10 juli 1976 – Seveso katastrofen i Italien

Bakgrunden

Under 1970-talet inträffade flera svåra olyckor inom den europeiska kemiindustrin bl.a. i Flixborough i Storbritannien där ett gasmoln exploderade och 28 människor fick sätta livet till. Två år senare går en kemisk process fel i ICMESAs fabrik i Seveso i Lombardiet i norra Italien. Fabriken skulle stänga ner för helgen, processen stängdes av men inte värmen som drev processen. Detta gjorde att temperaturen steg allt för mycket och det mycket giftiga och cancerframkallande ämnet dioxin spreds i ut i luften.

Ett allvarligt problem, som förvärrade katastrofen var att företaget och de lokala myndigheterna inte koordinerade sin verksamhet och det tog en vecka innan informationen om dioxinet blev offentligt och då var det redan för sent.Utsl’ppet skedde redan den 10 juli 1976.

Konsekvenserna

Ca 10 000 tamdjur, mest kycklingar och kaniner dog eller slaktades. 25 km2 mark förorenades av dioxiner och fick läggas i träda pga. att marken blev förgiftad. Idag har marken återställts och blivit en park. För människorna i området har det märkts i en ökning av sjukdomar, bl.a. diabetes.

EU skapade efter katastrofen i Seveso regler för hantering av kemikalier i det så kallade Sevesodirektivet. EU-direktivet gick ut på att kartlägga och analysera riskerna med kemianläggningar, arbeta för att undvika att skador på människor och miljö och skapa regler för informationsspridning om olyckor ändå skulle inträffa. I takt med att nya olyckor och tillbud har skett har också regelverket uppdaterats och skrivits in i medlemsländernas lagstiftning. I Sverige är det Naturvårdsverket, Arbetsmiljöverket och Räddningsverket som samarbetar och har ansvar för SEVESODIREKTIVET. Antalet allvarliga olyckor har sjunkit tack vare den modernare lagstiftningen.

1 juli 1991 – Warszawapakten upplöses

Bakgrunden

Potsdamkonferensen i Berlins hjärta 1945 blev starten på segrarmakternas formella oenighet. Det var uppenbart att Sovjetunionen och de västallierade drog åt var sitt håll. Sovjetunionen fruktade en tysk revanschism efter förlusten i kriget och att de västallierade skulle var en del av planerna. Införandet av Marshallhjälpen och D-marken utlöste en serie händelser som ledde fram till den tyska delningen. Västtyskland blev medlem i NATO 1954 och som svar på det bildade Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna en motsvarighet, Warszawapakten (WP) året efter. WP:s främsta mål var att skydda Sovjetunionen från ett nytt anfall från Västeuropa. De båda militärallianserna kom att bli symboler för det Kalla kriget. Det kom aldrig till öppet krig, utan mest bestod aktiviteterna av planering, förberedelser och övningar. WP-trupper sattes in för att kväsa revolterna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 och det var formodlingen inte långt borta att de hade sats in i Polen 1980.

När Gorbatjov kom till makten i Sovjetunionen, förändrade han den politiska inriktningen och väst och öst började prata med varandra igen – på riktigt. Det ledde fram till förändringar inom östblocket som i sin tur ledde till att kommunistregimerna i östra Europa föll för folkliga uppror, en efter en. Till sist föll också den kommunistiska bastionen själv, Sovjetunionen. Förutsättningarna för Warszawapakten var över och organisationen upplöstes den 1 juli 1991.

Konsekvenserna

Ur ruinerna efter Sovjetunionen kom det ut ett antal självständig stater varav Ryssland var den största och mäktigaste. Ryssland blev Sovjetunionens arvtagare och tog bl.a. plats i FN:s säkerhetsråd. Ryssarna tog även över Sovjetunionens plats bland segrarmakterna från Andra världskriget men det var en stukad aktör som inte kunde sätta emot något, mot väst i allmänhet och USA i synnerhet. USA tog positionen som världshegemon. Ryssland formulerade sina säkerhetskrav utifrån sina historiska erfarenheter, vilka sammanföll med orsakerna till att bilda Warszawapakten, att förhindra en invasion västerifrån. Ryssarna har haft mycket dåliga erfarenheter och vill ha mycket landmassa mellan sig och fienden, i det här fallet NATO. Föra att skapa någon form av ordning i Europa bildades PFF, Partnerskap för Fred med NATO som organisatör. De flesta länder gick med i organisationen, som också förhindrade forna Warszawapakts stater att inledningsvis gå med i den västliga försvarsalliansen.

Länder som bl.a. Estland, Lettland, Litauen och Polen, ser i sin tur Ryssland som sin traditionella fiende och fruktar en aggression från öster. En majoritet av östblockets länder har aktivt sökt sig till EU och NATO och idag är i stort sett alla forna Warszawapaktländer, utom Ryssland, medlemmar i NATO. NATO är idag en ny organisation. Tanken var att stöpa om organisationen till en fredsbevarande kår men istället har organisationens resurser tagits i bruk för att föra krig, först mot Serbien och sedan på FN uppdrag i Afghanistan och nu i Libyen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 juli 1946 – Bikiniatollen sprängs av en atombomb

Bakgrunden

Under Andra världskriget tog vapenteknologin stora kliv framåt. På nästan varje område går det att på en, tio- till femtonårs period se dessa farmsteg. I USA hade Manhattanprojektet samlat några av USA:s mest intelligenta vetenskapsmän för att ta upp kampen med Tyskland om att tillverka en fungerande atombomb. Våren 1945 kunde den första bomben sprängas i öknen i New Mexico. I augusti fälldes de hittills enda atomvapnen över civila städer i krig; Hiroshima och Nagasaki. Tyskland var redan besegrat och hade förlorat kapplöning om bomben och nu tvingads Japan kapitulera inför ett massförstörelsevapen som de aldrig kunde skydda sig ifrån.

Bikinatollen, Pikini på invånarnas språk, ligger i dagens Marshallöarna, som ligger i Stilla havet, nordost om Nya Guinea. Området beräknas vara bebott sedan 1000-talet f.Kr. Européerna kom till området på 1520-talet men det skulle dröja ca 300 år innan det kom under spansk överhöghet. Tyskarna köpte öarna 1886 och det blev ett tyskt protektorat 1906. Japan ockuperade området under Första världskriget. De fick förvaltarskapet i Versaillesfreden och använde senare öarna som en militärbas. Under Andra världskriget erövrade amerikanska trupper Marshallöarna och Bikiniatollen 1944 och det blev en amerikansk administration av öarna. Bikiniatollen ansågs vara idealiska för nya kärnvapenprov, avlägset från såväl båt- som flygfarleder. Befolkningen på 167 personer evakuerades frivilligt i mars 1946 och sedan satte förberedelserna igång. Det första atombombsprovet skedde den 1 juli 1946.

Konsekvenserna

Efter kriget letade USA testplatser för kärnvapenprov. Den amerikanska flottan ville testa vilken påverkan som atombomber hade på deras fartyg, i öppet vatten och i hamn. De transporterade knappt 100 fartyg till Bikini för att studera effekterna. USA skulle under de kommande 12 åren använda atollen till totalt 23 testsprängningar av atomvapen. 2010 utsåg UNESCO Bikini till ett världsarv.

Bikiniatollen och Marshallöarna tillsammans med Karolinerna hamnade hos FN:s förvaltarskapsråd. FN utsågs USA att administrera öarna vilket gjordes fram till 1979 då de fick självstyre. Självständigheten kom så sent som 1986. Befolkningen livnär sig idag i huvudsak på småskaligt jordbruk, export av kokosnötter och även av turism. USA betalar landet för att ha en atoll som vapentestområde.

Befolkningen som flyttades från Bikini hamnade på andra öar i området. Idag skulle det, förhoppningsvis inte, gå att behandla befolkningen på en ö på samma sätt som på 1940-talet. Det skulle dröja 25 år eller till 1970 innan det första försöket gjordes att återvända till Bikini. Det uppmättes kraftigt förhöjda värden av bl.a. Cesium-137 och efter åtta år fick Bikiniborna återigen lämna sin atoll. USA satte upp en fond för Bikiniborna som ger varje invånare ett litet, men årligt belopp så att de klarar sig. Fonden ökar hela tiden, kanske för att en gång kunna finansiera uppbyggnaden av atollen. IAEA har i olika inspektioner kommit fram till att det numera är ofarligt att vistas på ön men att det är farligt i längden att bo på atollen. Den radioaktiva bakgrundstrålningen är fortfarande för stark och att äta föda från ön skulle ge skadliga effekter på människor.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 juli 1915 – Sydafrikanska trupperna vinner slaget vid Otavi

Bakgrunden

Tyskarna kom till området som idag heter Namibia runt 1840. Successivt ökade de sitt inflytande och i Berlinkonferensen 1885 tilldelades Tyskland området under namnet Tyska Sydvästafrika. Hererofolket gjorde uppror 1904 men slogs brutalt ner av militären med von Trotha i spetsen, som senare stämplades som folkmördade.

När första världskriget bröt ut 1914 anföll Ententen de tyska besittningarna i Afrika. Brittiska och franska trupper attackerade de tyska protektoraten Togoland och Kamerun i Västafrika i augusti. Det av britterna styrda Sydafrika ställde upp med trupper och i september 1914 gick de till anfall mot Tyska Sydvästafrika och försöket misslyckandes vid Sandfontein. De tyska försvararna var få och tillsammans med inhemska trupper bedrev de ett fördröjningsförsvar som gick ut på att binda så mycket trupper som möjligt med så små resurser som möjligt Allt för att tvinga Ententen att hålla borta trupper från andra krigsskådeplatser. Lettow-Vorbeck i Tyska Östafrika var mycket framgångsrik och höll ut under hela första världskriget.

I Sydafrika gjorde en grupp boer uppror eftersom de sympatiserade med tyskarna som stött dem under boerkriget några år tidigare. Upproret slogs ner under hösten och i mars 1915 var sydafrikanerna återigen redo att ge sig på tyskarna i grannlandet. En manstark armé marscherade iväg och intog stad efter stad. De möttes av fördröjningstaktiken i form av landminor, förgiftade brunnar och delvis av hårt motstånd men kunde i maj inta huvudstaden Windhoek. Fruktlösa försök gjordes att få tyskarna att ge upp men striderna fortsatte. Försvararna pressades allt mer åt nordväst och slaget vid Otavi stod den 1 juli 1915.

Konsekvenserna

Tyskarna hade hoppats att fördröja sydafrikanerna vid Otavi för att förstärka sina positioner vid Tsombe. Detta misslyckades i och med den snabba sydafrikanska segern och åtta dagar senare valde den tyske befälhavaren Francke att kapitulera.

Sydafrika ockuperade området under resterande delen av kriget och 1920 fick landet i uppdrag av Nationernas Förbund att administrera området som ändrade namn till Sydvästafrika. Sydafrikanerna hade ambitioner att införliva området med sitt eget land, inte minst på grund av de stora naturrikedomarna. Planerna kom på skam efter andra världskriget när det nybildade Förenta Nationerna uppmanade regeringen i Pretoria att lämna över området till förvaltarskapsrådet. Sydafrika vägrade och fortsatte att administrera området. Namibia betraktades som en provins i landet även om sydafrikanerna aldrig officiellt annekterade området.

I takt med att apartheid ökade förtrycket av den afrikanska befolkningen i Sydafrika påverkades även Namibia. I slutet av 1950-talet försökte trupper att fösa bort svarta, längre bort, från vita områden och det kom att bli den utlösande faktorn till att motståndet hårdnade och självständighetsrörelsen fick ett uppsving. Fler länder i Afrika blev självständiga under 1960-talet och då ökade också trycket på Sydafrika att ge Namibia sin självständighet. 1966 återkallade FN Sydafrikas förvaltarskap, vilket de återigen vägrade. I stället började Namibierna sin kamp för självständighet och frihet med militära medel.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 juli 1917 – Kerenskyoffensiven misslyckas

Bakgrunden

Den ryska krigföringen 1916 hade varit framgångsrik. Brusilov hade med begränsade resurser tvingat tillbaka österrikarna efter de framgångar de haft 1915. Brusilovs offensiv hade varit en del av centralmakternas gemensamma anfall på alla fronter för att sätta ett hårdare tryck på centralmakterna för att förhindra att Tyskland och dessa allierade skulle kunna samla sina resurser och gå till anfall på ett ställe. Även om Brusilovs framgångar var lysande så var de ett undantag. Ryssarna hade stora förluster i människor, i materiel och inte minst i territorium. Grundproblemet i Ryssland var själva statens uppbyggnad. En tsar som inte var vuxen situationen. En militärmakt vars högre befäl baserade sig på vilken familj som man kom ifrån snarare än duglighet. Mycket av administrationen inom militären och samhället kännetecknades av ineffektivitet. Det ryska samhället byggde på en konservativ adel som hade sin makt och rikedom på jorden. Den industriella revolutionen stannade inte till på riktigt i Ryssland och det var svårt att få fram det moderna krigets förbrukningsvaror i den omfattning som krävdes.

Det var demoraliserade och krigströtta soldater som befann sig i den ryska armén tillsammans med officerare som på det stora hela inte klarade av sina uppgifter. När de revolutionära locktonerna sjöng allt starkare så förstärktes känslan av att det behövdes fred och förändring. Den framgångsrike Brusilov gjordes till överbefälhavare och han fick i uppdrag av krigsminister Kerensky att gå till anfall. Han genomför offensiven trots de uppenbara problem som finns i armén med ovilliga soldater som har otillräckligt med förnödenheter. Kerenskyoffensiven slutar i ett misslyckande den 1 juli 1917.

Konsekvenserna

Centralmakterna tar till offensiven och ryssarna har inte mycket att försvara sig med. Den interna oron i landet påverkar krigföringen negativt. Bröd, fred och revolution skriks det på gatorna och i oktober så tar bolsjevikerna över makten i landet. Tsaren och hans familj är redan bort från den ryska politiken. Bolsjevikerna under ledning av Vladimir Lenin, (samma Lenin som tyskarna hjälpte från Schweiz, via Tyskland och Sverige, tillbaka till Sankt Petersburg mitt under brinnande krig), vill inte sluta fred utan att se till att det blir en bra fred för Ryssland. Bolsjevikerna fortsätter kriget men kommer till slut överens med tyskarna om ett vapenstillestånd i december. Tyskarna ser möjligheten till en bra fred i öster och en möjlighet att föra över trupper till väster för en avgörande offensiv innan de amerikanska trupperna är stridsklara. Lenin och Tolstoj gör vad de kan för att förhala förhandlingarna, kanske i förhoppningen att bygga upp sin militära kapacitet och driva bort tyskarna från Ryssland. Det fungerar inte och i februari återupptar tyskarna sin offensiv.

Nu tvingas Ryssland till en hårdare fred i Brest-Litowsk i mars. Tyskarna för över sina trupper till väster och sätter igång med våroffensiven. Den ger en viss framgång men inte tillräckligt. Västmakterna går under sommaren till motanfall och slutar inte förrän vapenstilleståndet i november 1918. Kriget tar inte slut för Rysslands del. Den revolutionära röda armén ställs mot den tsaristiska vita armén i ett blodigt och bittert inbördeskrig. Den röda armén vinner till slut. Samtidigt blir Polen självständigt och det polsk-ryska kriget bryter ut. Ryssarna lyckas inte återta de områden av Polen som de hade innan Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 juli 1916 – Slaget vid Somme inleds

Bakgrunden

1916 var de stora slagens år. Tyskland ville knäcka fransmännen psykologiskt genom att inta den franska nationella symbolen Verdun. Offensiven inleddes i februari och snabbt intogs Fort Douaumont. Snabbt körde anfallet fast i ett nötande skyttegravskrig. Fransmännen hämtade sig och bjöd ett mycket hårt motstånd. Det tyska anfallet kom som en överraskning för ententen som själva hade tänkt ta till offensiven på alla fronter. Det tyska anfallet fick ersätta delar av det franska bidraget vid Somme.

På östfronten hade ryssarna hämtat sig från de enorma förlusterna 1914-15 och hade nytt manskap, flest värnpliktiga. Den ryska industrin hade lyckats ställa om till krigsproduktion och soldaterna var förhållandevis välutrustade. Ryssarnas bidrag till det gemensamma beslutat om att gå till anfall på alla fronter var Brusilovoffensiven i juni.

Britterna hade klarat krigföringen under 1915 med en strid ström av frivilliga som anmälde sig till armén, men det räckte inte. De införde allmän värnplikt för att få fler soldater. Douglas Haig hade ersatt John French som ledare för den brittiska styrkan som under slutet på 1915 tagit över en sektor av fronten vid floden Somme. Haig var mycket noggrann och förberedde den brittiska delen av den gemensamma offensiven ordentligt. Han hade alla resurser som behövdes, vapen, ammunition och manskap. Britterna var inte högt ansedda av tyskarna som soldater, men nu var de förberedda på anfallet. Britterna inledde med en artilleribeskjutning av sällan skådat slag och när dessa var klara, startade anfallet den 1 juli 1916.

Konsekvenserna

Den 1 juli innebar mycket hårda strider och än idag 100 år senare är det traumatisk för den brittiska armén. De förlorade 60 000 man, denna första dag, varav 20 000 döda. Det är lätt att glömma bort i vår anglofierade historieskrivning att det var ett gemensamt anfall och det var ungefär lika många franska som brittiska divisioner som gick till anfall. Den första dagen var en ren katastrof och endast fransmännen kunde nå framgångar. De var bättre artillerister och hade skjutit sönder de tyska skyttegravarna och fick ett svagare motstånd när infanteriet väl nådde fram genom kulspruteelden. Den andra juli fortsatte anfallen.

Fransmännen gjorde stora framsteg, med västfronten mått mätt, ca 10 km, på de inledande veckorna, medan britternas framgångar var betydligt mer blygsamma. Under större delen av juli avancerade de endast små sträckor i taget till stora kostnader. Tyskarna försvarade på djupet med nya välkonstruerade ställningar. Tyskarna var mycket duktiga på att utnyttja den höglänta terräng som de ofta besatte och byggde starka fortifikationer som skapade svårigheter och dyrbara förluster för angriparna. I slutet av månaden kunde britterna uppvisa vissa framgångar och tyskarna retirerade i god ordning. De började också bygga upp Hindeburglinjen flera mil bakom fronten för att kunna falla tillbaka om det blev nödvändigt. Slaget vid Somme skulle pågå till november och då skulle 625 000, britter, fransmän, kanadensare, australiensare och nyzeeländare, bl.a. vara döda på ententens sida. På den tyska sidan var det över 500 000 döda. Masslakten på västfronten malde ner en generation unga män.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel