21 september 1896 – Brittiska trupper intar Dongola från Mahadisterna

Bakgrunden

Gränser är något som hela tiden ändras, med eller utan våld. Det gamla Egyptens gränser sträckte sig ett gott styck in i det som vi idag kallar för Sudan. Kulturellt hade området en hel del gemensamt med den egyptiska kulturen och det var därför som Muhammad Ali Pascha av Egypten beslutade sig för att lägga under sig Sudan. På 1820-talet invaderade Pascha Sudan för att förena de båda länderna längs Nilen. Det fanns även skatteintäkter att hämta. Suezkanalens öppnande 1869 gjorde området till strategiskt mycket viktigt och stormakterna förstärkte sin närvaro i regionen, inte minst britterna som lyckades manövrera bort fransmännen från kanaladministrationen.

Tewfik tog över efter sin far Ali Pascha som regent. Faderns abdikation hade tvingats fram av britter och fransmän. Det skapade nationalistiska stämningar i Egypten och Sudan, likt den våg av nationalism som svepte fram i hela Europa. Tewfik hade det svårt och bjöd 1882 in britterna som i praktiken tog över landet. Missnöjet jäste under ytan och mer i Sudan än i Egypten där brittiska trupper hade en annan kontroll på händelserna. Den religiösa ledaren Muhammad ibn Abdalla ledde det sudanska Mahadistupproret mot britterna. De svarade med att skicka general Gordon till Sudan för att avveckla den militära närvaron. Han dröjde kvar och blev förintad, bara dagar innan undsättningsexpeditionen nådde fram till Khartoum. Abdalla ville införa en muslimsk stat och kunde i praktiken göra det eftersom britterna drog sig tillbaka Egypten för att stabilisera sitt styre där. Mahdisterna försökte inta Egypten men stoppades och till slut bestämde sig britterna för att återerövra Sudan. Lord Kitcheners inledde attacken i mars och Dongola kunde intas den 21 september 1896.

Konsekvenserna

Britterna byggde en järnväg från Egypten för att kunna få med sig förnödenheter. Från Dongola, ca 50 mil norr om Khartoum, började avancemanget söderut mot huvudstaden Omdurman, som tagit över efter det härjade Khartoum. Det tog två år för britterna att nå fram.

Det finns en dag, en timme, ja rent av en sekund där historien stannar till och överväger vilken väg den ska ta. Kanske gjorde den det, i Sudan sommaren 1898. Britterna hade flera motiv till att vilja erövra Sudan, kontrollen över Nilen, Kap-Kairoaxeln dvs. den imperialistiska strävan efter att behärska Afrikas östkust. Fransmännen hade sin imperialistiska vision om att behärska Afrika från Senegal i väst till Djibouti i öst. Vad som saknades var Etiopien och södra Sudan. De skickade major Marchand från Brazzaville i Kongo för att resa den franska trikoloren över området. När Marchand, med sitt lilla sällskap, kom till Fashoda upptäckte de Lord Kitcheners armé, som höll på att ockupera hela Sudan. Det hela mynnade ut i en låst position vid staden där båda hävdade sin rätt till området. Afrikanerna var inte tillfrågade vad de tyckte. Som tur var besinnade sig den franska utrikesministern och ett krig kunde undvikas. Historien vandrade fredens och britternas väg, denna gång. Frågorna som aldrig kan få ett svar är flera. Hur hade världen sett ut om fransmännen tagit Sudan? Vad hade hänt om det brutit ut ett krig?

Britterna vann i Fashoda, de intog Omdurman i september och året efter skapade de koloniallandet Anglo-egyptiska Sudan som de styrde till självständigheten 1956.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

20 september 1979 – Afrikas mest bisarra diktator störtas – kejsar Bokassa av Centralafrikanska Republiken

Bakgrunden

Franska Ekvatorialafrika blev självständigt 1960 under namnet Centralafrikanska Republiken. Redan från början var det strid om makten och till slut, med franskt stöd, vann Dacko och inom två år hade han skapat en enpartistat.

Jean-Bedél Bokassa tog makten 1 januari 1966 och utropade sig till president på livstid 1972. Inspirerad av Napoleon gjorde han sig 1976 till kejsare. Bokassas regim präglades av brutalitet och han anklagades för både kannibalism och massmord på barn. Bokassas namn var välkänt och förknippat med grymheter under sina år vid makten. 1979 hade fransmännen fått nog och hjälpte Dacko att störta Bokassa den 20 september 1979.

 

Konsekvenserna

Bokassa flydde till Frankrike där han levde lyxliv innan han 1986 återvände. Kejsaren trodde att han skulle bli hyllad på samma sätt som Napoleon blev efter sin återkomst från förvisningen till Elba. Bokassa blev istället arresterad och åtalad för mord, tortyr och kannibalism och dog 1996 dog i en hjärtattack, 75 år gammal.

Tiden efter Bokassa är en lång lista på maktskiften. Allmänna val följs av ett maktskifte som följs av en militärkupp som följs av en statskupp som följs av ett allmänt val. Frankrike som tidigare kolonialmakt hjälper till att störta och tillsätta presidenter när det behövs. Libyen var inblandad i en misslyckad statskupp 2001. Den Centralafrikanska republiken ligger i en orolig del av världen.

Landets problem är samma som flera andra forna kolonier i Afrika, dock inte alla. En kolonialmakt som ritat gränser på en karta som inte stämmer med verkligheten, 80 olika stammar som skapar etniska spänningar, vilka förstärkas av religiösa motsättningar mellan ett muslimskt nord och ett kristet söder. Regeringsmakten är bräcklig, det finns inte resurser att betala ut löner till statsförvaltningen och militären och det som finns försvinner i korruption. Den presidentkandidat som lovar att betala ut löner vinner valet, och när de inte lyckas så tar militären själva över makten. Landet är plågat av alla konflikterna i landet och i regionen och nära 300 000 har flytt till olika grannländer. I norra delarna är befolkningen trängda mellan regeringstrupper och gerillan. Vid gränserna pågår konflikter i Darfur och i Tchad där gerilla rekryterar nya trupper.

2004 deltog landet i en konferens i Dar-es-Salam om fred och utveckling i det inre av Afrika. (IRCGLR). Detta är ett afrikanskt försök, uppbackat av FN att hitta en afrikansk lösning på afrikanska problem. Kenya och Tanzania är två exempel på afrikanska länder som lyckats få en positiv utveckling även om det tar tid. Tyvärr för Centralafrika så fortsätter de politiska oroligheterna och 2008 skickade EU, med svenska soldater, en fredsstyrka till Tchad och Centralafrikanska republiken för att skydda flyktingar och civilbefolkning.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

19 september 1915 – Tyskarna intar Vilnius

Bakgrund

Litauen ligger inklämt mellan Polen och Ryssland. Landet har varit föremål för omfattande krigföring genom historien. Tyska orden, svenskar, polacker och ryssar har alla haft trupper där. 1795 hamnade Litauen i det ryska tsardömet. Dit kom Napoleon med sina trupper på väg till Moskva och senare också på väg från Moskva. Litauen kom att se strider under Första världskriget och även andra.

När kriget bröt ut var Litauen direkt i hetluften. Det första riktiga slaget på östfronten stod vid Gumbinnen och Litauen och Vilnius låg mitt i det ryska uppmarschområdet. Ryssarna kunde driva bort den tyska armén från Ostpreussen. Någon vecka senare kom tyskarna tillbaka och kunde vinna slagen vid Tannenberg och Masuriska sjöarna. Det var viktigt för tyskarna att trycka på för att hjälpa till att få loss det ryska greppet på österrikarna. Striderna tog egentligen inte en vinterpaus utan striderna fortgick med olika intensitet. Priset som tyskarna suktade efter var den polska huvudstaden Warszawa. Efter ett par misslyckade försök samlade centralmakterna kraft och satsade på en sommaroffensiv. Gorlice–Tarnów-offensiven kom igång i maj. Österrikarna anföll i söder och tyskarna i norr längs Östersjönskust och med Ostpreussen i sikte. Situationen för ryssarna i centern blev ohållbar och de blev tvungna att retirera för att undvika en inringning. Warszawa föll i tyska händer i början av augusti. 40 mil nordöst om den polska huvudstaden ligger Vilnius och dit kom de tyska trupperna den 19 september 1915.

