31 maj 1962 – Adolf Eichmann avrättas i Israel

Bakgrunden

Vi är alla barn av vår tid. Sedan är det vår ensak att avgöra vad som är rätt och fel och om de handlingar som JAG väljer är rätt eller fel. Trots att vi är barn av vår egen tid kan vi inte skylla på tiden, när vi konfronteras med våra egna handlingar. Kanske handlar det om moral eller civilkurage.

Adolf Eichmann föddes den 19 mars 1909 i Solingen i det tyska kejsardömet. Familjen flyttade 1912 till Linz i Österrike. När Eichmann växte upp träffade han sonen till en av sin fars affärskontakter, Ernst Kaltenbrunner som sedermera blev chef för Rikssäkerhetsministeriet (RSHA). Eichmann uppmanades, och gick med i SS. Han flyttade till Tyskland, SS var förbjudet i Österrike. Eichmann hamnade på judiska avdelningen och lärde sig bl.a. hebreiska för att bättre förstå judarna. Det finns författare som menar att Eichmann var en djupt troende nazist medan han själv hävdar, i förhören i Israel, att han var nitisk i sin tjänst. Eichmann var sekreterare i Wannseekonferensen i januari 1942 där de avgörande besluten fattades om den slutliga lösningen, den industrialiserade massavrättningen av etniska judar. Det var ingen överraskning att de allierade letade efter honom efter kriget och han flydde till Sydamerika. Israel letade också efter förintelsens bödlar. De hittade Eichmann, kidnappade honom, förde honom till Israel, dömde honom till döden och avrättade honom på kvällen, strax före midnatt den 31 maj 1962.

Konsekvenserna

Eichmann hävdade sin oskuld inför åtalet om folkmord och medverkan i förintelsen. Han ansåg sig vara en kugge i ett maskineri och att han personligen inte hade något ansvar för det som skett eller sina handlingar. 17 år efter kriget och förintelsen, var mycket glömt. TV:n hade börjat sända och rörliga bilder sändes rakt in i många vardagsrum. Det Kalla kriget pågick med de onda i öst och de goda i väst, eller tvärt om. Självklart skulle inte den egna sidan göra några sådana omänskliga saker som nazisterna. Det som hände skulle självklart inte kunna hända igen. Det trodde vi på tills folkmordet i Rwanda 1995. Där världen bara tittade på när nästan en miljon människor slogs, hackades ihjäl med klubbor och hackor.

I USA fanns en forskare som blev intresserad av hur lydiga vi är en auktoritet. Stanley Millgram genomförde ett experiment på vanliga amerikaner. Han annonserade efter försökspersoner som ville vara med och utveckla nya metoder för språkinlärning. Väl på plats visade det sig att metoden gick ut på att den person som skulle lära sig det nya språket fick elstötar om den inte svarade rätt. Styrkan ökade vart efter felen ökade och tillslut fick personen rent livsfarliga stötar, vilket också stod på apparaten de använde. Cirka hälften av försökspersonerna utsatte, skådespelaren som spelade offer, för stötar, som om de varit riktiga, varit dödande. Vissa fortsatte långt efter att skådespelaren slutat prata och skrika, dvs. uppenbarligen död. Ytterst få ansåg att de hade någon skuld i det hela och att den auktoritet som beordrat dem att ge stötarna var ansvarig. Allt för att någon stod bredvid med titel och läkarrock.

Experimentet visar tydligt på att vi kanske inte är så civiliserade som vi tror att vi är och att förintelsen, där Eichmann var en viktig kugge i maskineriet skulle kunna hända igen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

30 maj 1913 – Londonfreden efter första Balkankriget undertecknas

Bakgrunden

Det muslimska ottomanska riket hade styrt Balkan i århundraden. I slutet av 1800-talet blev flera kristna länder självständiga från turkarna. Italien hade 1912 militära framgångar mot Osmanerna och erövrade både Libyen och Tolvöarna. Bulgarien, Grekland, Serbien och Montenegro bildade tillsammans Balkanfederationen 1912 och 8 oktober gick de, inspirerade av italienarnas framgångar, i krig mot Turkiet.

Länderna i federationen olika motiv till att delta, vilket orsakade spänningar inom blocket. Serbien hade ambitioner att få Bosnien-Hercegovina och Kosovo. Bulgarien, den militärt starkaste makten och Grekland ville erövra Trakien. Ett krig på Balkan stod inte på stormakternas agenda och Österrike/Ungern och Frankrike gjorde diplomatiska försök att förhindra stridigheterna men förgäves. Kriget gick bra för federationen och de försvagade turkarna förlorade nästan hela sin europeiska del. Londonfreden undertecknades den 30 maj 1913.

Konsekvenser

Freden var delvis påtvingad av stormakterna som hade egna intressen på Balkan. Österrike/Ungern ville hindra Serbien från att expandera. Italien ville hindra ett nu självständigt Albanien från att bli för stort. Ryssland stödde Serbien, Frankrike stödde Grekland medan Storbritannien och Tyskland avvaktade.

Freden var kortlivad och 1 juni 1913 bröt det andra Balkankriget ut. Segrarmakterna, framför allt Bulgarien, var missnöjda med freden och kriget startade igen, nu mellan segrarna. Rumänien passade på att gå i krig, eftersom de hade egna territoriella krav på Balkan. 12 augusti slöts freden i Bukarest.

Spänningen på Balkan fortsatte och 1914 var det dags igen. Serbien uppbackade av Ryssland stödde en nationalistisk grupp, Svarta Handen som under sommaren mördade Österrike/Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo. Inom en månad stod hela Europa i brand i det första världskriget. Fem år senare var den gamla tiden slut och fyra stora imperier hade förpassats in i historieböckerna

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 maj 1176 – Slaget vid Legnano

Bakgrund

Heliga romerska riket av tysk nation var ett kejsardöme där kejsarna formellt valdes av adeln. Det sträckte sig över hela det tysktalande Centraleuropa men även en bit ner i Italien söder om alperna. En av kejsardömet mer färgstarka ledare var den rödskäggige Fredrik Barbarossa, av italienskans rött skägg. Han efterträdde sin farbror, ur ätten Hofenstaufen, på tornen och kröntes i Rom 1155. Omgående så bröt ett uppror ut i Lombardiet. Fyra år senare var det dags för ett påve val och på den kyrkliga tronen hamnade Alexander III. Påven valde att stödja de italienska staterna mot kejsaren. Varför är en intressant fråga i sammanhanget?

Ca hundra år tidigare hade kejsaren och påven fört en strid mot varandra som kommit att kallas för investiturstriden. En mycket kort sammanfattning skulle kunna vara att de båda slogs om den politiska makten. Påven ville besluta om vilka biskopar som skulle tillsättas och det ville kejsaren också. Det kan tyckas som en lite sak men kyrkan och den framväxande nationalstaten hade lierat sig och båda hade tjänat på samarbetet. En tolkning skulle kunna vara att de försökte göra sig av med sin kompanjon. Investiturstriden slutade med påven vann inflytande över tillsättningen på kort sikt men att kejsaren på lång sikt stod som vinnare av överenskommelsen i Wormskonkordatet 1122. Kanske var det som Alexander noterat och ville föra kampen på ett annat sätt genom att gå uppmuntra de italienska staterna att gå emot kejsaren. Fredrik drog i fält men hade svårt att få bukt med italienarna. Han tvingades att dra sig tillbaka efter motgångar och sjukepidemier. Sex år senare var han tillbaka och möte italienarna i Legnano, strax utanför Milano, den 29 maj 1176.

 

Konsekvenser

Tre dagar efter slaget återfanns kejsaren i Pavia, sex mil söderut. Kejsarens sköld, lans och baner var segertrofé hos milanesarna. Fredrik var tvungen att sluta fred med påven i sex år och fick på så vis lugn och ro. Freden var i mångt och mycket en upprepning på slutet på Investiturstriden och återigen så bekräftade de båda sidorna vars och ens rättigheter och överhögheter. Fred slöts även med Lombardiska förbundet som fick igenom att välja egna representanter till sina städer.

Italienarna hade föredragit ett annat förstehus när den Fredrik valdes till kejsare, det welfska. Det var dags att ta itu med förhållanden i Tyskland och en av de mest inflytelserika prinsarna i riket var, Henrik Lejonet ur den welfska släkten. Fredrik hade aldrig förlåtit Henrik för att han uteblev för hans kröning och inte heller för att han rest på pilgrimsresa till det heliga landet istället för att stödja sin kejsare. Fredrik samlade ihop något som skulle kunna kallas för riksrätt och lyckades få Henrik dömd och han blev av med sina hertigdömen. Det var Fredriks tur att resa till det heliga landet med det tredje korståget. Han drunknade i en flod i dagens Turkiet. Henrik såg sin chans och kom tillbaka med en armé och återtog sina områden. Fredriks son, kejsar Henrik agerade. Det slutade med att Henrik fick behålla en del av sitt hertigdöme och använde återstoden av sitt liv, borta från politiken och sponsrade konst och arkitektur.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 maj 585 f.kr. – Slaget vid floden Halys som blev en fred

Bakgrund

Lydien är ett område i västa mindre Asien, eller den asiatiska delen av det moderna Turkiet. Det var geografin som skapade det Lydiska riket. En bergskedja delar området i nord-sydlig riktning och det fanns guld i bergen. Det gjorde att det fanns resurser till att erövra andra områden. Kulturen i det som kom att kallas Lydien är gammal, så gammalt att det fanns andra och tidigare namn på det som kom att bli Lydien.

Hur vet vi vad som hänt så långt tillbaka i historien? De första mynten började präglas i detta område, kanske en konsekvens av rikedomarna i bergen. Den grekiske historiken Herodotus har skrivit om det Lydiska riket. Den äldsta av de tre dynastier som regerat landet är atayaderna som regerade från 1300 f.kr. till ca 1200 f.kr. Därefter tog herakliderna över i ca 500 år innan mermnaderna tar över ca 690. Det var, påstås det, Gyges som var medregent till sin vän Candaules, som inledde den tredje dynastin, när han mördade Candaules. Riket var pressat av plundrare och Gyges började med att freda sitt land. Slutet på 600-talet kom kung Sadyattes till makten. Det är han som börjar expandera det Lydiska riket. Särkskilt striderna mot kimmerierna lyfts fram i Herodotus texter. Sonen Alyattes II är den som till slut driver bort dem från mindre Asien och lägger under sig de joniska städerna på kusten. Han fortsätter österut och möter kung Kyaxares från det Mediska imperiet vid floden Halys. De inleder ett slag men när en solförmörkelse kommer stannar striderna av den 28 maj 585 f.kr.

Konsekvenser

Det var ett fem år långt krig som slutade vid Halys och floden kom att markera gränsen mellan de två rikena. Herodotus har inga utförliga beskrivningar men säger att båda vann många segrar. En tolkning från vår tid skulle kunna vara att de var jämbördiga. Det finns också en misstanke om att en solförmörkelse var ett omen som togs på stort allvar. Kanske var det ett tecken från gudarna att där skulle gränsen gå. Om detta kan vi enbart spekulera och några riktiga svar kommer vi nog aldrig att få, om det inte dyker upp stentavlor eller okända papyrusskrifter som kan kasta ljus över händelserna för nära 2600 år sedan.

Av det vi tror oss veta så satt Alyttes II kvar ytterligare 15 år på den lydiska tronen. Hans son Krösus blev kung efter honom. Krösus är i svenskan synonymt med rikedom, vilket har sitt ursprång i det gamla Grekland. Han donerade stora summor pengar, bl.a. till Artemistemplet i Efesos, ett av antikens sju underverk. Krösus är inte bara synonymt med rikedom utan även högmod. Perserna hade tagit sig mot Lydiens gräns. Enligt legenden ska Krösus ha konsulterat oraklet i Delfi och frågat om framgång i ett krig mot Perserna. Oraklet ska ha svarat att ett stort rike kommer att gå under. Krösus tog det som att han skulle segra. Där lämnar vi det som kanske är en skröna och återgår till det som vi tror oss veta om historien. Krösus tog det lydiska rikt i krig mot perserna och förlorade. Lydien upphörde att existera och oraklet i Delfi fick rätt, ett stort rike gick under. Troligtvis är det inte sant med det blir en god historia. Perserna kunde ta sig vidare mot den grekiska övärlden och perser och greker kom under flera århundraden att ligga i väpnad konflikt med varandra.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 maj 1660 – Freden i Köpenhamn undertecknas

Bakgrunden

Karl X Gustav var invecklat i ett komplicerat krig i Polen mot polacker, ryssar och den gamla antagonisten från trettioåriga kriget, kejsaren i Wien. Efter inledande framgångar kom bakslagen och då förklarade Danmark krig mot Sverige och gav sig på Skåne. Ett krig landet var illa förberett för. Karl X Gustav marscherade från Polen och anföll ärkerivalen från söder, som Torstensson 15 år tidigare. Svenskarn gick över den tillfrusna isen, över Lilla och Stora Bält, ett av de mest våghalsiga företag i militärhistorien. Danmark överrumplades totalt och tvingades till fredsförhandlingar i Roskilde. Svenskarna ställde hårda krav på danskarna som fick ge upp Trondheims län. Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge samt öar i Östersjön. Det var Sveriges största framgång och landet hade tagit över som Nordens stormakt.

Kriget i Polen fortsatte och kungen planerade fälttåg i Tyskland, mot kejsaren, ett sätt att återuppta det trettioåriga kriget. Resurserna räckte inte till. Istället återvände kungen redan sommaren 1658 till Danmark. Han gillade inte att danskarna blivit lojala mot svenskarna och det fanns kanske en tanke på att erövra Danmark och göra det till en svensk provins. Kriget gick inte bra. Ett misslyckat försök att storma Köpenhamn i februari 1659 gjordes och tyskar och holländare gjorde gemensam sak mot svenskarna. Den holländska flottan besegrade den svenska och gjorde sig till herrar i vattnen runt Danmark. Britter och fransmän som stödde svenskarna gjorde ingenting för att hjälpa. Kungen erbjöd fred och förhandlingarna startade. Karl X Gustav dog oväntat i februari 1660 men förhandlingarna fortsatte och freden kunde undertecknas i Köpenhamn den 27 maj 1660.

 

Konsekvenserna

Freden i Köpenhamn lämnade Sverige i ett utsatt läge. Landet var en stormakt i Europa, garant för den Westfaliska freden, hade en förmyndarregering åt en kung som var fyra år gammal och dåliga statsfinanser. Det senare var inget som förmyndarregeringen lyckades lösa under sin tid. En orsak var att den gamle kungen delade ut gårdar och gods till framgångsrika officerare i kriget och därmed minskade intäkterna till statens finanser.

Den svenska utrikespolitiken syftade till att hålla Danmark i schack. Fienden fick inte dras in i olika allianser, särskilt inte med holländarna, som nästan hade monopol på handeln i Östersjön. Frankrike hetsade svenskarna och lockade till slut dessa att öka sin militära närvaro i de svenska delarna av Tyskland. Sverige skickade soldater som stationerades i Pommern. När sedan det fransk-nederländska kriget bröt ut 1672 erbjöd Frankrike ännu större bidrag till Sverige om Sverige ytterligare ökade sina trupper i Tyskland. Svenskarna var i stort behov av pengar och accepterade ganska omgående. Fransmännen hade fått svenskarna i fällan. Bidraget skulle utebli om inte svenskarna gick i krig mot Brandenburg. Den svenska armén föll i in Brandenburg men fick se sig besegrade i slaget vid Fehrbellin 1674.

En orsak som anges för danskarnas förluster i krigen mot Sverige är konflikten mellan kung och adel. Fredrik III gjorde sig till enväldig kung och vann den maktkampen. Hans son Christian V tog nu steget att gå i krig med Sverige om Skåne 1675. Ett krig som svågern, Karl XI, gift med Christians syster, av Sverige kunde vinna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Köpenhamn.

26 maj 1972 – SALT I avtalet undertecknas

Bakgrunden

Kubakrisen 1962 hade med stor tydlighet visat för supermakterna och världen hur nära ett kärnvapenkrig världen varit. Händelserna på den lilla ön i Karibien fick USA och Sovjetunionen att besinna sig. De insåg att det inte gick att fortsätta i samma spår och länderna taggade ner och vi fick en avspänningsperiod i det Kalla kriget. En positiv följd av Kubakrisen och det lugnare internationella klimatet var att det hölls toppmöten där Sovjetunionen och USA talade med varandra. Irländarna passade på att utnyttja avspänningen och föreslog ett förbud mot spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi. Icke-spridningsavtalet avtalet började gälla i mars 1970 och gäller än idag. Sju år efter Kubakrisen började USA och Sovjetunionen, som var de länder som hade flest kärnvapen, att diskutera att sätt ett tak för hur många kärnvapen var och en fick ha och hur många som fick vara stationerade på de olika plattformarna som fanns, ubåtar, flygplan och markbaserade interkontinentala missiler.

Förhandlingarna startade i Helsingfors i november 1969 och positionerna var mycket låsta. Parterna träffades växelvis i Wien och i den finska huvudstaden och efter två år kom det första genombrottet. Parterna kunde komma överens om en begräsning av luftvärnsvapen. Förhandlingarna fortsatte. Ett avtal blev till slut klart och Leonid Brezjnev och Richard Nixon kunde för sina respektive länder underteckna avtalet i Moskva den 26 maj 1972.

 

Konsekvenserna

SALT I-avtalet (Strategic Arms Limitation Talks) stoppade inte kapprustningen men satte ett tak för hur mycket kärnvapen länderna fick lov att ha. Det fanns också skrivningar om att fler avtal skulle komma och SALT II förhandlingarna startade i mitten på 1970-talet. Det var också höjdpunkten på avspänningen mellan öst och väst. Det fanns motsättningar men dessa hade flyttat till tredje världen och en serie av krig, främst i Afrika, störde inte det klimat av samarbete som skapats mellan de två supermakterna. SALT II förhandlingarna syftade till begränsa vapenutvecklingen som under de senaste tio åren skjutit fart och utvecklats enormt med framväxten av allt mindre och snabbare datorer. Förhandlingarna gick bra och 1979 kunde avtalet undertecknas i Wien. För att avtalet skulle börja gälla var avtalet tvunget att ratificeras. De gjorde de aldrig USA:s kongress. 27 december 1979 invaderade Sovjetunionen sitt södra grannland Afghanistan med hänvisning till den tio gamla Brezjnevdoktrinen och som protest mot invasionen ratificerades inte avtalet. Ronald Reagan valdes till USA:s president och rustade upp för att försvara USA:s intressen. Inledningen på 1980-talet blev kyliga år i det Kalla kriget. I Moskva kom Michael Gorbatjov till makten och med honom började ett töväder. SALT förhandlingarna skrotades och START (STrategic Arms Reduction Talks) förhandlingarna inleddes och blev mer lyckosamma.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 maj 1963 – Afrika börjar samarbeta för Afrika

Bakgrund

Afrika var till större delen koloniserat av européerna i början på förra århundradet. Etiopien lyckades behålla sin självständigt ända till 1936 när det fascistiska Italien invaderade. Liberia grundades 1847 efter amerikansk förebild och dit kunde före detta afrikanska slavar i Amerika flytta till. Efter Andra världskriget vakande det politiska medvetandet på allvar och fler länder krävde sin frihet från kolonialherrarna, Ghana blev det första landet som blev självständigt, 1957.

Tanken på ett gemensamt Afrika fanns tidigt och snart stod två olika fraktioner mot varandra, dels de som ville ha en afrikansk federation och vars främsta förespråkare var Nkrumah från Ghana och dels de som ville ha ett ökat ekonomiskt samarbete, med Senghor från Senegal i spetsen.

Haile Selassie bjöd in de afrikanska staterna till en konferens i Addes Abeba och de grundade Organisation for African Unity (OAU) den 25 maj1963.

 

Konsekvenser

Det främsta målet för OAU var inledningsvis ett ökat samarbete mellan länderna på kontinenten så att OAU skulle kunna bli Afrikas röst i världen. Andra mål var bl.a. att avskaffa all form av kolonialism. Det fanns vid den här tiden flera länder som inte fått sin frihet, framför allt i södra Afrika och dit räknas, Sydafrika, Zimbabwe, Moçambique, Angola och Namibia. OAU spelade en viktig roll för att dessa länder till slut kunde få sin självständighet.

OAU har aktivt arbetat för Afrikas bästa och har tillsammans med FN grundat den Afrikanska utvecklingsbanken för att stärka den afrikanska ekonomin. En klar majoritet av medlemmarna i OAU är också medlemmar i Förenta Nationerna och där har de hållit ihop för att värna afrikanska intressen i världspolitiken. OAU har även varit med och hjälpt till i de många flyktingkatastrofer som drabbat kontinenten inte minst genom apartheid regimerna i södra Afrika som tvingade människor att fly, men även vid hungerkatastrofer som med jämna mellanrum plågar världsdelen.

Tyvärr drabbades OAU av viss handlingsförlamning. Det blev inte lätt att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i Afrika och att medla i de många inbördeskrig som slitit den afrikanska kontinenten i stycken. De afrikanska länderna har även i större eller mindre omfattning letts av personer som är mer eller mindre diktatoriska och det har stannat av verksamheten.

OAU har varit noga med att inte blanda sig i enskilda staters angelägenheter. I takt med att det kalla kriget slutade och att FN flyttat fram sina positioner på flera områden och allt mer har åsikter som vad som sker inom staterna, så blev det dags för de afrikanska länderna att ta ytterligare ett steg i sitt samarbete. OAU blev den 9 juli 2002 AU, Afrikanska Unionen där ett närmare samarbete politiskt och ekonomiskt är möjligt, mer likt det som Nkrumahs grupp önskade redan på 1960-talet. Europeiska Unionen är en förebilden för AU och organisationen har tagit på sig fredsbevarande uppdrag i Somalia och i Darfur. AU är också en del av ICGLR för att skapa fred i Centralafrika. Sakta men säkert, Afrika är på väg framåt!

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln          Läs nästa artikel

24 maj 1993 – Eritreas förste president börjar sitt jobb

Bakgrunden

Isaias Afewerki föddes i Asmara i det italienska Östafrika. Han föddes 1946 och det var britterna som administrerade området. 1952 blev Eritrea ihop slaget med Etiopien i en union, baserat på en FN resolution och tio år senare upphörde Eritrea och blev en provins i Etiopien. Dessa både händelser kom att på verka Afewerki i hela hans liv. Han gjorde bra ifrån sig i skolan i den eritreanska huvudstaden. 20 år gammal fick han möjlighet att studera på Haile Selassie universitetet i Addis Abeba. Efter ett år åkte han hem och gick med i befrielsekampen för sitt Eritrea. Han skickades till Kina för militärutbildning och kom tillbaka efter två år. Befrielsekriget hade pågått i sju år och befrielserörelsen splittrade i tre delar, på ideologiska grunder. Det var inte bara militärkunskap som studerats i Kina.

Afewerki tog sig med sin lilla grupp in i Eritrea och fortsatte kampen. Det är ett litet land och det fungerar inte att splittra sig i fraktioner. 1973 enades de tre grupperna i det Eritreanska folkets befrielsefront. Afewerki hade varit en av författarna till det manifest som låg till grund för befrielsekampen. Han fortsatte och blev ordförande i militärrådet och senare vice generalsekreterare och slutligen vald till befrielseorganisationens generalsekreterare 1987. Kampen för självständighet hade pågått i 26 år och det var fyra år kvar innan eritreanerna kunde marschera in i sin huvudstad och befria den. FN genomförde en omröstning om självständighet och Afewerki utnämndes till landets förste och hittills ende president. Han började sitt nya jobb den 24 maj 1993.

Konsekvenserna

Eritreas kamp och utveckling framhölls som ett gott exempel i Afrika. Glorian hamnade raskt på sned när enpartistaten etablerades med Afewerki i spetsen för det enda tillåtna partiet, Folkfronten för demokrati och rättvisa. Respekten för de mänskliga rättigheterna avtog också. Det tog fem år innan Eritrea och Etiopien återigen hamnade i krig. Oklarheter om gränser och rättigheter gjorde att konflikten blossade upp. Snabbt hamnade de båda länderna i ett skyttegravskrig och det är förlustbringande. Etiopien som den större och starkare i konflikten tog till offensiven och kunde erövra stora delar av landet. De lämnade efter sig en halv miljon hemlösa och en förstörd ekonomi och infrastruktur. FN och USA fick till ett fredsavtal vilket skedde i Alger. Parterna kunde enas bara för att direkt bli oense om vad de kommit överens om.

Kriget var dyrt för Eritrea som inte har de resurser som krävs. Landets ekonomi baserar sig till nästan 80 % på jordbruk. De finns tillgångar i landet men inte resurser att nyttja dessa. Den olösta konflikten med Etiopien om gränsdragning kostar säkert en hel del, men det är inte lätt att få fram uppgifter då landet är ganska slutet. För en ledare i en enpartistat är det en fördel att ha ett yttre tryck som legitimerar det egna hårda förtrycket av den egna befolkningen. Eritrea har sakta glidit in på den vägen. I Sverige hör vi mest om Eritrea i samband med Dawit Isaaks öde. Det finns en konstitution som ska garantera demokrati i landet från 1997 men pga. situationen med Etiopien så sitter övergångsregeringen med Afewerki i spetsen från 1993 kvar på makten i det lilla landet på Afrikas horn.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

 

23 maj 1998 – Nordirland säger JA till Långfredagsavtalet om fred

Bakgrunden

Engelsmännen fick Irland i förläning av påven på 1100-talet men det var i början på 1600-talet som de kunde ockupera den gröna ön. Elisabeth I lät skottar och engelsmän flytta till norra delen av ön för att få lojala undersåtar. Otaliga irländska uppror har startas och misslyckats. 1916, under Första världskriget, såg IRA, Irish Republican Army, sin chans och började påskupproret. Det slogs ner och efter kriget pågick regelrätta strider mellan irer och britter, fram till 1921 när Irland fick status som dominion, självstyrande inom det brittiska samväldet. Undantaget var de sex norra grevskapen, Ulster, som blev kvar i det förenade kungariket.

Den synliga skiljelinjen i konflikten var mellan irländska katoliker och protestanter, lojala till Storbritannien. Konflikten handlade egentligen om vart Nordirland skulle höra, republiken Irland eller England. Under 1960-talet ökade trycket i norr på att få lämna det förenade kungariket. Provisoriska IRA började 1969 en väpnad kamp för att få igenom sina krav. Kriget på Nordirland kom att bli långvarigt, bittert och oförsonligt. Den brittiska regering flyttade makten från Belfast till London vilket spädde på föraktet för britterna.

Under 1990-talet hade den militanta delen av IRA:s ledning antingen dödats eller fängslats och rörelsen hade tappat legitimitet. Ett nytt ledarskap växte fram som hade politiska ambitioner och sökte en fredlig lösning på konflikten. På den protestantiska sidan fanns John Hume och David Trimble som också sökte fred. USA:s president Bill Clinton engagerade och tillsammans med Storbritanniens och Irlands regeringar kunde ett avtal komma tillstånd på långfredagen 1998. Nordirländarna och irländarna fick folkomrösta om fredsavtalet den 23 maj 1998.

Konsekvenserna

I Irland godkände över 90 % avtalet och på Nordirland, drygt 70 %, en mycket klar markering för fred. Det grundläggande är att det är Nordirlands befolkning som ska avgöra om landet ska vara en del av Irland, självständigt eller en del förenade Kungariket, vidare ska makten delas mellan unionister och lojalister.

I huvudsak består avtalet av ett antal punkter som syftar till att hitta en demokratisk form som samtidigt tar hänsyn till de olika grupperna. Särskilda råd ska bildas för att samarbeta med regeringarna i London och Dublin. Rättsystemet ska ses över och fångar som sitter i fängelse för politiska brott ska släppas fria. Polisen, Royal Ulster Constabulary, ska reformeras och de grupper som har vapen ska lämna in dessa. 2005 rapporterade IRA att de gjort detta.

Sakta har normaliteten återkommit. Det finns fortfarande grupper som inte accepterar fredsavtalet utan, med allt längre mellanrum, spränger bomber i ett försök att åter få igång våldsspiralen. I februari 2010 utlöstes den senaste bomben så freden är inte bärgad, än.

Långfredagsavtalet var det första av flera avtal som förhandlats fram sedan 1998. Bit för bit läggs ett fredspussel för att förhindra att våldet återigen ska kunna triumfera över de krafter som vill leva ifred och samförstånd. Som ett erkännande för sitt arbete att nå en fredlig lösning på konflikten fick John Hume och David Trimble 1998 Nobels fredspris.

22 maj 1939 – Tyskland och Italien undertecknar stålpakten

Bakgrunden

Italien var den stora militärmakten på den europeiska kontinenten och Italiens ledare Benito Mussolini var respekterad, till och med av Hitler. Det fascistiska Italien var att räkna med efter sina militära framgångar i Abessinien och spanska inbördeskriget.

Avtalet undertecknades av den italienske utrikesministern Greve Ciano och hans tyska motsvarighet von Ribbentrop och skulle gälla i tio år. I ett öppet protokoll handlade det om vänskap och samarbete och i ett hemligt, om militärt och ekonomiskt samarbete. Enligt avtalet skulle de bistå varandra om den ena parten blev angripen. Stålpakten undertecknades den 22 maj 1939.

 

Konsekvenserna

Om avtalet var storslaget, så upphörde det att fungera i praktiken nästan genast. Tyskarna misstrodde italienarna och italienarna trodde att tyskarna lurade dem.

När Tyskland anföll Polen, blev italienarna och Mussolini blev tagna på sängen och framför allt, de var inte förberedda på krig. Italienarna kände sig svikna när de inte fick förhandsinformation och förklarade sig för ICKE KRIGFÖRANDE och följde inte avtalet. Italien rustade, och i juni 1940 förklarade italienarna Frankrike krig och slöt upp på den tyska sidan.

Våren 1941 ville italienarna visa sin styrka. De invaderade Grekland men körde snabbt fast och fick retirera. Hitler blev rasande. Hans planerade invasion av Sovjetunionen fick skjutas upp tills Balkan var ockuperat. Italiens svaga militära insatser gjorde att tyskarna beslutade att hjälpa sina allierade och samtidigt stärka Mussolinis politiska ställning.

Fördröjningen kom att få ödesdigra konsekvenser för Hitler som blev sinkad i över en månad i sin invasion av Sovjetunionen. Tyskarna uppnådde inte sina krigsmål i öster innan höstregnen och missade att ta Moskva. Nu kunde ryssarna övervintra, rusta och komma tillbaka. Vad hade hänt om tyskarna kunnat starta sitt anfall redan i mitten av maj? Kostade stålpakten Hitler segern?

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.