20 november 1700 – Slaget vid Narva

Bakgrunden

Den svenska stormakten var i gungning under det Skånska kriget på 1670-talet. Karl XI stod som segrare och han tog tag i Sveriges situation. Han drog in gods från adeln för att skapa en ekonomisk bas att rusta upp den svenska armén och flottan. Han införde indelningsverket och landskapsregementen. Landskapen delades in rotar som hade till uppgift att förse regementet med en soldat. Soldaterna övade och tränade och utrustades tills stormakten hade en modern krigsmakt igen. Karl XI dog bara 42 år gammal och lämnade över Stormakten till sin 15-årige son Karl XII. Det blev den unge kungens uppgift att försvara stormakten mot fienden när de anföll tillsammans på vårvintern 1700. Polackerna var först ut och gick in i Baltikum för att ta tillbaka förlorade områden, ivrigt på hejade av de baltiska adelsmän som motsatte sig Sverige. Kungen skickade förstärkningar från Finland samtidigt som han samlade en armé i södra Sverige.

Planen var att besegra fienden en efter en. I samarbete med den engelska och holländska flottan lyckades svenskarna föra över soldater till Själland som hotade själva Köpenhamn. Innan kriget egentligen hade börjat så fick Danmark sluta fred i Traventhal i norra Tyskland. Ryssarna hade avancerat in i dagens Estland för att ta den svenska östliga utposten i Narva. De belägrade den svenska garnisonen som försvarade sig väl. När kungen kom till Baltikum med sina trupper stod de inför en svår fråga, satsa på Riga som belägrades av sachsiska trupper eller Narva som belägrades av ryska. Valet föll på det senare. Armén marscherade österut och kom fram till Narva och belägrade de belägrande. Slaget vid Narva inleddes i snöstormen den 20 november 1700.

Konsekvenserna

Ryssarna hade utnyttjat vattendrag i sin belägring av Narva. De hade också skyddat belägring med en jordvall mot eventuella förstärkningar. Den svenska krigsledningen använde en mycket enkel taktik. Anfall med allt som finns i centrum av belägringen. När soldaterna väl är inne så ska de sprida ut sig till höger och vänster och rulla upp skyttegravarna. Det gjorde den svenska armén, och lyckas. När de väl var inne i det ryska området kunde de pressa ryssarna mot de vattendrag som de använt som en del av belägringen. De kunde inte ta sig över sin jordvall heller, de var fast i en fälla. 12 000 ryska soldater beräknas ha dödats eller skadats mot ca 660 döda svenskar och dubbelt så många skadade. 30 000 soldater kapitulerade och svenskarna tog ett ordentligt ryskt krigsbyte. Stormakten Sverige hade visat sina muskler och de idéer som Karl XI hade genomfört fungerade i praktiken. Ryssland var ute ur spelet. Priset för att trupperna skulle marschera tillbaka till Ryssland var att svenskarna fick alla de ryska fanorna, 230 st. Tsar Peter blev tvungen att bygga upp sin krigsmakt igen eftersom de högre ryska befälhavarna fördes till Visingsö som krigsfångar. Det blev ingen fred och ryssarna skulle återkomma fyra år senare när de började belägra Narva igen, i det andra, och för svenskar, mer okända slaget om gränsstaden som ryssarna vann. Svenskarna hade nu ryggen fri att ta itu med polackerna.

Karl XII skulle tillbringa de kommande sex åren i Polen, innan han lyckades få polackerna dit han ville. August den starke avsade sig den polska kronan i freden i Altranstädt 1706. Därmed hade svenskarna slagit alla tre medlemmarna av anfallsförbundet. Ryssarna hade återigen rustat upp och återigen belägrade de Narva. Det var dags att ta itu med ryssarna igen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.