Konsekvenser

Litauerna hade haft samma nationalistiska strömningar som övriga Europa. De kom i konflikt med den tsarryska överhögheten. Tyskarna hälsades kanske inte som befriare men de hade ett bättre förhållande. Balttyskar är ett begrepp och det fanns en storgrupp tyska ättlingar i området. Detta underlättade den tyska ockupationen. Tyskarna var annars noga med att just ockupera landet. Att utmana Ryssland genom att utropa en självständig republik skulle kunna ge politiska och diplomatiska konsekvenser. I övrigt så understöddes litauisk verksamhet.

Tyska trupper stötte vidare norrut genom Baltikum. Det försökte att erövra Lettlands huvudstad Riga men mötte hårt motstånd från lettiska förband inom den ryska armén. Stridslinjen kom att stabiliseras längs floden Dvina. Båda sidor försökte sig på att anfalla under de kommande åren men utan egentlig framgång. På hösten 1917 var ryssarna ordentligt i gungning på östfronten. Letterna som stött den ryska sidan i kriget kände sig svikna av dessa då de inte villa anfalla för att driva ut tyskarna i landet. Istället kunde tyskarna driva ryssarna norr ut och i september kunde de ta Lettland. Sakta fortsatte framryckning men avstannade när vapenstilleståndet i öster började efter den ryska revolutionen. När ryssarna försökte förhala förhandlingarna gick tyskarna till förnyat anfall och kunde i februari inte även Estland. Efter vapenstilleståndet i november 1918 tappade tyskarna inflytande i Lettland och letterna kunde bli självständiga efter freden i Versailles. Situationen i Baltikum var inte enkel. De lettiska förbanden inom Röda armén råkade i strid med ”vita” trupper i något som kanske skulle ses som ett inbördeskrig likt det som utspelade sig i Finland ungefär samtidigt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

18 september 1598 – Holländarna kommer till Mauritius

Bakgrund

Det är lätt att glömma bort att östra Afrika ligger ganska långt bort från Europa men har sedan länge ingått i det arabiskt-indiska handelsmönstret i den här delen av världen. Det är kanske inte så konstigt om öarna varit kända sedan ganska lång tid. De dyker upp på italienska kartor under högmedeltiden, förmodligen hämtat från arabiska källor. Vulkanöarna var så vitt vi vet obebodda fram till det att portugiserna började segla runt Afrikas södra udde i sitt sökande efter sjövägen till Asien. Öarna har ett bra strategiskt läge som mellanstation inför fortsatta seglingar öster ut. Den högsta toppen är över 800 m ö h, och det rinner floder ner från bergen, en säker färskvattenkälla. Naturen är påfallande lik Madagaskar som ligger något hundratal mil västerut. Klimatet på öarna är behagligt med temperaturer på mellan 20-30 grader och något svalare på nätterna. Luftfuktigheten är ganska hög men kompenseras av passadvindarna som blåser runt öarna.

Den portugisiska närvaron på ön, även om de aldrig byggde en bosättning, syntens på de vrak som låg på stränderna och på att svartråttan kommit i land. I Europa hade reformationen hade inneburit att katolska kyrkan inte längre hade samma inflytande som de haft tidigare. Det spansk-portugisiska monopolet på fjärrhandeln kommit att utmanas av det protestantiska England och framför allt Nederländerna. Från Nederländerna skickades flotta för att bygga en bosättning på ön. Den holländska eskadern kom till Mauritius den 18 september 1598.

 

Konsekvenser

Holländarna använde, liksom portugiserna före dem, ön som en etapp på handeln på Asien. De stannade i drygt 100 år innan de övergav Mauritius. Frankrike hade kommit igång sent med fjärrhandel och kolonier och tog ön i besittning 1715. Den fick namnet Ilé de France. Fransmännen byggde upp infrastruktur och utvecklade jordbruket. Som arbetskraft för plantagen så importerades slavar, i första hand från östra Afrika.

I Indien hade fransmännen gjort vad de kunde för att bryta det portugisiska och brittiska inflytandet, så det fanns motsättningar mellan de båda europeiska makterna i Indiska oceanen. Afrika var för européerna ganska okänt, möjligen med undantaget Sydafrika. Det som ställde saken på sin spets var Napoleons önskan att lägga under sig mer av världen. Britterna var snabba att ta över Kapkolonin från holländarna. Ett hot mot den brittiska handeln på orienten var en fransk eskader som var baserad på Mauritius. Den störde den brittiska handeln och kapade handelsfartyg. Britterna bestämde sig för att erövra öarna och skickade en invasionsstyrka. De förlorade slaget vid Grand Port men fransmännen kunde inte hindra att britterna till slut landsteg på ön och intog den 1810.

