13 augusti 1645 – Freden i Brömsebro

Bakgrunden

Maktkampen mellan kungen i Köpenhamn och hans motsvarighet i Stockholm hade pågått länge. Senaste fasen var när Gustav Vasa slängde ut de danska fogdarna och gjorde slut på Kalmarunionen 1521. Krig följde på krig och hundra år senare engagerade sig danskarna i det tyska, trettioåriga kriget. Danskarna tvingades till en snabb reträtt för att inte förlora sitt land och som ny aktör på den protestantiska sidan ställde den allt mer växande svenska stormakten sina resurser till förfogande 1630. Det svenska deltagande var framgångsrikt, inte framgångsrikt och så gick tiden. 1643 ansåg svenska statsledningen under Axel von Oxenstierna att tiden var mogen att återigen tampas med dansken. Öresundstullen gjorde djupa sår i den svenska exporten och hotet mot Älvsborgs fästning och den nya staden Göteborg var en nagel i ögat. Älvsborgslösen hade två gånger betalats och det mycket dyrt.

En annan nation som heller inte gillade Öresundstullen var Nederländerna. Landet var den främsta handelsnationen och tog hem stora vinster som bl.a. plöjdes ner i en armé och en flotta. Landet var inblandat i ett 80 år långt krig mot det katolska Spanien som nominellt hade överhöghet över det protestantiska Nederländerna. Svenskarna hyrde in flott hjälp och kunde, efter att ha ockuperat Jylland och Skåne besegra danskarna i sjöslaget vid Femern. Det stod klart att Danmark var illa ute och att maktkampen mellan länderna hade svängt i svensk favör. Förhållandena pressade fram förhandlingar och det slöts en fred mellan Sverige och Danmark i Brömsebro den 13 augusti 1645.

Konsekvenserna

På franskt initiativ hade förhandlingarna kommit tillstånd. Det var ett delikat ärende att se till att det fanns en balans i Norden samtidigt så måste svenskarna kunna fara tillbaka till Tyskland för att förhållandena i det trettioåriga kriget inte skulle förändras. Nederländerna ville inte rubba maktbalansen i Norden för mycket, det var bättre för handeln om Sverige och Danmark var mer jämbördiga och konkurrerade med varandra.

I spetsen för den svenska delegationen satt förmyndarregeringens ledare Axel von Oxenstierna. Han och den svenska delegationen hade inkvarterat sig i Söderåkra i södra Småland medan den danska delegationen under ledning av kungens måg Corfitz Ulfeldt, hade sitt läger i Kristianopel i Blekinge. Svenskarna som förhandlade från en mycket stark position ställde långtgående krav på danskarna som hade få saker att ta till i förhandlingarna.

Sverige tog de danska områdena, Jämtland, Härjedalen och det som idag är Idre och Särna kommuner. Svenskarna fick öarna Gotland och Ösel. Sverige fick också låna Halland på 30 år och fick viss tullfrihet i Öresund. Slutligen tvingade svenskarna också delar av det danska kungahuset att avgå.

I Sverige skulle det hända en hel del. Landet fortsatte i det trettioåriga kriget ytterligare tre år innan Westfaliska freden. Drottningen Kristina, dottern till lejonet från Norden skulle abdikera till förmån för sin kusin, Karl X Gustav som i sin tur förde Sverige ut i fler och framgångsrika krig. 1658 tvingade svenskarna fram ett fredsavtal med danskarna i Roskilde som blev än förmånligare för Sverige. Sverige skulle komma att stå på höjden av sin storhet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel