28 november 587 – Avtalet i Andelot

Bakgrunden

Den merovingiska kungaätten kom till makten i det som idag är Frankrike under senare delen av 400-talet. 509 hade den första merovingiske kungen, Klodvig I, enat Gallien och erövrat andra delar av dagens Frankrike, bl.a. från en romersk general. 511 dör han i sin huvudstad Paris och enligt den tidens seder, i ett feodalt samhälle, så delas riket upp mellan den avlidnes söner. När en av bröderna, eller kungen över det mindre området dör barnlös så går dennes rike i arv till en av hans bröder. Redan 524 dör Chlodomer av Orleans, och hans rike går vidare till brodern, Childebert I av Paris. Trettio år senare går Reims delen av riket i arv till Chlotar I av Soissons som ligger ca 10 mil nordöst om Paris. Tre år senare dör även Childebert I och riket går vidare till Chlotar som 563 blir kung över alla franker. Riket är återigen enat under en regent.

Tre år satt Chlotar ensam på den frankiska tronen. Vid hans död delades riket återigen upp mellan sönerna, i samma delar som tidigare. 569 dör Charibert I av Paris. Hans rike går då vidare till Chilperik I av Soissons. Det sker ett namnbyte och landet kom att kallas för Neustrien. När Chilpernik dör 584 tar hans son över Neustrien medan Parisriket övertas av brodern Gunthchramn av Orléans, som nu bytt namn till Burgund. I Remis eller som riket kom att heta, Austrasien hade den fjärde brodern Sigibert I sitt säte. När han dog 575 så efterträdes han av sin son Childebert II. Hans mor, Brunhilda gick med på en allians med Gunthchramn, där han hjälpte till mot de uppror som brutit ut, mot att Childebert fick bli arvinge till Gunthchramn. Avtalet i Andelot slöts den 28 november 587.

Konsekvenserna

När Gunthchramn dog 592 så ärvde Childebert II hans rike. I fyra år innan han själv avled och lämnade över två av sina tre riken till sina söner. Det tredje, Paris ärvdes av kusinen Chlotar II av Neustrien. Chlotar kom att överleva Childeberts söner och sonsöner på sina respektive troner och 613 så var riket återigen under en regent, Chlotar. Han kallades nu kung över alla franker.

Kungamakten i det feodala merovingiska riket växlade kontant beroende på arv efter avlidna kungar över olika områden. Hela 600-talet igenom växlade makten. 691 samlades kungamakten återigen i en hand, hos Theoderik III. Under de kommande 24 åren var alla delar enade i en hand men det var hela fyra kungar under denna korta tid, fram till 715. Intriger och andra intressen än att regera började prägla den sittande kungadynastin. Merovingerna blev allt mer avskydda av frankerna. Sakta ökade rikshovmästarnas makt. De tog över kungarnas uppgifter att styra landet, politiskt och militärt. De ökade hela tiden sitt inflytande. Ämbetet som rikshovmästare gick i arv det också. Det innebar i praktiken att en annan släkt än den merovingiska hade den reella makten i riket.

715 så föds Pippin, son till rikshovmästaren Karl. Karl känner vi bättre som Karl Martell och det var han som ledde de frankiska trupperna vid slaget vid Tours 732 när morernas expansion norrut stoppades. Efter Karls död 741 tog Pippin över som rikshovmästare. Han lierade sig med kyrkan och kunde med påvlig hjälp avsätta Childerik III, 751 och själv ta över som frankisk kung och bli känd under namnet Pippin den lille.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

27 november 1915 – Den serbiska armén evakueras

Bakgrunden

Mordet på den Österrikiske tronföljaren sommaren 1914 hade satt igång en kedjereaktion. Österrike ställde krav på Serbien som dessa vägrade att gå med på Österrikarna anföll Serbien och då mobiliserade Ryssland till Serbiens försvar och då mobiliserade Tyskland till Österrikes försvar. För att kunna slå Ryssland började tyskarna med att invadera Belgien och Frankrike och då var britterna med i kriget.

Den österrikiska invasionen hade varit omfattande serberna bjöd ett mycket hårdnackat motstånd som orsakade mycket höga österrikiska förluster. Serberna kunde i slutet av året när material anlände från Västeuropa gå till offensiven och köra ut österrikarna. Priset i människoliv var högt, mycket högt, där också.