Britterna frigav Mauritius slavar 1835. Det blev inte den katastrof för sockerplantagen som befarats. Det är nu som indierna i större utsträckning kommer till Mauritius för att arbeta. Gruppen växer sig större och det uppstår konflikter mellan de gamla plantageägarna med franska rötter. Mauritius var en brittisk kronkoloni och landet blev självständigt 1968. Mauritius domineras idag av den indiska befolkningen och kännetecknas av ha en de högsta levnadsstandarderna i Afrika. Ekonomin är ganska väl balanserad med jordbruk, turism och en allt starkare finansiell sektor.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

17 september 1176 – Slaget vid Myriokephalon

Bakgrunden

Norr om Kaspiska havet och Aralsjön i det som är dagens Kazakstan bor på 800-talet ett turkiskt folk. De ligger i yttersta kanten för islams inflytande efter den stora expansionen på 6-700-talen. I en splittring mellan klaner flyttar seldjukerna söder ut mot dagens Uzbekistan och Turkmenistan. Strax före millennieskiftet går de över till islam. På 1000-talet migrerar de ännu längre söderut in i dagens Iran. De har militära segrar och blir en maktfaktor att räkna med i området. Det är där det seldjukiska riket grundas.

De seldjukiska turkarna rör sig över Kaukasus och in i Anatolien, i det som är dagens Turkiet. Där stöter de ihop med resterna av romarriket i form av bysantinska imperiet. Bysantinerna hade haft en längre nedgångsperiod och trots en snabb upprustning av militären så kunde de inte hävda sin överhöghet över de östra delarna av Anatolien. 1071 drabbade Bysans samman med seldjukerna vid Manzikert och seldjukerna kunde vinna en betydande seger och ta den bysantinske kejsaren till fånga.

Den bysantinska sidan fortsatte med inbördeskrig och att ta hand om andra konflikter i sitt rike. För seldjukerna kunde de sakta expandera genom att inta ett par bysantinska städer. De seldjukiska turkarna lägger under sig en större del av det anatoliska kärnlandet. Det som sätter stopp för expansionen, militärt, är det första korståget. Bysans har börjat inse hotet från turkarna och inleder en serie expeditioner mot Anatolien runt 1160. När sedan seldjukerna vägar att lämna ifrån sig land som de kommit överens om blir det återigen krig. Slaget vid Myriokephalon står den 17 september 1176

 

Konsekvenserna

Överfallet på Bysans resulterade i en seldjukiskt seger. Den seldjukiske ledaren skickade snabbt en fredstrevare till kejsaren och det blev någon form av fred mellan rikena nästan direkt efter slaget. När man läser om slaget och historikernas tolkning av det som skett så framträder bilden av att det hände egentligen inte så mycket, men samtidigt i ett längre perspektiv, på 300 år eller så, så framstår slaget vid Myriokephalon som en händelse som är slutet på något och början på något annat. För Bysans innebör de att de aldrig kommer tillbaka och försöker återta förlorat land. För turkarna innebär de att de fortsätter att mycket sakta bedriva plundring in i grannområdena. Ett år efter slaget vid Myriokephalon får Bysans tag i ett av dessa härjningståg och besegrar fienden. På sikt kan de dock inte stoppa framgångarna. Turkarna får tid att bygga upp sina inre strukturer och sakta men säkert börjar de under 1200-talet erövra kusten vid Medelhavet. Korstågen som passerar förbi blir tillfälliga motgångar men riket växer sakta över mindre Asiens fastland.

Under senare delen av 1200-talet kommer mongolerna ridande över stäpperna och lägger under sig delar av det seldjukiska området. Det ganska stora sultanatet av Rum börjar sakta splittras upp i mindre delar. 1299 förklarar Osman I sitt rike, i det inre av Anatolien, självständigt från Rum. Osmanerna som de kom att kallas börjar erövra mindre Asien under 1300-talet, från grannländerna och inte minst Bysans. Erövringarna fortsätter med att Bysans går under 1453 och går vidare över större delen av det muslimska mellanöstern. Det osmanska imperiet går i sin tur under strax före första världskriget när ungturkarna gör sin revolt.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

16 september 1970 – Kung Hussein av Jordanien inleder svarta september

Bakgrund

Dagens Jordanien har varit ett ombytligt område. I början av nittonhundratalet var området under Ottomansk överhöghet och i Versaillesfreden bildades det brittiska protektoratet Transjordanien. Efter andra världskriget, med godkännande av FN, bildades det Hasemitiska kungadömet Transjordanien under kung Abdullah I. I kriget mot Israel 1948 ockuperade landet västbanken som senare annekterades och Abdullah blir kung över Jordanien. Kungen mördades 1951 och efterträdes av sin son Hussein.

Under 1950- och 1960-talet dras arabstaterna mer mot Sovjetunionen och dess allierade medan Hussein söker samarbete med Storbritannien och USA. 1967 lierar sig Jordanien med Egypten och Syrien och tillsammans deltar de i sexdagarskriget mot Israel med ett förödande resultat för landet. Israel intog västbanken och östra Jerusalem, den heliga staden för tre religioner.

Feddayen hade bekämpat judiska bosättare sedan 1920-talet. Den främsta organisationen, Fatah, flyttade sin verksamhet efter 1967 till Jordanien för att fortsatta kampen för ett fritt Palestina. PLO bildades på uppmaning av Egyptens president Nasser som paraplyorganisation för palestinska grupperna, med Fathas ledare Yasser Arafat som ordförande. I mars 1968 stod slaget om Karameh där PLO och Jordaniens armé slog israelerna vilket gav PLO prestige. De växte sig starkare i Jordanien och kom, trotts försök att hitta samarbetsformer, att bli en stat i staten. Delar av PLO utmanade öppet den jordanska monarkin och våldsamheter uppstod mellan gerilla och säkerhetstrupper vilket hotade den Hasemitiska regimen. I samband med en serie flygplanskapningar där passagerarna hölls som gisslan i Jordanien blev situationen ohållbar. Kungen utlyste undantagstillstånd den 15 september 1970.

Konsekvenser

Dagen efter gick armén till anfall mot PLO:s högkvarter i Amman. Striderna blev intensiva och Arabförbundet tvingade fram en vapenvila som gynnade PLO. De jämställdes med Jordanien och fick rätten att attackera Israel från det jordanska territoriet. Dagen efter, dog PLO:s främste beskyddare, president Nasser, och Kung Hussein gick till förnyat anfall. Sakta men säkert tog jordanierna tillbaka kontrollen över sitt land. Sommaren 1971 hade kungen säkrat sin tron och stärkt sitt grepp om sitt land. PLO och Yasser Arafat flyttade sin verksamhet till Libanon innan de 1982, efter Israels invasion, flyttade till Tunis. September 1970 kallas i arabisk historiebeskrivning för svarta september.

Kung Hussein fick ge upp sina anspråk som palestiniernas representant till PLO, vilka erkändes som de lagliga representanterna, även av FN. 1988 gav Jordanien upp anspråken på västbanken och drar in jordanska medborgarskap för att förhindra att Israel utvisar palestinier till Jordanien. 1991 ställde Jordanien upp i Madridkonferensen, fredsförhandlingarna som ledde fram till Washingtondeklarationen och senare ett fredsavtal med Israel den 26 oktober 1994.

1999 avled kungen och Abdullah II intog tronen. Jordanien fortsättar att gå den bräckliga vägen för fred i detta våldsamma hörn av världen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 september 1963 – Ben Bella väljs till Algeriets förste president

Bakgrunden

Han 1916 i en by i västra Algeriet, Ahmed Ben Bella. Hans modersmål var franska men han diskriminerades ändå i skolan eftersom han var muslim. Arabiska lärde han sig i 40 årsåldern. En av de få karriärmöjligheter som en ung algerier hade var militären. 20 år gammal tog han värvning, trotts att hans äldre bror hade dött i Första världskriget.

Bella placerades i Marseille och spelade en fotbollsmatch för Olympic Marseille. Han gjorde mål men tackade nej till ett proffskontrakt och istället tog han värvning igen. Han hann få franska krigskorset innan tyskarna vunnit och Bella hemförlovades. Krigarlivet fortsatte i ett marockanskt infanteriregemente som stred på de allierades sida, vid bl.a. Monte Casino. Han fick den franska militärmedaljen ur de Gaulles hand men vägrade bli officer, som en protest mot Frankrikes behandling av algerier.

Efter kriget arbetade Ben Bella för Algeriets frigörelse. Han arresterade 1951 och dömdes till åtta års fängelse. Ben Bella lyckades rymma och tillsammans med en handfulla andra bildade de FLN (Front Libration National) 1954. Självständighetskriget startade samma år och två år senare kapades det plan som Ben Bella färdades i och han fördes tillbaka till Frankrike och fick avtjäna sitt fängelsestraff. Där blev han kvar till 1962. Han utsågs till vice premiärminister i den algeriska regeringen under fängelsetiden. Efter självständigheten sommaren 1962 utmanade han den sittande premiärminister och övertog posten i september. Han valdes slutligen till den unga statens förste president den 15 september 1963.

Konsekvenserna

Ben Bella tog tag i Algeriets problem. Det första var sandkriget mot Marocko som invaderade delar av sydvästra Algeriet. Nästa uppgift var att förse bönderna med mark. De franska egendomarna styckades upp och delades ut. Det blev en socialistisk inriktad agenda i den algeriska politiken. Ben Bella försökte balansera olika intressen mot varandra och blev därmed mer autokratiskt. Det är inte omöjligt att förebilderna fanns i Östeuropa med personkulterna kring de socialistiska ledarna. I varje fall uppmanade Ben Bella sådant även på hemmaplan.

Ledarskapet i Algeriet blev splittrat i frågan och hans vän och försvarsminister Houari Boumedienne ledde 1965 en militärkupp mot Ben Bella som förpassades till husarrest. Där tillbringade han 15 åren innan han tilläts gå i exil i Schweiz. Han återvände 74 år gammal till Algeriet och fick sedan ordförandeuppdrag vid ett par internationella konferenser. Ben Bella dog i april 2012. Hans kista lades på lit de parade innan han begravdes och han hyllades för sina insatser i kampen mot kolonialismen.

Boumedienne ledde Algeriet fram till sin död 1978. Bit för bit skaffade han sig den maktbas som han behövde för att säkerställa sin egen position. Han menade på att den ekonomiska utvecklingen i landet var mycket viktigare än den politiska men ”tvingades” 1976 gå med på en ny konstitution. Han vann 95 % av rösterna i det första valet. Bendjedid efterträdde Boumedienne efter dennes död och kunde vinna valen både 1984 och 1988. Det blev mer politisk självständighet utan inblandning av militären och det ledde till att FIS, den muslimska räddningsfronten, kunde vinna stora framgångar i valet 1988. Detta ledde till ett nytt uppslitande inbördeskrig.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

14 september 585 – Japans kejsare Bidastu dör i smittkoppor

Bakgrunden

Buddismen utvecklades i norra Indien ca 400 f.kr. av Buddha. Han fick efterföljare som började missionera hans läror. Det är inte helt klarlagt när Buddha levde, men ca 100 år efter hans död samlades det andra rådet., vilket vi vet väldigt lite om. Det skulle ha handlat om munkar som inte följt reglerna, om de gjort rätt eller fel. Rådet kom fram till att de handlat fel, vilket inte alla kunde hålla med om. Buddhismen splittrades i olika grenar. Den del som kommit att kallas, mahayana, var den som spridas år nordöst, till Kina, vidare till Korea och i mitten på 500-talet fortsatte den över havet till Japan.

I slutet av april 527 tillträdde Bidatsu som kejsare av Japan. Han var den andre kejsaren under Asuka perioden och också den andra kejsaren som vi historiskt kan belägga. De datum som vi känner till om Budatsu räknas som traditionella, vilket betyder att de kanske inte stämmer alls, men det är den historiska sanningen, den som vi känner till, tills något annat kan bevisas.

Rådgivarna i kejsarens hov var av gamla familjer. Nakatomi, skötte de traditionella shinto riterna och Mononobe som stod för den militära delen. När Asuka perioden började steg Sogafamiljens inflytande inom hovet. De var influerade av kineserna via sin kontakter med kejsarna i Korea. Fiskala reformer i kinesiska anda infördes och de var också Soga som introducerad Buddismen till hovet. Det kom till en maktkamp mellan det nya och det traditionella. Kejsaren själv var mån om att åter etablera kontakterna med de koreanska kungarna. Sorgligt nog så avled kejsaren i smittkoppor den traditionella dagen, den 15 september 585.

Konsekvenserna

Soga kunde fortsätta att öka sitt inflytande. De gifte in sig i den kejserliga familjen. Efter kejsar Bidastus död utbröt en maktkamp mellan de viktigaste klanerna om tillsättningen av kejsartronen. Det var vid den här tiden klanerna som i praktiken styrde Japan genom kontrollen över kejsaren. Sogaklanen var den starkare och kunde sätta sin kandidat på tronen. En fem år lång regim avslutades med ett mord. För att undvika ett förödande inbördeskrig så bad man Suiko att bli kejsare.

Suiko var av Sogaklanen, halvsyster och hustru till kejsar Bidastu. Inte olikt de egyptiska kejsardynastierna. Suiko hade avlagt nunnelöften till ett buddistkloster men kom att bli den första, av åtta, kända kejsarinnor på den japanska tronen. Hon tillträdde det officiella året 592 och två år senare var buddismens ställning i Japan officiell. Suiko kom att regera i 36 år. Det kom att ske många förändringar under Suikos regim. Namnet på landet ändrades från det äldre Wa till det som vi känner idag Nihon. Ett helt nytt regelverk utarbetades vad gäller titlar inom det kejserliga hovet. Det kinesiska inflytandet började påverka Japan. En ambassad upprättades vid det kinesiska kejserliga hovet, liksom kontakterna med Korea ökade ytterligare. Det gjorde att unga japaner kom att studera på fastlandet och förde med sig idéer och tankar till öriket. Detta ledde fram till en ny konstitution i konfuciansk anda och en kinesisk inspirerad kalender.

Det finns antydningar om att det var en av prinsarna, Shōtoku, som styrde riket som en del av Soga klanen. Han dog sex år innan kejsare Suiko och när hon skulle efterträdas uppstod en maktkamp. Den som gick segrande ur striden var ett barnbarn till Bidatsu och ett barnbarns barn till kejsar Kinmei, Jomei.

13 september 1993 – Oslodeklaration om fred i Mellanöstern undertecknas

Bakgrunden

I början av 1990-talet skedde flera förändringar som gjorde att fredsprocessen i Mellanöstern kunde gå framåt. På den palestinska sidan hade PLO trängts undan från närområdet och opererade från Tunis. Palestiniern hade aktivt stöttat Saddam Hussein i Gulfkriget och PLO och palestinierna förlorade många vänner i arabstaterna. Kalla krigets slut gjorde att PLO inte längre kunde få stöd av Sovjetunionen. PLO var trängda av krafter utifrån.

På de ockuperade områdena hade 1987 startat ett uppror, Intifadan. PLO:s ledarskap var för långt bort och andra grupper, Hamas och Islamska Jihad, som tog över initiativet. PLO höll på att förlora greppet om den egna befolkningen och Yasser Arafat var tvungen att göra något medan han fortfarande kunde. PLO var trängda av krafter inifrån.

I Israel kom arbetarpartiet till makten efter valet 1992. Ledaren Yitzhak Rabin, en krigsveteran från andra världskriget och från självständighets 1948 försökte hitta en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten. Det fanns personer och grupper på båda sidor av konflikten som hade intresse och motivation att hitta en fredlig lösning, men det fanns också många som livnärde sig på att våldet fortsatte. Fredskonferensen om Mellanöstern började i Madrid 1991 och fortsatte sedan i hemlighet i Oslo. I slutet av augusti 1993 var avtalet klart och efter att PLO erkänt staten Israel rätt att existera, undertecknades Osloavtalet den 13 september 1993.

Konsekvenserna

Avtalet går i korthet ut på att Israel ska dra sig tillbaka från Gazaremsan och från Västbanken. I dess ställe ska en självstyrande palestinsk myndighet etableras. Inom fem år ska förhandlingar inledas om att omvandla myndigheten till en självständig stat. Mellanösternkonfliktens svåraste frågor, Jerusalems status, gränserna, säkerheten, de judiska bosättningarna, vattnet och de palestinska flyktingarnas status skjuts på framtiden, till nya gemensamma förhandlingar.

Båda sidor i konflikten blev splittrade av Osloavtalet. Vänstern i Israel hyllade avtalet medan högern i starka ordalag fördömde det. Den israeliska sidan var osäker på palestiniernas intentioner. Viktiga grupper i Israel var emot avtalet inte minst bosättarna som var rädda för att bli av med sina hem. Samtidigt trappade palestinska grupper, som motsatte sig fredsavtalet, upp våldet och började med terroraktioner mot israeler och Israel. Det ökade högerns argument om att det inte gick att lita på palestinierna.

På den palestinska sidan hyllade den ledande gruppen al-Fatah avtalet medan andra grupper vägrade godkänna Osloavtalet med motiveringen att organisationen stadga inte tillät att staten Israel existerade. De palestinier som inte litade på Israel valde att lyfta fram bosättningars utbyggnad och trodde inte Israel skulle riva dessa.

Tyvärr lyckades de som motsatte sig fred, att vinna. Den israeliska premiärministern Rabin sköts till döds av en judisk fundamentalist som motsatte sig avtalet och några år senare promenerade Ariel Sharon upp på tempelberget i Jerusalem och utlöste den andra intifadan. De palestinska grupper som skickade självmordsbombare efter självmordsbombare mot Israel och tillsammans lyckades de att skjuta och spränga fredsprocessen till döds.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

12 september 1974 – Militären avsätter Etiopiens kejsaren Haile Selassie

Bakgrunden

Tafari Makonen föddes 1892 och härstammade från bibelns kung Salomo och drottningen av Saba. 1928 kröntes han till kung och två år senare blir han kejsaren Haile Selassie, den 111:e kejsaren räknat från Salomo.

1935 startar Mussolini Abessinienkriget. Afrikanerna försvar sig väl men kan i längden inte stå emot den italienska krigsmakten med sitt flyg, sina stridsvagnar, skjutvapen och sina kemiska vapen. I maj 1936 annekterar Italien Etiopien.

Kejsar Selassie flyr, efter att personligen lett sina trupper, och tar sin sak till Nationernas Förbund i Genève men får ingen hjälp. Den brittiske utrikeministern Hoare och hans franske kollega Laval, säljer ut Etiopien bakom ryggen på NF för att blidka Mussolini. 1941, efter att britterna drivit ut italienarna, kan kejsaren återvända. Han reformerade sitt land, fri skolgång, sjukvård, parlamentarism, förbud mot slavar och landet börjar industrialiseras. Några områden rådde Selassie inte på, feodalismen blev kvar, korruptionen ökade och blev ett bekymmer för ekonomin. Etiopen drabbade även av toka och tvingades ta emot utländskt bistånd.

Haile Selassie hade stor internationell prestige och 1961 var han med och grundade den afrikanska samarbetsorganisationen OAU. Eritrea annekterades 1962 vilket ledde till uppror och inbördeskrig. Under 1960-talet ökade protesterna mot kejsaren, och som svar blev Selassie blev mer och mer diktatorisk. Problemen hopade sig för den ålderstigne kejsaren och den 12 september 1974 avsattes han i en militärkupp.

Konsekvenserna

Militärjuntan Dergen tog makten. I november avrättades 60 av Selassies vänner och medarbetare utan rättegång. I augusti 1975 meddelades att Kejsaren avlidit, 83 år gammal, troligtvis mördad. Dergens starke man, Mengistu, skapade en enpartistat i kommunistisk anda, uppbackad av Kuba och Sovjetunionen. Mellan 1977-78 ställde regimen till med ett folkmord på sin egen befolkning och över 30 000 föll offer för den röda terrorn.

Etiopien dras in i flera krig. Somalia invaderade 1977, Ogadenprovinsen och med hjälp från Kuba och Sovjet klarar sig Etiopien. Gerillan i Eritrea blir mer aktiv samtidigt som militären försvagas. 1988 lider Etiopien ett förödmjukande nederlag i slaget om Afabet och ett år senare ett förkrossande nederlag i slaget om Shire.

1991 har Berlinmuren fallit och Sovjetunionen är på tillbaka gång. I Tigre provinsen startar ett uppror och när gerillan närmar sig Addes Abeba kommer inte Sovjetunionen till sin allierades hjälp. Den kommunistiska regimens tid över och Mengistu flyr till sin gode vän Robert Mugabe, där han än idag lever i exil, trots att han dömts för folkmord och begärts utlämnad.

Eritrea fick sin självständighet 1994 och Etiopien är idag ett land med ett flerparti system. Fattigt, ständigt plågat av torka och svält men trotts det har landet råd att hålla trupper i Somalia som de invaderade 2005.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.