4 augusti 1701 – Stora freden i Montréal

Bakgrunden

Den lönsamma pälshandeln i Nordamerika lockade till sig franska och nederländska handelsintressen. Vinsterna skulle vara större om en aktör fick monopol på handeln och därmed kom européerna att hamna på kollisionskurs med varandra. Européerna kände dåligt till förhållanden för jakt i området runt St Lawrencefloden och de stora sjöarna. De som hade den kunskapen var ursprungsbefolkningen, indianerna. Nästan direkt vid ankomsten valde fransmännen sida i den pågående kampen mellan olika stammar. Fransmännen hade valt de Algonquin talande stammarnas sida och de blev också deras handelspartner. Holländarna som var baserade längre söderut i dagens USA, stödde deras fiende, irokeserna med mohawk-indianerna i spetsen. Irokeserna var aggressiva och sökte skaffa sig en monopolställning i pälshandeln. Det innebar att konflikten med de andra stammarna skärptes och de kom också i direkt konflikt med fransmännen. Tidigt valde holländarna att beväpna sina allierade och det ökade konfrontationerna. Fransmännen drog sig i det längsta att beväpna indianerna men gjorde så till slut. När tillgången på bäver sinade under 1640-talet drev irokeserna bort flera konkurerande stammar och kunde etablera nya jaktmarker i Ohiodalen.

Holländarna får lämna Nordamerika och ersätts av engelsmännen. Det minskar inte konflikten och när det Pfalziska tronföljdskriget 1688 bryter ut i Europa börjar även européerna att direkt ge sig in i stridigheterna. Nio år senare är det fred mellan européerna men kriget mellan indianerna och irokeser och fransmän fortsätter. Irokeserna har tidigare försökt att få till fred med fransmännen men fick avslag. Relationen mellan irokeser och engelsmän är inte helt enkel och engelsmännen vill inte att indianerna ska ha direkt kontakt med fransmännen. Trots sina allierades motstånd sluter irokeserna och fransmännen den stora freden i Montréal den 4 augusti 1701.

 

Konsekvenserna

Freden i Montréal fick konsekvenser för människorna i Kanada. Engelsmännen hade strax innan sekelskiftet börjar att kolonisera det som idag är Pennsylvania och i de norra delarna kommit direkt kontakt med irokesernas område. Det är inte svårt att gissa att det uppstod friktioner mellan de båda allierade. Engelsmännens hade blivit starkare i Nordamerika och fransmännen ville skydda sin lönsamma handel med pälsar. Det är här som den stora freden kommer till.

Engelsmännen blev direkt oroliga eftersom irokeserna hade varit deras skydd i nordväst mot fransmännen, nu försvann detta. Det hände andra saker i området. De indianstammar som irokeserna drivit bort från områdena runt St Lawrencefloden, de stora sjöarna och i Ohiodalgången fick flytta tillbaka. Irokeserna flyttade hem till sina traditionella områden, började utveckla sitt jordbruk och bygga en starkare nation. De hade fått ett intressant strategiskt läge mellan fransmännen i norr och engelsmännen i söder.

Året efter den stora freden i Montréal inleds det spanska tronföljdskriget i Europa. Det fick konsekvenser för Nordamerika då spanjorerna i söder och fransmännen i norr hamnar i krig med engelsmännen i det som kommit att kallas för drottning Annas krig. Fransmännen har kvar sina allierade medan irokeserna förhåller sig så neutrala det nu går i en konflikt där man ligger mitt emellan. Fredsavtalet med fransmännen gäller under hela konflikten. Avtalet gällde i ytterligare drygt 10 år innan européerna började kasta lystna blickar på irokesernas territorium under 1720-talet. Det var dags för nästa konflikt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

3 augusti 1914 – Tyskland förklarar krig mot Frankrike

Bakgrunden

I Karl den stores medeltidsrike var Centraleuropa förenat under en kung. Hans tre söner fick ärva var sin del och där fick tyskar och fransmän att få sina skiljelinjer. Kanske är länderna ett bevis på att släktfejder är de värsta. Frankrike har under århundradena försökt att hålla Tyskland splittrat och Tyskland var länge ett lapptäcke av små stater som ibland kunde samarbeta. Det var ett ödets ironi att det var Napoleon som i början på 1800-talet ritade om de tyska gränserna som kom att öka det tyska samarbetet. När Bismarck kommer till makten på 1860-talet startar det tyska enandet som slutar med att kejsardömet utropas, åter igen ett ödets ironi, i spegelhallen i Versailles, 1871. Bismarck inser Tysklands prekära läge mellan trätobrodern Frankrike i väster och det väldiga Ryssland i öster. Han ägnar sin tid och sina intriger åt att undvika att dessa två stater allierar sig mot Tyskland. Han lyckas isolera Frankrike men när han får avsked av kejsaren Wilhelm II blir det en annan politiks inriktning. Kejsaren tog själv över utrikespolitiken och lyckas förena de båda fienderna mot Tyskland. Om den ene hamnade i krig med Tyskland, skulle den andre ansluta sig mot tyskarna.

Det var ett komplicerat allianssystem som vuxit fram. Det var ett system som balanserade stormakterna mot varandra. Det allt starkare tyska riket satte sina skarpaste militära hjärnor på att räkna ut hur Tyskland skulle undvika ett tvåfrontskrig. Resultatet blev Schlieffenplanen som innebar att Frankrike skulle besegras först medan Ryssland mobiliserade och sedan skulle all kraft riktas mot Ryssland. När händelserna på Balkan gjorde att kriget stod för dörren, förklarade tyskarna krig mot Ryssland. Samtidigt begärde de av fransmännen att de skulle förhålla sig neutrala i konflikten och när dessa vägrade satte tyskarna igång Schlieffenplanen och förklarade krig mot Frankrike den 3 augusti 1914.

Konsekvenserna

Den franska planen, Plan 17, gick ut på att anfalla den tyska centern och splittra de tyska stridskrafterna. Det anfallet kunde ganska enkel stoppas av de tyska försvararna. Tyskarna gick i sin tur till anfall genom Belgien för att på så vis komma runt de franska försvararna. Detta resulterade i att de bröt den belgiska neutraliteten och därmed gick britterna in i kriget på den fransk-belgiska sidan. Tyskarnas plan fungerade inledningsvis utmärkt och de avancerade fram helt i enlighet med de planer de hade. Planens upphovsman Schlieffen såg en svaghet i planen och det var att det gällde komma tillräckligt långt västerut för att kunna svänga söder ut och inringa Paris.

Det tyska generalerna blev lite för ivriga och valde att vrida anfallet söder ut för tidigt. Detta samtidigt som de franska trupperna retirerade men i mitten av september valde de att gå till motanfall vid floden Marne. Tyskarna blev tvungna att skicka förstärkningar till östfronten för att möta det ryska hotet samtidigt som fransmännen fick fram nya trupper genom att transportera soldaterna med taxibilar från Paris. Missen att svänga söder ut för tidigt och missa Paris gjorde att segern i Första världskriget gled tyskarna ur händerna, men det skulle ta ytterligare fyra år och miljoner döda innan alla förstod detta.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

2 augusti 216 f.kr. – Slaget vid Cannae

Bakgrunden

År 254 före Kristus drabbade de två stormakterna i Medelhavet, Rom och Karthago samman över besittningarna på Sicilien. Efter 23 år slutade kriget på land oavgjort men till havs kunde Rom vinna ett avgörande. Romarna fick Sicilien och Sardinien samt ett krigsskadestånd. Det första puniska kriget var slut.

Karthago försökte ersätta sina förlorade kolonier med nya i Spanien. Rom flyttade fram sina positioner i Spanien, oroade av det växande Karthanska inflytandet. När Hannibal tog över som karthagernas befälhavare, belägrade och intog han en av Roms allierade. När Karthago vägrade utlämna Hannibal till Rom började det andra puniska kriget. Hannibal samlade ihop en här och marscherade mot Rom. Under ytterst svåra förhållanden gick han över alperna med sin armé och sina stridselefanter, en bedrift i sig bara det.

Romarna försökte snabbt få ett avgörande men Hannibal slog Rom i flera slag. De nya ledarna valde en avvaktande krigföring. Kritiken mot konsulerna var stor och två nya konsuler valdes med uppgift att slå Karthago. Rom ställer upp en armé på 80 000 man vid Cannae. Innan romarna har fått i sig sin frukost anfaller Hannibal den 2 augusti 216 f.kr.

Konsekvenserna

Genom en dubbel omfattning vann Karthago en förkrossande seger och slaktade Roms soldater. Rom sattes under hård press och flera av Roms bundsförvanter bytte sida. Romarna utrustande nya arméer och gjorde vad de kunde för att undvika öppen strid med de Karthanska trupperna. Istället försökte man svälta ut Hannibals trupper. De höll sig avvaktande och gav sig på mindre styrkor. Rom satte även de Kathagenska områdena i Spanien under press och år 207 f.Kr. fick Karthago ge upp delar av Spanien. Framgångarna gjorde att befälhavaren Scipio började planera en invasion av Afrika. Karthago fick kalla hem Hannibal, efter 16 år i Italien, men Karthago besegrades och det andra puniska kriget var över.

Freden blev hård för Karthago men som handelsnation repade den sig snabbt och blev en svår konkurrent för de romerska köpmännen Dessa klagade bittert och med hjälp av Cato den äldre så bedrev man propaganda mot Karthago. 149 f.Kr. beslutade så senaten att Karthago skulle förstöras. Tre år senare slutade det tredje puniska kriget. Rom stod efter 108 år av krig som ensam stormakt i Medelhavsområdet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 augusti 1146 – Storfursten Vsevolod II av Kiev avlider

Bakgrunden

Det är naivt att tro att vikingarna, bara en dag byggde en båt, tog sig över Östersjön, trasslade sig igenom det ryska flodsystemet till Svarta havet och började handla med Istanbul. Det är mera troligt att de ryska floderna i hundratals, kanske något tusental år utgjort leder för handel i nord-sydlig riktning. En teori om ökningen av handeln under 600- och 700-talen, via de flodsystemen, var islams utbredning i Mellanöstern som gjorde att handeln tog sig andra väger från östern till västra Europa.

En av floderna i Ryssland är Djenpr. På sin resa söderut, breddar den sig och dit dit kom turkarna och påstås ha handelstation på platsen redan på 400-talet. Det skulle dröja till 700-talet innan Kiev, turkiska för strandbosättning, antas ha grundats av handlande Khazarer. Ett folkslag som bodde norr om Svarta havet. Sakta ökade staden i betydelse, inte minst när den så kallade vikingatiden inleddes och 882 flyttade storfursten sin huvudstad till Kiev från Novgorod vid Ladoga. Kievs första storhetstid börjar. Vikingarna hade tagit sig hit och tillsammans så driver de båda gruppera utvecklingen framåt, främst via handel. Befolkningen är till största delen de slaver som redan bor i området.

Att vikingarna var viktiga för Kiev visas av att Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, 1019 gifts bort med storfursten av Kiev, Jaroslav. Han var en del av Rurikdynastin som regerade Kiev ändra fram till början på 1300-talet. 1095 gifts den svenska prinsessan Kristina, dotter till den Inge den äldre, med fursten Mstislav I, som är barnbarns barn till Jaroslav I. Vsevolod II var furste av Tjernihiv och gifte sig med Maria som var dotter till storfursten av Kiev. Han övertog även furstetiteln i Kiev och regerade i sju år innan han avled den 1 augusti 1146.

Konsekvenserna

När han dog hade Vsevolod gått i kloster och blivit munk. Han blir den siste i en lång rad av härskare som suttit stabilt på sin tron.

När Kievriket grundades och expanderade så blev det på anda folks bekostnad. I takt med utbredning så ökade också motståndet och Kiev bedrev flera krig i utkanten av sitt välde som under sin högpunkt sträckte sig från Vita havet i norr till Svarta havet i söder. Den nord-sydlig riktningen stämmer överens med flodernas utbredning i området. Sakta började både det inre och det yttre trycket ta ut sin rätt. Rurikdynastin delade upp områdena emellan sig på ett närmast feodalt sätt och från början av 1100-talet noteras en inre splittring. Nestorskröninkan noterar detta när invasioner söderifrån börjar bli mera framgångsrika.

Splittringen är väldigt uppenbar i regentlängden där furstar avlöser varandra och återkommer. Sällan sitter någon på tronen mer än fem år i taget och vissa år kan det finnas upp till tre olika furstar. Detta pågår i ca 100 år innan ett nytt hot kommer ridande över Asiens stäpper, mongolerna. Det som kanske redde upp situationen för Kiev var just mongolerna erövring 1240. Mongolerna erkände en furste från norr, från Jaroslav mellan Moskva och Sankt Petersburg som härskare över Kiev och det rusiska riket. Ruserna skulle under de kommande 200 åren komma att betala tributer till mongolerna. Efter salget vid floden Ugra 1480 upphörde dessa.

1246 efterträder Alexander Nevskij sin far på Jaroslavs tron och då även i Kiev. Han flyttar inte sin huvudstad tillbaka till Kiev utan börjar bygga upp det ryska riket från sin position i Jaroslav. Kievriket har en regentlängd i ca 40 år till men tiden och makten har flyttat från Kiev, norrut, tillbaka till Jaroslav, Moskva och Novgorod.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

31 juli 1917 – Slaget vid Paschendale inleds

Bakgrunden

Efter slaget vid Verdun hade fransmännen, under ledning av Robert Nivelle, satsat stort på att gå till offensiven mot de tyska inkräktarna. Nivelle som vunnit arméledningens öra efter slaget vid Verdun. Andra slaget om Aisne var oerhört blodig och soldaterna såg bara meningslöst dödande. Deras liv offrades för ingenting. Det ledde till ett myteri bland franska trupper i april och britterna ökade trycket på sina fronter för att avleda tyskarnas uppmärksamhet.

Teorin om ett krigsavgörande slag levde kvar hos den högsta krigsledningen som trots att det agerade i enlighet med det moderna krigets logik, att styra händelserna långt bakom fronten, inte förstod hur situationen i skyttegravarna och anfallet över ingenmansland var. De hade heller inte den nödvändiga teknologin som behövdes för att kunna styra kriget. Krigsledning letade fortfarande efter ett genombrott på bred front.

Den brittiske överbefälhavaren i Frankrike, Douglas Haig, satsade på en offensiv i belgiska Flandern. Orsakerna var flera. Britterna ville givetvis nå ett avgörande slag och tvinga fram ett slut på kriget. Vidare ville britterna få bort tyskarna från Engelska kanalen och kanalhamnarna och på det viset vinna en strategisk och logistisk fördel. Slutligen skulle britterna minska trycket på de franska trupperna som var skakade efter myterierna och det faktum att soldaterna förhandlat fram att de inte behövde gå på offensiven. Haig samlande sina styrkor och förberedde anfallet vars första mål var att inta ruinerna efter det som tidigare varit byn Paschendale vid floden Ypren. Anfallet inleddes den 31 juli 1917.

Konsekvenserna

I traditionell god ordning satsades på omfattande artilleribeskjutning för att skjuta sönder taggtråden i ingenmansland och ”mjuka upp fienden”. Det sista lyckades man med men inte som var tänkt. Grundvatten nivån i Flandern ligger väldigt högt och den brittiska artilleribeskjutningen lyckades skapa ett kaos av vattenfyllda kratrar och marken blev en lervälling som inte gick att ta sig fram i så snabbt som krigsledningens beräkningar visade. Tyskarna som tenderade att bygga sina försvarsställningar på höjder och grävde djupa skyddsrum var relativt opåverkade av artilleriet. De var beredda när britterna kom halkandes i leran och lervällingen förvandlades till ett blodbad.

Redan i sin samtid ansågs slaget som meningslöst. Men det betydde inte att anfallet stoppades. Trotts små eller inga framgångar skickades nya soldater ut i leran den 6 augusti och även den 10 augusti i nya offensiver. En av de soldater som såg och upplevde förhållandena i leran var korpralen i det 16 Bayerska reservinfanteriregementet, Adolf Hitler. Samme man som i maj 1940 skulle rädda britterna från totalförintelse vid Dunkirk med motiveringen att han inte ville att stridsvagnarna skulle fastna i leran

Så fortsatte det under hösten. Till slut kunde kanadensiska soldater inta ruinerna av det som en gång varit byn Paschendale den 6 november och det räknas som slutet på slaget som var ett av det blodigaste under hela Första världskriget. Förlusterna under slaget kan endast beräknas och någonstans mellan 200 000 – 400 000, enbart på den tyska sidan och något högre på den brittiska. Över en halv miljon unga män dog, försvann eller sårades i lerhelvetet i Flandern vid floden Ypren.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

30 juli 1975 – Jimmy Hoffa försvinner från jordens yta

Bakgrunden

James Riddle (gåta) Hoffa föddes 1913. Fadern dog när han var sju år och familjen flyttade runt och hamnade slutligen i Detroit där Jimmy på eftermiddagarna jobbade som bud. Efter skolan fick han jobb med att lossa grönsaker från järnvägsvagnar. Arbetet var hårt, dåligt betalt, började halv fem på morgonen och varade i tolv timmar. Betalning fick han endast för den tid han arbetade annars fick han vänta. Vid ett lämpligt tillfälle utlyste Hoffa en strejk och efter förhandling med arbetsgivaren så fick de ett avtal, magert men det viktigaste var att de fick sin fackförening erkänd.

Jimmy Hoffa slutade strax innan han skulle få sparken och började i stället arbeta som rekryterare till transportfacket Teamster. Han arbetade sig upp, och blev 1957 ordförande för hela organisationen. Hoffa samarbetade med den organiserade brottsligheten, maffian, och det gjorde att McClelland-kommissionen började undersöka mutbrott. Kommissionens åklagare var Robert Kennedy som inte drog sig för att peka ut Hoffa som en brottsling.

Snaran drogs åt kring Hoffa och han dömdes till fängelse för bedrägeri och 1965 var det dags att krypa in i cellen. President Nixon benådade honom och 1975 var det dags för comeback. Hoffa hade ett lunchmöte med Detroits maffialedare för att diskutera valkampanjen till ordförande för Teamster, men han dök aldrig upp. Hoffas ersättare var lättare att styra än Jimmy själv. Någon kom och hämtade Hoffa, någon han litade på men där slutar spåren efter fackföreningsledaren, den 30 juli 1975.

Konsekvenserna

FBI gjorde en omfattande utredning och 1983 dödförklarades Jimmy Hoffa. 2001 publicerade byrån en rapport som visade att Hoffas hår fanns i den bil som varit intressant i fallet. Bilen ägdes av sonen till maffiabossen som Hoffa skulle ha ätit lunch med. Vilka som mördade Hoffa är i praktiken klart men eftersom alla har alibi för den aktuella tiden så vet ingen säkert. Vad som är ännu mer osäkert är vad det blev av kroppen. Den har aldrig återfunnits och mytbildningen om var den dumpades är omfattande. En teori är att den göts in New York Giants Football stadium som höll på att byggas. TV-programmet Mythbusters kunde visa att det var falskt. Vart James Riddle Hoffas kropp tog vägen är och förblir just en gåta.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 juli 1030 – Slaget vid Stikelstad

Bakgrund

Någon gång 872 stod sjöslaget vid Hafrsfjord en bit västerut från dagens Stavanger. Ska vi tro sagorna så var det Harald Hårfager som segrade. Han ska med segern ha enat Norge och tagit makten från alla småkungar. Förlorarna ska, enligt sagorna ha rest västerut. Det stämmer väl i tiden med att Island blev koloniserat. Sagorna behöver alltså inte ha fel. Kan vi belägga dem med andra källor så duger de gott. Vad vi alltid måste ha med i tanken när vi rör oss i vikingasagornas värld är att de skriva relativt långt efter händelserna. De är förmodligen också skriva på uppdrag av någon, någon med ett intresse av att historien berättas på ett visst sätt. Snorre citerar ofta Haralds egna skalder när han berättar sina historier. Nu har vi inte så mycket andra källor att ösa kunskap ur så sagorna får berätta sin historia. Det får gälla som sant tills vi kan bekräfta att det är så eller konstatera att sagorna har fel.

Norge var enat under en kung. Det bröt Harald Blåtand i Jellinge på Jylland när han tillsammans med norrman Håkon Landejarl lät döda den norske kungen Harald Gråfäll 970. Danskarna kom att ha ett inflytande över Norge till 1015 då Olaf Haraldsson återtog den norska kronan till Norge. Olaf levde fullt ut myten om vikingarna och drog i ledung mot Europa. Det var i Normandie som han kom i närmare kontakt med kristendomen och väl hemma i Norge började han kristna landet. Det var med hårda metoder och han gjorde sig impopulär. 1028 kom danskarna tillbaka och Olof flydde. Han bidade sin tid i Gårda rike och samlade ihop en här med bl.a. svenska beväringar och skulle återerövra sitt land. Han mötte lokal bondehär i Stikelstad den 29 juli 1030.

Konsekvenser

Striden gick inte bra för Olof och hans lejda beväringar. Han stupade i striden och kunde aldrig återta sin kungakronan. Det är ur detta slag som berättelserna om martyren Olof Haraldsson kommer. Han blev nordens första helgon. Nidarosdomen i Trondheim byggdes och där samlades Olofs reliker. Kulturen kring Olof helgonet fick stor spridning i Norden och Sverige. I Sigtuna byggdes en sankt Olof kyrka och på Österlen i Skåne finns en plats som heter Sankt Olof efter Olaf Haraldsson.

Olofs 15-årige halvbror Harald Hårdråde fanns med vid Olofs sida. Han överlevde och flydde till Gårdarike och fortsatte sedan och blev väring i Konstantinopel. Han återkom till Norge 1045 och då såg det politiska landskapet annorlunda ut. På Norges och Danmarks tron satt Magnus den gode. Enligt traditionen en utomäktenskaplig son till Olof den helige, Haralds halvbror. Magnus hade under en tid kämpat mot danskarna, vars kungakrona han också hade. Den danska sidan leddes av Sven Estridsson, systerson till Knut den store, som Magnus efterträtt. Harald hävdade sin kungarätt och den erkändes också. Han fick bli med regent till Magnus. Det varade i två år tills Magnus ramlade överbord och drunknade på krigståg i Danmark. Sven fick den danska kronan och Harald den norska. Harald skulle 20 år senare stupa i vikingatidens sista stora drabbning, slaget vid Stamford Bridge, 1066. Ett par veckor senare stod slaget vid Hastings och normanderna tog över de brittiska öarna.

Haralds Hårfagres ätt fortsatte att regera Norge. Några korta avbrott av danska kungar var inget som störde. Ätten satt på den norska kungatronen till 1319 och hade då suttit i nästan 450 år. En kung gjort sig mer känd är Sigurd Jorsalafarare, barnbarns barn till Harald Hårdråde. Det var den västgötska Bjällboätten som tog över kronan och Norden gick in i en annan tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 juli 1914 – Första världskrigets första dag

Bakgrunden

Frankrike hade haft som politik i många hundra år att isolera och splittra tyskarna. Egentligen ända sedan Karl den stores Franker rike delades i tre delar 843. I samband med fransk-tyska kriget 1870-71 lyckades Bismarck ena de tyska förbundsländerna i ett tyskt kejsardöme. I Bismarcks mycket invecklade och geniala spel försökte han få till allianser och fördrag som skulle garantera en maktbalans i Europa, en fortsättning på den gamla europeiska konserten från Wienkongressen 1815. Han lyckades att få Ryssland på sin sida och kunde därmed undanröja den tyska mördrömmen om fiender i både öser och väster. Britterna fick övriga världen och skulle inte bry sig om Europa.

Bismarck fick till slut sparken av den tyske kejsaren som själv inte var vuxen uppgiften att hålla Bismarcks noga organiserade i Europa i ordning. Han lyckades bli av med Ryssland som bundsförvant och fick se hur ryssarna lierade sig med fransmännen, mardrömmen blev en verklighet. För att förvärra situationen började britterna återvände till den europeiska politiken, på den franska sidan.

När den ungersk-österrikiske tronföljaren sköts i Sarajevo startade det en rad händelser som var för sig inte hade lett till krig, men tillsammans fick det igång storkriget i Europa. Österrikarna ställde långtgående krav på Serbien som låg bakom mordet, och österrikarna fick uppbackning av den tyske kejsaren som lämnade en garanti till kejsaren i Wien. Alla rutinerade diplomater i Belgrad var på semester när det österrikiska ultimatumet kom fick serberna inte den expert hjälp de behövde för att hitta en lösning. De gick med på alla krav utom ett och det räckte inte för österrikarna. De förklarade krig mot Serbien den 28 juli 1914.