I och med Turkiets inträde i kriget och deras bekymmer under de inledande striderna, gjorde att framför allt tyskarna ville invadera Serbien. Detta för att kunna bygga en järnväg och skicka förnödenheter till de hårt trängda turkarna. Det blev desto mer angeläget sedan de allierade hade landstigit vid Gallipoli och kört fast där. Nu kunde turkarna binda trupper som annars skulle kunna skickas till västfronten.

Bulgarien och Serbien hade utkämpat flera krig under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tyskar och österrikare utnyttjade det förhållandet och fick med sig bulgarerna i ett nytt anfall på serberna. Ett massivt anfall sattes in i oktober 1915 av tyskar och österrikare och två dagar senare kom även det bulgariska anfallet. Tillsammans kunde de bryta igenom de serbiska linjerna och den serbiska armén började retirera mot Albanien. Ententen hade skickat trupper och förnödenheter till Albanien för att bistå serberna men nu evakuerades de från Balkan den 27 november 1915.

Konsekvenserna

Den serbiska armén, evakuerades till den grekiska övärlden och efter att ha återhämtat sig och återutrustats sattes serberna in på de nya fronter som öppnades på Balkan. Brittiska och franska trupper skickades till Thessaloniki och fransmännen avancerade norrut. Britterna hade order att inte passera förbi den grekiska gränsen medan fransmännen fortsatte norrut för att hjälpa den retirerade serbiska armén. Efter hårda anfall från bulgarerna retirerade fransmännen tillbaka till gränsen. Tyskarna som ville förhindra att grekerna gick in i kriget tryckte på för att bulgarerna att inte korsa den grekiska gränsen. Därmed kom fronten att ligga stilla under större delen av första världskriget.

I och med Bulgariens inträde i kriget kunde tyskarna öppna järnvägen till sin allierade Turkiet och föra fram välbehövliga förnödenheter och krigsmateriel. Detta ökade trycket på britterna på Gallipoli, som valde att dra sig tillbaka. Trupperna omdirigerades i viss omfattning till Grekland och till den nya fronten om öppnades i Makedonien när österrikarna på nyåret 1916 gick till anfall som hämnd för att makedonierna hjälpte serberna att komma undan. Italienarna skickade trupper till Albanien och under 1917 gjordes framstötar mot Makedonien, från italienare och trupper stationerade i Grekland. I september 1918 startar ententens slutoffensiv som bidrog till seger på Balkan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

26 november 1688 – Ludvig XIV förklarar krig mot Holland

Bakgrunden

Det är storpolitik på hög nivå som Ludvig XIV av Frankrike ägnar sig åt. Han blev kung vid fem år ålder och tog över som ensamt majestät när förste minister Mazarin dog 1661. Kungen fortsatte i sin ministers fotspår och skapade en stark centralmakt i Frankrike och lyckades också neutralisera adeln. Frankrike var den europeiska stormakten i mitten på 1600-talet. Landet var lierat med Nederländerna höll tyskarna upptagna genom att stödja Sverige. Fjärrhandeln hade gett holländarna rikedomar och Ludvig såg möjligheten till fransk handel. Den sekellånga vänskapen med holländarna sattes på prov. Holländarna hade skrivit ett avtal med fienden England och Sverige mot Spanien. Frankrike kände sig hotat och gick samman med engelsmännen som bröt alliansen med Nederländerna. 1672 var kriget igång mellan Frankrike och Nederländerna och kom att vara i sex år. Holländarna tvingades mer eller mindre sluta fred för att inte utplånas.

I öster hade det stora turkiska kriget brutit ut mellan polacker och turkar 1683. Polackerna fick med sig ryssar, tyskar, spanjorer och holländare i striderna. Ludvig såg det som en stark allians som skulle vända sig mot Frankrike för att återta de områden som Frankrike vunnit mot Nederländaren och i de gränskrig som de hunnit utkämpa under 1680-talet och uppmuntrade turkarna att fortsätta kriga. För Ludvig gällde det att passa på. Tillfället yppade sig när Pfaltz-släkten dog ut på den manliga sidan 1688. Genom ingifte hade den franska tronen anspråk på området. I september marscherade fransk trupper i Tyskland och Ludvig XIV förklarade krig mot Nederländarna den 26 november 1688.

Konsekvenserna

Det berodde på att den katolske kungen i England, Jakob II, försökte gör landet till en katolsk stat. Jakob dotter och tronarvinge var protestant och gift med Vilhelm av Oranien, kung i Nederländerna, som för tillfället krigade mot turkarna. Vilhelm fruktade att England skulle bli en fransk vasallstat men tvekade att lägga sig i maktkampen. När Jakob fick ett barn med sin andra fru och därmed en ny tronarvinge så förändrades spelet.

Det var många och blodiga slag som utkämpades under kriget. På den katalanska fronten, vid Rhen, i Nederländerna, på Irland, i Kanada och i Indien. Kriget sträckte sig en bra bit utanför Europas gränser. Det tar på krafterna i alla deltagande länder, Frankrike var i praktiken bankrutt och både Nederländerna och England var ekonomiskt utmattade. Till slut började de också prata med varandra. Det ledde fram till ett fredsfördrag i nederländska Rijswijk 1697. Fredsavtalet fick konsekvenser för den europeiska ordningen. I Kanada återlämnades de områden som erövrats av de olika parterna, liksom i Indien. Även i Europa återlämnades de områden som tagits efter freden i Nijmegen 1679. De flesta återlämnades av Frankrike till det tysk-romerska kejsardömet. Ludvig XIV lovade också att erkänna Vilhelm II av Oranien på Englands tron och upphöra med allt stöd till den katolske kungen Jakob II.

En annan lite långsiktigare konsekvens av kriget och freden var att den nederländska handeln påverkades negativt. När Vilhelm blev kung i England kom nederländska köpmän att flytta med till London. England kunde stabiliseras allt mer efter inbördeskriget och med möjligheter till en stark sjömakt. Det är nu som vi ser en övergång i världshandeln från Nederländerna till England och senare även Storbritannien. Det skulle inte dröja mer än fyra år innan länderna samlat krafter för en ny kraftmätning i Europa. Det spanska tronföljdskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

25 november 1918 – Tyskarna i Östafrika kapitulerar

Bakgrunden

Det var inte tänkt att kriget i Europa skulle sprida sig till östra Afrika. Den tyske befälhavaren för befälhavaren för trupperna i Tyska Östafrika, överste Paul von Lettow-Vorbeck, ansåg att anfall var bästa försvar och anföll Kenya. Efter inledande framgångar kunde britterna stoppa framryckningen. När truppförstärkningar anlänt gick britterna, i november, till motattack mot hamnstaden Tanga men fick dra sig tillbaka efter usla förberedelser. Tyskarna återupptog sin offensiv i januari 1915, men upptäckte snart att de gjorde av med för stora mängder förnödenheter. Lettow-Vorbeck gick över till ett gerillakrig för att utföra sabotage, främst mot järnvägen mellan Mombasa och Kampala. De tyska trupperna var mycket framgångsrika och lyckades erövra så stora mängder av ammunition att de kunde hålla igång striderna och lägga beslag på så mycket hästar att de kunde sätta upp ett par beridna kompanier. Lettow-Vorbeck fortsatte sin offensiva strategi och fortsatte att rekrytera soldater framför allt afrikaner. Han gjorde förbanden effektivare genom att blanda européer och afrikaner samt att ställa om produktionen i Tanganyika till krigsproduktion.

Britterna var arroganta och tog inte de uppgifter de fick på allvar. De underskattade sina motståndare, inte minst för att de använde afrikanska trupper. Britterna skickade mer trupper från andra fronter till Östafrika, vilket var precis vad tyskarna ville. Det skulle dröja till 1916 innan britterna började värdera afrikanernas egenskaper som soldater.

I Namibia hade sydafrikanska trupper slagit de tyska trupperna och nu beslutades att dessa skulle sättas in mot tyskarna i Östafrika från norra Rhodesia. Sydafrikanen Jan Smuts utsågs till befälhavare för de brittiska trupperna i Östafrika och 1916 var han klar för en offensiv. Från norr, öst, syd och väst invaderades Tyska Östafrika. De stoppads av tyskarna som bjöd hårt motstånd och under skydd av mörkret drog sig tillbaka. I slutet av 1917 hade Smuts ockuperat nästan hela Tyska Östafrika men inte lyckats med att slå de tyska trupperna som ständigt gled honom ur händerna. Lettow-Vorbeck flyttade till Portugisiska Östafrika, dagens Moçambique, där britterna fortsatte att jaga honom. Tyskarna jagade förråd för att kunna fortsätta striden och britterna jagade tyskarna för att slå dem. Slutet på första världskriget kom även till Östafrika och Lettow-Vorbeck kapitulerade i Abercorn i dagens Zambia den 25 november 1918.

Konsekvenserna

Kriget var redan slut när Lettow-Vorbeck kapitulerade och konsekvenserna blev små i det stora perspektivet. För folket i de forna tyska områdena blev det till att få nya kolonialherrar. Belgarna tog över Rwanda och Burundi och britterna Tanganyika och kom därmed uppnå drömmen om att behärska allt land mellan Kapstaden och Kairo.

Lettow-Vorbeck återkom till Tyskland i mars 1919 och fick en hjältes mottagande. Britterna tillät honom, som ende tyske befälhavare, en segerparad genom Brandenburger Tor i Berlin. Detta för hans tapperhet och ridderlighet. Lettow-Vorbecks prestation, att med en mindre styrka binda en mycket större styrka under så lång tid, och bedriva ett så framgångsrikt gerillakrig blev en skola för kommande gerillakrigare som Giap i Vietnam och Che Guevara på Kuba. Lettow-Vorbeck fick en statsbegravning av den västtyska regeringen vid sin död 1964.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första Världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

24 november 1965 – Mobutu tar makten i Kongo

Bakgrunden

Kongo tilldelades den belgiska kungen i Berlinkonferensen 1884-1885. Kungen utnyttjade sin privata egendom skamlöst och våldförde sig på befolkning och natur genom att ta ut stora rikedomar utan att ta någon som helst hänsyn till afrikanerna. Det gick så illa att den belgiska staten 1908 fick lösa ut sin egen kung för att få stopp på hemskheterna. Hade detta skett idag hade Leopold ställts inför en krigsförbrytartribunal och troligtvis blivit dömd för brott mot mänskligheten. Halva befolkningen ca 10 miljoner människor dog…

Belgien visste inte vad man skulle göra med kolonin och gjorde egentligen ingenting. Först i mitten på 1950-talet öppnas ett universitet och när självständigheten kom den 30 juni 1960 är landet inte moget för självstyre, det finns för få utbildade. Detta leder till Kongokrisen. Efter självständigheten gjorde trupperna myteri mot den nyvalde premiärministern Lumumba. En utbrytarstat, Katanga, utropades och Lumumba försökte att slå ner upproret med sin arméchef Joseph Mubuto. Belgien skickade trupper för att skydda belgiska medborgare och FN skickade in trupper på uppmaning av Lumumba för att stoppa upproret. Lumumba arresterades av arméchefen och utlämnades till Katanga där han mördades.

Vägen låg nu öppen för en stark ledare och med stöd av CIA tog Mobutu makten den 24 november 1965.

Konsekvenserna

Mubuto satte igång en afrikanisering och byte ut allt som påminde om kolonialismen mot afrikanskt, nya namn på städer, orter och inte minst landet, som fick namnet Zaire. Mubuto följde i Leopolds fotspår och passade på att förse sig med de rikedomar som landet hade och sög ut sitt land. Utländska egendomar konfiskerades och delades ut till eliten runt presidenten, inte olikt det som skedde i Zimbabwe när Mugabe tog över de vita farmarnas mark under början av 2000-talet. Dock inte de amerikanska företagen i landet då Mubuto var en stöttepelare på USA:s sida i det kalla kriget. Vänsterinspirerade gerillagrupper fanns i både Angola, Zimbabwe och Moçambique.

Under 1980-talet försvagades Mubutos regim i takt med en ekonomisk kris och att det inte byggdes ut någon infrastruktur. När milisgrupper fick fly från Rwanda och Burundi i samband med folkmorden, startades ett uppror i östra Kongo som till slut ledde till att Mubuto gick i landsflykt och gerillaledaren Laurent Kabila kom till makten i Kinshasa. Mubuto grät nog inte så mycket eftersom han förmodligen hade större delen av den kongolesiska statskassans medel på sina privata bankkonton.

Situationen i Kongo idag är instabil. Gerillan i de östra delarna är inte avväpnade och det förekommer fortfarande en hel del våld. Kabila mördades 2001 och ersattes av sin son Joseph. Joseph Kabila ställde upp i det första demokratiska president valet 2002 som han vann. Valet kunde genomföras efter en FN insats och en massiv informationskampanj där det kongolesiska FN-förbudet gjorde stora insatser under sin generalsekreterare Cissa wa Numbe.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien                   Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

23 november 1943 – USA erövrar Tarawa

Bakgrunden

I december 1941 hade Japan anfallit USA genom attacken på Pearl Harbour. Landet hade länge övervägt om attacken skulle gå mot Sovjetunionen, med armén eller mot USA, med flottan. Det var den senare som vann diskussionerna. USA hade sommaren 1941 infört oljeembargo mot Japan. Öriket som egentligen inte har några naturtillgångar var beroende av råvaruimport. USA utgjorde ett hot mot Japans stormaktsambitioner och hade stängt av viktiga resurser.

Det framgångsrika japanska fälttåget fortsatte och på ett år hade de lagt under sig ett stort område på det asiatiska fastlandet, så långt bort som östra Indien, främst kustland. Den japanska flottan hade också intagit Indonesien, Filipinerna och ganska många av de korallöar som finns i västra Stilla havet. Japanerna hade anfallit Nya Guinea och fortsatt till Salomonöarna som ligger nordöst om Australien. Australienska trupper inlett ett envist försvar mot de anfallande japanerna på Nya Guinea. Amerikanarna skickar dit trupper för att förstärka försvaret. Under våren 1942 försöker japanerna skicka förstärkningar till huvudstaden Port Moresby. Det resulterar i slaget i Korallhavet i början av maj. Japanerna vinner slaget men de allierade förhindrar att japanska förstärkningar att komma fram. Det skulle dröja till slaget om Midway en månad senare innan de allierade hade fått ett övertag på havet.

Striderna på Nya Guinea skulle komma att pågå till fredsslutet 1945. Den amerikanska marinkåren och den japanska armén utkämpade ett hårt och blodigt slag på Guadalcanal under sex månaders tid. Striderna hade avslutats i februari 1943, vilket flyttade fram de amerikanska positionerna. Nästa steg i krigföringen var att anfalla de japanska installationerna i Marinaderna. På en liten atoll låg en japansk bas som låg mitt i vägen för de amerikanska kommunikationerna. Marinkåren landsteg på Tarawa och slaget var över fyra dagar senare den 23 november 1943.

 

Konsekvenserna

Det hade varit brutala och blodiga strider. Marinkåren hade missat lite i planeringen och kom inte i land som det var tänkt och japanerna kunde skjuta sönder de nästa försvarslösa landstigningsbåtarna. Försvararna bjöd ett fanatiskt motstånd och endast 3 % av de 4800 soldaterna överlevde. Den amerikanska krigsmaktens förluster uppgick till 3800 varav 1700 stupade. De höga förlusterna utlöste ett ramaskri i USA, inte mist för att det var en liten och obetydlig ö. Marinkåren försvarade sitt agerande och hävdade att det var viktigt att ta ögruppen

Amerikanerna hade vid 1943 fångat upp den japanske expansionen och var nu på väg att återta förlorade områden. Filipinerna var ett av huvudmålen. För att kunna nå dit var de tvungna att erövra ögruppen Marianerna för att kunna etablera baser för de fortsatta attackerna. Betio ön i ögruppen Tarawa var det första steget. USA hade nu säkrat sjöleden mot Hawaii och de hade erövrat en fungerande flygbas. De drog också erfarenheter av Tarawa. Detta var första gången som de landsteg på fientligt territorium och mötte ett motiverat och kämpande motstånd redan på stranden.

Nästa steg blev Marshallöarna. Genom flygbaserna på Tarawa och hangarfartygen kunde flottan genomföra sin strategi att ha överlägsenhet i luften innan anfallen. De kunde också störa de japanska förrådslinjerna från hemlandet och från Filipinerna. I februari 1944 hade även Marshallöarna hamnat i amerikanska händer. I juni 1944 var de allierade klara att attackera Gilbertöarna och Marinaderna, för att den 20 oktober 1944 anfalla Filipinerna för att uppfylla Mac Arthurs löfte; ”Jag kommer tillbaka!”

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien                  Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

22 november 1915 – Slaget vid Ctesiphon

Bakgrunden

Krigsutbrottet 1914 drabbade inte Mesopotamien eller områdena runt floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak. Området var löst knutet till det osmanska imperiet som hade militär närvaro bl.a. Baghdad och Basra. Britterna behärskade det som idag är Iran. Det dröjde till november 1914 innan Turkiet drogs in i kriget när ryssarna anföll i Kaukasus regionen. Turkarna såg Mesopotamien som en andra om inte tredje klassens krigsskådeplats och förstärkte inte sin närvaro. Tvärt om trupperna behövdes på andra krigsplatser inte minst Gallipoli där britter, australiensare och nyzeeländare landsatts i april 1915. Britterna hade redan en militär närvaro i området och Anglo-Persian Oil Company fick i uppdrag av den brittiska regeringen att förse de Royal Navy med det allt viktigare bränslet. Dagens Iran och Kuwait blev strategiska områden för britterna.

Britterna hade ett trumfkort i rockärmen. Den indiska armén. Den skickades till Persiska viken och landsattes vid Basra. Det turkiska motståndet var symboliskt. Sakta men säkert avancerade trupperna norrut längs floden. I Turkiet blev man varse det ökade hotet på från sydöst och trupper drogs tillbaka mot Baghdad. Nya befälhavare kom in och de började bygga starka defensiva positioner i britternas väg. Det viktigaste av dessa stridslinjer fanns i Ctesiphion, ca 5 mil söder om Baghdad. Britternas befälhavare jagade på sin motvillige frontbefälhavare Townshend. Denne ansåg att försörjningslinjerna började bli långa och manade till försiktighet. Sakta fortsatte marschen norrut med mindre skärmytslingar med de turkiska eftertrupperna. Britterna kommer till slut fram till starka turkiska försvarsställningen.

Generalmajor Townshend beordrade anfall mot ställningen den 22 november 1915.

Konsekvenserna

Britterna visste inte att turkarna bytt befäl. De hade utsett den tyske fältmarskalk, von der Goltz till ny befälhavare. Han hade förberett försvaret på en mycket gynnsam position. Britterna anföll i tre kolonner. På ett ställe lyckades de indiska soldaterna bryta igenom försvaret som i god ordning retirerade till nästa ställning. Townshend satsade på att utnyttja sina framgångar från första dagen men anfallen blev resultatlöst.

På båda sidor om stridslinjen satt två nervösa befälhavare som båda oroade sig för sin motståndare och förberedde en reträtt. Turkarna upptäckte sina fienders avsikter. von der Goltz avbröt genast reträtten och började förfölja de retirerande britterna. Britterna drog sig tillbaka till staden Kut ca 100 km söder ut längs Tigris. Townshend ville fortsätta reträtten men stoppades av sin överordnade. Britterna grävde ner sig och byggde upp ett försvar mot de attackerande turkarna. Turkarna omringade staden i början av december och fortsatte söder ut och byggde upp starka försvarspositioner. Kut var mycket illa vald för att låta sig omringas och belägras i, något som britterna skulle få erfara under de kommande månaderna.

Britterna skickade ut flera undsättningsexpeditioner på marken och med hjulbåtar på floden. De senare var lätta byten för landbaserat artilleri. Striderna på marken var svåra. Det område som arméerna kunder operera i var det som kunde vattnas från floderna. Inte sällan var det sankmark som måste forceras för att få fram förnödenheter till den stridande armén. Till slut gick det inte att försvara Kut. Matransonerna hade minskats och efter fem månader var soldaterna försvagade och drabbades av epidemier. I april, efter fem månaders belägring kapitulerade staden.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien          Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

21 november 1953 – Piltdownmänniskan avslöjas som en bluff

Bakgrunden

I det nationalistiska 1800-talet var det lite av nationell prestige att kunna visa upp nya landvinningar inom olika vetenskapliga områden. Ett område som definitiv var laddat var evolutionens område där Charles Darwin teorier om utveckling av naturen kom på rak kollisionskurs med kyrkans bestämda uppfattning att allt var skapat av gud. Debatten och diskussionen kom att var intensiv runt den ”felande länken”, dvs. skillnaden mellan en apa och en människa. Det fanns ingenting, i alla fall inte som paleontologiskt fynd, som visade att det mellanting mellan apa och människa, som skulle kunna förklara hur apan utvecklats till människa.

Sommaren 1912 hittade en amatörforskare vid namn Charles Dawson delar av ett kranium som väckte uppmärksamhet. Han tog det till chefen för den geologiska avdelningen på British Museum, Arthur Smith Woodward. De hittade fler fragment i grustaget i Piltdown i Sussex i södra England. Tillsammans fick de ihop ett mänskligt kranium men med aplik käke. Det togs som bevis för att detta var den felande länken mellan apa och människa. Fyndet var ifrågasatt redan från början. Det engelska läkarsällskapet lät göra en rekonstruktion de också och Arthur Keith kom fram till att det var en människoskalle men att det var en apkäke. Ett hopplock och en förfalskning. Inte ovanligt kanske att de båda sidorna trummade ihop vetenskapsmän som bevisade att deras sida hade rätt i den akademiska debatten. Det skulle dröja över 40 år innan fullständig klarhet kunde nås i tvisten. Genom en mer noggrann genomgång av marken och fynden kunde det konstateras att de var en förfalskning, den 21 november 1953.

 

Konsekvenserna

Piltdown människan kom att prägla synen på utvecklingen under en period. Nya bevis i Sydafrika som hittades, så antogs de bekräfta att Piltdown fynden var äkta. I början på 1920-talet hittades kranier i Kina som förändrade bilden något. Pekingmänniskan kunde efter studier konstaterades vara så människolik att den hamnade i Homus erectus gruppen. Det är annars i östra Afrika som studierna av den tidiga människan kom att fortsätta.

Under 1950-talet började de paleontologiska fynden upptäckas igen. Sydafrika låg långt framme men balansen tippade långsamt över till Kenya, Tanzania och Etiopien. En av den som gräver efter nya fynd är en engelsman som efter en skandal flyttade till Kenya och började utgrävningar i Turkana, Louis Leakey. Louis hade flyttat ihop med den yngre Mary Nicol. När hustrun begärde skilsmässa så gifte de sig och flyttade till Afrika. Paret kom att tillbringa resten av sitt liv i Kenya och bildade en familj. Namnet Leakey är i Kenya och inom paleontologin synonymt med utgrävningar om de första människorna. Det har gjort Nairobis nationalmuseum till en av de viktigaste platserna i världen där gamla mänskoskelett.

Louis var först ut med upptäckterna inom Leakey familjen, redan i början av 1950 kunde de första betydande fynden grävas fram. Hustru Mary följde efter och sönerna Richard och Robert kunde också gå vidare i familjetraditionen. Richard gifte sig med Meave Leakey och hon drev utgrävningar långt in på 2000-talet. Stafettpinnen ligger nu hos dottern Louise som försätter familjens grävande traditioner.

De äldsta fynd som paleontologerna hittar, inte bara Leakey familjen, är ca 6 miljoner år gamla. Det att jämföra med Lucy, som kanske är den mest kända förhistoriska människan som är ca 3 miljoner år, och det är ingen bluff.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

20 november 1980 – De fyras gäng åtalas i Kina

Bakgrunden

Inledningen på Kinas 1900-tals historia hade varit mycket turbulent. Krig kom att bli vardagen istället för fred för de många miljoner kineser. Staten styrdes av Chiang Kai-shek och nationalistpartiet medan kommunisterna under Mao Zedong gjorde uppror. Nationalisterna hade fått ett övertag när Japan invaderade under senare delen av 1930-talet. Med en gemensam fiende gjorde kineserna gemensam sak till slutet på andra världskriget när inbördeskriget återigen bröt ut. Kommunisterna fördrev nationalisterna till Taiwan och utropade folkrepubliken Kina 1949. Mao som var ledare för Kina ville ta igen landets industriella eftersatthet och 1958 lanserade han det stora språnget. Det var ett komplett misslyckande och Mao fick se sin makt naggad i kanten av andra inom kommunistpartiet som var mer marknadsinriktade. Mao var tålmodig och väntade på sin chans.

Det var inom den kulturella världen som krafterna till en återgång till Maos ledarskap kom. Mao hade gift sig med skådespelerskan Jiang Qing och en liten grupp runt henne kom att leda kulturrevolutionen i ordförande Maos namn. Det ledde bland annat till att Maos makt stärktes, konkurrenterna om makten fördrevs och personkulten krig Mao nådde oanade höjder. Analyserna går lite isär, beroende på vem som gör dem. En förklaring är att gruppen styrde Kina åt en alt mer senil Mao, en annan att Mao styrde gruppen i sina syften. Kulturrevolutionen skulle pågå fram till Maos död 1976. De fyras gäng som gruppen kom att kallas behöll sitt inflytande över kinesisk politik i ytterligare några år. Sedan arresterades de och ställdes inför rätta den 20 november 1980.

 

Konsekvenserna

I efterhand har det konstaterats, det som redan under den månads långa rättegången fördes fram, att det var en skenrättegång. När domen föll i slutet av januari var det redan klart att Jiang Qing och en till fick dödsstraff, senare omvandlat till livstid, en livstids dom och en dom på 20 år. Jiang släpptes senare på grund av dålig hälsa och begick självmord 1992. Hon kunde då se på ett annat kinesiskt samhälle än det som fanns när hon arresterades 13 år tidigare.

När Mao var borta kom en gammal trotjänare till makten, Hua Guofeng. Han blev en kompromiss då de flesta som konkurrerade om makten efter Mao rensats ut. Han förlorade snabbt maktkampen mot en mer marknadsinriktade politiker Deng Xiaoping. Deng hade fallit i onåd hos Mao under kulturrevolutionen. Han hade varit en av de politiker som tagit makt från Mao efter misslyckandet med det stora språnget, vilket kostade honom intern exil i Kina. Strax innan Maos död 1976 hade Deng kallats tillbaka till maktens centrum. Deng arbetade på flera plan. Utrikespolitiskt närmade han sig USA och fick status som mest gynnad handelsnation vilket gav Kinas ekonomi en skjuts. Han kunde på en partikongress slå fast att Kina skulle hålla fast vi den socialistiska vägen och folkets demokratiska diktatur samt kommunistpartiets ledande roll. Annars är det mest för sina ekonomiska reformer som Deng är känd. Han började med att inrätta ekonomiska frizoner där företag kunde etablera sig på goda villkor. Det skapade inkomster till Kina vilka kunde investeras i nya projekt. Kina tog stora steg mot att nå i kapp västvärlden, i ett andra försök till ett stort språng, något mer ekonomiskt förankrat.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

19 november 1968 – Mali får en ny president

Bakgrunden

Han föddes den 25 september 1936 i Kayes i Franska Sudan i dagens Mali, Moussa Traoré. Han tog den militära banan och fick sin officersutbildning i Frankrike innan han återvände till Mali 1961 som fänrik.

Mali har en lång historia. På 1200-talet nådde Maliriket på sin höjdpunkt och behärskade karavanhandel i området. Riket började förfalla och splittrades upp i mindre riken. På 1700-talet hade kungariket Bambara tagit kontrollen över området men förlorade det under mitten av 1800-talet då Umar Tall erövrade landet från väster. Hack i hälarna på Tall kom de franska kolonisatörerna som etablerat sig i Senegal. Berlinkongressen på 1870-talet hade lagt grunden för den europeiska fördelningen av Afrika och Mali föll under det franska intresseområdet. Fransmännen hade en vision om att besitta Afrika från Senegal i väster till Djibouti öster längs Saharas södra gräns. Där ligger Mali och landet lades under det franska koloniala oket.

I federation med Senegal fick landet självstyre inom det franska samväldet 1958 men samarbetet knakade och det franska Sudan blev republiken Mali 1960 under den förste presidenten Mobido Keita. Keita var panafrikansk och arbetade för att stärka Afrika. Han var med och grundade OAU och hjälpte till att förhandla fram ett fredsavtal mellan Marocko och Algeriet. Keita var också en anhängare av den alliansfria rörelsen som skapats som motvikt till de båda blocken i det kalla kriget.

Traoré steg i graderna och for en period till Tanzania som militär instruktör. Han återvände till Mali och blev militärutbildare i staden Kati och steg i graderna. Keitas socialistiska politik passade inte generalmajor Traoré och hans kollegor inom militären så de genomförde en kupp. Traoré blev ledare för Mali den 19 november 1968.

Konsekvenserna

Keita fängslades och dog under oklara omständigheter efter i nio år. Traoré valde den klassiska vägen för Afrikanska diktatorer. Den rådande politiska inriktningen avskaffades och ersattes bit för bit och ersattes med marknadskrafternas möjligheter. Korruptionen ökade och den sittande nomenklaturan berikade sig själv på folkets bekostnad. Politiska partier förbjöds och politiska motståndare övervakades av en allt starkare och mäktigare säkerhetsapparat. Keitas begravning var ett lysande exempel. Mycket folk dök upp för att ge landets första president sin hyllning och på detta följde massarresteringar.

1978 återgick landet över till civilt styre, men i praktiken betydde det ingenting då samma herrar var kvar vid makten, efter att ha bytt ut uniformen till en kostym. Under hela 1980-talet var läget relativt lugnt i Mali. I takt med att de ökande räntorna på världsmarknaden, tillsammans med en ökad korruption gjorde att landet fick en stigande social oro. Protesterna ökade och när regimen slog ner protester med mycket hårda metoder och lämnade nära 300 döda studenter på gatorna nåddes en gräns. Militären gick in och gjorde en statskupp och avsatte Traoré 26 mars 1991. Militären lämnade över till en civilregering och nyval utlystes. Mali lyckades att ta sig fram på den demokratiska vägen och presidenter växlade utan problem. 2012 kom den tuareg dominerade gerillan i de norra delarna och erövrade stora delar av landet. Sedan drog de sig tillbaka och utropade en egen stad i de norra delarna. Fortsättning följer i det fattiga Mali.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien           Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien