13 juli 1260 – Slaget vid Durbe

Bakgrunden

Den tyska orden hade etablerat sig i Preussen runt 1230. De ockuperade området, och började kristna de hedniska stammarna. Orden började även sprida kristendomen norrut mot Baltikum. 1237 grundades den livländska orden som en fristående del av den tyska orden. De båda ordenssällskapen erövrade delar av Baltikum, det tyska i söder och det livländska i norr. Strategiskt placerat mitt i mellan de båda områdena låg Semgallen, en del av det historiska Kurland i dagens Lettland, då under Litauisk överhöghet.

Mindaugas I hade enat Litauen som storhertig. Han hade erkänt sig till den romersk-katolska läran. 1253 hade han blivit krönt till kung över Litauen av biskopen i Kulmsee, i dagens Polen. Kungen var kristen men inte befolkningen. Mindaugas stödde sin kristendom på ordnarna började lämna över kontrollen över delar Semgallen till den livländska orden. De införde i en hård regim, vilket inte föll väl ut hos befolkningen. Semgallerna kände sig också klämda mellan den de både kristna krigarklanerna, den livländska i norr och den tyska i söder. Samtidigt såg ordnarna problemet med att ha ett område utanför sin kontroll insprängt emellan sig och de såg möjligheten ett lägga under sig Semgallen och får ett sammanhängande område. Semgallerna dödade 1257 tolv ordensriddare men det dröjde ett par år innan det kom till regelrätta strider. 1259 drabbade semgallerna samman med den livländska orden som förlorade slaget vid Skodas. Med vinsten i ryggen startade ett allmänt uppror mot ordensbröderna. Sommaren efter samlade tyskar och livländare ihop sina styrkor och gav sig ut, på påvligt uppdrag, att kväsa semgallerna. De drabbade samman vid floden Durbe den 13 juli 1260.

Konsekvenserna

Slaget vid Durbe var en riktig katastrof för de båda ordenssällskapen. Ca 150 ädla riddare dog tillsammans med hundratal världsliga riddare och andra soldater. Semgallerna fortsatte sitt uppror och i och med förlusten så gjorde också de tidigare kuvade stammarna i Preussen uppror. Det upproret skulle pågå i nästan 15 år. Därmed släpper tyskarna delvis sitt grepp om Litauen. Mindaugas som byggt delar av sin makt på sin kristendom och de straka ordnarna övertygas av sin tronarvinge Treniota att avsäga sig kristendomen. Trenoita tar strax efter själv över makten, troligtvis genom att Mindaugas mördas. Han kan inte fullt ut utnyttja sin nyvunna makt och det faktum att den tyska orden är försvagad och upptagen i Preussen. Interna oroligheter tar överhand.

Kurland ansluter sig till upproret och tillsammans med semgallerna besegrar de riddarna i olika strider fram till ungefär 1280. Därefter beslutar sig riddarna i den livländska orden att en gång för alla göra upp med upprorsmakarna. Sakta men säkert avancerar de in i de rebelliska områden och bränner och skövlar allt som kommer i dess väg. Där med slår man undan basen för upproret och kan återta sina förlorade områden och även orådet som tidigare låg emellan de båda ordensstaterna. Det är ungefär nu som de allt starkare danskarna börjar intressera sig för Baltikum. Orden sällskapen får konkurrens, först av danskarna och på 1500-talet även av ett allt starkare Sverige.

För tyskarna i söder tar det stora Preussiska upproret slut, officiellt 1274 men mindre uppror skulle komma under de kommande århundradena.