5 juli 1969 – Tom Mboya mördas

Bakgrunden

Han föddes i Kilima Mbogo, ca 20 km öster om Thika i de kenyanska högländerna. Han kom från små omständigheter men kunde trots det få en utbildning och komma vidare i världen, Tom Mboya. 1950, 20 år gammal blev han hälsoinspektör i Nairobi och kom att engagera sig fackligt. Han var med och grundade de statsanställdas fackförbund, under pågående Mau mau uppror. Han läste på universitet i Sydafrika samtidigt som han fortsatte arbetet som hälsoinspektör. När de koloniala myndigheterna förbjöd facket, så stämde han dem och fick rätt. Mboya var en intelligent och en skicklig ledare. Det var därför som Kenyatta och övriga ledningen inom den kenyanska självständighetsrörelsen bad Mboya att fortsätta kampen medan de sattes i fängelse av britterna. Självständighetspartiet förbjöds också av kolonialmyndigheten. Mboya satsade sina kort på fackföreningarna. Från den positionen kunde han hela tiden tala om att Kenya borde bli självständigt, Det blev lättare sedan han blivit ledare för samarbetsorganisationen för alla fackföreningar i Kenya. Han hjälpte till att bygga upp facket runt om i Afrika och han åkte på resor till Storbritannien, en farlig företeelse för britterna eftersom Mboya var en skicklig och orädd talare. Han var också en mycket skickligt diplomat och var djupt involverad i förhandlingarna som ledde fram till den befrielsen 1963.

Mboya blev landets förste arbetsmarknadsminister och senare minister för ekonomisk planering. Tillsammans med finansministern och den blivande presidenten Mwai Kibaki kunde de visa upp den största ekonomiska tillväxten i Afrika. Därför kommer det som en blixt från klar himmel när han på Nairobis huvudgata går ut från ett apotek och skjuts ner. Fembarns pappan såras svårt och avlider av sina skador den 5 juli 1969.

 

Konsekvenserna

Förövaren grips, åtals, döms och avrättas i november samma år. Han ger ingen förklaring till varför han mördade Tom Mboya. Trots att mordet är uppklarat är det kontroversiellt. Enligt uppgifter ska mördaren ha sagt till polisen som tog honom, att de borde jaga den store mannen istället. Vem som syftades vet ingen, men konspirationsteorierna sattes igång. Det finns två spår som pekar åt rakt motsatta håll. Den ena är att det var presidenten Jomo Kenyatta själv eller hans inre krets av politiker från den egna stammen, som låg bakom mordet. Teorin går ut på att Mboya skulle bli en farlig konkurrent om presidentposten. Den andra teorin går ut på att det var oppositionens starke man och Kenyattas värsta motståndare, Oginga Odinga som låg bakom mordet. Odinga hade varit vicepresident men avgått i protest mot Kenyattas västvänliga politik. De hade ett offentligt gräl 1969 som resulterade i elva döda i de efterföljande upploppen och att Kenyatta arresterade Odinga och satte honom i fängelse i två år. Mboya och Odinga var båda från samma stam i västra Kenya och enligt teorin så skulle Odingas anhängare börjat söka sig till den yngre Mboya och utgöra ett hot mot honom.

Hur det än är med dessa konspirationsteorier så kommer vi inte att få några svar. Att Odingas Loustam och Kenyattas kikuystam är motståndare är inte nytt i landet med 43 stammar. Motsättningarna fortsatte så sent som i valet 2017 när Kenyattas son, Uhuru, besegrade Odingas son, Raila. Det förekom omfattande anklagelser om valfusk och valet fick göras om. Frågan vi ska ställa oss är om det är stammotsättningar eller om det är motsättningar mellan dessa två starka politiska familjer, Odinga och Kenyatta. Vad som än hände hamnade Tom Mboya mitt emellan.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

4 juli 1942 – Tyskarna erövrar Sevastopol

Bakgrunden

Sommaren 1941 anföll nazisternas trupper det väldiga Sovjetunionen. Det ideologiska kriget blev grymt och nazisterna hade stora inledande framgångar. Efter reträtten från Moskva på vintern 1941 behärskade de ett stort område av den ryska steppen från Rostov i söder till Leningrad i norr. Krimhalvön hade intagits förutom ett litet område runt flottbasen Sevastopol. Staden hade belägrats redan under Krimkriget och klarat sig och kanske var förhoppningarna att de skulle hålla ut även denna gång. Förutsättningarna var goda och försvaret var väl utbyggt med flera försvarsringar med massiva artilleriinstallationer.

