriget 1967 ockuperats av Israel. Jordanien hade gett upp sina anspråk på Västbanken för att ge utrymme för palestinierna. Nya kontakter togs efter, Madridöverenskommelsen och Osloavtalet och förhandlingar startade. Kung Hussein konsulterade både Egypten, som ansåg at Jordanien skulle skriva på ett fredsavtal och Syrien som menade att prata går bra men skriv inte på någonting. USA:s president Bill Clinton engagerade sig och på sommaren 1994 kunde parterna enas. Fredsavtalet mellan Israel och Jordanien skrevs under den 26 oktober 1994.

Konsekvenserna

Det var en glädjens dag för alla fredsälskare när avtalet undertecknades i ett tält på gränsen mellan de båda länderna. Alla var inte lika glada och intresserade. Det fanns många grupper och intressen som ville annorlunda och var beredda att agera, med våld om så krävdes.

Avtalet banade väg för det palestinska självstyret ett år senare. En överenskommelse som förhandlats fram med PLO. PLO:s ledarskap för palestinierna ifrågasattes allt mer av palestinierna själva. De representerade en äldre generation som flytt från Israel och PLO hade svårt att vara delaktiga i Intifadan. Det lämnade utrymme för andra grupper med andra värderingar. Grupper som opererade på de ockuperade områdena, grupper som inte var så korrumperade som PLO hade blivit. Främst av dessa grupper var Hamas. Hamas motsatte sig också det palestinska självstyret och det kom till interna stridigheter mellan grupperna.

För Rabins del blev priset för freden högt. Han blev mycket illa omtyckt av konservativa och ultranationalistiska grupper i Israel och en kväll under ett fredsmöte sköts han till döds av en ung israel som motsatte sig fredsprocessen. Rabins död markerade också slutet på fredsprocessen när ingen ville eller vågade ta upp hans fallna mantel.

Kung Hussein avled 1999 och efterträddes av sin son Abdullah II. Jordanien har strävat efter goda relationer till alla sina grannar inte minst Israel. Befolkningen är inte lika vänligt inställda till grannen i väster som kungahuset men det råder ett relativt lugn. I samband med den arabiska våren i början på 2011 såg även Jordanien sin del av protester men regimen satt kvar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

24 oktober 1917 – Slaget vid Caporetto

Bakgrunden

Italiens och Österrikes territoriella ambitioner stod emot varandra i alperna, längs floden Isonzo. Italiens enande hade närt en tanke om ett stor Italien. Österrike hade genomfört en personalunion med Ungern och blivit en stormakt i Europas hjärta. Landet var mycket splittrat av olika nationaliteter och språk. Samtidigt svepte en nationalistisk vind genom Europa och drev på splittringen i Donaumonarkin.

Det var uppseendeväckande när Italien gick med Centralmakterna, Tyskland och Österrike. Regeringen i Rom hade blivit upprörd över den franska kolonialismen i Nordafrika och särskilt de territorier som italienarna ansåg som sina. När krigsutbrottet kom så lyckade de hålla sig utanför alliansen genom att hänvisa till teknikaliteter. Förhandlingar inleddes i Paris med Ententen och genom löften om territorier, på österrikarnas bekostnad, bytte Italiens sida. Två månader efter att avtalet skrivits under kom anfallet norrut över floden Isonzo. Österrikarna var beredda men hade svårt att få ihop tillräckligt med trupper. De klarade sig bra genom god planering och av att besätta höga punkter för att kunna beskjuta de anfallande italienarna. Efter elva anfall över floden Isonzo hade italienarna blygsamma territoriella framgångar men skyhöga förluster i människoliv. Österrikarna hade tidigt insett att de inte kunde klara denna front också och efter två års krigande var de inte säkra på att de skulle klara ett anfall till. De vädjade till tyskarna som skickade nyutbildade stormtrupper till Tyrolen och tillsammans med österrikarna gick de till anfall i det tolfte slaget om Isonzo eller slaget om Caporetto den 24 oktober 1917.

Konsekvenserna

Det gick snabbt för tyskarna att bryta igenom de italienska linjerna. Italienarna gav upp en hopplös kamp och flydde bakåt. I slutet av månaden hade italienarna pressats tillbaka till Udine och där intogs Cadornas högkvarter. Offensiven fortsatte och Italiens allierade blev oroliga. Britter och fransmän skickade förstärkningar och dessa grupperades vid nästa flod söder om Piave eftersom de inte trodde att italienarna skulle klara av att få stopp på anfallet. Efter två veckors anfall började stormtrupperna visa tecken på utmattning. Tyskarna fick inte fram förnödenheter i tillräcklig omfattning. Italienarna hade samlat trupper längs floden och kunde bjuda ett hårdare motstånd. De kunde även gå till motanfall. Striderna stannade av och fronten stabiliserade sig.

På den österrikiska sidan växte optimismen och de planerade för att slå italienarna. De tyska trupperna skickade till västfronten för att delta i våroffensiven och österrikarna fick förstärkningar från östfronten där den ryska revolutionen hade fått landet att kollapsa. Centralmakten stod rustad och klar för ett avgörande slag. I Italien hade förlusten lett till självrannsakan. Cadorna fick sparken och ersattes av Diaz. Han gjorde omfattande analyser och kom fram till att försvaret inte var tillräckligt mobilt och ordnade fram nya motoriserade divisioner. Han genomförde reformer och gjorde livet bättre för soldaterna och kunde stärka deras moral. Även i Italien planerades en offensiv. Diaz lyssnade, till skillnad från sin företrädande, till underrättelsetjänsten. När österrikarna stod klara för anfall valde han att skjuta först och lyckades förstöra delar av de anfallandes trupper. När anfallet kom kunde det fångas upp och vändas till en motoffensiv vid floden Piave.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

24 oktober 1945 – Gladwyn Jebb tillträder som FN:s Generalsekreterare

Bakgrunden

Han föddes den 25 april 1900 som Gladwyn Jebb och han dog 1996 som 1st Baron Gladwyn – FN:s ganska okände förste Generalsekreterare. Han tillhörde sitt lands elit och fick sin utbildning på Eton följt av Magdalen collage i Oxford. 24 år gammal blev han anställd på det brittiska utrikeministeriet och stationerades i Teheran. Han gjorde en snabb karriär inom utrikesförvaltningen och blev känd för sin effektivitet och en mycket goda organisationsförmåga och avancerade till arbetet som privatsekreterare till den chefen för den diplomatiska kåren, en prestigefylld position.

Under Andra världskriget lånades han ut, först till ministeriet för ekonomisk krigföring och sedan till återuppbyggnadsavdelningen. På den senare positionen var han med att arbeta fram den brittiska efterkrigspolitiken, innan han återvände till utrikesdepartementet som rådgivare. I den senare funktionen var Jebb med på de flesta av de stora och viktiga allierade konferenserna i Teheran, Jalta och Potsdam.

Jebb skickades till San Fransisco-konferensen under våren 1945 där han var högst delaktig i att skriva och förhandla fram stadgan till FÖRENTA NATIONERNA och när stadgan väl ratificeras av tillräckligt många medlemsstater, så utnämndes han till tillförordnad Generalsekreterare och tillträdde på själva FN-dagen, den 24 oktober 1945

Konsekvenserna

Jebb behöll posten under upp starten av FN och samarbetade med Nationernas förbunds Generalsekreterare Sean Lester inför det första mötet i London i januari 1946. Nationernas förbund gick officiellt i graven den 20 april 1946. Efter många och långa diskussioner fick Jebb en efterträdare och det blev tillslut norrmannen Tryggve Lie som tog över som den förste officielle Generalsekreteraren för Förenta Nationerna den 2 februari 1946. Lie skulle stanna på sin post i drygt sex år innan han lämnade över till Dag Hammarskjöld med orden att det var världens mest omöjliga jobb.

Jebb gick vidare i karriären och var en av huvudfigurerna när Atlantpakten bildades i Bryssel 1949 och blev samma år adlad. Han blev utnämnd till Storbritanniens FN-ambassadör och stannade där i fyra år innan han blev ambassadör i Paris. Han förordade mycket aktivt ett brittiskt medlemskap i EG. 1960 tilldelades han ett ärftligt adelskap och blev Baron Gladwyn och gick över till politiken inom det liberala partiet. Han satt i det brittiska överhuset i 25 år och fortsatte till Europaparlamentet där han slutade sin aktiva politiska karriär 76 år gammal.

Han dog på FN-dagen den 24 oktober 1996. En av FN:s grundare hade gått ur tiden.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

 

24 oktober 1918 – Slaget vid Vittorio Veneto

Bakgrunden

Italien hade gått med centralmakterna inför det Första världskriget. När kriget väl var igång slingrade sig italienarna ur sitt avtal. De underhandlade med Ententen och bytte 1915 sida i kriget. En av orsakerna var att det trodde sig kunna vinna territorier från Österrike i Tyrolen och på Balkan. Italienarna försökte inledningsvis att anfalla längs en dalgång för att nå själva Österrike och sedan tvinga dem ut kriget. Här liksom på många krigsskådeplatser i Europa kom det moderna kriget som en överraskning för många och skyttegravarna formerades längs floden Isonzo i dagens Slovenien. De som ville överleva måste snabbt lära sig det nya krigets regler. I ledningen för den italienska krigföringen stod general Cadorna, en man som inte förstod sig på den nya tiden. Han beordrade massanfall efter massanfall mot de österrikiska försvararna vilket resulterade i masslakt av italienska ungdomar. Elva offensiver. För varje misslyckande sjönk soldaternas moral och de disciplinära åtgärderna skärptes till ren övergreppen. Hösten 1917 beslutade krigsledningen i Berlin, att med tyska trupper slå ut ett anfall mot italienarna. Slaget vid Caporetto blev en stor framgång och det demoraliserade italienska försvaret föll sönder som ett korthus. Vid floden Piave lyckades italienarna samla sig och stoppa anfallet. Cardona fick sparken och ersattes med Diaz.

Ett österrikiskt försök gjordes att anfalla över Piave men det misslyckades och Diaz nya taktik och organisation fungerade. Han fortsatte att vänta och gick slutligen till anfall mot Vittorio Veneto den 24 oktober 1918.

Konsekvenserna

Ett mindre bidrag av franska och brittiska trupper hjälpte till i anfallet. Det blev en svår flodövergång men de italienska reserverna skickades snabbt till bräschen som öppnade sig på ett frontavsnitt. Italienarna stormade vidare och Österrike-Ungern var ett land i upplösningstillstånd. I slutet av månaden lämnade Tjeckoslovakien dubbelmonarkin och den 30 oktober, fanns det inte längre någon dubbelmonarki kvar när Ungern gick sin egen väg. Österrikarna bad om vapenstillestånd men italienarna tackade nej och fortsatte sin framryckning. Återigen bad österrikarna om vapenstillestånd och nu accepterade detta. Ett avtal skrevs under den 3 november och skulle börja gälla kl 3 på eftermiddagen, dagen efter. Österrikarna la genast ner vapen och meddelade motståndarna att de slutat kriga. Italienarna fortsatte att anfalla fram till vapenstilleståndets början i ett försök att ockupera så mycket territorium som möjligt. En vecka senare var Första världskriget slut när Tyskland kapitulerade.

Den italienska strävan om en enad italiensk nation och byggandet av en nationalstat som börjat under 1800-talet tidigare del anses av några historiker vara avslutade med freden i Saint-Germain 1919. Österrike tvingades lämna ifrån sig Trentino, Sydtyrolen, Trieste och Istrien till Italien som därmed vunnit något av det som landet önskade när det bytte sida i kriget 1915. I de delar av Österrike-Ungern som låg på Balkan och hamnade under det nybildade Jugoslavien. Gränstvisterna löstes mellan Italien och Jugoslavien i Rappallofördraget 1920.

För Österrike var freden i Saint-Germain hård. Landet fanns kvar men bara som en skugga av sin forna storhet under Donaumonarkin.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

20 oktober 1952 – Undantagstillstånd införs i Kenya för att kväsa Mau-Mau upproret

Mau mau rebeller gömde sig för de brittiska specialtrupperna bl.a. i den grottan som ligger under stenarna. Platsen är de kenyanska högländerna i skuggan av Mt Kenya.

Bakgrunden

Kenya var aldrig målet för britterna i Östafrika. Det bördiga och rika Uganda med Nilens källa var juvelen i den östafrikanska besittningen. Huvudorten i Kenya var Mombasa som hade ett klimat som var varmt och fuktigt och inte behagligt för européer innan air-condition hade uppfunnits. Att ta sig in landet var besvärligt och farligt. Tsavo var hemvist för malaria, vilda djur och ogästvänlig terräng. 1905 gjorde britterna ändå en kronkoloni av Kenya. Tyskarna hade etablerat sig i det som idag är Tanzania och konkurrensen mellan européerna gjorde att britterna inte ville hamna på efterkälken. Tyskarna hade som strategi att bygga en järnväg in i landet för att kunna hämta råvaror och skeppa dessa till Tyskland. Britterna valde att göra samma sak, för att med en järnväg få bättre kommunikationer med Kampala. Järnvägsbygget kantades enorma problem genom Tsavo. Människoätande lejon, något som Hollywood gjort film om, malaria och sömnsjuka och andra sjukdomar grasserade. Britterna hyrde in folk från Indien, vilkas ättlingar utgör en del av det kenyanska samhället. Vid Nairobi stannade järnvägsbygget av. Det byggdes verkstäder och annan infrastruktur för att kunna ta itu med det svåra arbetet att dra järnvägen upp och ner för det the Great Rift Valley. Nairobi var en behaglig plats. Varmt men torrt och ett underbart klimat för européer. Efter Första världskriget blev Kenya tillflykts ort för den engelska aristokratin. De kenyanska högländerna var fantastiska odlingsområden och britterna tog den mark de ville ha och körde bort kikuyerna som bodde där. Ursprungsbefolkningen behandlades mycket illa.

Under Andra världskriget kallades kenyaner in till den brittiska armén och kämpade mot både nazister och japaner bara för att upptäcka att de ideal som de kämpat för inte gällde dem när de kom hem från kriget. Missnöjet jäste hos afrikanerna och det växte. Den brittiska guvernören Evelyn Baring utlyste undantagstillstånd den 20 oktober 1952.

Konsekvenser

Det hade länge rått ett missnöje hos afrikanerna, särskilt bland kikuyerna i högländerna. De politiska försök som gjorts från den afrikanske ledaren Jomo Kenyatta hade inte haft någon framgång. Ute i bushen samlades unga män och svor en ed att inte ge upp och att inte avslöja någonting om de blev fasttagna. Rörelsen organiserade sig och var beredda att ta till vapen för att få sitt land tillbaka från ockupanterna. Med undantagstillstånd startade befrielsekriget eller upproret om man är britt. Flera hundra av rörelsens ledare och kändisar arresterades, däribland Kenyatta och övriga tog sin tillflykt till bushen i högländerna.

Britterna försökte kväsa befrielserörelsen genom klassisk taktik. Räder, massarresteringar, deportationer och koncentrationsläger. Antalet läger var så omfattande att en amerikansk författare pratar om britternas gulag-arkipelag och anspelar därmed på Stalins arbetsläger. Krigarna gömde sig i skogen och i grottor och denna författare har personligen besökt ett par gömställen från den tiden, och bushen i högländerna som mycket otillgänglig och snårig. Våldet mot européerna blev omtalet men det var ca 50 européer som fick sätta livet till medan inofficiella uppgifter anger över 20 000 döda i landets befrielsekrig. Undantagstillståndet varade till 1960. Då kunde det äntligen komma igång förhandlingar om landets framtid och Kenya kunde till slut bli självständigt den 12 december 1963.

13 oktober 1990 – Syrien går till anfall i Libanon

Bakgrunden

Vid Libanons självständighet på trettiotalet fördelades de viktigaste maktposterna mellan kristna, shiamuslimer och sunnimuslimer och efter Andra världskriget återupptogs det gamla systemet. När Israel bildandes, flydde eller fördrevs stora skaror palestinier som slog sig ner i Libanon. Under Suezkrisen 1956 polariserades det libanesiska samhället. De muslimska grupperna stödde Egypten medan de kristna grupperna sökte sig mot västvärlden. Landet var på gränsen till inbördeskrig. I början på 1970-talet kastades PLO ut från Jordanien och flyttade till Libanon. Inflyttningen gjorde att den demografiska situationen i Libanon hade förändrats och spänningarna mellan folkgrupperna ökade och inbördeskriget bröt ut 1975. Syrien som länge haft lystna blickar på sitt lilla grannland passade på och skaffade sig i praktiken kontroll över Libanon innan den första fasen av inbördeskriget var över 1977.

PLO kunde från sina baser attackera Israel och 1978 invaderade Israel södra Libanon fram till Litanifloden för att säkra sin norra gräns. Syd Libanesiska Armén kom att dominera området och Hizbollah bildas för att bekämpa inkräktarna. Under tiden utkämpas strider mellan syriska trupper och deras allierade och falangister i Beirut. Den andra delen av det libanesiska inbördeskriget tar slut när Israel 1982 invaderar Libanon.

PLO tvingas lämna Libanon och därmed är en av parterna i konflikten borta. US Marines kommer till Beirut för att övervaka uttåget och i flyktinglägren Sabra och Shatila låter israeliska trupper kristna falangister begå massakrer på palestinier. Förhandlingar leder fram till 17-maj avtalet 1983 som mer eller tvingas på presidenten av USA och Israel. Avtalet upprör arabvärlden och i synnerhet Syrien som har stora politiska intressen i Libanon. Den tredje delen av det libanesiska inbördeskriget är över.

Avtalet håller knappt över sommaren och när Israel drar sig tillbaka från Beirut bryter striderna ut med full kraft och på några månader har de muslimska druserna drivit bort den kristna milisen från sydöstra Beirut. General Aoun kommer till makten i Libanon uppmanar till ett befrielsekrig mot Syrien och deras milisgrupper. Syrien svarar till slut med ett anfall mot Aoun och hans regering den 13 oktober 1990.

Konsekvenserna

Syrierna hade framgångar och utnyttjade inbördesstrider mellan kristna grupper och kunde avsluta inbördeskriget, något som gick ganska spårlöst förbi i världspressen som nu bevakade Saddam Hussein invasion av Kuwait.

Libanon har återhämtat sig. Landet har stabiliserats och det har genomförts flera val men alla har kontrollerats av Syrien som har ett kraftigt grepp om händelserna i sitt västra grannland. Militanta grupper har upplösts eller avväpnats dock inte Hizbollah. Spänningarna har minskat när den libanesiska armén har växt i styrka och tagit kontrollen över stora delar av landet.

Israel drog sig tillbaka från södra Libanon 2000 men Hizbollah fortsatte med sina attacker och 2006 anföll Israel igen för att få bort gerillagrupperna och få ett stopp på anfallen. Kriget blev inte den framgång som ledarna i Tel Aviv hade trott. Hizbollah och Hamas är de grupper som nu driver ett krig mot Israel sedan PLO 1993, erkände Israel.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

10 oktober 1914 – Kapplöpningen till havet

Bakgrund

Den tyska anfallsplanen mot Frankrike gick ut på att slå ett hårt slag genom Belgien för att nå engelska kanalen och sedan svänga sydöst och inta Paris från söder – Schlieffenplanen. De tyska befälhavarna som hade att utföra manövrerna var heta på gröten och ville ha ett snabbare avgörande. De valde att svänga av för tidigt och hamnade därmed norr om Paris vid floden Marne. Här lyckades fransmännen mirakulöst rädda sin huvudstad genom att skicka ut soldaterna till fronten, där de behövds som bäst, med stadens taxibilar. Undret vid Marne var ett faktum.

Storbritannien hade knappt åttio år tidigare garanterat Belgiens neutralitet och när tyskarna invaderade löstes garantin ut och britterna skeppade över trupper till kontinenten. De kom snabbt på plats, helt enligt den nya brittiska strategin efter debaclet i Boerkriget tio år tidigare. Tanken var att förstärka belgarna men också delta in om ramen för Ententen. Britterna fick sitt elddop mot tyskarna och efter slaget vid Marne så försökte tyskarna att överflygla Ententens trupper, i första hand britterna. Tyskarna höll på att ockupera Belgien och belägringen av Antwerpen pågick samtidigt.

I historien har hösten 1914, efter slaget vid Marne kommit att kallas för kapplöpningen till havet. Det gällde att komma västerut för att kunna komma runt fiendens flank. Vi tänker oss gärna västfronten som ett skyttegravskrig med stora förluster och lidande men hösten 1914 var det inte riktigt fallet, än. Det fungerade mer som den gamla krigsordningen med slag på ett ställe och sedan flyttades positionerna fram eller tillbaka. Kriget på östfronten såg ut på det här sättet men snart hamnade västfronten i låsta positioner eftersom slagen inte gav några avgörande utan fienden grävde ner sig istället för att retirera.

Det ena slaget avlöste varandra under hösten 1914, Första slaget vid Aisne 13-18 september. Första slaget vid Picardy, 22-26 september. Slaget om Albert 25-29 september. Första slaget om Artois från den 27 september till den 10 oktober 1914.

Konsekvenser

Samma dag föll också Antwerpen för de tyska styrkorna och slagen fortsatte. La Bassée 10 oktober till 2 november. Messines 12 oktober till 2 november. Armentiéres, 13 oktober till 2 november och Yser 18 oktober till 30 november. Stridslinjen flyttar sig åt nordväst genom Frankrike och Flandern. När vintern kommer till området har de stridande grävt ner sig i skyttegravar för att skydda sig själva och befästa sina positioner. Det rörliga kriget har övergått till ett ställningskrig som är helt nytt för krigskonstens historia. Visserligen handlade mycket av 1600-talets krig om att belägra och erövra städer och borgar men den typen av ställningskrig kan inte jämföras med den förstörelse kapacitet som byggs upp genom de moderna eldvapnen.

Inledningen visade på att det var ett modernt krig, moderna vapen, modern utrustning, modern taktik men gamla generaler och soldater som ännu inte anpassat sig till moderniteten. Kanske det var därför som de trotsade sina officerares order och på julafton 1914 ställde sina vapen i skyttegraven, tog med sig sina öl, och sjungandes promenerade ut i ingenmansland för att spela fotboll, dricka, röka och prata med sina fiender. Soldaternas julvapenvila 1914 förnekades länge av de krigande nationerna men efter 70 år så kröp episoden tillslut fram. Kriget startade igen och skulle pågå utan avbrott till 11 november 1918.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

1 oktober 1978 – Tuvalu blir självständigt

Bakgrunden

Tuvalu är en liten stat i sydvästra Stillahavet i det kulturområdet som kallas Polynesien. Tuvalu ligger inte långt ifrån de andra kulturområdena, Melanesien och Mikronesien. Ögruppen, nio öar, började befolkas av polynesier för ca 3000 år sedan. De första européerna som siktade öarna var spanjorer som på 1580-talet letade efter Australien. Sedan ”upptäcker” olika expeditioner från Europa de olika öarna. Tuvalus moderna historia kan sägas börja när USA:s Stillhavs expedition runt 1841 besökte några av öarna. Det skulle sedan dröja ytterligare 20 år till innan de första kristna missionärerna kom fram till den här delen av Stillhavet. Det var utsända från London Missionary School. Därmed kom också Tuvalu att hamna i den brittiska intressesfären vilket manifesterades av att de 1877 hamnade under brittisk överhöghet och 1892 införlivades de i Gilbert och Elliceöarnas protektoratet. Elliceöarna var det brittiska namnet på Tuvalu. 1916 blev de en egen koloni under den brittiska kronan.

Tuvalu klarade sig undan en japansk ockupation under Andra världskriget. Istället kom amerikanarna och byggde baser och laddade upp för ett angrepp mot de japanskockuperade Gilbertöarna norr om den lilla ögruppen. Den amerikanska infrastrukturen raserade delvis den inhemska och 10 000-tals palmer höggs ner för att bygga en hamn och ett flygfält. Tuvalu tillhörde sedan det Brittiska västra Stillahavsterritoriet. Detta lämnade Tuvalu när de blir självständiga den 1 oktober 1978.

Konsekvenserna

Det lilla landet, ca 12 000 invånare idag, hade en långväg till självständighet. Efter Andra världskriget hamnade detta på FN:s bord i det så kallade avkoloniserings programmet. Det första steget var att bygga upp utbildningsinstitutioner som kunde utbilda de kommande ledarna. I mitten på 1960 kom de första formerna av självstyre. Med självstyret kom också en ökad kunskap om att förvalta ett land och invånarna var klara att fredligt bli självständiga. USA hade haft krav på flera av öarna i ögruppen Tuvalu men 1979 kunde ett avtal slutas mellan Tuvalu och USA som gav upp kraven på öarna. 2000 blir Tuvalu det 189:e medlemslandet i Förenta Nationerna.

Tuvalu har flera inkomstkällor, turism, ca 1000 varje år, samt fisk och kopra. En annan inkomstkälla är försäljningen av frimärke och de pengar som tuvaluaner skickar hem från arbete utomlands. Japan, USA och Australien betalar för fiskerättigheterna i de tuvaluska havsvattnen. Havsvattnet är annars ögruppens välsignelse och förbannelse. Den ger fisk som kan exporteras, men det är också klimatförändringarna som gör att havsvattnet stiger och på sikt kan ögruppen försvinna. Högsta punkten är 4,6 m över havet. Detta gör att vi i västvärlden har all anledning att lyssna på de människor som kan få betala det yttersta priset för vår välfärds konsumtion.