23 februari 1917 – Andra slaget om Kut

Bakgrunden

Mesopotamien eller dagens Irak var den lägst prioriterade av det ottomanska rikets fronter. Gallipoli, Kaukasus och Palestina ansågs viktigare. Turkarna hade dessutom en lös överhöghet i området och drog bort trupper som behövdes bättre på andra håll. För britterna var Mesopotamien ingen lågprioriterad front. De hade kontroll över Persien och därmed oljetillgångarna som fanns där. Persien blev ett strategiskt område eftersom Royal Navy var beroende av oljan för sina operationer.

För att säkra Mesopotamien skickade britterna den indiska sjätte divisionen. Turkarna bjöd symboliskt motstånd när indierna vadade iland vid Basra. På hösten 1915 hade de brittiska trupperna trängt norrut längs floden Tigris i ett försök att nå Baghdad. Vid Ctesiphon bjöd turkarna hårt motstånd och den brittiske befälhavaren Townshend valde att retirera. Han föll tillbaka till staden Kut. Townshends överordande, Nixon, beordrade honom att stanna och hålla staden. Townshend vill fortsätta reträtten eftersom Kut var ett dåligt ställe att bli inringade på. Han lydde order och i början på december kunde turkarna belägra staden. Fem månader senare kapitulerade britterna och förlusten drabbade hela imperiet tungt. De odugliga befälen byttes ut och ersattes av generaler som bättre förstod det moderna kriget. Maude hette den nya befälhavaren som började samla trupper och materiel för en kommande offensiv. Han utbildade sina soldater och utarbetade en ny taktik för krigföringen i området. Efter över sex månaders förberedelser satte Maude sin armé på marsch. Första anhalt var staden Kut och slaget om staden stod den 23 februari 1917.

Konsekvenserna

Turkarna hade, av de brittiska erfarenheterna, lärt sig att Kut var ett dåligt ställe att bli omringad i. De retirerade till andra försvarslinjer som de förberett. Britterna valde ett avancera fram på både den östra och den västra sidan av floden Tigris. På så vis kunde de gå runt de turkiska ställningarna istället för att anfalla dem. Två veckor senare kunde britterna nå fram till sitt mål – Baghdad. Maude valde att stanna i staden. Han behövde nya förnödenheter och nya trupper. Försörjningslinjerna hade blivit långa och ansträngda. I andra delar av Mellanöstern började det hända saker. Britterna hade återhämtat sig från Gallipoli fälttåget och avancera nu genom Sinaiöknen mot Palestina. Dit tvingades Maude skicka trupper. Han tvingades även skicka trupper tillbaka till Persien. Den heta sommaren var i antågande och alla militära operationer ställdes in. På hösten 1917 dog Maude efter att ha druckit kolera smittad mjölk.

Turkarna befann sig Mosul och det förekom inga militära operationer eller operationer i mycket lite skala. På hösten 1918 började centralmakternas slutliga sönderfall när bulgarerna kapitulerade. Turkarna började diskutera ett vapenstillestånd med britterna. Regeringen i London insåg möjligheterna att lägga under sig det oljerika området i norra Irak. Order gick till militären att snabba på med en sista offensiv. I oktober slogs anfallet ut från Baghdad och den 23 oktober stod slaget vid Sharqati.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

22 februari 1477 – Uppsala universitet grundas

Bakgrunden

I Bologna i Italien samlades utländska studenter. De gick samman i nationer för att skydda sig mot stadens lagar som innebar kollektiv bestraffning för en folkgrupp om en av deras medlemmar befanns skyldig. Nationerna förhandlade sedan fram priset för lärare som undervisade studenterna. När universitet i den norditalienska staden grundades är inte klart. Det gjordes ett försök på 1800-talet att ta reda på detta men årtalet 1088 är osäkert. Det skulle dörja ungefär 70 år till 1158 innan universitetet fick sina privilegiebrev av kejsaren Fredrick Barbarossa.

Utbildning av präster var viktigt för katolska kyrkan. Det var en av huvuduppgifterna för universiteten i början. Det var också av den anledningen som ärkebiskop Jakob Ulfsson började arbeta för att få till ett lärosäte i Sverige. I Uppsala började det byggas en domkyrka med franska arbetare. När pengarna tog slut reste de hem. Det tog 160 år innan kyrkans stod färdig 1435. Präster utbildades normalt på den här tiden vid domkyrkorna men det var till de högre kyrkliga ämbetena som det saknades utbildning. Ärkebiskopen skrev till påven i Rom för att få välsignelse till att grunda utbildningen i Sverige. Det skulle, om påven godkände ansökan, bli det första universitetet i norden och det nordligaste universitetet i Europa. Påven Sixtus IV, hade också att ta ställning till en ansökan från danskarna som ville ha ett universitet i Köpenhamn. Uppsala kom före och den påvliga bullan som gav tillstånd till ett universitet, kom till Uppsala och ärkebiskopen den 22 februari 1477.

Konsekvenserna

I juni kom regeringens beslut och privilegiebrev till Uppsala universitet. Verksamheten startade samma höst. Det var en katolsk läroplan som man höll sig till och den kom under översyn när Gustav Vasa kom till makten. Han genomförde den svenska reformationen och undervisning mer eller mindre avbröts i mitten på 1500-talet. Uppsala universitet är Nordens äldsta och det, kan vi säga idag, tack vare att tjänsterna tillsattes även under den perioden när det inte bedrevs någon undervisning.

När Gustav Vasa dog efterträddes han av sonen Erik XIV. Den kungen fick ett för tidigt avslut både på tronen och på livet efter att, troligtvis ha förgiftats, enligt sägnen med ärtsoppa. Halvbrodern Johan III tog över. Johan försökte återinföra den katolska tron i Sverige men satsade på utbildning i Stockholm i stället för Uppsala. På kyrkomötet 1593 beslöts att åter öppna universitetet. Det är samtida som den första perioden av svensk stormaktstid infaller. Karl IX hade inlett krig mot grannländerna och sonen Gustav II Adolf tog striderna vidare till trettioåriga kriget. Gustavs parhäst var Axel Oxenstierna och tillsammans såg de vikten av utbildning av statens förvaltare. En stor mängd gårdar i Uppland skänktes till universitetet för att säkerställa lärosätets ekonomiska bas. Fler ämnen introducerade i mitten på århundrade, alla till nytta för den svenska stormakten. Ridning och fäktning var två av dessa ämnen. Det var inte de praktiska ämnena som dominerade utan de teoretiska. Naturvetenskapen började få ett uppsving under 1600-talet och ligger i sin tur till grund för upplysningstiden som i sin tur leder fram till den franska revolutionen. Det är ur denna naturvetenskapliga strömning som en av Sveriges största vetenskapsmän genomtiderna kommer till Uppsala, Carl von Linne.

PersResor har besökt Uppsala – läs mer om besöket!

21 februari 1972 – Nixon besöker överraskande Kina

Bakgrunden

Antagonismen mellan britterna och det kommunistiska Sovjetunionen hade tagit en kortare paus under andra världskriget. Britterna var försvagade efter kriget och amerikanarna tog upp kampen mot Stalin och kommunismen. Även i Asien agerade USA aktivt mot kommunismen. I Kina stödde de nationalistsidan under Chiang Kai-sheks ledning mot kommunistsidan under ledning av Mao Zedong. Efter flera års inbördeskrig, och ett uppehåll under den japanska ockupationen under andra världskriget, kunde Mao 1949 till slut segra och ta makten. Nästa öppna konfrontation mellan USA och kommunismen kom i Koreakriget ett år senare. När Kina hotade att gå in i kriget trodde inte amerikanarna på kineserna men fick mycket snart ändra uppfattning när kineserna kraftfullt anföll in i Korea.

USA tillämpade dominoteorin i sitt engagemang mot kommunismen i Asien. Teorin gick ut på att om ett land föll till kommunismen så skulle de andra följa efter likt uppställde dominobrickor. Det gällde, för den fria världen, att ta kampen mot kommunismen är den dök upp. Frankrike hade efter andra världskriget återvänt till sina forna kolonier i Indokina och nu stod de mot en kommunistisk självständighets gerilla. Efter slaget vid Dien Bien Phu tappade fransmännen ork och kraft och USA tog över krigföringen. Vietnam fick hjälp framför allt från Sovjetunionen, medan Kina hjälpte till.

Sprickan i det kommunistiska blocket med Sovjetunionen och Kina började med Stalins död. Kina ansåg inte att det var självklart att världens kommunistiska centrum skulle vara i Moskva och relationerna blev allt mer ansträngda mellan Mao och Chrustjev. 1961 hade partnerskapet upphört och åtta år senare utkämpades regelrätta gränsstrider mellan de två länderna. Folkrepubliken var inte medlem i FN eller innehade en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, det hade republiken Kina, vilket var nationalistsidans överlevare på Taiwan. Genom en resolution i Generalförsamlingen intog Folkrepubliken, Kinas permanenta plats i FN 1971. Fastlands Kina och Mao hade tagit ett steg närmare världen. Den amerikanske presidenten Nixon gjorde flera närmande till den kommunistiska världen, trots att USA fortfarande krigade i Vietnam, och förbättrade relationerna till Sovjetunionen. I hemlighet förberedde han en resa till Kina, dit han anlände 21 februari 1972.

Konsekvenserna

USA:s president stannade en hel vecka i Kina och träffade både ordförande Mao Zedong och premiärminister Zhou Enlai i flera samtal. I Shanghai presenterade länderna Shanghaikommunikén som fortfarande utgör basen för de kinesisk-amerikanska relationerna. Där förklarade länderna sina intentioner att ha normala relationer. Det skulle visserligen ytterligare sju år innan USA officiellt flyttade över sina diplomatiska relationer från Taiwan till Peking. USA har, trots att de förklarade att relationen Kina-Taiwan är en kinesisk angelägenhet, fortsatt att ha nära diplomatiska kontakter med Taiwan.

Förbindelserna mellan länderna utvecklades under åren och när Deng Xiaoping kom till makten i Kina utvecklades de ekonomiska förbindelserna allt snabbare. Utvecklingen fortgick tills dess att de kinesiska ledarna beslutade att slå ner student protesterna 1989. Relationerna försämrades tillfälligt, men är idag återställda och Kinas ekonomiska utveckling har gjort att de två länderna numera är världens ledande ekonomier. Politiskt är vi på väg tillbaka mot en värld med två supermakter, där Sovjetunionen har ersatts av Kina. Europas tillbakagång har återigen bekräftats.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

20 februari 1472 – Orkneyöarna tillfaller Skottland

Bakgrunden

Orkneyöarna är några karga öar utslängda strax norr om den skotska delen av Storbritannien. Öarna ligger som en liten barriär mellan Atlanten eller Nordsjön. Arkeologer har hittat spår efter människor som bebodde öarna för över 3000 år sedan. Pikterna levde på Orkneyöarna och i Skottland under antiken. De blev sakta en del av den gaeliska kulturen till cirka år 1000 då de var en del av en skotsk identitet. Romarna beskrev öarna och seglade, antas det, runt öarna. Några kände bevis för att de bebott öarna känner vi idag inte till. Invånarna från den här tiden har lämnat efter sig megalit monument som än i dag finns att beskåda på öarna bl.a. en stenring som är äldre än Stonehenge.

Det var på 700-talet som norrmän kom seglandes över havet. Norge var efter sin tid, överbefolkat. Under en period på ca 150 år tog sig norrmännen till Orkneyöarna och trängde sakta undan de kvarvande pikterna. I början på 870-talet hade Harald hårfagre gjort sig till kung över hela Norge. Hans motståndare flydde, några österut till Sverige och andra västerut. Orkneyöarna blev ett tillhåll för motståndet. Harald drog i krigståg och 875 tog han öarna och tillsatte en egen jarl. Norrmännen höll fast vid sitt land och skotska påtryckningar att förhandla till sig öarna nonchalerades. I samband med ett bröllop på senmedeltiden gavs öarna i pant mot en obetald hemgift av unionskungen Kristian I. Skulden reglerades aldrig och Orkneyöarna gick över i skotska händer den 20 februari 1472.

Konsekvenserna

Det skapas ett kortvarigt skotskt hertigdöme över Orkneyöarna. Ett andra försök gjordes av Maria Stuarts make. Det upphörde med ett yxhugg i Fotheringhay Castle, i mellersta England, när Marias kusin, Elisabeth I, lät halshugga henne. Sakta men säkert så fick det gamla norska stå tillbaka för det nya skotska och i slutet på 1600-talet hade det gamla nordiska språket trängs undan. Arvet fanns dock kvar. En hel del seder, bland annat arvsrätten som skilde sig från den skotska. Hur viktiga öarna varit kanske visas av att det fanns ett biskopsdöme. Det gamla norska ersattes av en anglikansk biskop och först 1697 avvecklades den högre kyrkliga närvaron på öarna.

Orkneyöarna är kanske mest känd för två saker, sitt vikingatida arv och flottbasen Scapa Flow. Den brittiska flottan hade varit koncentrerad söderut. Detta för att kunna möte de traditionella fienderna, Frankrike, Spanien och Nederländerna. 1904 uppmärksammade britterna utbyggnaden och upprustningen av den tyska högsjöflottan och för att kunna möta detta hot anlas en ny marinbas i norra. Valet föll på den stora viken Scapa Flow på Orkneyöarna. Med sitt strategiska läge mellan Atlanten och Nordsjön i en ganska skyddad vik med utfarter i olika vädersträck så var det en väl val plats. Det som bekymrade den brittiska marinledningen var hur man skulle skydda sig mot det nya marina vapnet, ubåten. Lösningen blev att sänka fartyg på de ställen där en ubåt skulle kunna slinka in. Det var från Scapa Flow som britterna seglade ut till Skagerackslaget och det var här som den tyska flottan sänktes efter Första världskriget. Det var i Scapa Flow som Günter Prien seglade in med en ubåt 1940 och sänkte slagskeppet Royal Oak. Basen lades ner på 1950-talet och idag har oljeindustrin en fot i området.

19 februari 1915 – Ententen anfaller Dardanellerna

Bakgrunden

Under hösten 1914 hade Turkiet tagit ställning emot ententen och ställt sig på centralmakterna sida. De for iväg till Sevastopol för att försöka slå ut arvfiendens i området, ut den ryska flottan, men misslyckades och därmed förklarade Ryssland Turkiet krig. Ryssland fortsatte sin månghundraåriga politik i Kaukasus och gick till ett misslyckat anfall mot turkarna. De svarade med en motoffensiv som även den misslyckades vid Sarikamis vid nyåret 1914/1915.

De båda imperierna, det turkiska och det brittiska, hade allt sedan alliansen under Krimkriget 60 år tidigare i allt större utsträckning kommit att uppfatta varandra som motståndare i den här delen av världen. Turkarna gick till anfall mot Suezkanalen i ett försök att strypa de brittiska transporterna. Britterna, som också insåg betydelsen av kanalen, hade ett väl uppbyggt försvar och slog tillbaka angriparen relativt enkelt.

Ryssland var mer eller mindre instängt och i stort behov av krigsmateriel från sina bundsförvanter, Frankrike och Storbritannien. Ryssarna hade också problem på Kaukasusfronten och ber britter och fransmän om hjälp att minska trycket på fronten. Detta skapar problem för ententen eftersom det inte går att få fram materiel via Bosporen och Dardanellerna som turkarna stängt för fartygstrafik. Britter och fransmännen arbetade tillsammans fram en lösning för att kunna skicka förnödenheter till sina ryska allierade. Europas sjuke man som resterna av det osmanska väldet kallas ses inte som ett större hinder och krigsledningens taktik var att med brutal kraft, segla flera slagskeppseskadrar rätt in i Dardanellerna och sedan skjuta sönder de turkiska försvarsbefästningarna. Rekognoseringsstyrkan seglar in i Dardanellerna den 19 februari 1915.

Konsekvenserna

Eskadrarna tar stridskontakt med ett turkiskt fort innan de drar sig tillbaka. Chefen för uppdraget meddelar amiralitetet att det skulle ta 14 dagar att nå Istanbul, något annat en seger över turkarna fanns inte med i beräkningarna. Efter slutanalyser och kompletterande rekognoseringar beslutas att huvudanfallet ska sättas in den 18 mars 1915. Turkarna märker att något kommer att hända och sitter inte overksamma utan förstärker, framför allt sina minfält i farleden, uppgifter som britter och fransmän i stort sett ignorerar.

När anfallet väl sätts in kommer de brittiska minsveparna direkt under beskjutning från de turkiska forten och fartygen drar sig tillbaka. De lämnar minfälten i stort sett osvepta när de stora krigsfartygen ångar in i sundet. Trots en massiv insats av slagskepp med grova kanoner visar det sig inte vara någon match för de turkiska försvararna. Angriparna tvingas dra sig tillbaka med svåra förluster. I försöket sänks tre slagskepp och tre andra skadades svårt. Krigsledningarna i Paris och London får se över strategin en gång till. För att göra Dardanellerna och Bosporen tillgängliga för ententens fartyg måste man inta och förstöra forten, framför allt på den västra sidan. I syfte att göra detta landstiger brittiska trupper den 25 april på Gallipolihalvön.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

18 februari 1918 – Striderna på östfronten fortsätter

Bakgrunden

I inledningen på Första världskriget hade Ryssland överraskat både motståndare och allierade när de lyckades mobilisera mycket snabbare än någon kunnat förutse. Hotet mot tyska Ostpreussen i augusti och september 1914 gjorde att tyskarna fick förflytta trupper från Frankrike till öster, mitt under det första slaget vid Marne. Det finns de som anser att tyskarna förlorade kriget när det förlorade slaget vid Marne. Tyskarna kunde rädda upp situationen i slagen vid Tannenberg och Masuriksa sjöarna .

På östfronten var tyskarna den klart bättre armén. De problem som tyskarna råkade ut för var dels att de bedrev ett, tvåfronts krig och dels att österrikarna inte tog sin del av striderna mot den gemensamma fienden, i alla fall inte framgångsrikt. Kriget kom att bölja fram och tillbaka. Tyskarna kunde inte kasta in de resurser som krävdes och ryssarna tog till offensiven för fullgöra sin del inom Ententen. Det statiska skyttegravskriget i väster hade sin motsats i öster, där enstaka slag kunde ge stor terräng vinster eller terräng förluster. Kriget går inte bra för ryssarna som har problem med nepotism och inkompetens inom krigsledningen. Tsaren avgår, bolsjevikerna tar makten i Ryssland och tyskarna driver på hårt mot en demoraliserad rysk armé. Den nya regimen söker en förhandlingslösning och striderna upphör tillsvidare. Den ryska taktiken är att förhala förhandlingarna och till slut tröttnar tyskarna. De är intresserade av att få slut på striderna för att kunna stärka upp västfronten där Ententens nya taktik har gjort att de har lyckats vinna terräng. USAs intåg i kriget och de trupper som de skeppat över till Europa skulle snart bli avgörande. Tyskarna ställer ut ett ultimatum till ryssarna och när inget händer återupptas striderna på östfronten den 18 februari 1918.

Konsekvenserna

Tyskarna la i högsta växeln framåt. De anföll på bred front och ryckte fram över stora avstånd. Ryssarna hade börjat demobilsera delar av sin krigsmakt efter överenskommelsen om Ukraina och den ryska armén var demoraliserad. Armén var i olika grad påverkad av de nya revolutionära idéerna. Tyskarna började närma sig själva det ryska kärnlandet och stod ca 13 mil från den ryska huvudstaden Sankt Peterburg. Finland och Ukraina var två delar som fallit ifrån det gamla tsarimperiet och båda begärde nu tysk hjälpa att bli av med de ryska trupperna. I Ukraina hade de ryska förbanden börjat trakassera och plundra befolkning. Tyskarna kunde hjälpa till att göra Ukraina fritt och fick som tack för hjälpen livsmedel som landet var i mycket stort behov av. I Finland hade det finska inbördeskriget brutit ut. Kommunistiska röda garden skogs mot nationalistiska vita. Tyskarna skickade in division till Finland, i ryggen de framgångrika röda garderna.

Den nya sovjetiska ledningen tvingades nu snabbt till förhandlingsbordet. Tyskarna hade på drygt två veckor åstadkommit så stora landerövringar och situationen för bolsjevikerna var ansträngd. Parterna träffades i Brest-Litovsk och freden blev kännbar för ryssarna. De förlorade hälften av sitt europeiska territorium Polen, Baltikum, Finland, Ukraina, Vitryssland och Kaukasus. Landet förlorade tre fjärde delar av sin industriella kapacitet, men det blev fred. Freden gav den nya regimen möjlighet att bygga upp sitt nya land efter de revolutionära idéerna. Avtalet i Brest-Litovsk upphävdes av Ententen i Versaillesfreden 1919. Det skapade problem och tyskar och ryssar fick lösa sina konflikter i ett avtal som slöts i Rapallo 1922.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

17 februari 1461 – Andra slaget vid St. Albans

Bakgrunden

Rosornas krig hade brutit ut mellan husen York och Lancaster. Båda hävdade sin rätt till den engelska kungakronan via olika släktskap. Den sittande kungen Henrik VI var ingen krigar kung och hade tappat alla de franska besittningarna i hundraårskriget. Rikard, Hertigen av York såg sin chans men fick nöja sig med att bli Lord Protector åt den sinnessjuke kungen.

Med huset York vid makten samlade drottningen, Margaret av Anjou, stöd i olika delar av riket och kunde ta tillbaka makten till kungen och huset Lancaster igen. De ledande männen på York sidan flydde landet. I slaget vid Northampton 1460 lyckades de återigen ta makten och för andra gången togs kungen som fånge. Rikard återvände till London från exilen på Irland och stod nära sin dröm om den engelska kronan. Återigen fick han se sig förpassade till Lord Protector, när parlamentet och hans vänner i högadeln vägrade godkänna honom som kung.

I norra England hade drottningen samlat ihop en ny armé till sin fängslade mans försvar. Rikard valde att skicka sin som Edward till Wales för att förhindra att Lancaster byggde upp en armé där. Han lät kungen stanna hos Warwick i London som styrde över en armé där. Själv begav han sig norrut för att möta det nya hotet. Efter att ha stannat till vid sin borg drog han vidare och mötte en överlägsen här med Lancasteranhängare. De slaktade hans soldater och Rikards dröm om den engelska kungakronan dog på slagfältet i Wakefield. Hans son ärvde kravet och i början av februari besegrade han Lancaster vid Mortimers Cross. I London väntade Warwick på den segerrika armé som vunnit slaget vid Wakefield sex veckor tidigare. Han lämnade huvudstaden och gick till St, Albans där York startat sitt uppror mot kungen sex år tidigare. Han inväntade fienden och andra slaget om St, Albans stod den 17 februari 1461.

Konsekvenserna

Krigarhärarna hade blivit mycket större nu, jämfört med de första slagens inledande, några tusen till över 10 000 på varje sida. Lancaster som förlorat flera slag hade en ny generation unga män som ledare för sina arméer. I många fall hade deras fäder stupat i tidigare slag och nu sökte de också personlig revansch. De hade god kännedom om hur Warwick ställt upp sitt försvar eftersom de hade fått tag i en av Warwicks kaptener. De kämpade sig igenom staden St. Albans och fram på eftermiddagen gav de sig på huvudstyrkan. Warwick insåg att han inte skulle vinna och lämnade slagfältet där han även lämnade kungen. Kungen kunde återigen befrias av sina trupper.

Lancaster sidan tvekade. De gick inte till London som hört om armén plundringståget på vägen söder ut och samtidigt fick de nyheterna Edwards seger vid Mortimer’s Cross. London var stängt och skottarna deserterade hemåt. Under tiden passade Warwick och Edward på att smita in i London och under näsan på Lancaster lät Edward kröna sig till kung, Edward IV av England. Han samlade snabbt ihop en större här och marscherade norrut mot Lancasters starka fästen. Inför det stora avgörandet lite möttes härarna vid Ferrybridge.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

16 februari 1916 – Ryssarna marscherar in i Ezerium

Bakgrunden

Kampen om Kaukasus hade pågått många hundra år mellan det kristna Ryssland i norr och det muslimska ottomanska imperiet i sydväst. Ryssarna hade allt sedan turkarnas seger i början på 1700-talet, varit framgångsrika. Den ryska tsaren försökte flytta fram positionerna och göra anspråk på Jerusalem. Britter och fransmän ansåg vitala intressen hotade i Mellanöstern och gick med turkarna i Krimkriget 1853. 20 år senare tog ryssarna revansch och besatte delar av regionen. En nationalistisk våg svepte fram och det ottomanska imperiet blev hårt ansatt på Balkan. I Kaukasus ville framför allt armenierna ha mer frihet.  

När Första världskriget brutit ut stod turkarna på centralmakternas sida och ryssarna på ententens. Tyskarna ville att turkarna skulle hålla ryssarna sysselsatta så att de måste avsätta trupper från östfronten där tyskarna var hårt trängda. Ryssarna förekom dock sina motståndare och anföll redan i november 1914 men misslyckades. Turkarna gick till motanfall och i slutet av december stod slaget vid Sarikamis. Efter mycket svåra umbäranden i snön och kylan fick turkarna se sig besegrade och turkarna skulle aldrig riktigt återhämta sig från förlusterna i detta fälttåg. Många skylde på armenierna som visat sig vara dugliga soldater på den ryska sidan och turkarna startade något som av eftervärlden stämplats som folkmord på den drygt en miljon av den armeniska befolkningen i Turkiet.

Britter och fransmän ville att ryssarna skulle öka trycket på östfronten för att avlasta den hårt trängda västfronten och ryssarna ville att deras allierade skulle ta turkarnas uppmärksamhet från Kaukasus. I februari och mars bombarderades Dardanellerna och i april 1915 landsteg britterna på Gallipoli. I Kaukasus fortsatte striderna och ryssarna hade vissa framgångar men fick dra sig tillbaka på höstkanten. Ryssarna kraftsamlade inte mist med armeniska frivilliga som ställde upp mot turkarna. Turkarna som nu var hårt ansträngda på alla fronter utgick ifrån att ryssarna inte skulle anfalla. Ryssarna ville få till en överraskningseffekt, anföll, och kunde marschera in i Ezerium den 16 februari 1916.

Konsekvenserna

Ryssarnas framgångar fortsatte och till sommaren hade de intagit hamnstaden Trabzon och hade trängt djupt in i Anatolien. Slaget vid Bitlis utgjorde turkarna sista försvarslinje och staden var porten till centrala Anatolien och till Mesopotamien, den föll under sommaren.  Turkarna kallade in Mustafa Kemal och han ordnade ett kortvarigt motanfall under sensommaren. I september avstannade striderna. Ryssarna var nöjda och såg till att säkra sina framgångar medan den turkiska sidan organiserade om försvaret. Vintern blev osedvanligt hård och bara av den anledningen kunde inga strider ske i området.

1917 blev ett märkligt år på den Kaukasiska fronten. I Ryssland hade människorna tröttnat på kriget och armén höll på att lösas upp inifrån. Moralen försämrades i takt med sjukdomar grasserade och krigströttheten bredde ut sig. Fram till den ryska revolutionen på hösten försvagades den ryska armén i stort och i Kaukasus i synnerhet. Turkarna kunde inte utnyttja den uppkomna situationen. De var tvungna att dra bort delar av sina redan svaga styrkor för att möta det brittiska hotet i Mesopotamien. Kriget i Kaukasus tog timeout 1917!

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

15 februari 1965 – Kanada antar officiellt sin nya flagga

Bakgrunden

Det var Cabot som hissade den första kända flaggan över Kanada när han kom till landet på 1500-talet. Britterna gjorde sig herrar i norra delen av den amerikanska kontinenten och då hissades den brittiska flaggan. I huvudsak användes brittiska symboler, vilket markerade samhörigheten med Storbritannien på ett sätt som marginaliserade den franska befolkningen som använde franska symboler, som den franska liljan.

Redan under 1700-talet utvecklades lönnlövet som något av en kanadensisk symbol. 1868, i samband med självständigheten, började bladet användas för att beskriva landet, inte minst på de nya mynten, men flaggan var fortfarande Union Jack.

Frågan var inte viktig när landet blev självständigt under 1800-talet. De brittiska intressena dominerade och Union Jack symboliserade även Kanada. I slutet på 1800-talet fick landet en inofficiell flagga, the red Ensign, som var en röd flagga med Union Jack i ena hörnet och det kanadensiska stats vapnet i mitten. Det var under denna flagga som Kanada gick i krig 1914 och 1939. Efter första världskriget fick landet rött och vitt som sina officiella färger av den brittiska kungen.

Det blev tydligare efter andra världskriget att landet behövde en egen symbol. 1946 utlystes en tävling om en ny flagga och över 5000 bidrag kom in. Kanske var det inte lätt att bestämma sig, men Suezkrisen 1956 ställde saken på sin spets. Kanada kunde inte delta med fredsbevarande trupper, under samma flagga som en av de krigförande parterna, Storbritannien. Arbetet med att ta fram en ny symbol satte fart och 1964 kunde parlamentet, efter en lång och bitvis häftig debatt, godkänna den nya flaggan, Lönnlövet. När drottning Elizabeth godkände nyordningen blev det landets officiella flagga den 15 februari 1965.

Konsekvenserna

Det vare ett stolt Kanada som antog sin nya flagga. Två år senare hölls en världsutställning i landet för att fira landets 100 års jubileum. Det fanns också underliggande spänningar i samhället som ingen nya flagga kunde ta bort. De engelsktalande var i klar majoritet men i den fransk talande delstaten Quebec bildades 1963, Quebecs befrielse front. Det var en marxist-leninistisk rörelse som valde att ta till terror för att nå sin mål, ett självständigt Quebec. Under tio års tid kom medlemmarna att utföra runt 160 dåd av olika slag med åtta döda människor som följd. Polisen var terroristerna i hälarna och ledningen flydde vilket lämnade utrymme för en nya fraktion. De kidnappade 1970 arbetsmarknadsministern i Quebec och en brittisk diplomat.

Quebecaren Pierre Trudeau, blev 1968 premiärminister. Det var han som beslutade att inför undantagstillstånd i provinsen Quebec och därmed kunde helt andra möjligheter användas i jakten. Ca 90 % av den kanadensarna stödde beslutet, oavsett språkgrupp. 500 sympatisörer arresterades och förövarna jagades med alla medel, även förhandlingar med dem, för att få gisslan fri. Arbetsmarknadsministern Laport avrättades medan den brittiske diplomaten Cross återfanns efter 59 dygn. Då hade kidnapparna fått fri lejd till Kuba. Vid återkomsten till Kanada dömdes de för mordet.

Att Kanada inte var USA, framgick också under 1960-talet. Kanadas ambition med NATO var arbetet för fred och de ställde inte upp i Vietnamkriget och lät den kanadensiska flaggan vaja i Sydostasien. Tvärt om, med öppna armar välkomnade de vapenvägrarna och till slut kom ca 125 000 amerikaner att bli kanadensiska medborgare. Ett välkommet tillskott av unga utbildade som landet då så väl behövde. Å andra sidan tog tusentals kanadensare värvning i den amerikanska armén och stred senare i Asien.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

14 februari 1956 – Sovjetiska kommunistpartiet inleder sin 20:e kongress – en kongress med ett hemligt möte

Bakgrunden

1917 genomförde bolsjevikerna oktoberrevolutionen i Ryssland och dess ledare, Vladimir Lenin tog makten i det nya Sovjetunionen. Lenins efterträdare blev en kortväxt, prästutbildad georgier som genom avancerat politiskt intrigerande kunde nå makten. Josef Stalin hade gått den långa hårda vägen genom revolutionen och nu nått toppen. Stalin drev en regim som byggde på en terror av aldrig skådad omfattning. Hans paranoida drag gjorde att han såg konspirationer där ingen annan såg dem och han genomförde utrensningar av alla som kunde tänkas utgöra ett hot mot hans maktställning och ersatte dem med lojala krafter. De mest kända av Stalins allierade var Molotov, Beria och Malenkov. Oliktänkande och fiender sattes i arbetsläger inom Gulag-systemet som till slut innehöll miljontals slavarbetare. Stalin var en av andra världskriget stora krigsledare på den segrande sidan och var med och påverkade efterkrigstiden i konferenserna i Teheran, Yalta och Potsdam.

Chrusjtjov började sin karriär som gruvarbetare i Ukraina och fortsatte som soldat under revolutionen och kriget mot den vita sidan. Som politisk kommissarie under slaget om Stalingrad under andra världskriget, räknas han som en av den sovjetiska sidans segerorganisatörer där han var länken mellan Stalin och generalerna på slagfältet. Chrusjtjov blev partiledare i Ukraina, där han med hårdhänta metoder fick ordning på landet och flyttade sedan till Moskva. Han tillhörde den innersta kretsen av politbyrån och när Stalin dog eller mördades, beroende på vem man vill tro på, så kunde Chrusjtjov till slut säkra makten efter en intern maktkamp. Tre år efter Stalins död kallade det sovjetiska kommunistpartiet till kongress, den andra sedan 1939, den började den 14 februari 1956

Konsekvenserna

På kongressen sista dag den 25 februari hölls en hemlig, extra insatt session där Chrusjtjov i ett tal kritiserade sin företrädare. Han kritiserade personkulten som Stalin omgett sig med och den terror som Stalin bedrivit mot det egna folket. I denna uppgörelse med den gamla tiden kunde Chrusjtjov stärka sin egen maktställning genom att låta Molotov och Malenkov, hans rivaler om makten i Sovjetunionen, hållas ansvariga för Stalins skräckvälde. Han lyckades och kunde gå stärkt ur den 20:e partikongressen. Det skulle dröja fyra månader innan talet och dess innehåll kom till västliga mediers kännedom.

Det kalla kriget var verkligen kallt och i ett försök att flytta fram positionerna beordrade Chrusjtjov att flytta kärnvapenmissiler till Kuba. När amerikanarna 1962 upptäckte vad som höll på att ske stod världen på randen till ett kärnvapenkrig. Sovjetunionen och Chrusjtjov valde till slut att ta hem sina missiler. Det var en prestige förlust för Chrusjtjov som underminerade hans ställning. Han hölls också ansvarig för den misslyckade jordbrukspolitiken som gjorde försörjningsläget svårt och för flera reformer i liberal anda. Han avsattes av politbyrån till förmån för en annan general från andra världskriget, Leonid Brezjnev.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.