Inför fälttåget sommaren 1942 när Hitlers mål var att säkra floden Volga och erövra oljekällorna i Kaukasus så blev Sevastopol en nagel i ögat. Därifrån kunde ryskt flyg attackera oljekällorna i Rumänien, som tyskarna var så beroende av. Han beordrade Mannsteins 11:e armé att inta staden. Tyskarna hade redan i oktober 1941 försökt erövra fästningsstaden men misslyckats för att sedan övergå till en belägring. Mannstein satte in förnyade anfall den andre juni och satsade på att erövra fort efter fort på den norra sidan av staden. Terrängen var kuperad och det var lättnare att försvara än att anfalla. Tyskarna trängde sakta fram under svåra förluster och det gick inte så fort som Hitler eller Mannstein önskade. General Mannstein var en Tysklands skickligaste generaler och han tänkte annorlunda än de rådande militära doktrinerna. Det var han som låg bakom strategin som knäckte Frankrike under fälttåget 1940 och nu återgick han till egna lösningar. Han beordrade sina trupper att via gummibåtar ta sig över hamnen i Sevastopol under skydd av mörkret och anfalla ryska trupper i ryggen. Detta otroligt riskfyllda företag lyckades och Sevastopol kapitulerade efter en månads strider den 4 juli 1942.

 

Konsekvenserna

Det var en stor militär seger för tyskarna, men den kostade. Anfallarna beräknas ha använt närmare 70 000 ton ammunition och förluster i manskap beräknas till närmare 100 000. Mannstein körde hårt med sina trupper men lyckades med de mål han hade. Vad som misslyckades var att den 11:e armén inte hade kraft nog att delta i operation Blau som Hitler hade gett order om. Den gick ut på att rensa området fram till floden Djepnr och vidare till Volga och Stalingrad. Den erövringen skulle skydda den norra flanken för de stridskrafter som hade att erövra oljekällorna vid Kaukasus. Mannsteins armé var tänkt att tillsammans med von Paulus 6:e armé erövra staden som Hitler blivit besatt av; Stalingrad.

Mannstein flyttade i stället sina styrkor till Leningrad och som expert på belägringar och erövringar skulle han inta denna sovjetiska stödjepunkt. Han kunde inte göra klart detta uppdrag. Striderna i Stalingrad blev som en kvarn som malde ner de tyska stridskrafterna och när Stalin beordrade operation Uranus så lyckades sovjetarmén ringa de utmattade tyska trupperna vid Volga. Mannstein fick i uppgift att slå sig fram till den belägrade staden men det var för sent. De tyska trupperna gick ett bistert öde till mötes och kapitulerade för Röda arméns övermakt.

Sent på hösten 1943 hade ryssarna gått på offensiven och erövrat landtungan till Krimhalvön och började belägra de tyska och rumänska trupper som befann sig på Krim. I april 1944 satte de in en offensiv som varade i ca en månad och resulterade i att ockupanterna drog sig tillbaka och evakuerade halvön under stora förluster. Krim var efter tre års ockupation åter i ryska händer.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

3 juli 1720 – Freden i Fredriksborg

Bakgrunden

Kanske var det sommaren 1708 som stormakten Sverige lyste som allra starkast. Danmark var tidigt utslaget i kriget. Sachsarna hade äntligen fått vad de förtjänade och polackerna hade gett vika för det svenska stålet. Det enda orosmomentet var ryssarna som hade tagit tillbaka Narva och erövrat delar av Baltikum. Kungen stod inför viktiga strategiska val. Det enklaste beslutet hade varit att ge sig tillbaka till den tidigare krigsskådeplatsen från baserna i det erövrade Polen. Armén hade dragits ihop och vilade. Nya soldater anlände och ersatte de förlorade. Ny utrustning kom från Sverige och gammal och trasig materiel kasserades.

Kungen valde att ge sig på Ryssland, men inte i Baltikum. Han ville gå mot Moskva och inte bara ta tillbaka land utan också besegra fienden i grunden. Det äventyret slutade med arméns undergång i Poltava ett år senare. När nyheten om svenskarnas nederlag i öster spred sig passade danskarna på att, förklara grannen i norr, krig igen. Målet var återigen att ta tillbaka den norra provinsen Skåne. Svenskarna hade kvar tillräckligt med trupper för att klara av anfallet och slaget vid Helsingborg 1710 blev det sista allvarliga försöket att återta Skåne. Kriget fortsatte och 1716 planerades ett nytt försök från dansk sida men ryssarna och britterna som var tänkta att ingå i styrkorna blev oroliga för hur svenskarna skulle svara på en invasion. 1718 stupade kung Karl XII i Halden och Sverige valde att begära fredsförhandlingar. Det stora nordiska kriget avslutandes mellan Sverige och Danmark reglerades i freden i Fredriksborg den 3 juli 1720.

Konsekvenserna

Kanske var det ett krigstrött Europa som såg kalenderbladen passera 1720. Det stora nordiska kriget gick delvis parallellt med spanska tronföljdskriget där stormakterna i söder var inblandade i allvarliga strider under nästan 15 år. Det skulle dröja till ca 1740 innan de stora krigen startade igen. Mindre krig pågick med en kuslig regelbundenhet. Ryssland som nu tagit stormaktsrollen i norra Europa efter Sverige hade kvar sin gamla bundsförvant Danmark som i sin tur var en svuren fiende till Sverige efter förlusterna under den svenska stormaktstiden. Ryssarna var mer upptagna av krigen i söder mot turkarna och senare även i det polska tronföljdskriget.

I stället kunde länderna återhämta sig efter krigets ödeläggelse. De svensk-danska förbindelserna skulle leda till ytterligare krig mellan länderna. 1788 anföll Gustaf III egensinnigt Ryssland. Kungen drömde om den stormakt landet en gång varit, men inte längre var. Danskarna var enligt ett avtal med Sankt Petersburg skyldigt att anfalla den gemensamma fienden så strider inleddes med en attack på Jämtland och en invasion söderut från Norge mot Göteborg. Varken Preussen eller Storbritannien var intresserad av danska stridigheter och tvingade landet att dra sig tillbaka. Till all lycka för Sverige som behövde sina trupper i öster.

Nästa gång som länderna råkade i krig var när Napoleon gav Alexander fria händer att invadera Finland. Den danske kungen tvingades mer eller mindre in i kriget och satte upp som mål att ta tillbaka de förlorade provinserna från Roskildefreden. Kriget kom att utspela sig längs gränsen mot Norge, från Bohuslän i söder till Jämtland i norr. Striderna stannade av när den brittiska flottan stoppade leveranserna av förnödenheter från Danmark till Norge.

Det sista krig som utspelade sig mellan länderna skedde under Napoleonkrigets sista månader när den svenska kronprinsen marskalk Bernadotte var en av ledarna i alliansen mot Frankrike och sin forne chef Napoleon. Danmark, som fransk allierad, åkte med i förlusten av bara farten och Bernadotte fick sin ersättning för Finland; det danska Norge.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

2 juli 1916 – Slaget vid Erzecan

Bakgrunden

Den mycket gamla konflikten om inflytandet i Kaukasus mellan ryssar och turkar kom åter i dagen när Första världskriget startade. De båda antagonisterna hade hamnat på motsatta sidor i allianssystemet och de lurpassade på varandra. Ryssarna var först ut med en offensiv som fångades upp och blev en turkisk seger. Turkarna skulle följa upp segern i början av december vid Sarakamis vid jul tid 1914 men åkte på ett mycket svårt nederlag som de inte riktigt kunde återhämta sig ifrån under hela kriget. 1915 hade ryssarna vissa framgångar men turkarna stod i stort emot.

Det är många som har intressen i Kaukasusfronten. Britter och fransmän vill att ryssarna ska binda upp turkiska och tyska trupper så att trycket lättar på västfronten. För turkarna är Kaukasus huvudfronten och för dem ligger hela Kaukasus i potten och i förlängningen även oljan vid Kaspiska havet. För armenier och georgier, båda kristna folkslag, i det muslimskt dominerade bergsområdet finns det en möjlighet att bli självständiga. Ryssarna har sedan länge ambitioner att nå isfria hamnar och kanske också Afghanistan och även söder om bergen, Indien. I området finns också kurderna. Armenierna ställer upp på den ryska sidan och har betydande framgångar. I takt med de turkiska motgångarna så behövs en syndabock. De armenier som bodde i Turkiet fick betala priset, när de samlades ihop och skickades ut i öknen där de dog av umbärandet. Detta har i efterhand klassats som ett folkmord.

Den ryske generalen Nikolaj Judenitj gjorde tvärt emot vad alla trodde var möjligt han anföll genom Kaukasus mitt i smällkalla vintern 1915-1916. Han överraskande turkarna totalt som drevs på flykten. De vann slaget vid Erzurum i februari och var hela våren på offensiven. Vid sommaren hade de nått fram till Erzecan och slaget om staden inleddes den 2 juli 1916.

Konsekvenserna

Ottomanerna samlade sig för en motoffensiv i augusti men trots det ansträngda läget för de ryska soldaterna med deras långa försörjningslinjer kunde de hålla stånd. Fronten stabiliserade sig och vintern 1916-17 blev ovanligt hård och striderna tog en vinterpaus. En väntad rysk våroffensiv blev aldrig av. Den politiska och sociala oron i det stora landet gjorde att armén hamnade i ett upplösnings tillstånd. Turkarna gjorde inga anfall och 1917 blev det inte mycket skjutande. Sjukdomar rasade i härarna, bl.a. tyfus och den redan låg ryska stridsmoralen sjönk om möjligt ännu lägre.

Oktoberrevolutionen förde bolsjevikerna till makten och det gjorde i slut på striderna i Kaukasus. Ett avtal om eldupphör slöts mellan parterna i Erzecan den 5 december 1917. De hemvändande ryska soldaterna att bli förvånade, när de fick se nya trupper som marscherade fram mot fronten. Det var armeniska styrkor som tog över de vapen som ryssarna lämnade efter sig och sedan höll de fronten mot turkarna. Folken i Kaukasus passade på, de bildade den Kaukasiska federationen mellan georgier, armenier och azerer och utropade sin självständighet den 24 februari 1918. Federationen blev inte långvarig, redan i maj splittras den i tre självständiga stater. Nya krig bryter ut i området mellan de forna allierade och med turkarna. 1920 kommer Röda armén och bildar sovjetrepubliker av länderna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 juli 1911 – Agadirkrisen tar sin början

Bakgrunden

Agadirkrisen har fått stå symbol för konflikten mellan Tyskland å ena sidan och Frankrike/Storbritannien på den andra. Bakgrunden till krisen kan vi hitta 1871 när Tyskland enas i ett kejsardöme i Spegelhallen i Versailles. Det var ett drag som organiserades av Tysklands starke man, kanslern von Bismarck. Wilhelm I blev kejsare och tillsammans ägnade man sig åt att bygga upp den tyska armén till en stark och slagkraftig organisation. Bismarck lyckades även isolera fransmännen genom ett vänskapsavtal med Ryssland.

1888 kommer kejsaren Wilhelm II till makten. Han gör flera strategiska misstag som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Hans ambition är att göra den tyska marinen lika stark som hans farfar har gjort armén. Därmed kom han att hamna på kollisionskurs med i första hand Storbritannien men även Frankrike som är de dominerande sjömakterna i världen. Hans andra misstag är att avskeda Bismarck vars intriger och ränker håller Europa i fredens grepp. Bismarck har lycktas att spela ut allas intresse mot varandra och balansera dessa. Kejsarens tredje misstag var att inte förnya avtalet om fred och vänskap med Ryssland. Frankrike och Ryssland har långa vänskapsband tillbaka i tiden och de knyts snabbt igen. Därmed hamnar Tyskland i situationen av att de riskerar ett tvåfrontskrig. Britterna noterar den tyska marina upprustningen och funderar över hur de ska möta det ökande hotet.

Det blev Afrika som hamnade i fokus. 1898 lyckas britter och fransmän att undvika ett krig i Fashoda och istället knyts länderna närmare varandra genom Ententavtalet från 1904. Marocko är ett av de få territorier som inte är ockuperat av en europeisk stormakt. När sultanen får problem med ett uppror, funderar Frankrike på att komma till hans hjälp. Situationen ställs på sin spets när den tyska kanonbåten SMS Panther seglar in i Agadirs hamn den 1juli 1911.

Konsekvenserna

Tyskarna som kommit efter i kampen på kolonier hade krav på fransmännen att släppa Marocko till tyskarna. Fransmännen var mycket ovilliga men insåg också sin situation gentemot tyskarna. De började förhandla. Britterna hade också intresse i konflikten. Deras mardröm var att tyskarna skulle få en flottbas i Agadir vid Atlanten. Där skulle de kunna utmana den brittiska flottan i Gibraltar, utgöra ett konkret hot mot den brittiska sjöfarten in och ut i Medelhavet och i förlängningen Suezkanalen. De skulle kunna utgöra ett hot mot sjöfarten som seglade runt Afrika. Agadirs strategiska läge skulle skapa problem med kommunikationerna med Indien. Britterna insåg även hur långt den tyska flottan kommit. Britterna ställde upp på den franska sidan, helt enligt det avtal som de slutit i Ententen.

Förhandlingarna mellan britter och tyskar ledde fram till att fransmännen fick ockupera Marocko men fick ge bort en del av det franska Kongo till tyskarna. (Frankrike återtog sumpmarks området redan 1914 när Första världskriget bröt ut.) Agadirkrisen visade tydligt för både britter och fransmän att tyskarna var redo att utmana deras ställning på land och till sjöss. Det visade att tyskarna var beredda att segla på världshaven för att skaffa sig det de behövde. Britter och fransmän kom ännu närmare ihop med sin allierade Ryssland för att bevaka tyskarna. Tre år senare bröt Första världskriget ut.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

30 juni 1934 – Hitler upp med sina gamla kamrater inom SA

Bakgrunden

SA var Hitlers gatukämpar under 1920- och 1930-talet som hämtades från gamla soldater och arbetslösa. De ville ha ett bättre liv och belöningen skulle komma när Nazistpartiet tog makten. SA och dess ledare Röhm blev efter maktövertagande en belastning för partiet. SA:s pöbelfasoner imponerade inte på de konservativa kretsarna i Tyskland och inte heller på armén. Röhm ville att SA skulle bli kärnan i den nya folkarmén, något som generalerna såg som ett hot mot sin egen ställning. Generalerna lierade sig med Hitler som i gengäld lovade att rusta upp krigsmakten.

1934 ökade splittringen mellan partiet och Röhm och Hitler ställdes inför ett val, att bryta med sina gamla kamrater och liera sig etablissemanget eller att stå upp för sina gamla kamrater och riskera att mista regeringsmakten, något som presidenten Hindenburg hotat med. De ledande nazisterna valde Hitlers sida mot Röhm. SS-ledaren Himmler försåg Hitler med falska uppgifter om att SA förberedde en kupp. Nazistledaren lös sina SS mördare, för en tre dagars mordorgie där bl.a. Göring, Himmler och Göbels passade på att göra upp räkningen med sina fiender. Orgierna började den 30 juni 1934.

Konsekvenserna

SA:s ledning mördades och SA-männen som kämpat under alla år för Hitler och partiet blev snuvade på sin belöning. En gång till användes SA och det var under kristallnatten 1938.

Hitler visade att han var beredd att använda våld för att få sin vilja igenom och det tystade många kritiker i Tyskland. Han passade på att utropa sig till den högste domaren i Tyskland och samlade ytterligare en maktfaktor i sin hand. Genom sitt tysta medgivande gav armén upp sin självständiga hållning och ställde sig på nazisternas sida. President Hindenburg gratulerade till framgångarna mot SA och vägen låg öppen för Hitler att ta över presidentmakten när Hindenburg dog i augusti. Hitler blev Führer och envåldshärskare över Tyskland.

SS var den stora vinnaren. Himmler hade skickligt manövrerat sig till en maktposition och den skulle öka fram till 1945. Det var SS som utförde den industriella utrotningen av icke önskvärda i det tredje riket. SS kom att bli en stat i staten, en elit, som tog kontroll över allt fler samhällsfunktioner.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 juni 2001 – Kofi Annan väljs om till en andra period som FN:s Generalsekreterare

Bakgrunden

Han föddes 8 april 1938 i Kumasi i den brittiska kolonin Guldkusten som ena delen av ett tvillingpar och fick namnet Kofi Atta Annan. Född in i landets elit där fler av hans nära släktingar var hövdingar. Annan tog studenten samma år som Ghana blev självständigt, 1957 och han fortsatte sina studier på Kumasi collage och tog examen i ekonomi. Ett stipendium tog honom till studier i USA och Schweiz innan han 1962 började arbeta för WHO. Fortsatte som Ghanas turistdirektör innan han återvände till FN. Assisterande Generalsekreterare från 1987 och ansvarig för FN:s insats i Rwanda under folkmordet 1994, något som han en hel del kritik för. 1995 blir Annan Generalsekreterarens speciella sändebud till Jugoslavien.

Boutros Boutros-Ghali var FN:s Generalsekreterare och hans första femårs period var på väg att ta slut. Han kommer inte att bli omvald eftersom USA skulle lägga in sitt veto. Den 13 december förslogs Annan till ny Generalsekreterare och fyra dagar senare valdes han till jobbet som tillträddes 1 januari 1997.

Annan tog över när FN var i stort behov av reformer vilket han genomförde genom att strama upp organisationen och se till att budgeten hölls. Han fick flera svåra internationella konflikter att handskas med bl.a. Iraks vägran att följa FN:s resolutioner om att tillåta inspektioner. Han var med när Israel 2000 drog sig tillbaka från södra Libanon. Annan medlade mellan säkerhetsrådet och Libyen och var med och fick fram civilt styre i Nigeria. Hans framgångsrika arbete ledde till omval till Generalsekreterare för Förenta Nationerna den 29 jun i 2001.

Konsekvenserna

Annan fick dela Nobelsfredspris med FN 2001. Fredspristagaren fortsatte arbetet för fred bl.a. stöttade han den Afrikanska Unionen och hjälpte till så att FN övertog den fredsbevarande operationen i Darfur. Han startade fonder för bekämpning av sjukdomar bl.a. malaria och tuberkulos.

Annans sista period som FN-chef markeras av ett engagemang för fred men också av ett ifrågasättande av Annan som person. Flera affärer seglade upp som kanske kunde ha hanterats bättre och det fanns tydliga motsättningar gentemot USA där Annan och FN drev en linje som inte passade den amerikanska Bushadministrationen, inte minst sedan FN öppet kritiserat delar av de amerikanska medierna. Han menade att USA:s invasion av Irak 2003, enligt FN stadgan, var olaglig. Sitt sista år på använde han till att staka ut FN:s framtid, reformer inom bl.a. sekretariatet och utökning av säkerhetsrådet. Annans viktigaste bidrag som FN chef var hans förmåga till dialog med alla och ett obevekligt arbetade för freden i världen. Den 31 december 2006 gjorde han sin sista dag på jobbet.

Annan förslogs att bli Ghanas president men avstod. I stället antog han nya utmaningar och engagerade sig i organisationer med Afrikas framtid i fokus. I samband med de svåra kravallerna i Kenya 2008, agerade Annan medlare.

Oförtrutet fortsätter han arbetet för en bättre och fredligare värld.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 juni 1389 – Slaget på Trastfältet

Bakgrunden

Osmanska riket uppstod i Anatolien där den lilla stammen Osmanerna 1299 blev självständig från sultanatet. De började snabbt expandera, framför allt på Bysans bekostnad. 1371 förlorade Serberna slaget vid floden Maritsa och det serbiska kungadömet upplöstes. Ur detta skapade Tsar Lazar ett starkare rike i norra Serbien.

Murat I utropade sig till sultan 1383 och fem år senare tågade han mot Balkan. Först slogs den bulgariske kungen ut och turkarna fortsatte mot Kosovo, centrum för handeln i området. Lazar följde den muslimska arméns rörelser och i juni 1389 var de klara för en kraftmätning. De två härarna stod uppställda på Trastfältet i Kosovo, tillsammans cirka 70 000 man, den 28 juni 1389.

Konsekvenser

Osmanerna vann slaget men Murat I och hans son Yakub stupade och imperiet kastades in i ett 70-årigt inbördeskrig vilket tillfälligt stoppade upp expansionen. Serberna förblev formellt självständiga men var i praktiken en vasallstat med turkisk adel i spetsen sedan Lazar stupat i slaget. De serbiska frihetssträvandena fortsatte och turkarna kom tillbaka och besegrade serberna och ungrarna 1459. Efter ett uppror mot turkarna 1683-1699 flyttade serber från Kosovo och muslimska albaner tog över området. En process som pågick i 200 år.

1812 blir Serbien autonomt inom det Osmanska riket och efter ett nytt krig fick serberna lämna tillbaka Kosovo 1877 men i stället fick de sin självständighet i Berlinkonferensen året efter. Osmanerna startade en etnisk rensning av serber men efter Balkankriget 1912-13 erövrade serberna Kosovo igen.

I samband med Jugoslaviens upplösning under 1990-talet gjorde både serber och albaner anspråk på Kosovo, båda med historien som argument. Serberna refererar till 1389 där de stred och dog för Kosovo och albanerna visar på sin historia i området. 1989 avskaffade Slobodan Milosevic Kosovos autonoma status och ett växande missnöje med det serbiska styret gjorde att 1997 bröt Kosovokonflikten ut. Två år senare intervenerade NATO mot Serberna. En FN styrka sattes in i området för att skydda civilbefolkningen men har inte klarat av sitt uppdrag. Terrorn från båda sidor har lett till stora flyktingskaror. Den 17 februari 2008 utropade Kosovo sin självständighet, vilken inte erkänns av många länder i världen. Kampen om Kosovo fortsätter och den skördar många dödsoffer bland serber och albaner.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 juni 1915 – Österrikarna återtar Lemberg

Bakgrunden

Striderna på västfronten 1914-1918 är välkända. Det moderna krigets mekanisering hade tvingat soldaterna att gräva ner sig i skyttegravar. Det statiska kriget med de moderna vapnens effektiva förstörelsekraft resulterade i förluster av sällan skådade proportioner. Kriget i öster hade en annan karaktär. Där var det mer de traditionella slagen där arméer drabbade samman. En vinst och positionerna flyttades fram, en förlust och positionerna flyttades tillbaka. Även här gjorde det moderna kriget sin påmint och även har var förlusterna groteska.

När kriget bröt ut 1914 så anföll ryssarna tyskarna vid Gumbinnen som drog sig tillbaka. Tyskarna vann i Tannenberg och Masuriska sjöarna och rykte fram. Tyskarna anföll mot Warszawa men fick dra sig tillbaka. Österrike-Ungern betecknas gärna som en militärstat runt sekelskiftet. Ett multietniskt lapptäcke med stormaktsambitioner i sydvästra Europa. De gick till anfall mot ryssarna i Galizien och pressade tillbaka försvararna in i dagens Ukraina. Ryssarna gick till motanfall och kunde inta den österrikiska gränsfästningen Lemberg, inta Galizien, belägra en annan gränsfästning, Przemyśl. Under senhösten vintern började ryssarna attackera bergspassen genom Karpaterna för att nå ut på de öppna slätterna i Ungern och Slovakien och därmed hota Wien. Ett par försök stoppades men Brusilovs 8:e armé kunde ta sig i norra Ungern. Tyskarna kom till österrikarnas hjälp och de kunde driva bort ryssarna i januari. I maj satte centralmakterna in en gemensam offensiv i öster. Ryssarna pressades tillbaka till de östra delarna av Polen och en bit in i Ukraina. En frontlinje som i mångt och mycket skulle ligga still till 1917. I den offensiven kunde österrikarna återta Lemberg den 27 juni 1915.

Konsekvenserna

Det går att se hur frontlinjerna flyttade sig fram och tillbaka beroende på vem som hade initiativet. Om 1915 var centralmakternas år på östfronten så kom 1916 att bli Ententen. Ententen hade i Chantilly i december 1915 beslutat om en gemensam strategi för 1916, anfall mot centralmakterna på alla fronter. För Rysslands del innebar det att Brusilov gick till offensiven med sin armé och kunde skörda stora framgångar mot österrikarna. Framgångarna lockade in Rumänien i kriget. Det var en strategisk framgång för Ententen och en motgång för Centralmakterna. Tyskarna var trängda i väster av slaget vid Somme som britter och fransmän satt igång och Brusilov pressade på i öster. Italien pressade på längs floden Izonso. Tyskarna skickade trots detta soldater för att ta itu med rumänerna. Bulgarerna anföll från söder och österrikaren kastade in trupper de med. Det gick illa för rumänerna. Halva armén, 300 000 man var borta inom sex månader och i stort sett hela landet ockuperat. Rumänerna fick be om fred.

Om Brusilov offensiven hade lyckats mot österrikarna så hade attackerna på tyskarna i norr brutit samman. Kriget krävde allt högre tribut av ryssarna. Hos befolkningen var krigströttheten mycket utbredd. I februari 1917 tvingades tsaren att avgå och under sommaren bröt det sista ryska initiativet i kriget, Kerenskyoffensiven samman. I oktober så tog de revolutionera bolsjevikerna makten i Sankt Petersburg. De ville ha fred men inte på vilka villkor som helst. Inte heller bolsjevikerna kunde höja krigsmoralen. I december slöt de ett vapenstillestånd med tyskarna får att i lugn och kunna förhandla fram en lösnig. Bolskevikerna förhalade och förhalade och till slut tröt tyskarnas tålamod och de började återigen avancera österut. Freden i Brest-Litowsk kom i början av mars 1918 och tre veckor senare hade tyskarna flyttat över sina trupper till väster för en sista offensiv för att få slut på kriget även där.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 juni 1945 – FN-stadgan undertecknades av deltagarna i San Fransisco-konferensen

Bakgrunden

I Versaillesfreden 1919 skapades en organisation som skulle få konflikter mellan länder att lösas med fredliga medel. Organisationen kallades Nationernas Förbund. När andra världskriget började hade NF sedan länge spelat ut sin roll som fredsmäklare, men tankarna om en värld i fred fanns kvar.

Andra världskriget var på väg mot slutet och de allierade ville skapa ett nytt organ som skulle föra tanken om fred vidare. 51 länder var inbjudna till San Fransisco och de slutförhandlade stadgan för det nya världsförbundet – DE FÖRENTA NATIONERNA. Avtalet ratificerat den 24 oktober vilket blev FN-dagen. Avtalet i San Fransisco skrevs under den 26 juni 1945.

Konsekvenserna

FN:s idé om fred och mänskliga rättigheter har överlevt under alla år som gått sedan stadgan skrevs under. Vägen dit har varit krokig. Under kalla kriget blockerade de båda supermakterna varandra och FN blev en bricka i det politiska spelet mellan Sovjetunionen och USA. FN-stadgan tillåter att världens länder gör gemensam sak och går i krig för att försvara freden vilket skedde första gången i Korea 1950 och senast FN var i krig var 1990-1991 mot Irak. FN verkar främst genom förhandling, medlig, förebyggande arbete, konferenser och förtroendeskapande åtgärder.

FN kritiseras ofta för att vara långsamt och ineffektivt och problemet ligger i FN-systemets struktur, men och det är viktigt att komma ihåg, FN:s kvarnar kanske mal långsamt men de maler hela tiden. Under de senaste decennierna har FN flyttat fram sina positioner på en rad områden, klimatfrågan via UNEP i Nairobi och fattigdomsbekämpning, FN lägger sig allt mer i länders interna angelägenheter och brott mot mänskliga rättigheter.

Världen är förmodligen mycket bättre tack vare FN men inte så bra som vi skulle vilja att den var. FN:s kanske viktigaste uppgift är att alla länder på jorden kan komma till tals och få bli hörda och att idén om en värld utan, krig, våld, förtryck, fattigdom och orättvisor lever. Det är långt dit men FN kämpar på och har inga planer på att pensionera sig.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel