31 mars 1955 – Undantagstillstånd utlyses i Algeriet

Bakgrunden

Algeriet hade hamnat under fransk överhöghet på 1830-talet när Frankrike hade tröttnat på piratstaternas härjningar i Medelhavet. Frankrike hade också återhämtat sig från Napoleonkrigen och lyckats med att skaffa sin första koloni, Senegal på den afrikanska västkuten.

Algeriet blev en fransk koloni men med tiden blev det en del av själva Frankrike. De europeiska kolonisatörerna hade den ekonomiska och politiska makten i landet. De hade tagit för sig av den bördiga jorden och tvingat den muslimska ursprungsbefolkningen ut på marginalen. Alla försök att förändra förhållandena blockerades. Algerierna samlar sig bakom de franska fanorna under Första världskriget och efter kriget växer en ny generation muslimska ledare fram. De börjar ställa krav på förändringar och kolonisatörerna svarar med ännu striktare och mer diskriminerande lagar. Efter den tyska invasionen 1940 splittras befolkningen, muslimska delen söker sig till de Gaulle och det fria Frankrike medan européerna ställer sig på Vichyregimens sida. Den allierade invasionen 1942 blir slutet kollaborationsregeringen i Algeriet. Muslimska ledare försökte under kriget att diskutera med fransmännen om reformer för den algeriska befolkningen. Istället för samförstånd så valde regeringen att ta till ännu hårdare tag och diskriminering. Segerparaden den 8 maj 1945 urartade när fransk militär och polis ställde till med en massaker på segerfirande algerier. Missnöjet var stort och det jäste.

Den fjärde republiken övertog ansvaret för Frankrike efter Andra världskriget. Landet hamnade på segrarnas sida och valde att återbesätta sina kolonier runt om i världen. Det blev krig i Vietnam och där fick Frankrike åka hem som förlorare efter nederlaget vid Dien Bien Puh i maj 1954. När algerierna reser sig i en revolt i november samma år är den franska reaktionen, inte ett nederlag till. Fransmännen utlyser undantagstillstånd i Algeriet den 31 mars 1955.

Konsekvenserna

Den franska militären ville inte uppleva ännu ett militärt nederlag och tog till alla metoder som de kunde för att besegra upprorsmakarna. Inbördeskriget i Algeriet blev smutsigt. Algerier stod mot algerier och algerier mot fransmän och fransmän mot fransmän. Den franska militären och då särskilt fallskärmstrupperna gjorde sig skyldiga till många krigsbrott. Med dessa bryska metoder kunde militären kontrollera situationen men i takt med att deras nidingsdåd blev kända fick de legitimitetsproblem i kampen. Den fjärde franska republiken skakades av interna problem och Algerietkriget. När det såg som mörkast ut vände sig Frankrike till segraren från Andra världskriget, general Charles de Gaulle. Militären jublade och såg nu möjligheten att äntligen få tillräckliga resurser att vinna kriget.

de Gaulle utarbetade själv författningen till den femte franska republiken som grundades 1958. Den fjärde republiken var död och Algerietkriget hade fällt sitt första politiska offer. de Gaulle gjorde tvärt emot vad som väntades honom. Han förklarade att Algeriet borde få bli självständigt. Hans egen militär vände sig mot honom och bildade en hemlig organisation som gjorde allt för att vinna kriget i Algeriet och mörda den egna statschefen. Inget av flera försök lyckades. Fredsförhandlingar inleddes och det ledde fram till Evianfreden i mars 1962. Algerierna fick folkomrösta om avtalet i juni samma och till slut kunde Algeriet få sin självständighet den 5 juli 1962.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

30 mars 1885 – Panjdeh incidenten

Bakgrunden

Katarina den stora la grunden för ett stabilt ryskt rike som gav möjlighet till expansion. Kriget mot det persiska imperiet i början på 1800-talet gjorde att de kaukasiska republikerna hamnade under rysk kontroll i freden i Gullistan 1813. Britterna hade under 1700-talet tagit ett fastare grepp om den indiska subkontinenten. Britterna var inte omedvetna om att ryssarna hade börja röra på sig norr om de stora bergen och samtligt medvetna om att Indien mer en gång i historien invaderats från Centralasien. Här börjar det stora spelet, the Great game, om Centralasien, mellan de ryska och brittiska imperierna,

Britterna såg den ryska expansionen med oro. De inledde 1838 det första anglo-afghanska kriget. Afghanerna utplånade den 15 000 starka invasionsarmén. Ryssarna flyttade stadigt fram sina positioner. 1878 skickade regeringen i Moskva en diplomatisk delegation till Kabul. Det gillade inte britterna som krävde att också få skicka en egen delegation, vilket avslogs. Det andra anglo-afghanska kriget började senare samma år. Två år senare drar sig de invaderande styrkorna tillbaka söderut efter att ha slutit freden i Gadamak och fått Afghanistan till buffert stat mellan Ryssland och Indien. Ryssarna fortsatte sin framstöt åt söder och tog 1881 Turkmenistan. De annekterade området tre år senare.

Det var upplagt för ett krig mellan ryssar och britter, men de enades om en gränskommission som skulle dra gränsen mellan Ryssland och Afghanistan. Ryssarna fortsatte in i ett område som var omtvistat redan innan gränskommissionen kom dit. Afghanerna bevakade vad de ansåg vara sitt område vid floden Kushk. När ryssarna kom fram ställde de ultimatumet, att afghanerna skulle dra sig tillbaka. När detta inte skedde gick de till attack vid Panjdeh den 30 mars 1885.

Konsekvenserna

Ryssarna stormade fram och orsakade svåra förluster hos de afghanska försvararna. Det var kanske inte skärmytslingen, för ett slag ska vi kanske inte kalla det, i sig som stannade kvar. I kampen mellan ryssar och britter så var det en linje som korsats. Regeringen i Sankt Petersburg telegraferade till regeringen i London, att de hoppades att detta inte skulle inbära krig mellan länderna. Storbritannien hade sedan en tid tillbaka börjat förbereda sig på en militär konflikt och reservisterna var aktiverade.

Afghanerna hade inte mycket att säga till om när gränskommissionen väl kom igång med sitt arbete. Ryssarna kunde behålla sina landvinningar i området samtidigt som britterna säkerställde att Afghanistan, deras norra försvarsområde för Indien, fick vara självständigt. Rivaliteten mellan stormakterna fortsatte även om det ryska intresset skiftade österut mot Kina och Manchuriet. Det ryska avancemanget provocerade fram ett krig med Japan som de förlorade 1905.

I Europa hade tyskarna börjat ta för sig. Det stora spelet avslutades 1907 med ett avtal om förhållanden runt Afghanistan. Sju år senare var de förenade mot Tyskland i Första världskriget. När väl Sovjetunionen etablerat efter kriget sig så var de internationellt isolerade. Ett litet genombrott kom med ett avtal med Afghanistan 1921 där de lovade att återställa gränserna efter 1800-talet framstötar. Kanske kan vara värt att komma ihåg att Ryssland så sent som 1979 återigen försökte få kontroll över Afghanistan och att västintressen strider i mot talibanerna i Afghanistan sedan 2001, kanske har det stora spelet tagit en annan form.

29 mars 1461 – Slaget vid Towton

Bakgrunden

Kampen om den engelska kungakronan mellan husen Lancaster och York var inne i ett intensivt skede där makten växlade nästa lika ofta som slagen. Efter det andra slaget vid St Albans hade Edward IV blivit utnämnd till kung istället för Lancasterkungen Henrik VI. En som inte uppskattade detta var Lancastersidans samlande kraft, drottning Margaret av Anjou. Hon begav sig till norra England för att bygga upp en armé som kunde ta upp kampen kungen. Edward IV var 18 år och hade ärvt sin fars förlängningar och drömmar om kungakronan när denne stupade i slaget vid Wakefield några månader tidigare. Han var en tränad krigare, såg ut som en kung och inledde karriären med att segra i slaget vid Mortimer´s Cross.

Efter förlusten vid St. Albans reste han till London och utropades till kung, Edward IV. Han samlade ihop en armé för att försvara sin titel och begav sig mot den gamle kungens fäste och på vägen stötte han ihop med en styrka från Lancaster som barrikaderade bron vid Ferry bridge. Kungen tvingades till strid, där hans numerära överlägsenhet inte kunde spela en avgörande roll. Han tog upp striden och skickade kavalleriet till nästa vadställe och när styrkan kom fram anföll de motståndarna i ryggen. Kungen marscherade över bron, förföljde sina motståndare och avrättade alla han fick tag i. Följande morgon, palmsöndagen, gjorde de sig beredda att möt Lancastersidans här. Slaget vid Towton stod den 29 mars 1461.

Konsekvenserna

Det var stark medvind och kungens bågskyttar kunde träffa motståndarna utan att själva bli träffade. Det jämnade ut styrkeförhållandena något och Lancaster tvingades anfalla. Edward ledde själv sina trupper från främsta linjen och inspirerade sina män att stå emot anstormningen. Henrik VI satt säkert, långt bortanför striden och väntade på nyheter om slaget som gällde Englands kungakrona. Kampen var hårt och soldaterna trötta när hertigen av Norfolk kom med friska trupper och avgjorde slaget. Lancasterkrigarna flydde, förföljdes och slaktades. Slaget vid Towton är det blodigaste slaget på engelsk mark och de som togs till fånga avrättades. Lancastersidans ledande krigare, riddarna, drabbades av särskilt kännbara förluster. Antalet döda är mycket omdiskuterat eftersom källmaterialet är motstridigt, fullt av tveksamma beroenden förhållanden till makten och de är tillkomna långt efter slaget, men siffran 28 000 återkommer.

Towton är också det första kända slaget på engelsk mark där skjutvapen användes eftersom arkeologerna har hittat musköter i massgravarna. Henrik flydde med sin familj, liksom de riddare som överlevde och i många fall från England. Frågan om vem som var kung i England var avgjord, Edward IV kröntes efter segern vid Towton. Kungen började återuppbygga landet. Han förlänade land till sina trogna men avstod att konfiskera sina motståndares gods, utan lät de döda kämparnas familjer behålla marken. Edward försökte att överbrygga motsättningarna för att säkra sin krona. Skottland utgjorde ett hot och i ett försök att eliminera skottarna påbörjades förhandlingar. För att kunna komma till grannen i norr var de tvungna att slå de sista resterna av Lancastersiden men det skulle dröja tre år innan slaget vid Hedgely Moor.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

28 mars 1795 – Polens tredje delning

Bakgrunden

Polen var ett starkt land i östra Europa. Sverige och Polen var i personalunion under inledningen av den svenska stormaktstiden. Det gick inte så bra för Polen när Sigismund förlorade slaget vid Stångebro och blev av med sin svenska krona. Sverige förde flera krig med polackerna som stärkte Sverige men försvagade Polen. Karl X Gustav passade på att skövla landet innan han marscherade över bälten och tog Danmark i ryggen. Karl XII gav sig på polackerna när August den starke ledde anfallsförbundet mot stormakten 1700. Återigen drabbades polackerna mycket hårt av svenskarnas framfart.

När den svenska stormakten föll 1721 så hade den politiska kartan längs Östersjöns södra strand förändrats. Det en gång så starka Polen hade gått sargade ur striderna. Ryssland hade seglat upp som stormtaken i öster och i Preussen satt en allt starkare tysk kung med ambitioner. Österrike hade hämtat sig från tidigare nedgångsperioder. Internt i Polen hade det politiska klimatet också ändrats. Kungens makt var mycket begränsad och parlamentet var tvungen att vara överens om allt, för att göra något. Landet blev handlingsförlamat och kunde inte följa med den internationella utvecklingen. Det är därför som de tre stora grannarna 1772 kan hugga åt sig var sin bit av Polen i landets första delning. Ryssarna tar det som idag är Vitryssland, Österrikarna tar Galizien och Västpreussen tillfaller tyskarna. 21 år senare är det dags för nästa delning. Polackerna hade chockats och hade kunnat enats om en modern konstitution baserad på den franska revolutionens ideal. Det hjälpte inte och ryssar och tyskar högg åt sig var sin bit till. Polacker gick i krig men två år senare är det över och segrarmakterna och österrikarna delar upp Polen mellan sig, vilket gör att Polen upphör som självständig stat. Delningen gjordes den 28 mars 1795.

 

Konsekvenserna

Polackerna gav sig inte utan strid. Det bröt genast ut ett uppror mot den ryska övermakten. En svag polsk bondehär lyckades besegra en rysk armé i ett litet obetydligt slag men det gjorde att fler slöt upp på upprorets sida. Den nya regimen avskaffade livegenskapen och då slöt ännu fler polska bönder upp mot fienden. I längden kunde inte polackerna stå emot. Preussen kom till ryssarna hjälp och efter ett halvår var upproret över på Polens tid som stormakt var slut.

I Europa hade Napoleon börjat sin marsch från Paris utöver den kontinenten. När han kom till Polen utropade han storhertigdömet Warszawa 1807. Det kom att bestå fram till Wienkongressen där den Polens tredje delning permanentas. Den ordningen kom att bestå i ytterligare ett hundra år. Försök gjordes att få bort Polen och polskan, främst från rysk sida. Polackerna kom därför att befinna sig i tre olika arméer när det första världskriget bryter ut 1914. Polen kom att stå som slagfält under hela kriget mellan Ryssland på ententens sida mot Tyskland och Österrike-Ungern på centralmakternas sida. Kriget i öster fortsatte österut bort från Polen under 1917 och lämnade efter sig ett krigshärjat land. Av de tre länder som delat Polen var Ryssland den huvudsakliga fienden. Under 1917 började den polska nationalismen ta fart och det bildades kommittéer och väpnade styrkor för att återfå ett fritt Polen. Självständigheten utropades i Warszawa på hösten 1918 och landets gränser fastställdes i Versaillesfreden. Där tog inte historien slut. Polen anföll det nya Sovjetunionen som svarade och drev polackerna tillbaka till Warszawa där de var riktigt illa ute 1920. Polackerna lyckades trots allt besegra ryssarna och därefter följde 19 år av fred innan Hitler invaderade den 1 september 1939.

27 mars 1871 – Skottland och England spelar världens första Rugbylandskamp

Murryfield, det skottska rugbylandslagets hemmarena. Skottland spelade i världens första rugbylandskamp, men det var 54 år innan Murryfield byggdes.

Bakgrunden

Historiskt har det funnits många typer av bollspel runt om i världen. Namnen har varierat liksom reglerna. I Europa fanns det flera olika spel som liknade dagens fotboll och Rugby. Idrotterna varierade från internatskola till internatskol. Eleverna skrev reglerna och de skrevs om varje år när nya årskullar elever kom till skolorna. En händelse som bitit sig fast är när den unge eleven William Webb Ellis vid Rugby school, tog bollen med händerna och sprang in i mål. Det skulle ha skett 1823. Händelsen ha ringa samtid uppgifter om vad som hände. I stället är den skriftlig källa, nedskriven femtio år senare, baserad på en hörsägen. Vad som än är sant så heter VM-pokalen i Rugby; Webb Ellis Cup.

1845 publicerades de första reglerna för Rugby football, av tre elever vid skolan. Kodifieringen av reglerna, kom igång under 1800-talet. Det fanns en skillnad mellan de skolor och klubbar som föredrog att inte använda händerna i spelet och de som gjorde det. Nästa tillfälle i regelsammanhang var när fotbollsförbundet bildades i London i oktober 1863. The Football Association eller FA ville skapa gemensamma regler för sporten. Diskussionerna fortsatte och i december valde Blackheath Club att lämna FA eftersom det inte skulle bli tillåtet att tackla eller springa med bollen. Andra klubbar som också förordade Rugbyvarianten valde att inte gå med FA. Brytningen mellan Rugby och fotboll var ett faktum.

I december 1870 publicerar Blackheath och Richmond ett brev i the Times och uppmanar alla klubbar som spelar någon form av Rugby att samlas och skapa gemensamma regler. 21 klubbar träffades i London i januari året efter och bildade Rugby Football Union (RFU). Ett halvår senare var reglerna klara. Fyra dagar efter brevet i the Times, publicerade lagkaptenerna för fem skotska klubbar en utmaning till engelsmännen att mötas i en Rugbymatch i Edinburgh. Världens första Rugbylandskamp spelades den 27 mars 1871.

Konsekvenserna

Engelsmännen samlade ihop ett lag som i vita tröjor med en röd ros på bröstet representerade sitt land. En matchdräkt som gäller än idag. Skottarna ställde upp i bruna dräkter och vann matchen med en knapp marginal. Returen i London vann hemmalaget klart. Matchen är den första landskampen i världen. FA hade anordnat matcher mellan England och Skottland men dessa erkänns inte av FIFA som riktiga landskamper eftersom motståndarlaget bestod av skottar bosatta i London som inte representerade hela Skottland.

Uppdelningen mellan Rugby Union och Rugby League gällde om sporten skulle vara amatörmässig eller professionell. Arbetare som gillade att spela Rugby hade inga möjligheter att delta i träning och match eftersom de måste arbeta. Rugby Union blev en sport för de som hade råd att vara lediga på dagarna. Särskit i norra England slog Rugby League igenom. International Rugby Board bildades i slutet på 1800-talet som en världsorganisation för Rugby och sporten spreds till kolonierna, inte minst till de brittiska kolonierna. 1900 blev Rugby olympisk men försvann efter några olympiader men sjumanna varianten står på programmet 2016.

Under mellankrigstiden startade klassiska 5-nationer turneringen. VM i Rugby Union genomfördes 1987. Nya Zeeland som alltid ansets vara det bästa laget i världen stod som värd och kunde till slut vinna genom att besegra Frankrike i finalen. Rugby Union behöll de hårda amatörreglerna fram till 1995.

26 mars 1885 – North-west upproret i Kanada inleds

Bakgrunden

När USA grundandes i de södra delarna av den Nordamerikanska kontinenten hade de brittiska kolonierna i det nuvarande Kanada valt att stå utanför. De hade den frihet som de ansåg sig ha rätt till och stödde inte amerikanarna i kriget mot britterna, tvärt om de stod på den brittiska sidan. Det gällde inte minst de fransktalande kanadensarna som efter den franska förlusten i mitten på 1700-talet hade fått sina rättigheter tillgodosedda av den segrande engelskspråkiga sidan. Knappt 100-år senare när det brittiska imperiet blommade som starkast naggades de franska rättigheterna i kanten och i en utredning från London slogs fast att de fransktalande skulle assimileras till engelskan.

Det skapade inre spänningar i Kanada. De fransktalande ättlingarna som under årens lopp delvis blandats upp med indianerna kallades för métiser. Denna grupp räknas som en av Kanadas ursprungsbefolkningar och bosatte sig i pälsjägareområden i det inre av kontinenten, på den östra sidan av Klippiga bergen. När Hudson Bay kompaniet sålde Ruperts land till Kanada uppstod spänningar, när métiserna upplevde sitt land hotat. Den kanadensiska regering ville också markera sin överhöghet över området i det nordvästra territoriet som det kallades, inte minst mot USA som också expanderade västerut. Canadian Pacific Railway började byggas från Toronto och vidare ut över prärien. Ridande polisen grundades och skickades till området för att starta upp någon form av myndighetsutövning. Samtidigt började Kanada också att kartlägga området och sälja delar till olika bolag som satsade på exploatering för nybyggare. Métiserna upptäckte att delar av det som de ansåg som sitt sålts till bosättarbolag. Guvernören var definitivt inte vänligt inställd mot den fransktalade befolkningsgruppen. Under ledning av Louis Riel startade métiserna tillsammans med indianstammar North-west upproret den 26 mars 1885.

 

Konsekvenserna

Den unga kanadensiska självständiga myndigheten behövde en tydlig respons på upproret. I området fanns redan den ridande polisen som var uppbyggd efter militär förebild. Dessa poliser sattes in i striderna. Järnvägen hade hunnit en bit ut på prärien och från de östliga delarna kunde en ca 5000 man stark trupp skickas till stridsområdet. Det tog endast nio dagar vilket tydligt visade järnvägens effektivitet. För strider blev det. Indianer och métiser gjorde anfall mot fort och bosättningar, ofta för att få tag i förnödenheter. De hade framgångar till senare delen av april när det kanadensiska övertaget i människor och förråd gjorde sig gällande. Den tredje juni, 10 veckor efter upprorets start var det kväst och över. För Louis Riel väntade rättegång och sedan galgen.

Efter upproret mätte de kanadensiska myndigheterna om marken och tog nu hänsyn till métiserna och deras traditionella bosättningar. De senare valde av olika skäl att sälja sin mark till fastighetsbolag som exploaterade den. De franskatalande métiserna flyttade längre ut till mer marginaliserade marker. Därmed hade de engelsktalande vunnit kampen om prärien och detta kom i huvudsak att bli engelsktalande områden. Järnvägen från Toronto västerut var inte klar men i ljuset av hur effektiv den varit i hävdandet av den kanadensiska överhögheten, så påskyndades arbetet med att färdigställa järnbanan över Klippigabergen till Vancouver på västkusten. För nationen Kanada blev det en påminnelse om att landet är delat mellan den engelskspråkiga delen och den franskspråkiga delen. Den engelsktalande premiärministerns vägran att benåda den fransktalande Louis Riels förstärkte skillnaden mellan de båda grupperna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

25 mars 1751 Fredrik I avlider

Bakgrunden

Fredrik var lantgreve i Hessen och hade utmärkt sig under det spanska tronföljdskriget mot Frankrike. Han blev barnlös änkling och såg sig om i Europas kungahus efter en ny hustru. Ulrika Eleonora av Sverige var tronarvinge så länge hennes bror Karl XII var barnlös. 1715 kunde de gifta sig efter att kungen gett sitt tillstånd. Svågern Fredrik kom med på det norska fälttåget där han blev sårad. När kungen stupade återvände den populäre Fredrik till Stockholm. Hustrun hade blivit regent över stormakten Sverige. Karolinerkungarna hade gjort sig enväldiga och tagit landet ut i ett långt krig som Sverige förlorade. Riksrådet agerade och antog en grundlag som gav makten till rådet. Kungen behöll titel och ställning men ingen makt. Det var Fredrik som tog ledningen i försvaret av rysshärjningarna på östkusten och han fick ta konsekvenserna av den relativt dåliga freden med ryssarna i Nystad 1721. Fredrik försökte få ständerna att utöka hans makt men avslöjades och accepterade konstitutionen.

I Sverige blåste nya politiska vindar. Frihetstiden hade kommit och mösspartiets Arvid Horn var Sveriges starke man. Det kom med tiden att utmanas av hattpartiet och dessa två partier kom att kämpa om makten i Sverige. Kungen hade fortfarande ett visst inflytande men då som allierad till något parti. Kungen inledde en förbindelse med en ung fröken Taube och det förhållandet kunde användas för att hota eller muta kungen. Politiken tog andra vägar och olika länder stödde olika partier i Sverige. Frankrike fick hattarna att gå i krig med Ryssland 1741, ett krig som var ett stort svenskt misslyckande. Ryssland kunde efter freden få Adolf Fredrik utsedd till svensk kronprins. Tronföljden var säkrad och den sista kungliga anknytningen till den svenska stormaktstiden, Fredtik I, avled den 25 mars 1751.

Konsekvenserna

Frihetstiden fortsatte under 1700-talet. Kungen hade inte den absoluta makt som i Frankrike. Tvärt om Sverige hade en annan typ av kungamakt, en som bättre tog upp tidens tecken. Sverige var väl framme i utvecklingen. Kanske det kommer som en överraskning när Adolf Fredriks son, Gustav III gör en statskupp och gör sig till enväldig kung 1772. Kungen är bekymrad över mösspartiets politik gentemot Ryssland och som han uppfattade som ett allt större hot från Ryssland. Sverige är också mycket fransk inspirerat och det franska slår igen. Den franske kungens position var kanske avundsvärd för en svensk kung, som var mer kung på pappret. Upplyst despot kanske vi ska kalla Gustav III. Hans sätter fart att reformera det svenska samhället i grunden. Kanske kan vi säga att kungens reformer gör att saker och ting inte behöver ställas på sin spets som senare skedde i Frankrike 1789.

Gustav III ska som alla stora kungar kriga och 1788 går han i krig mot Ryssland. Svenska militären är inte riktigt rustad för detta men kommer ur kriget med oavgjort. Slaget vid Svensksund är den största sjömilitära segern för Sverige. Det bestående minnet av Gustav III är hans insatser på det kulturella planet, framför allt teatern. Kungen var inte okontroversiell. Han mördades på en maskeradbal. Kanske är det så att militären eftersattes och när Ryssland såg detta tog de chansen och erövrade Finland. Det blev slutet för det kungliga enväldet när Gustav IV Adolf arresterades. 1809 års konstitution gjorde att kungen fick mindre makt och mer lämnades till regeringen. Sveriges politiska stormakts tid var defensivt över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

24 mars 1707 – England och Skottland blir förenade kungariket

Bakgrunden

Elisabeth I av England dog barnlös 1603. Successionen löstes genom att kusinen Jakob VI av Skottland tog över, också den engelska tronen. Jakob flyttade hela sitt hov till London där fick han nya fiender. Katoliken Guy Fawks gjorde ett misslyckat försök att spränga honom och parlamentet i luften. Det engelska parlamentet ställde till det för Jakob, han fick inte bukt med det, inte heller hans son Karl I. Nästan omgående startade den konflikten som ledde fram till det engelska inbördeskriget. Det hade pågått några år, när strax efter kl 2 på eftermiddagen den 30 januari 1649, bödeln högg halsen av Karl I. Oliver Cromwell blev härskare.

Det var från Skottland, som alltid stött Karl II, kungens äldste son, som initiativet kom. De tågade till London och upplöste det långa parlamentet. Ett nytt, kungavänligt, parlament förde Karl II till makten. Han klarade av att hantera parlamentet. Han hade minst 14 utomäktenskapliga barn men inga med drottningen vilket störde tronföljden. Det blev Karls yngre bror Jakob II som sattes sig på tronerna. Jakob var katolik och det gjordes försök att se till att han inte fick ärva makten. När har trots allt blev kung så gjorde adeln uppror och gjorde hans dotter Maria II till regent tillsammans med sin make Wilhelm av Oranien. Maria led av en sjukdom som gjorde att hon inte kunde få barn. Eftersom hon inte hade några arvingar gick tronerna över till systern Anna, som led av samma sjukdom. Visserligen försökte hennes katolska bröder, från Frankrike, få tillbaka sin fars kungakronor men det lyckades inte. Det var under Annas tid som regent, som parlamenten i Skottland och England beslutade att, förenas i ett kungarike. Skottland och England bildade det förenade kungariket den 24 mars 1707.

Konsekvenserna

Anna dog barnlös. Redan i inledningen av 1700-talet hade det fattats beslut om vem som skulle hamna på den brittiska tronen efter drottningen. Tidigt hade det slagits fast att det inte fick bli en katolik och när släkttavlorna gicks igenom föll valet på Jakob I:s dotterdotter kurfurstinnan Sofia av Hannover. Kurfurstinnan äldsta son, Georg Ludvig, fick bestiga den brittiska tronen 1714. Ätten Stuart hade ersatts av ätten Hannover. Nu kommer ett invasionsförsök från den som kallar sig den rättmätiga kungen, en ättling till Jakob II. Försöket misslyckas och George I befäste sin makt.

Det är svårt att veta hur intresserad George var av tronen i London. Han var tysk och han pratade tyska hela livet. Han hade intressen i Tyskland och befann sig där med jämna mellanrum. Det var också i Tyskland som han dog, 13 år efter sin kröning. Kungen var politiskt intresserad och misstänkte att Torypartiet stödde Stuarts anspråk på tronen. Själv lierade han sig med Whigpartiet. En allians som kom att dominera brittisk politik de närmast 45 åren. Kungens dåliga engelska skapade ett maktvakuum. Han dök inte upp regeringssammanträdarna och sakta utvecklades en konstitutionell monarki. Regeringen styrde och kungen skrev på och höll med. Sakta, ska vi kanske säga, utvecklades en motvikt till det franska enväldet. Kanske är detta en av förklaringarna till varför Storbritannien inte dras med en de revolutionära vindarna under senare delen av 1700-talet. Det blir ytterligare tre kungar som heter George, följt av den IV:s bror Vilhelm. Därefter hamnar Viktoria på den brittiska tronen och hon blev den sista monarken av huset Hannover. Det är under de hannoverska kungarna på1700-talet som Storbritannien börjar ta ikapp det franska försprånget och ta över från Nederländarna som ledande handelsnation. Det är då grunden läggs för det brittiska imperiet.

23 mars 1996 – Tredje Taiwansundet incidenten

Bakgrunden

Det kinesiska inbördeskriget var över. Nationalisterna hade flytt till Taiwan och etablerat sig där. Kommunisterna tog över i Beijing. Mao Zedong hade slagit Chang Kai Check. Regimen i Beijing har alltid hävdat att det bara finns ett Kina. Taiwan är en del som inte kan vara självständig utan tillhöra Kina.

Relationerna mellan USA och den forna så nära allierade Taiwan var inte helt bra. USA hade intresse av att ha bättre diplomatiska relationer med fastlands Kina. En konsekvens av detta var att Taiwans president Lee inte fick inresevisum till USA när hans plan landade på Hawaii för att tanka. Han fick vackert sitta i sitt plan. Lee Teng-hui var i sjuttio årsåldern och arbetade för en demokratisk utveckling av ett självständigt Taiwan. Han förde en aggressiv utrikespolitik i syfte att få vänner i den diplomatiska världen. Det var inte den politik som regimen i Beijing ville se. Krisen kom att utlysas när det stod klart att Lee blev inbjuden till USA och sitt gamla universitet för att prata om Taiwans demokratiserings process. Konservativa krafter i Washington hade hjälpt till ordna visum och på så vis ge igen mot Clinton administrationens behandling av Lee på Hawaii.

Besöket passade inte Kina som sommaren 1995, en månad efter Lees besök meddelade att de hade för avsikt att genomföra missiltester i Taiwansundet i farlederna till Taiwans viktigaste exporthamn. 23 juli kom första testet och i augusti det andra. Detta följdes upp av landstigningsövningar i november. USA svarade med flytta hangarfartygsstridsgrupper till området för att markera. Det Taiwanesiska presidentvalet var planerat till mars och i februari skickar USA ytterligare en stridsgrupp och Kina genomför ytterligare ett missiltest för att få Taiwan att inte välja Lee till president. Lee vinner valet och samma dag är missilkrisen över, den 23 mars 1996.

Konsekvenserna

Robert McNamara, USA:s försvarsminister under Kubakrisen, påstås ha sagt att var inte en blockad det var två nationer som kommunicerade med varandra. Kanske skulle han säga samma sak om händelserna i Taiwansundet. I så fall var det USA och Kina som pratade med varandra. Förhållandet mellan Kina och Taiwan är fortfarande det samma. Taiwan vill vara eget och Kina vill se att Taiwan går samma väg som Hong Kong.

Sakta började relationerna återgå till det mer normala. 18 månader efter händelserna besökte den kinesiska presidenten Jiang Zemin sin amerikanske motpart. Ett drygt halvår senare besökte Clinton Kina. Besöken stärkte samarbetet och en rad frågor löstes och det slöts en mängd avtal. Bl.a. ett om att länderna skulle mötas ett par gånger per år och prata om gemensamma marina frågor. Detta i ett led att undvika onödig sammanstötningar. De god relationerna höll inte så länge. USA bombande den kinesiska ambassaden i Belgrad under NATO:s krig mot Serbien i maj 1999 och relationerna blev återigen frostiga. Senare samma höst kunde de båda stormakterna lösa frågan om kompensation.

Det är ett oroligt hörn av världen som då och då står i fokus. Japan som återigen får ha en militärmakt efter förbudet efter Andra världskriget. Nordkorea som satsar de knappa resurser de har på att bygga kärnvapen och kärnvapenbärande missiler. Sydkorea som har en hög beredskap och en välrustad armé till sitt försvar. Kina som tydligare flyttar fram sina positioner och nyttjar landets stora militära resurser. USA som med en stor närvaro i området markerar sina intressen. Omstridda öar blir centrum för dessa starka intressen. Öarna ger framförallt möjlighet att exploatera de naturresurser som finns på land och i havet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

22 mars 871 – Slaget vid Marton

Bakgrunden

793 anfaller vikingarna klostret Lindisfarne i norra England. Det räknas som det historiska startskottet på Vikingatiden, där människor från Skandinavien gjorde härjningståg på de brittiska öarna. Det finns källor som anger tidigare kontakter, med troligtvis vikingar, längre söderut. Det handlar om okända handelsmän. Källorna har sinat under årens lopp så vi vet inte så mycket om detta. Klart är att det utgick påbud om att stärka kustförsvaret mot hedniska handelsmän. Härjningstågen fortsätter under de kommande 70 åren där klostren, med sina isolerade lägen, rikedomar och ringa försvar var lätta mål för de stridsvana och rovtörstande nordeuropéerna.

Historiker lägger en liten gräns i slutet på 860-talet. Där någonstans menar de, upphörde vikingarnas intresse för de brittiska öarna, att vara i första hand plundring till att mer rikta in sig på kolonisation. Plundringen försvann inte men fynd och källor börjar visa på andra saker. Visst är det en mycket intressant utveckling att människor tar med sig kvinnor, barn och boskap och reser till ett främmande land för att med vapen i hand ta åt sig en bit mark och kanske döda andra kvinnor och barn för att nå sitt mål. Vad hände i Skandinavien som gjorde denna utveckling möjlig?

De brittiska öarna, och England var uppdelade i olika kungadömen. Æthelred var kung i Wessex, som låg i de sydöstra delarna av England. Wessex hade vuxit i styrka och inflytande men kom alt mer under press från vikingarna. I de anglosaxiska krönikorna kan vi läsa om det bekymmersamma året 871 när nordmännen kommer i skaror. Under vintern och våren drabbar inkräktare och försvarare samman. Slaget vi Marton står gissningsvis den 22 mars 871.

 

Konsekvenserna

Det var hårda strider den våren mellan de danska vikingarna och Wessexs försvarare. Förlusterna var, berättar krönikorna, stora. En av dem som dog var Æthelred. Han avled någon månad efter slaget. Det är oklart om det berodde på skador han ådrog sig i battaljen eller om han dog i ett annat okänt slag, fick slaganfall eller mördades. Han efterträddes av kung Alfred.

Danskarna hade sedan tidigare lagt under sig och börja kolonialisera Northumbria och East Anglia. Wessex som var nästa engelska kungarike söderut var en hårdare nöt att knäcka för danskarna. Det gick bra inlednings och Alfred tvingades fly. Han samlade ihop en ny armé och återtog sitt förlorade kungarike. Danskarna kom tillbaka igen och försökte en gång till. Kungen valde att betala Danegälden för att slippa få sitt land skövlat. Alfred noterade den mäktiga vikingaflottan som i skutet på 870-talet samlades i Themsens mynning för att gå till attack mot Europa. Han tog då tillvara på möjligheten och började organisera ett starkare försvar. Kungen såg till att det fanns två arméer som skötte bevakningen växelvis och han började bygga befästa platser där befolkningen kunde söka skydd i orostider. Ett system, inte olikt det som vi ser i Sverige från folkvandringstid, med fornborgar utspridda i kustlandskapet.

Detta la grunden för ett starkt kungadöme i Wessex och ättlingarna till Alfred kunde bit för bit ta tillbaka förlorat brittiska land från danerna, East Anglia, Murcia och Northumbria. 1016 kom Knut den store och la de brittiska öarna till sitt välde. Där blev Wessex ett starkt hertigdöme under den danska kungen. 1066 tog Harald Godwinson och la hertigdömet till sitt kungarike, innan han miste livet i slaget vid Hastings.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.