Konsekvenserna

Österrikarna var inte framgångsrika i kriget mot Serbien och det väldiga Ryssland som redan kriget mot Tyskland för deras hjälp till Österrike, kom till sina slaviska bröders hjälp. Österrike-Ungern och Ryssland hade redan motstridiga intressen i östra Europa, inte minst i Polen, som delats mellan, tyskar, österrikare och ryssar. I dubbelmonarkin stora etniska mångfald fanns det klara nationalistiska strömningar. Detta gällde även de slaviska folken som snarare tittade mot Ryssland än mot Wien. Ryssland hade överraskat alla genom sin snabba mobilisering och detta var ett sträck i aber för tyskarna som hade räknat med en lång rysk mobilisering som skulle ge dem tid att genomföra sina planer i väst.

Den tyska strategin var noga uträknad, Schlieffenplanen gick ut på att anfalla Frankrike först för att slå ut landet ur kriget och sedan koncentrera sig på Ryssland. I anfallsplanerna mot Frankrike ingick att passera de neutrala länderna Luxemburg och Belgien och därmed hade tyskarna dragit in även britterna i kriget. Österrikarna kunde efter flera försök och mycket stora förluster inta Serbien. Delar av den serbiska armén kunde evakueras av fransmännen och sättas in i strider senare i kriget.

De olika ländernas generalstabsplaner sattes nu i verket och kriget blev självgående och spreds till hela världen. Fyra och ett halvt år senare var det över och många miljoner unga män skulle aldrig växa upp och bli vuxna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 juli 1794 – Robespierre avsätts dagen innan han avrättas

Bakgrund

Problemen i Frankrike hade pågått i årtionden, när Ludvig XVI sammankallade generalständerna 1789 i ett försök att rädda den gamla ordningen. Missnöjet med brödpriserna hade grott länge liksom de rådande sociala förhållandena. När den franska revolutionen bröt ut var starten folkets stormning av Bastiljen. Revolutionen rykte makten från kungen och hans hov och hamnade i händerna på nationalförsamlingen och där tog de moderata republikanerna, Girondistpartiet, över. 1792 började kriget mot Österrike och landet hotades. En preussisk armé gick över gränsen och paniken spred sig i Paris. Kungen arresteras och det utförs mord på fängslade kontrarevolutionärer. Vid Vimy besegras den preussiska hären och revolutionsledarna får lite andrum. Kungen avrättades med giljotinen i januari 1793, vilket ledde till uppror och inbördeskrig. Nationalkonventet beslutade samma sommar att vidta extra ordinära åtgärder. Den exekutiva makten flyttades till välfärdsutskottet, en halv miljon man skrevs ut som soldater för att bekämpa revolutionens fiende, i landet och vid gränserna, samt att det infördes dödstraff för revolutionens fiender.

Girondisterna röstades bort från välfärdsutskottet när Pariskommunen och en grupp i nationalkonventet som kallades berget, främst Jakobinklubben, gjorde gemensam sak. Jakobinklubben hade bildats efter stormningen av Bastiljen och var en politisk sammanslutning på den revolutionära vänsterkanten. En av medlemmarna var en ung man från Arras som varit deputerad till generalständerna 1789, Maximilien de Robespierre. Det blev Robespierre som tog över ledarskapet i välfärdskommittén och han menade, att försvaret av revolutionen stod över allting och att det motiverade terrorn mot den egna befolkningen. Det blev inledning på den franska revolutionens skräckvälde.

Skräckväldet innebar drastiska åtgärder mot revolutionens fiender och tiotusentals personer avrättades. Välfärdsutskottet rensade ut alla som kunde konkurrera om makten vilket skapade en misstro mot skräckväldets regim. Robespierre blev allt mer upptagen av sitt arbete och förlorade kontakten med väljarna samtidigt som en personkult odlades runt honom. Det blev till slut för mycket och grupper inom Jakobinklubben och konventet och de genomförde Thermidorkuppen och arresterade Robespierre, den 27 juli 1794.

Konsekvenser

Dagen efter sin arrestering fördes Robespierre svårt sårad i sin käke, självmordsförsök eller mordförsök är inte helt klarlagt, till giljotinen där han halshöggs med ansiktet vänt mot bilan. Ytterligare hundratalet nära anhängare till Robespierre gick samma öde till mötes.

Makten i konventet togs över av samma personer som en satte igång skräckväldet några år tidigare. Problemen med matpriserna fortsatte och försommaren 1795 slogs ett hungeruppror brutalt ner och rösträtten begränsades ytterligare i en ny författning i augusti. Tre månader senare upplöstes konventet och direktoratet tog över makten. Den franska militären gjorde intåg på den politiska scenen och generalerna blev viktigare än politikerna och fokus flyttades till krigen som pågick i Egypten, Tyskland och Italien. Detta banade väg för en liten man med stora ambitioner, som genom revolutionen snabbt stigit genom granderna till general. I november 1799 genomfördes Brumerienkuppen som förde tre konsuler till makten och den främste av dessa var Napoleon Bonaparte. Den franska revolutionen hade tagit en helt ny vändning och ett nytt blad i historien öppnades.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 juli 1941 – Sovjetisk invasion av Bengtskär

Bakgrunden

Finland hade varit svenskt i 700 år innan freden i Fredrikshamn 1809 gjorde landet till en del av Ryssland. I samband med ryska revolutionen 1917 kunde Finland bli en egen nation. I augusti 1939 undertecknades Molotov-Ribbentrop pakten och Finland kom att hamna i den ryska intressesfären. Stalin sökte ett bättre skydd för Leningrad. Den finska gränsen låg nära och Sovjetunionen kom med krav på sitt grannland om att flytta gränser. Finnarna stod styvnackat på sig och den 30 november inledde Röda armén ett anfall på flera frontavsnitt. Anfallet kom inte helt överraskande men den sovjetiska överlägsenheten var stor. Det var kallt och de finska soldaterna var tränade och utrustade för vinterkrigföring vilket inte sovjetarmén var. När motgångarna var som värst för Röda armén byttes ledningen ut och ett massivt koordinerat anfall sattes in på Karelskanäset. Den finska stridsförmågan var nedsatt och försvaret började falla i bitar. Den politiska ledningen tvingades be den mäktige grannen i öster om fred och i mitten av mars 1940 var kriget över.

Det blev dyr fred. En stor bit av Karelen fick lämnas över liksom Salla området och Petsamo vid Ishavet. Hangöudd hyrdes ut till sovjetmakten. I Finland var besvikelsen stor och revanschismen frodades. När landet fick en möjlighet att sluta upp på den tyska sidan i operation Barbarossa vid midsommartid 1941 så valde man att gå till anfall för att återta de förlorade områdena. Hangöudd blev en av fronterna. I den finska skärgården söder om Hangö finns flera fyrar som med sina höga torn ger en mycket bra sikt över vad som passerar i farvattnen. Inför hotet från fienden befäste finnarna Bengtskär för att försvara fyren och sovjetiska trupper landsteg strax efter midnatt den 26 juli 1941.

Konsekvenserna

Det blev en intensiv eldstrid mellan de relativt dåligt beväpnade finska försvararna och en ammunitionsstark angripare. Finnarna lyckades ta död på den ryske befälhavaren och det tre våningar höga fyrhuset på den kala klippön kunde hållas. Finnarna fick hjälp av kustartilleriet som besköt anfallarna. Finska flottan kom till undsättning och förstärkningar med soldater kunde landstiga på förmiddagen. Totalt höll striden på 18 timmar innan den siste sovjetiske soldaten hamnade i fångenskap. Kvar på slagfältet låg 35 finnar och lika många sovjetsoldater.

Striderna på Hangö blev inte så omfattande. Det förekom patrullverksamhet och de striderna kunde bli nog så hårda. Mest användes artilleri mot varandras positioner. Sovjetarmén var väl förskansade och 30 000 personer, civila och militärer, bodde på Hangö. De tyska framgångarna under hösten 1941 gjorde att de kunde erövra Estland från ockupanterna i Röda armén och belägra Leningrad. Situationen blev svår för ryssarna i Hangö som valde att retirera. Den 2 december kunde finska patruller konstatera att fienden var borta och ta sig in i det övergivna Hangö. Efter freden 1944 fick Sovjetunionen arrendera Porkala, några mil sydväst om Helsingfors. Porkala är det smalaste stället vid Finska viken, mitt emot Tallinn. 1956 återlämnades området till Finland.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel