28 oktober 312 – Slaget vid Pons Mulvius

Bakgrunden

Romarriket högperiod infaller under det första århundradet efter kristi födelse. Det kommande århundradet brukar historiker kalla för en nedgångsperiod. Kejsarna avlöste varandra på löpnade band, inte sällan med ett akut dödsfall på företrädaren. Titeln kunde köpas av Pretoriangardet och det var krig längs gränserna. Roms räddning kom i form av en general från Dalmatien i dagens Kroatien. Diocletianus kom till kejsartronen och han reformerade det gamla kejsardömet på ett mycket behövligt sätt. Han hade en syn på den nya religionen kristendomen som var negativ. Förföljelsen av kristna satt fart under hans regim.

Det är under Diocletianus tid vid makten som vi ser framväxten av regeringsdepartement. Han ser till att decentralisera en del av makten, så att den kom närmare beslutsfattarna och medborgarna fick en större delaktighet i det som sker. Imperiet var stort, från Skottland i norr till Egypten i söder. Från Portugal i väster till Syrien i öster. Det som Diocletianus införde har kommit att kallas för Tetrakin. Det var ett system med två kejsare och två underkejsare. De senare var beredda att ta över makten om någon av de första skulle stupa i strid eller dö på något annat sätt.

Det var efter Diocletianus tid vid makten, som slutade med hans abdikation 305, som en ny turbulent period började. Det dör flera kejsare under de kommande åren och nya underkejsare, medkejsare och kejsare för östra delen eller västra delen kommer till. 311 var Konstantin den store självutnämnd kejsare i hela riket och erkänd som kejsare i öster. Hans värsta konkurrent om makten var Maxentius. Fiendskapen var öppen och de drabbade samman i slaget vid Pons Mulvius den 28 oktober 312.

Konsekvenser

Konstantin kom marscherande från norra Italien mot Rom där Maxentius befann sig med sina trupper. Maxentius insåg att den som behärskade Rom, behärskade senaten och det var bra. Det fanns en bro över Tibern strax utanför Rom som hette Pons Mulvius, där hade Maxentius tänkt ta upp striden. Konstantin kom och insåg snabbt att Maxentius hade en mycket större styrka än han räknat med. Konstantin hade kvällen innan slaget haft en vision om en stor seger och trots att oddsen var emot han började slaget. Han pressande Maxentius trupper bakåt och Maxentius beslutade sig för att dra sig tillbaka och ställa upp en ny försvarslinje närmare Rom. Det är nu som allting går fel. De befann sig på fel sida bron och trupperna kunde inte dra sig tillbaka tillräckligt snabbt. En pontonbro som lagts över floden kollapsade och Maxentius drunknade under reträtten. Konstantin kunde vinna en stor seger, som visionen visat honom kvällen innan.

Konstantin blev oomstridd kejsare över de västra delarna av Romarriket. Den segern som han vunnit tackade han den kristne guden för. I öster regerade de två kejsarna Licinius och Maximinus. Licinius och Konstantin lierade sig och införde religionsfrihet i hela Romarriket. Förföljelsen av kristna upphörde och kristendomen blev statsreligion i Rom. Den nya tron blev snabbt populär, inte minst för att söndagarna blev lediga dagar.

Det var Konstantin som grundande Konstantinopel, dagens Istanbul och flyttade dit administrationen och huvudstaden. Det blev i praktiken en delning av romarriket. 395 gjorde den formella delningen i ett Västrom och i ett Östrom, senare Bysans.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 oktober 1275 – Amsterdam nämns för första gången

Bakgrunden

Grevskapet Holland är ett historiskt område. När det grundas råder det lite olika meningar om men vad man verkar vara överens om är att 1101 så sätts namnet på pränt. Det som vi idag kallar för Holland eller med korrekt, Nederländerna, inklusive det som idag är Flandern i Belgien, var en härva av politik. Området tillhörde i det feodala Europa Franker riket, men grevarna i norr var väldigt självständiga. Det låg periodvis i fejd med kungen, De låg periodvis i fejd med de katolska biskoparna. De senare med en ökad politisk makt som ambition i den infekterade investiturstriden mellan kejsaren och katolska kyrkan. Grevarna låg också i fejd med delar av befolkningen som gjorde uppror med jämna mellanrum. Samtidigt ville inte kungen gå fram för hårt mot grevarna i Holland då dessa utgjort ett ganska bra skydd mot de vikingaräder som förekommit. Även den östra stranden av Nordsjön borde har drabbats regelbundet av nordmännen även om vi inte läser så mycket om det. Man har hittat resterna av en Trelleborg i södra Holland.

Runt 1140 bryter ett krig ut, och vi får gissa att det var lågintensivt, mellan och grevskapet Holland och det som kallas för Västra Friesland, det kom att på gå i 150 år innan Västra Friesland översvämmades i flodvåg och grevskapet kunde besegra området.

Vid floden Amstel utlopp började fiskarbefolkningen att bygga avspärrningar, broar/vallar mot de översvämningar som förekom med regelbundna mellanrum för att skydda sig och sina bosättningar. En av dessa fiskebyar nämns i ett dokument där de befriades på skatt, på tullar som greve Floris V annars skulle ha. Amsterdam som byn kallades fick sitt privilegiebrev, daterat den 27 oktober 1275.

Konsekvenserna

Amsterdam blev snabbt handelsplats för fjärrhandel. Sjöfarten underlättades av att kanaler grävdes för att dika ut marken. Från hamnen i Amsterdam kunde sedan stadens köpmän resa till andra delar av Nederländerna och sälja varor billigare, tack för skattebefrielsen. De fungerade lite som en fristat. 1306 fick de stadsprivilegier och 1317 kom staden, genom arv, att tillhöra Grevskapet Holland. 1323 anges som ett årtal när Amsterdam började handla med Hansan och ölimport från Hamburg, 40 mil åt nordost. Amsterdams införlivande i Hansans stora nätverk gjorde att staden kom att bli en handelsplats för spannmål från andra delar av norra Europa. Under 1300-talet blir Amsterdam den ledande staden för handel i de norra delarna av lågländerna, inte minst för att de får ännu fler handelsprivilegier från greven över området.

1345 inträffar ett katolskt mirakel i staden. En man som får nattvarden börjar kräkas och dör. Han kremeras och dagen efter kunde man i askan finna den oblat som han fått. Miraklet gjorde att staden blev ett mål för katolska pilgrimer och det blev ytterligare ett uppsving för Amsterdam.

Under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet tar huset Burgund över området. Hertig Filip den gode la under sig ytterligare områden i området. Han genomförde en homogenisering av sitt rike. Det resulterade i att bl.a. Brygge som var motståndare till hertigens planer förlorade delar sina stadsprivilegier 1438 , vilket på sikt gynnade Amsterdam. Filip gick hårt fram i sina nya länder men byggde också upp en stark monarkisk makt med en fungerande statsförvaltning. Trots hans hårda omvandling av samhället så har han ett gott historisk renommé efter sig. Han är med och bygger upp Amsterdam, i sten, efter att 1452 drabbats av en brand som förstörde ca 75 % av byggnaderna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 oktober 1994 – Fred mellan Jordanien och Israel

Bakgrunden

Under de inledande åren på 1990-talet kom situationen i Mellanöstern att drastiskt förändras. PLO hade kastats ut ur Libanon och befann sig i Tunis, långt från händelsernas centrum. Arafat och palestinierna hade tagit Saddam Husseins sida i kriget mot Kuwait och därmed mist stödet från de moderata arabstaterna runt Persiska viken som finansierade en stor del av PLO:s verksamhet.

Inbördeskriget i Libanon var över och i Israel hade Yitzhak Rabin kommit till makten 1992. Han var för många israeler krigshjälten från självständighetskriget 1948 där han försvarade Jerusalem. Han var generalstabschef under segern i Sexdagarskriget. Rabin kom att engagera sig i fredsprocessen och var villig att hitta lösningar med det kraftigt försvagade PLO. Rabin var delaktig i Oslofördraget med palestinierna 1993 och satsade sedan på fred men grannlandet Jordanien. I Amman satt en ålderstigen kung Hussein, en man vars liv så präglats av konflikten i Mellanöstern och som varit centralfigur i många krig och fredssamtal. Redan i slutet på 1980-talet hade Israel och kung Hussein haft kontakter för att hitta en fredlig lösning för Västbanken som sedan sexdagarskriget 1967 ockuperats av Israel. Jordanien hade gett upp sina anspråk på Västbanken för att ge utrymme för palestinierna. Nya kontakter togs efter, Madridöverenskommelsen och Osloavtalet och förhandlingar startade. Kung Hussein konsulterade både Egypten, som ansåg at Jordanien skulle skriva på ett fredsavtal och Syrien som menade att prata går bra men skriv inte på någonting. USA:s president Bill Clinton engagerade sig och på sommaren 1994 kunde parterna enas. Fredsavtalet mellan Israel och Jordanien skrevs under den 26 oktober 1994.

Konsekvenserna

Det var en glädjens dag för alla fredsälskare när avtalet undertecknades i ett tält på gränsen mellan de båda länderna. Alla var inte lika glada och intresserade. Det fanns många grupper och intressen som ville annorlunda och var beredda att agera, med våld om så krävdes.

Avtalet banade väg för det palestinska självstyret ett år senare. En överenskommelse som förhandlats fram med PLO. PLO:s ledarskap för palestinierna ifrågasattes allt mer av palestinierna själva. De representerade en äldre generation som flytt från Israel och PLO hade svårt att vara delaktiga i Intifadan. Det lämnade utrymme för andra grupper med andra värderingar. Grupper som opererade på de ockuperade områdena, grupper som inte var så korrumperade som PLO hade blivit. Främst av dessa grupper var Hamas. Hamas motsatte sig också det palestinska självstyret och det kom till interna stridigheter mellan grupperna.

För Rabins del blev priset för freden högt. Han blev mycket illa omtyckt av konservativa och ultranationalistiska grupper i Israel och en kväll under ett fredsmöte sköts han till döds av en ung israel som motsatte sig fredsprocessen. Rabins död markerade också slutet på fredsprocessen när ingen ville eller vågade ta upp hans fallna mantel.

Kung Hussein avled 1999 och efterträddes av sin son Abdullah II. Jordanien har strävat efter goda relationer till alla sina grannar inte minst Israel. Befolkningen är inte lika vänligt inställda till grannen i väster som kungahuset men det råder ett relativt lugn. I samband med den arabiska våren i början på 2011 såg även Jordanien sin del av protester men regimen satt kvar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 oktober 1950 – Kina försvarar sina kamrater i Korea mot den amerikanska aggressionen

Bakgrunden

Korea har länge varit ett kinesiskt intresseområde. Dynasti efter dynasti av kineser har hållit sin hand över halvön som sträcker sig söder ut från den asiatiska kontinenten och delar Gula havet i väster från Japanska havet i öster. Det var när den brittiska opiumsmugglingen hade gjort Kinas befolkning beroende av droger som japanerna kunde ta över och utnyttja landets hjälplöshet. Det imperialistiska Japan kastade sina lystna blickar på mittens rike samtidigt som de förtryckte koreanerna. Dessa flydde till Kina och tog ofta upp kampen mot inkräktarna.

Under andra världskriget hade nationalister, som stöddes av imperialisterna i USA och kommunister, som stöddes av folkets vänner i Sovjetunionen ingått ett fredsavtal för att gemensamt bekämpa fienden. Medan kinesiska trupper höll japanerna upptagna i öster kunde USA och Sovjetunionen dela Koreahalvön mellan sig. Samtidigt svek nationalisterna den kinesiska saken och inbördeskriget startade igen. Folkets befrielsearmé kunde gå segrande ur klasskampen. USA skulle inte glömma att de hamnat på den förlorande sidan. De provocerande fram ett inbördeskrig på Koreahalvön genom att sätta till en marionett regim som samarbetat med de japanska krigsförbrytarna. De sanna koreanerna under frihetshjälten Kim Il-Sung försvarade sig mot de attackerna och kunde föra kriget in på fiendens mark. USA passar på och driver igenom i FN att utbrytar Korea ska försvaras. Baktanken är att de ska slakta rättvisans kämpar och ta kriget in i Kina för att störta folkrepubliken som utropats efter segern. Den mäktige ordförande Mao lät sig inte luras av de amerikanska planerna och precis när de är beredda att anfalla Kina, låter han den kinesiska armén gå in i Korea och försvara sig, den 25 oktober 1950.

Konsekvenserna

Folkets befrielsearmé hade fått Stalins välsignelse att kasta ut angriparna. Folkets fiender förstod aldrig kraften på den kinesiska sidan. En månad senare kom anfallet som tvingade amerikanarna på vild flykt. Till slut var Korea befriat söderut till den 38:e breddgraden, där Sovjet och USA kommit överens om att dela landet mellan sig. Sovjet lämnade över makten till folkets ledare Kim Il-Sung medan USA installerade en marionett regim i Seoul. USA fortsatte att provocera folkets regim under ordförande Mao. USA var ett kärnvapenland och ledarna i Beijing ansåg att de också behövde kärnvapen för att kunna försvara sig. De kinesiska bönderna kämpade offervilligt för att få fram de resurser som krävdes för utveckla försvaret. Stalins död kom att driva Sovjetunionen bort från den sanna kommunismen och ordförande Mao ställde sig i täten för kampen mot imperialismen i Asien.

Folkets befrielsearmé var stärkt i framgångarna mot nationalisterna, som flydde till Taiwan, segern på Koreahalvön och befrielsen av Tibet. De tappra soldaterna gjorde också processen kort med indierna som försökte lägga under sig delar av Kina i Himalaya. Det var tack vare kampen och framgången med kärnvapnen som Kinas förstod hur stark det kinesiska folket vilja var. Det omvandlades till att regeringen i Beijing kom att erkännas som Kinas enda riktigt regim och platsen i FN:s säkerhetsråd togs ifrån Taipei och lämnades över till Beijing. Nästa steg i Kinas kamp mot kapitalismen var att vinna över kapitalismen på deras egen hemmaplan. Kina startade en lång kampanj för att säkra tillgången på kapital i ett led att göra landet till arbetarnas och böndernas paradis.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

24 oktober 1917 – Slaget vid Caporetto

Bakgrunden

Italiens och Österrikes territoriella ambitioner stod emot varandra i alperna, längs floden Isonzo. Italiens enande hade närt en tanke om ett stor Italien. Österrike hade genomfört en personalunion med Ungern och blivit en stormakt i Europas hjärta. Landet var mycket splittrat av olika nationaliteter och språk. Samtidigt svepte en nationalistisk vind genom Europa och drev på splittringen i Donaumonarkin.

Det var uppseendeväckande när Italien gick med Centralmakterna, Tyskland och Österrike. Regeringen i Rom hade blivit upprörd över den franska kolonialismen i Nordafrika och särskilt de territorier som italienarna ansåg som sina. När krigsutbrottet kom så lyckade de hålla sig utanför alliansen genom att hänvisa till teknikaliteter. Förhandlingar inleddes i Paris med Ententen och genom löften om territorier, på österrikarnas bekostnad, bytte Italiens sida. Två månader efter att avtalet skrivits under kom anfallet norrut över floden Isonzo. Österrikarna var beredda men hade svårt att få ihop tillräckligt med trupper. De klarade sig bra genom god planering och av att besätta höga punkter för att kunna beskjuta de anfallande italienarna. Efter elva anfall över floden Isonzo hade italienarna blygsamma territoriella framgångar men skyhöga förluster i människoliv. Österrikarna hade tidigt insett att de inte kunde klara denna front också och efter två års krigande var de inte säkra på att de skulle klara ett anfall till. De vädjade till tyskarna som skickade nyutbildade stormtrupper till Tyrolen och tillsammans med österrikarna gick de till anfall i det tolfte slaget om Isonzo eller slaget om Caporetto den 24 oktober 1917.

Konsekvenserna

Det gick snabbt för tyskarna att bryta igenom de italienska linjerna. Italienarna gav upp en hopplös kamp och flydde bakåt. I slutet av månaden hade italienarna pressats tillbaka till Udine och där intogs Cadornas högkvarter. Offensiven fortsatte och Italiens allierade blev oroliga. Britter och fransmän skickade förstärkningar och dessa grupperades vid nästa flod söder om Piave eftersom de inte trodde att italienarna skulle klara av att få stopp på anfallet. Efter två veckors anfall började stormtrupperna visa tecken på utmattning. Tyskarna fick inte fram förnödenheter i tillräcklig omfattning. Italienarna hade samlat trupper längs floden och kunde bjuda ett hårdare motstånd. De kunde även gå till motanfall. Striderna stannade av och fronten stabiliserade sig.

På den österrikiska sidan växte optimismen och de planerade för att slå italienarna. De tyska trupperna skickade till västfronten för att delta i våroffensiven och österrikarna fick förstärkningar från östfronten där den ryska revolutionen hade fått landet att kollapsa. Centralmakten stod rustad och klar för ett avgörande slag. I Italien hade förlusten lett till självrannsakan. Cadorna fick sparken och ersattes av Diaz. Han gjorde omfattande analyser och kom fram till att försvaret inte var tillräckligt mobilt och ordnade fram nya motoriserade divisioner. Han genomförde reformer och gjorde livet bättre för soldaterna och kunde stärka deras moral. Även i Italien planerades en offensiv. Diaz lyssnade, till skillnad från sin företrädande, till underrättelsetjänsten. När österrikarna stod klara för anfall valde han att skjuta först och lyckades förstöra delar av de anfallandes trupper. När anfallet kom kunde det fångas upp och vändas till en motoffensiv vid floden Piave.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 oktober 1642 – Slaget vid Leipzig

Bakgrunden

Det svenska inträdet i det tyska trettioårig kriget 1630. En del officiella och en del praktiska och kanske en del fåfänga. Gustav II Adolf kunde, teoretiskt, via mödernet, bli kejsare i Tyskland. Han stupade redan det andra krigsåret och det blev Axel von Oxenstierna som i praktiken blev den svenska regent som drev kriget vidare. Efter stora inledande framgångar tvingades ett allt mer krigstrött Sverige till freden i Prag 1635 och det kunde gjort slut på kriget men svenskarna var inte redo att kasta in handduken än. Johan Banér utsågs till befälhavare och han retirerade till de norra delarna och inväntade förstärkningar och en ny krigskassa från Frankrike. Med gemensam planläggning gick svenskarna på offensiven och tog sig söder ut i Tyskland för att tillsammans med Frankrike slå till mot Regensburg och den riksdag som kejsaren höll där. Det misslyckades och svenskarna fick marschera norrut igen och under återtåget dog den svenske befälhavaren Banér.

Lennart Torstensson föddes i Västergötland, son till ståthållaren på Älvsborgs fästning. Uppfostrad av släkten när föräldrarna tvingas i landsflykt av hertig Karl. Page hos Gustav II Adolf och utbildar sig till militär. General för artilleriet och tillsammans med kungen så reformerar de vapenslaget till att vara lätt och rörligt på slagfältet. Deltar i trettioåriga kriget och blir 1632 tillfångatagen. Friges året efter men har blivit skadad av tiden i en fuktig fängelsecell. Han utvecklar svår reumatism. Utnämnas till Johan Banérs ställföreträdande och vid dennes död 1641 blir han överbefälhavare för de svenska trupperna. Torstensson valde att byta strategi. Istället för att kriga i det härjade Tyskland gick han till anfall mot kejsarens kärnländer, Böhmen och Mähren. Piccolomini, kejsarens befälhavare vågade inte ta ett slag mot svenskarna, men när de drog sig tillbaka till Sachsen följde han efter. Torstensson och Piccolomini drabbade samman i slaget Leipzig den 23 oktober 1642.

Konsekvenserna

Torstensson besegrade grundligt Piccolomini och sedan återvände de söder ut och hotande bland annat den kejserliga huvudstaden Wien. Torstensson var en skicklig fältherre och rankas som en av Sveriges bäste befälhavare genom tiderna.

I Stockholm satt Axel Oxenstierna och var orolig över att Danmark omringat Sverige. Öresundstullen var förödande för den svenska exporten och två gånger hade dansken ockuperat Älvsborgs fästning vid Göta älv. Det var dryga utgifter för den svenska statskassan att betala lösensummorna för att få tillbaka fästningen. Nu var tiden mogen, ansåg Oxenstierna och skickade 1643 Torstensson armé från dagens Tjeckien genom Tyskland till Danmark. Svenskarna överraskade totalt sina motståndare och samtidigt anföll Gustav Horn från Småland in i Skåne. På kort tid erövrades både Skåne och Jylland. Det blev på havet som kriget kom att avgöras. Svenskarna hade inga möjligheter att skeppa över trupper till Fyn och Själland medan danskarna rustade febrilt för att komma ikapp. Svenska flottan seglade från Stockholm och Kalmar och i en serie sjöslag möttes de båda flottorna över herraväldet i Östersjön. Efter det tredje sjöslaget, det vid Femern, den 13 oktober 1644 stod det klart att maktbalansen i Norden hade skiftat till den svenska stormaktens favör. Det i sin tur ledde fram till freden i Brömsebro året senare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 oktober 1690 – Slaget om Quebec

Bakgrunden

Vad har tyska Pfalz att göra med att människor börjar döda varandra i Kanada? Konstig fråga men de har direkt med varandra att göra. Huset Pfalz-Simmerns siste manlig arvinge dog 1685. Det skapade en oro om vem eller vad som skulle fylla tomrummet. Den franske kungen Ludvig XIV passade på att göra anspråk på delar av Pfalz genom en ingift släkting. Mot detta ställde sig halva Europa. Tyskar, spanjorer, nederländare, svenskar och engelsmän går ihop. Det resulterar i det Pfalziska tronföljdskriget 1688 eller Nioårskriget. Fransmän och engelsmän kom att stå emot varandra i Nederländerna, Irland, Indien, Karibien och Kanada. Kriget tar slut 1697 med freden i Rijswijk.

I Kanada pågick, sedan femtio år, en konflikt mellan indianer som var allierade med Nya Frankrike och irokeser som var lierade med först holländarna och sedan med engelsmännen. När de europeiska makterna kommer med direkt i kriget så kallas konflikten för kung Vilhelms krig. Den första större krigshandlingen inom ramen för den utökade konflikt blir när irokeserna bränner ner Lachine, idag en del av Montreal. Engelsmännen hade redan 1670 flyttat fram sina positioner i de franska områdena, norr om St Lawrencefloden när de bildade Hudson Bay kompaniet. De hade annars sina mer jordbruksinriktade kolonier längre söder ut i det som idag är USA, medan fransmännen höll till i St Lawrencefloden i det som idag är Kanada. I Massachusetts fanns en engelsk koloni som bildade bolag och sålde aktier för att anfalla Montreal och Quebec. Anfallarna började slaget om Quebec men efter sex dagars strider flydde de i närmast panik den 22 oktober 1690.

 

Konsekvenserna

Kung Vilhelms krig pågick i nio åren. Förutom att européerna anföll och dödade varandra så ökade den inhemska indianska konflikten. De olika indianstammarna hade lierat sig med var sin sida i konflikten och blev en del i den europeiska konflikten. Engelsmännen var mångdubbelt fler än fransmännen på det amerikanska fastlandet. Fransmännens stora styrka var att de var politiskt enade trots att de var splittrade geografiskt mellan Mississippifloden och ett per områden i Kanada. Engelsmännen var splittrade på ett flertal olika kolonier som var mycket mer självständiga. De var heller inte politiskt koordinerade vilket gjorde att de hade mycket svårare att samarbeta. Engelmännen hade en mer komplicerad relation till sina allierade indianer, irokeserna som var starka på egen hand och inte lika benägna att gå i de engelska ledbanden.

Det är en bister läsning som beskriver hur de båda sidorna gjorde räder mot den andra sidan. Inte sällan anfölls bosättningar och städer av de båda sidornas kolonisatörer, ibland med allierade indianer, ibland utan. Grupper av indianer kunde också anfalla den andra sida, särskilt de som var allierade med Frankrike mot den engelska sidan. De områden som drabbades hårdast var det som idag är Maine i USA och det som är Nova Scotia och New Brunswick på den kanadensiska Atlantkusten. De dödssiffror som presenteras är ingen en rolig läsning, så kriget måste ha varit brutalt. Freden i Rijswijk, som avslutade det Pfalziska tronföljdskriget i Europa, avslutade också kriget i Nordamerika. Freden föreskrev att gränser skulle återställas till det som var innan kriget. Det tog inte många år innan striderna mellan fransmän och engelsmän blossade upp igen 1702 i drottning Annas krig. Det höll på i elva år. Då hade irokeserna slutit en egen fred med fransmännen och höll sig i bakgrunden.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 oktober 1969 – Militärkupp i Somalia

Bakgrunden

Somalia, landet på Afrikas horn har gamla anor. De antika grekerna for dit och köpte myrra till sina religiösa ceremonier. När somaliernas handelspartners på andra sidan Röda havet omvände sig till Islam på 700-talet, tog de med sig den nya tron till Afrika. Ordet somali används första gången i en etiopisk källa från 1415 och gäller ett folk som förlorat ett krig mot etiopierna. Araberna kontrollerade Somalia via den viktiga hamnen i Mogadishu innan sultanen av Oman fick överhögheten i slutet på 1600-talet. Sultanens makt sträckte sig långt ner på den afrikanska östkusten, med städer som Lamu, Mombasa och Zanzibar.

När européerna började sin jakt på kolonier i Afrika förändrades allt. I Berlinkonferensen delades området mellan britterna och italienarna. Italienarnas intresse var den strategiska hamnstaden Mogadishu och därifrån slöt de avtal med villiga lokala klanledare. Dessa slöt avtalen eftersom de såg en möjlighet att få italiensk hjälp i sina interna konflikter. Somalia var ett klansamhälle och har så förblivit, och i det faktum finns mycket av dagens problem. Att inte förstå denna del av den somaliska kulturen och att sedan försöka stöpa om landet i ett europeiskt snitt har varit en misslyckad politik.

Under Andra världskriget drev brittiska styrkor från Kenya ut italienarna från Östafrika. Italienarna återfick Somalia 1949, som ett förvaltningsområde under FN, och förberedde landet för självständigheten. 1 juli 1960 utropas Republiken Somalia och landet får en flygande start och spås en lysande framtid, men snart hopar sig problemen. Regionala skillnader göra sig påminda, olika språk, olika valutor, olika klaner och olika kulturell bakgrund gör det svårt att leda genom majoritetsbeslut. De norra delarna kände sig missgynnade framför de södra delarna som var i majoritet. Politikerna stred inbördes och olika försök att skapa en pansomalisk lösning misslyckades. Landets president mördas och militären tog chansen. Siad Barre genomförde en statskupp den 21 oktober 1969.

Konsekvenserna

Parlamentet upplöstes, partier förbjöds och den gamla regimen arresterades. Med en socialistisk agenda började Barre omvandla det somaliska samhället. Han var framgångsrik när det gällde att hålla de olika klanerna i schack, vilket blev grunden för hans egen ställning. Barre delade upp klanområden i mindre bitar, vilket är ett bekymmer i den aktuella fredsprocessen där fler har en maktställning att försvara. Trots sin förmåga till att kontrollera klanerna omgav sig Barre med personer ur ett fåtal klaner. Året efter maktövertagandet proklamerades Somalia som, en socialistisk republik, ett intressant faktum i det pastorala Somalia där det inte funnits några klassklyftor. Istället var det klanerna som man skulle befria sig ifrån.

Snart kom anspråken på ett Storsomalia där den till Etiopien överlämnade Ogadenprovinsen skulle ingå liksom delar av Kenya och Djibouti. Ogadenkriget mot Etiopien 1977 förlorades när Sovjetunionen ställde sig på Etiopiens sida. Förlusten gjorde att Barres regim tappade i trovärdighet och för att behålla kontrollen började befolkningen terroriseras. Till slut lyckades tillräckligt med klanledare alliera sig och avsätta Barre 1991. Tiden av organiserad stat var över och Somalia kastades ut i ett inbördeskrig som pågår än idag, med ett oändligt lidande som följd.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

20 oktober 1952 – Undantagstillstånd införs i Kenya för att kväsa Mau-Mau upproret

Mau mau rebeller gömde sig för de brittiska specialtrupperna bl.a. i den grottan som ligger under stenarna. Platsen är de kenyanska högländerna i skuggan av Mt Kenya.

Bakgrunden

Kenya var aldrig målet för britterna i Östafrika. Det bördiga och rika Uganda med Nilens källa var juvelen i den östafrikanska besittningen. Huvudorten i Kenya var Mombasa som hade ett klimat som var varmt och fuktigt och inte behagligt för européer innan air-condition hade uppfunnits. Att ta sig in landet var besvärligt och farligt. Tsavo var hemvist för malaria, vilda djur och ogästvänlig terräng. 1905 gjorde britterna ändå en kronkoloni av Kenya. Tyskarna hade etablerat sig i det som idag är Tanzania och konkurrensen mellan européerna gjorde att britterna inte ville hamna på efterkälken. Tyskarna hade som strategi att bygga en järnväg in i landet för att kunna hämta råvaror och skeppa dessa till Tyskland. Britterna valde att göra samma sak, för att med en järnväg få bättre kommunikationer med Kampala. Järnvägsbygget kantades enorma problem genom Tsavo. Människoätande lejon, något som Hollywood gjort film om, malaria och sömnsjuka och andra sjukdomar grasserade. Britterna hyrde in folk från Indien, vilkas ättlingar utgör en del av det kenyanska samhället. Vid Nairobi stannade järnvägsbygget av. Det byggdes verkstäder och annan infrastruktur för att kunna ta itu med det svåra arbetet att dra järnvägen upp och ner för det the Great Rift Valley. Nairobi var en behaglig plats. Varmt men torrt och ett underbart klimat för européer. Efter Första världskriget blev Kenya tillflykts ort för den engelska aristokratin. De kenyanska högländerna var fantastiska odlingsområden och britterna tog den mark de ville ha och körde bort kikuyerna som bodde där. Ursprungsbefolkningen behandlades mycket illa.

Under Andra världskriget kallades kenyaner in till den brittiska armén och kämpade mot både nazister och japaner bara för att upptäcka att de ideal som de kämpat för inte gällde dem när de kom hem från kriget. Missnöjet jäste hos afrikanerna och det växte. Den brittiska guvernören Evelyn Baring utlyste undantagstillstånd den 20 oktober 1952.

Konsekvenser

Det hade länge rått ett missnöje hos afrikanerna, särskilt bland kikuyerna i högländerna. De politiska försök som gjorts från den afrikanske ledaren Jomo Kenyatta hade inte haft någon framgång. Ute i bushen samlades unga män och svor en ed att inte ge upp och att inte avslöja någonting om de blev fasttagna. Rörelsen organiserade sig och var beredda att ta till vapen för att få sitt land tillbaka från ockupanterna. Med undantagstillstånd startade befrielsekriget eller upproret om man är britt. Flera hundra av rörelsens ledare och kändisar arresterades, däribland Kenyatta och övriga tog sin tillflykt till bushen i högländerna.

Britterna försökte kväsa befrielserörelsen genom klassisk taktik. Räder, massarresteringar, deportationer och koncentrationsläger. Antalet läger var så omfattande att en amerikansk författare pratar om britternas gulag-arkipelag och anspelar därmed på Stalins arbetsläger. Krigarna gömde sig i skogen och i grottor och denna författare har personligen besökt ett par gömställen från den tiden, och bushen i högländerna som mycket otillgänglig och snårig. Våldet mot européerna blev omtalet men det var ca 50 européer som fick sätta livet till medan inofficiella uppgifter anger över 20 000 döda i landets befrielsekrig. Undantagstillståndet varade till 1960. Då kunde det äntligen komma igång förhandlingar om landets framtid och Kenya kunde till slut bli självständigt den 12 december 1963.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Kenya

19 oktober 1813 – Slaget vid Leipzig avgörs

Bakgrunden

Den svåraste fienden för Napoleon och Frankrike var britterna. Det gick inte att få till att avgörande mot dem på det området som var Napoleons huvudarena, armén. Försöken att ta kriget till britterna hade stupat på att den franska flottan inte kunde mäta sig med britterna och de senare dominerade haven. Slaget vi Trefalagar 1805 hade gjort klart för regimen i Paris att det inte var möjligt att skeppa trupperna över kanalen och inleda ett landkrig på britternas hemmaplan. Napoleon strategi blev att försöka svälta ut britterna genom att hindra dem från handel med Europa. Ryssarna handlade gärna med britterna och var beroende av handel för att få tillgång till krigsförnödenheter. Efter slagen vid Austerlitz 1805 och Friedland 1807 tvingades tsar Alexander be om fred och gick officiellt med på att upprätthålla kontinental blockaden.

Nästa lucka i blockaden var Portugal som i praktiken var ett brittiskt protektorat under 1700-talet och landet var beroende av grannen i norr. Kriget på iberiska halvön gick lite i baklås för fransmännen. Portugiserna kunde fortsätta att handla och spanjorerna bedrev ett gerillakrig mot inkräktarna. Napoleons problem växte när ryssarna inte upphörde med sin handel med britterna. I ett försök att komma tillrätta med detta samlade Napoleon 700 000 man i Polen och sommaren 1812 invaderade han det väldiga Ryssland. Han intog Moskva men fick dra sig tillbaka och lämna kvar 2/3 av armén som döda eller tillfångatagna.

Motståndarna samlade sig i öster i den sjätte koalitionen mot Frankrike. Napoleon tog sig samman och samlade sina nya trupper. De båda sidorna möttes i ett fyradagars slag i Leipzig som slutade den 19 oktober 1813.

 

Konsekvenserna

Slaget hade inletts den 16:e och sakta hade koalitionen börjat omringa Napoleon. Den 17:e hände det inte mycket men fransmännen blev medvetna om fiendens taktik men antog att det skulle gå bra. Det är först den 18:e som striderna tar ordentlig fart och på kvällen inser Napoleon att han är slagen. Under natten för han ut de trupper han kan och de som är kvar ställer upp till strid den sista dagen. Över ½ miljon soldater krigade i och runt Leipzig de här dagarna. Fransmännen förlorade när 50 000 man vilket var nära en ¼ del av armén. På samma sätt som Hitler gjorde 100 år senare så var det unga pojkar som fyllde ut leden efter soldaterna som dött i Ryssland. Koalitionsarmén förlorade över 30 000 vilket var ca 10 % av styrkan. På iberiska halvön hade britter och spanjorer äntligen drivit ut fransmännen och avancerade in i själva Frankrike.

Tsar Alexander uppmanade sina allierade att förfölja Napoleon. Fransmännen mer eller mindre flydde tillbaka mot Paris. Frankrikes tyska allierade bytte sida och mängder av soldater passade på ett desertera innan de nådde själva Frankrike. Napoleon vägrade på något sätt att inse att Frankrike var på väg att förlora eller redan hade förlorat. Han fortsatte att strida och vann de flesta bataljer. Fienden var så överlägsen att de kunde pressa på mot Paris. Under de sista dagarna i mars 1814 tågade de in i den franska huvudstaden. Kanske stannade de till vid Bastiljen, den plats där den franska revolutionen hade börjat 25 år tidigare. En vecka senare hade Napoleon abdikerat och var på väg till sin exil i Elba. Segrarmakterna samlades i Wien för att dela upp Europa mellan sig och bana väg för nära 100 av fred i Europa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel