4 april 1949 – NATO bildas

Bakgrunden

Händelserna i Centraleuropa under 1948 hade, enligt de västallierade, visat på en kommunistisk expansion. En av de tre huvudteorierna om det kalla kriget är den traditionalistiska synen där Sovjetunionen är den aggressiva parten och USA den passiva. I den revisionistiska teorin är USA den aggressiva parten och Sovjetunionen försvarar sina legitima intressen medan postrevisionisterna, som ibland kallas för kålsuparteorin, anser att USA och Sovjetunionen hade ett gemensamt ansvar för det Kalla kriget. Händelserna som gör att NATO bildas ska se utifrån det Västeuropeiska perspektivet som också är det traditionalistiska.

Stalins försök att destabilisera den tyska valutan, den kommunistiska kuppen i Prag, försöken att ta över makten i Berlin och införandet av Berlinblockaden var alla argument för Sovjets aggression. I USA hade Truman annonserat Trumandoktrinen som en nya amerikansk utrikespolitiksdoktrin. För att visa att man menade allvar hade USA, som demobiliserat sina trupper efter kriget, återinkallat flygare för att klara av luftbron till Berlin. De mindre länderna i Europa hade minnen från andra världskriget och sin egen sårbarhet sökte försäkringar från större länder och ett gemensamt försvar. De menade också att Sovjetunionens agerande visade tydligt att de behövde ett bättre försvar. För att stärka det västeuropeiska försvaret bildades försvarsalliansen NATO (North Atlantic Treaty Organziation) den 4 april 1949.

Konsekvenserna

Lord Ismay, NATO:s förste Generalsekreterare, menade att NATO hade tre uppgifter, hålla ryssarna utanför, USA innanför och tyskarna i schack. Alliansen blev till en början inte mycket mer än en diskussionsklubb. Det var medlemsländerna som förfogade över trupper och lånade ut dessa när NATO behövde. I högkvarter i Bryssel gjordes planer och koordinerades verksamheten mot mera gemensamma normer och mer organisation. Sovjetunionen och deras allierade svarade 1955 med att bilda Warszawapakten som en motvikt och dessa två organisationer kom att stå som symbol för den ständigt hotande militära konflikten under det Kalla kriget. Även inom NATO har det funnits motsättningar. Frankrike drog sig 1966 ur med motiveringen att USA hade för stort inflytande. Grekland och Turkiet har lyckats hålla sams även om Grekland efter Turkiets invasion av Cypern 1974 lämnade försvarsalliansen.

Efter Berlinmurens fall 1989, de politiska förändringarna i östra Europa och Warszawapaktens upplösning 1991, hade NATO i praktiken fullgjort sitt syfte. Istället kom NATO:s inriktning att ändras. Genom initiativet PFF (Partnerskap för fred) bjöds övriga Europa in i ett samarbete för att öka säkerheten genom bland annat informationsutbyte. NATO tog även på sig FN-uppdraget att upprätthålla flygförbudszonen över Bosnien 1995 och fyra år senare gick NATO i krig mot Jugoslavien, utan att ha ett FN-uppdrag.

Efter 11 september fick NATO nya uppgifter. Först kom en stabiliseringsstyrka i Afghanistan efter USA krig mot talibanerna och sedan utbildning av säkerhetsstyrkor i Irak. I takt med Ryssland ökade oljeinkomster har ryssarna satsat på upprustning, vilket uppfattats som ett hot av de mindre grannländerna. Flera tidigare Warszawapaktsländer är numera medlemmar i NATO. 2008 hamnade Ryssland och Georgien i strider och relationerna mellan Ryssland och NATO försämrades för de senares intresse i Kaukasus, något som Ryssland betraktar som sitt område.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.