28 januari 1915 – Turkarna anfaller Suezkanalen

Bakgrunden

Det osmanska riket hade varit en maktfaktor i östra Medelhavsområdet sedan Bysans föll 1453. Efter en blomstringstid hade utvecklingen stagnerat och under senare delen av 1800-talet och tidigare delen av 1900-talet kunde olika folkgrupper bryta sig ut ur det multietniska osmanska riket. Vid krigsutbrottet 1914 ställde sig turkarna på centralmakternas sida och i oktober anföll de antagonisten om Kaukasus, Ryssland, och stängde därmed också fartygsleden genom Bosporen. Storbritannien och Frankrike blev stoppade i sina försök att transportera krigsmaterial till den så viktiga östfronten. Genom att öka trycket på östfronten skulle tyskarna behöva flytta trupper från väster till öster och därmed skulle trycket på deras egen västfront i norra Frankrike och Belgien minska.

Allt sedan Krimkriget, då britter och turkar var allierade mot Ryssland, hade motsättningarna mellan de två imperierna ökat i kampen om Mellanöstern. Suezkanalens byggande hade ytterligare ökat spänningarna. Britterna hade av strategiska skäl samlat ihop stora truppstyrkor från Indien, Australien och Nya Zeeland för att skydda imperiets livsnerv och viktiga transportled från Asien, Afrika och Australien. Suezkanalen gick genom egyptiskt territorium och Egypten ställde sig på den brittiska sidan i konflikten. Det var inte en självklarhet och det fanns mycket antibrittiska sympatier i Egypten. Det var dessa antisympatier som det osmanska riket tänkte utnyttja och hoppades att kunna starta en revolt bland egyptierna mot britterna. Turkarna skickade sin fjärde armé genom Sinai och offensiven började den 28 januari 1915.

Konsekvenserna

Turkarna försökte sig på att erövra kanalområdet och skära av britternas transportled. Brittiska och franska fartygskanoner tillsammans med väl positionerade och starka defensiva ställningar försvarade sig kraftfullt mot de anfallande turkarna. Efter att ha försökt anfalla tre gånger under samma dag drog sig styrkan tillbaka, offensiven hade varit i sju dagar och kostat 1500 soldater livet. Det var ett dubbelt misslyckande för turkarna, inget av deras krigsmål, att erövra Suezkanalen och att få den arabiska befolkningen i Egypten att göra uppror.

Turkarna drog viktiga erfarenheter av anfallet och kom tillslutsatsen att det skulle behövas en avsevärd styrka för att inta kanalen. De fortsatte med mindre anfall och räder mot kanalen för att binda brittiska trupper i området, som annars kunde användas på andra fronter. Britterna drog också viktiga erfarenheter av turkarnas anfall. Kanalen i sig själv var inget hinder mot anfallande och det var viktigt att ha trupper för att försvara sina intressen.

Trupper på väg till Europa från Asien stannade till och vilade i Egypten samtidigt som de utgjorde ett försvar för kanalen. Egypten kom att bli uppmarsch område för de brittiska och franska marina anfallen mot Dardanellerna. När dessa misslyckades under vårvintern samlades en truppstyrka som i april landsattes vid Gallipoli.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

27 januari 1924 – Romfördraget mellan Italien och Jugoslavien

Bakgrunden

Balkan har varit ett gränsland mellan öst och väst. Krig har dragit fram här och folkgrupper har flyttats och blandats. Det turkisk-osmanska riket tryckte på söderifrån och Österrike låg som Västeuropas bastion i området. I mitten på 1800-talet var området en smältdegel och det söderfallande osmanska riket drog sig tillbaka söderut. I början på 1900-talet utbröt första och andra Balkankriget som ritade om kartan. Serbien var självständigt och fick Makedonien som en del av fredsuppgörelserna efter krigen. Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina, tillhörde det Donaumonarkin.

Första världskriget for fram hårt på Balkan. Österrike invaderade Serbien, vars armé retirerade till kusten och kunde skeppas till den grekiska övärlden. Vid Salonikifronten pågick någon form av krig och i dagens Slovenien längs floden Izonso pågick ett skyttegravskrig mellan Italien och Österrike. På sommaren 1917 möttes representanter bestående av slovener, kroater och serber från de österrikiska delarna av Balkan med representanter för Serbien. Det utfärdade Korfudeklarationen om att bilda ett gemensamt kungarike. När Första världskriget väl var slut kunde sloveners, kroaters och serbers stat bildas. Föregångaren till kungariket Jugoslavien. I Versaillesfreden och där på följande freder fick den nya staten delar av Österrike och Ungern medan landet fick ge upp delar av den Adriatiska kusten till Italien. Staden Rijeka blev fristaten Fiume i Rapallofördraget 1920. Situationen i fristaten urartade och Italien fick komma till undsättning med trupper 1922. För att lösa situationen förhandlade Italien och Jugoslavien fram ett nytt avtal där Fiume tillföll Italien medan hamnstaden Sušak tillföll Jugoslavien. Detta skedde i Rom den 27 januari 1924.

Konsekvenserna

Redan från början var den politiska situationen spänd i Jugoslavien. Den stora knäckfrågan var om makten skulle centraliseras eller decentraliseras. Särskilt stod serber och kroater mot varandra. Regeringarna kom och gick, medan oppositionen passade på att bojkotta riksdagen när de inte hade makten. Oenigheten inom politiken avspeglade sig social oro med bl.a. strejker. Kung Peter I avled 1921 och efterträddes av sin son Alexander I. Den politiska instabiliteten, med etniska förtecken, fortsatte, trots en ny konstitution. Sommaren 1928 sköts fem kroatiska parlamentsledamöter av en montenegrin och det kom krav på en total genomgång av konstitutionen.

Kungen upplöste på nyåret 1929 konstitutionen och införde en kunglig diktatur, samtidigt som han ändrade namnet på landet till kungariket Jugoslavien. Kungen agerade aktivt för att skaffa landet allianser för att kunna kontrollera grannar med ambitioner att växa på Jugoslaviens bekostnad. Sakta återinförde han en demokratisk rådgivande församling men de politiska dispyterna fortsatte, kanske ännu tydligare delade efter etnicitet. Kungen mördas under ett besök i Frankrike 1934 och kronprinsen, 11 år, gammal fick en förmyndarregering. Den etniska konflikten tilltog och kroater och serber försökte få mer territorium som sitt. Kampen om Bosnien-Hercegovina var stark och i mitten stod en stor muslimsk befolkningsgrupp.

1941 börjar förmyndarregering frukta att axelmakterna ska angripa Jugoslavien och de skriver under ett avtal med axelmakterna. Två dagar senare, den 27 mars genomförs en militärkupp med brittiskt stöd och kronprinsen griper makten. 6 april anfölls Jugoslavien av den nazistiska krigsmaskinen och kungafamiljen flydde. De upprättade en exilregering i London. Ett försök att återskapa monarkin i Jugoslavien gjordes 1945 men när Folkrepubliken Jugoslavien utropades i december 1945 var kungariket Jugoslaviens tid över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

26 januari 1991 – Somalias diktator Siad Barre störtas

Bakgrund

Somalia är inget homogent land, det består av olika områden med olika karaktär, historia och inte minst olika klaner. I Berlinkonferensen 1885 tilldelades området britter och italienare. Italienarna skapade på 1930-talet Italienska Östafrika med Somalia, Eritrea och Etiopien. Under avkoloniseringen blev Somalia ett förvaltningsområde under FN med italiensk administration och landet får sin självständighet, 1 juni 1960. Problemen hopar sig bl.a. genom splittringen på olika klaner och Somalia söker sig till Sovjetunionen och Kina för vapenköp och utbildning.

Siad Barre utbildade sig under förvaltningstiden till polis i Italien och vid hemkomsten gick han in i armén och var vice arméchef när självständigheten kom.

1969 dödades Somalias president Shermarke. Militären tog makten och Barre blev president i det revolutionära rådet. Den gamla regimen arresterades, parlamentet upplöstes, politiska partier förbjöds och regimen förde en socialistisk politik. Barres största tillgång var att hålla de många klanerna i schack, men omgav sig samtidigt med personer ur ett begränsat antal klaner. Motståndet ökade och rebeller under Farrah Aidid intog Mogadishu. Barres regim föll, den 26 januari 1991.

Konsekvenser

Barre försökte återta makten, men tvingades i landsflykt i Nigeria där han dog 1995.

I maj 1991 utropade Somaliland i sin självständighet utan att bli erkända av omvärlden. 20 år senare är det ett stabilt och mer fredligt land än övriga delar av Somalia. 1998 utropade Puntland sin tillfälliga självständighet, tills en ny central regering i Mogadishu kom till. Samma år utropade Jubaland sin självständighet men områdets status oklar. Det kan ingå i Sydväst Somalia som 1999 utropade sin tillfälliga självständighet.

Sedan Barre försvann har det varit ett mer eller mindre konstant krigstillstånd. 1992 var det svältkatastrof i Somalia och FN skickade trupper under USAs ledning för att se till att hjälpen kom fram. Istället blev FN en motståndare för olika klaners ambitioner på makten i Mogadishu. Parallellt med våldet i Somalia har förhandlingar förts i FN:s regi för att hitta en politisk lösning och 2004 kunde Somalias exilparlament välja Yusuf till president. Presidenten kunde inte inta sitt ämbete i Mogadishu, verkligheten såg annorlunda ut. De islamiska domstolarna hade 2006 tagit makten och med ett hårdfört förtryck infört ett relativ fungerande samhälle. De islamska domstolarna krigade mot olika klanledare, separatister i Jubaland och Puntland samt med etiopiska trupper som med backning av USA invaderade Somalia. I slutet av 2006 körde de invaderade etiopiska trupperna ut de islamska domstolarna. Den nya regimen som backades upp av Etiopien fick problem och de islamska domstolarna kunde på ett år ta tillbaka ca 80 % av det som förlorats. 2009 drog sig Etiopien tillbaka samtidigt som den valde presidenten avgick.

Ny text skrien 2020

2014 kunde Somalia få en federal regering. Läget har delvis stabiliserats även om det fortfarande förekommer krig i olika delar och blodiga terrordåd i huvudstaden Mogadishu. Som alltid är det de vanliga människorna som betalar priset för kriget, med svält och ond bråd död.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Text som tagits bort

Den politiska processen fortsätter men i Somalia regerar våldet, idag är det al-Shabab som styr, men det är bara en i raden av många olika grupper som regerar i det klankaos som heter Somalia. Som alltid är det de vanliga människorna som betalar priset för kriget, med svält och ond bråd död.

 

25 januari 2006 – Palestinierna röstar på Hamas i de allmänna valen

Bakgrunden

Den första Intifadan hade undergrävt PLO:s ledande ställning bland palestinierna i kampen mot Israel. PLO:s ledning befann sig i Tunis långt ifrån händelserna på Medelhavets östra strand. Hamas hade kvar ledare på ockuperat område och kunde på ett bättre sätt än PLO hävda att de representerade palestinierna. Jordanien som hade de legitima kraven på den av Israel ockuperade Västbanken valde 1998 att avstå från detta krav och det skapade utrymme för PLO att utropa en palestinsk stat. Få länder valde att erkänna den nya palestinska staten. Efter Irakkriget 1991 hamnade PLO på defensiven. De hade stött Saddam Hussein och nu blev de av med sina vänner i arabvärlden. Trycket på ledaren Yasser Arafat ökade, att få till en överenskommelse med Israel. På den israeliska hade Rabin kommit till makten. Hans erfarenheter som krigshjälte och ledare för de israeliska styrkorna under Intifadan hade lärt honom att satsa på freden. Han kunde som ingen annan israelisk politiker nå framgång i fredsprocessen. 1993 kunde Israel och PLO sluta Osloavtalet och det banade väg för palestinskt självstyre två år senare. Samma år mördades Rabin av en israel som motsatte sig freden. Fredsprocessen dog med Rabin.

2000 utlöser Sharons besök på tempelberget den andra Intifadan och två år senare börjar Israel belägra Arafats kontor i Ramallah. Arafat avlider 2004 och en ny period av framåtskridande i fredsprocessen startar när Abbas tar över det palestinska ledarskapet. Det var åter dagas för val till den palestinska lagstiftande församlingen och det ägde rum den 25 januari 2006

Konsekvenserna

Resultatet i valet blev en svidande vidräkning för PLO och dess största organisation eller parti, Fatah. I valet 1996 hade Fatah vunnit 55 av de 88 platserna. Nu hade det införts ett mer proportionellt valsystem med 132 mandat. Fatah tappade tio mandat till 45 och Hamas, som bojkottat valet 1996 fick en egen majoritet med 74 platser. För Fatah hade valet föregåtts av interna strider där en yngre falang anklagade det äldre gardet för korruption. Partiet gick fram med två alternativa valsedlar men kunde i sista stund få ihop en gemensam lista. Splittringen var inte bra för Fatah.

Hamas hade vägrat ställa upp i valet 1996 med motiveringen att den palestinska myndigheten var olaglig eftersom de förhandlade med Israel. Hamas ställde trots allt upp i valet 2006, och fortsatte att hävda att den palestinska myndigheten var olaglig. Hamas hade heller inte ställt sig bakom Osloöverenskommelsen där Israel erkändes av PLO. Partiets stora framgångar i valet gick inte västländerna obemärkt förbi. USA hade sedan länge stämplat Hamas som terrorister och vägrade nu att bidra med pengar till palestiniernas budget. Det blev en besvärlig tid för den palestinska myndigheten, Hamas och den nya ledaren Ismail Haniyeh. Israel deltog aktivt i sanktionerna mot i första hand Hamas men även den palestinska myndigheten. De vägrade inkassera skatt åt myndigheten och införde olika former av blockader. Spänningen mellan Fatah och Hamas ökade och 18 månader efter valet drabbade de samman i dödliga strider om makten i Gazaremsan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

