20 september 1979 – Afrikas mest bisarra diktator störtas – kejsar Bokassa av Centralafrikanska Republiken

Bakgrunden

Franska Ekvatorialafrika blev självständigt 1960 under namnet Centralafrikanska Republiken. Redan från början var det strid om makten och till slut, med franskt stöd, vann Dacko och inom två år hade han skapat en enpartistat.

Jean-Bedél Bokassa tog makten 1 januari 1966 och utropade sig till president på livstid 1972. Inspirerad av Napoleon gjorde han sig 1976 till kejsare. Bokassas regim präglades av brutalitet och han anklagades för både kannibalism och massmord på barn. Bokassas namn var välkänt och förknippat med grymheter under sina år vid makten. 1979 hade fransmännen fått nog och hjälpte Dacko att störta Bokassa den 20 september 1979.

Konsekvenserna

Bokassa flydde till Frankrike där han levde lyxliv innan han 1986 återvände. Kejsaren trodde att han skulle bli hyllad på samma sätt som Napoleon blev efter sin återkomst från förvisningen till Elba. Bokassa blev istället arresterad och åtalad för mord, tortyr och kannibalism och dog 1996 dog i en hjärtattack, 75 år gammal.

Tiden efter Bokassa är en lång lista på maktskiften. Allmänna val följs av ett maktskifte som följs av en militärkupp som följs av en statskupp som följs av ett allmänt val. Frankrike som tidigare kolonialmakt hjälper till att störta och tillsätta presidenter när det behövs. Libyen var inblandad i en misslyckad statskupp 2001. Den Centralafrikanska republiken ligger i en orolig del av världen.

Landets problem är samma som flera andra forna kolonier i Afrika, dock inte alla. En kolonialmakt som ritat gränser på en karta som inte stämmer med verkligheten, 80 olika stammar som skapar etniska spänningar, vilka förstärkas av religiösa motsättningar mellan ett muslimskt nord och ett kristet söder. Regeringsmakten är bräcklig, det finns inte resurser att betala ut löner till statsförvaltningen och militären och det som finns försvinner i korruption. Den presidentkandidat som lovar att betala ut löner vinner valet, och när de inte lyckas så tar militären själva över makten. Landet är plågat av alla konflikterna i landet och i regionen och nära 300 000 har flytt till olika grannländer. I norra delarna är befolkningen trängda mellan regeringstrupper och gerillan. Vid gränserna pågår konflikter i Darfur och i Tchad där gerilla rekryterar nya trupper.

2004 deltog landet i en konferens i Dar-es-Salam om fred och utveckling i det inre av Afrika. (IRCGLR). Detta är ett afrikanskt försök, uppbackat av FN att hitta en afrikansk lösning på afrikanska problem. Kenya och Tanzania är två exempel på afrikanska länder som lyckats få en positiv utveckling även om det tar tid. Tyvärr för Centralafrika så fortsätter de politiska oroligheterna och 2008 skickade EU, med svenska soldater, en fredsstyrka till Tchad och Centralafrikanska republiken för att skydda flyktingar och civilbefolkning.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

13 september 1993 – Oslodeklaration om fred i Mellanöstern undertecknas

Bakgrunden

I början av 1990-talet skedde flera förändringar som gjorde att fredsprocessen i Mellanöstern kunde gå framåt. På den palestinska sidan hade PLO trängts undan från närområdet och opererade från Tunis. Palestiniern hade aktivt stöttat Saddam Hussein i Gulfkriget och PLO och palestinierna förlorade många vänner i arabstaterna. Kalla krigets slut gjorde att PLO inte längre kunde få stöd av Sovjetunionen. PLO var trängda av krafter utifrån.

På de ockuperade områdena hade 1987 startat ett uppror, Intifadan. PLO:s ledarskap var för långt bort och andra grupper, Hamas och Islamska Jihad, som tog över initiativet. PLO höll på att förlora greppet om den egna befolkningen och Yasser Arafat var tvungen att göra något medan han fortfarande kunde. PLO var trängda av krafter inifrån.

I Israel kom arbetarpartiet till makten efter valet 1992. Ledaren Yitzhak Rabin, en krigsveteran från andra världskriget och från självständighets 1948 försökte hitta en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten. Det fanns personer och grupper på båda sidor av konflikten som hade intresse och motivation att hitta en fredlig lösning, men det fanns också många som livnärde sig på att våldet fortsatte. Fredskonferensen om Mellanöstern började i Madrid 1991 och fortsatte sedan i hemlighet i Oslo. I slutet av augusti 1993 var avtalet klart och efter att PLO erkänt staten Israel rätt att existera, undertecknades Osloavtalet den 13 september 1993.

Konsekvenserna

Avtalet går i korthet ut på att Israel ska dra sig tillbaka från Gazaremsan och från Västbanken. I dess ställe ska en självstyrande palestinsk myndighet etableras. Inom fem år ska förhandlingar inledas om att omvandla myndigheten till en självständig stat. Mellanösternkonfliktens svåraste frågor, Jerusalems status, gränserna, säkerheten, de judiska bosättningarna, vattnet och de palestinska flyktingarnas status skjuts på framtiden, till nya gemensamma förhandlingar.

Båda sidor i konflikten blev splittrade av Osloavtalet. Vänstern i Israel hyllade avtalet medan högern i starka ordalag fördömde det. Den israeliska sidan var osäker på palestiniernas intentioner. Viktiga grupper i Israel var emot avtalet inte minst bosättarna som var rädda för att bli av med sina hem. Samtidigt trappade palestinska grupper, som motsatte sig fredsavtalet, upp våldet och började med terroraktioner mot israeler och Israel. Det ökade högerns argument om att det inte gick att lita på palestinierna.

På den palestinska sidan hyllade den ledande gruppen al-Fatah avtalet medan andra grupper vägrade godkänna Osloavtalet med motiveringen att organisationen stadga inte tillät att staten Israel existerade. De palestinier som inte litade på Israel valde att lyfta fram bosättningars utbyggnad och trodde inte Israel skulle riva dessa.

Tyvärr lyckades de som motsatte sig fred, att vinna. Den israeliska premiärministern Rabin sköts till döds av en judisk fundamentalist som motsatte sig avtalet och några år senare promenerade Ariel Sharon upp på tempelberget i Jerusalem och utlöste den andra intifadan. De palestinska grupper som skickade självmordsbombare efter självmordsbombare mot Israel och tillsammans lyckades de att skjuta och spränga fredsprocessen till döds.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

9 september 1993 – Staten Israel erkänns av PLO

Bakgrunden

PLO, Palestinian Liberation Organisation, grundas 1964 på initiativ av den Egyptiske presidenten Nasser. PLO är en paraplyorganisation för palestinska exilgrupper och har till mål att befria hela Palestina, inklusive Israel. 1969 tar al-Fathas ledare Yasser Arafat över ordförande skapet i PLO och arbetar för att befria Palestina, främst genom angrepp från Jordanskt territorium, men 1970 kastas PLO ut från Jordanien och flyttar sin verksamhet till södra Libanon.

När konflikten, efter Sexdagarskriget 1967 och Oktoberkriget 1973, övergår från att stå mellan Israel och arabstaterna till att stå mellan Israel och palestinierna, blir PLO 1974 mer respektabel när man också tar upp kampen mot Israel med politiska medel. Arabstaterna erkänner organisationen som den enda lagliga representanten för palestinierna och FN beslutar att ge PLO observatörsstatus. I samband med Camp David avtalet 1979 avvisar PLO planerna på palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza och de fortsätter med sin väpnade kamp. 1982 invaderar Israel Libanon och PLO tvingas flytta sin verksamhet till Tunis i Tunisien.

Intefadan, det palestinska upproret på de ockuperade områdena, bryter ut 1987 och samtidigt grundas Hamas som snabbt blir den viktigaste politiska aktören på den palestinska sidan utanför PLO. Jordanien som formellt äger västbanken ger 1988 upp sina anspråk på området och PLO utropar en självständig palestinsk stat. Bakom kulisserna pågår ett förhandlingsarbete med Osloavtalet som är klart för underskrift. I ett första steg skickar PLO:s Yasser Arafat ledare ett brev till Israels premiärminister Yitzhak Rabin där PLO erkänner staten Israel. Brevet är daterat den 9 september 1993.

Konsekvenserna

Fyra dagar senare undertecknades Osloavtalet som syftar till en två statslösningar. Året efter skrev Jordanien och Israel under ett fredsavtal och därmed öppnades Västbanken för palestinierna. Formellt var det jordanskt territorium och nu kunde det införas ett begränsat självstyre.

Den palestinska sidan är inte längre en så enad front som den varit. I och med det kalla kriget hade palestinierna förlorat sin största sponsor i östblocket. Arabländerna hade visat PLO kalla handen efter deras stöd till Saddam Hussein under Irakkriget 1991. Ur detta hade det kommit nya palestinska grupper som Hamas och islamsiska Jihad, framför allt inne i Israel och Hizbollah i södra Libanon.

Fortsättningen blir svår för PLO och Yasser Arafat. Han har en åldrande ledarstruktur som de flesta befinner sig utanför israeliskt område eller befunnit sig i exil i många år. De nya grupperna har yngre ledare som vuxit fram under intifadan och delat vardagen med vanliga palestinier. Successivt utvecklas självstyret och fredsprocessen tar ett steg framåt när avtalet om palestinskt självstyre skrivs under i september 1995. Extrema grupper, både bland palestinierna och bland israelerna, gör allt vad de kan för att sabotera fredsprocessen. Palestinska extremister skicka fram självmordsbombare och en ung israel skjuter 1995 ihjäl premiärminister Rabin på ett fredsmöte i Tel-Aviv och mördar bokstavligen fredprocessen i mellanöstern. Arafat har ett palestinskt val framför sig, för att i världens och i palestinska ögon legitimera sin makt position.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.