24 januari 1892 – Slaget vi Mengo

Bakgrunden

Det var kabakan, kungen av Bugunda, som tagit makten över det som vi idag kallar Uganda. Det var hit som de första europeiska upptäcktsresande kom till i jakten på Nilens källa – Jinja. Bugunda delades upp av européerna på Berlinkonferensen 1878, liksom övriga Afrika, utan att fråga afrikanerna. Tanken med konferensen var bra, men det blev ändå fel. I Europa regerade den så kallade europeiska konserten mellan Wienkongressen 1815 och Första världskriget. Det är den längsta sammanhängande freden som Europa upplevt under känd historik tid! Söder om Medelhavet pågick jakten på kolonier i Afrika. Bismarck var rädd att en lite konflikt om inflytande i Afrika skulle spilla över till ett storkrig i Europa. Därför att delade européerna upp Afrika mellan sig. Tanken var god, men inte för afrikanerna. Efter upptäcktsresandena kom missionärerna. Buganda blev ett gränsområde mellan islam, katolicism och protestantism. Islam var stark genom handeln i området, framför allt från Sudan. Protestantiska missionärer kom med britterna från kusten och franska katolska missionärer vandrade in från väst och nord, med tyskarnas goda minne.

Kabakan Mwanga II tillträdde 1884. Han upplevde kristna som ett hot mot sin maktställning och tvingade bort alla kristna afrikaner från sin regim. Han lät 1886 bränna 26 kristna på ett bål, utöver de som han lät mörda. Han accepterade att hamna under tyskt beskydd men britterna gjorde ett avtal med tyskarna om att byta Helgoland mot Uganda. Imperial British East Africa Company blev det företag som skulle ta hand om, och administrera området. Chefen, Lord Lugard gynnade protestanterna och beväpnade dessa. Situationen spetsades till och beväpnade katolska missionärer anföll beväpnade protestantiska missionärer, vid Mengo den 24 januari 1892.

Konsekvenserna

Vapen var en statussymbol. Vad som började med en stöld av ett vapen av en som sa sig vara katolik från en som sa sig vara protestant gjorde att situationen gick över styr. Protestanten gick för att ta tillbaka sitt vapen med våld och blev skadad. Ärendet gick till kabakan som dömde helt till den som stulits fördel. Lord Lugard blev upprörd och krävde ett nytt beslut. Han delade samtidigt ut vapen till protestanterna vid Mengo. Det var denna postering som katolikerna anföll. Lugard använde sitt maskingevär från långt håll, ca 1200 m och beräknade att maximalt ett halvt dussin män dog. Katolikernas anfall kom av sig och de flydde tillsammans med kabakan. Lugard stod som segrare och hade tagit makten i Buganda.

Kabakan hade redan tidigare avsatts av britterna men återinsats året efter. 1894 accepterade han att Buganda, som felöversatt till engelskan blev Uganda, blev ett brittiskt protektorat. Tre år senare gjorde han uppror, trots avtalet, men förlorade slaget Buddu och flydde till tyskarna i Tanganyika. Han internerades, utlämnades till britterna och hamnade i exil på Seychellerna fram till sin död 1903. Han efterträddes av sin yngste son på tronen Daudi Chwa II, som britterna tillsatte. Kabaka regerade till 1939 och ersattes av Muteesa II, som regerade i 30 år och sedan blev det ingen mer kabaka. 1993 tillsattes den nuvarande bugandiska kabakan Ronald Muwenda Mutebi II som fört de afrikanska traditionerna vidare i den annars så våldshärjade republiken Uganda.

23 januari 843 – Andorra blir en vasallstat till den frankiske kungen

Bakgrunden

När morerna hade tagit sig över Gibraltarsund och etablerat sig på den iberiska halvön, kom resterna av kalifdynasin umayyaderna och tog ledningen. De hade drivits bort av abbasiderna som kalifer över den nya arabiska staten som bildats efter Islams intåg under 600- och 700-talen. Större delen av den iberiska halvön hamnade under det som kommit att kallas al-Andalus, som var ett emirat med centrum i Cordoba i södra Spanien.

Erövringståget fortsatte och de moriska arméerna vandrade norrut över, den naturliga gränsen Pyrenéerna. De tog sig in i franker riket och plundrade, vilket var givande i de ofta rika kyrkorna. Katedralen i Tours hägrade men där mötte de på kungen, Karl Martell, som samlat sina styrkor. Utan ryttare och klart underlägsna, så vann de slaget och morerna som begav sig tillbaka till sitt. Karl den store anföll senare morerna i Spanien och skapade ett buffertrike mellan sig och morerna, i Pyrenéerna, vilket kom att kallas för Spanska mark. Det Karolingiska väldet hjälpte sina hertigdömen, Aquitanien vid Atlantkusten, Gascogne vid Medelhavet och en liten bit av Septimania i mitten. De områden som ingått i Spanska mark har varierat under åren. Området är dessutom en blandning av flera olika folkgrupper, bl.a. baskerna som finns vid Atlanten och Katalonien som finns vid Medelhavet.

Norr om Katalonien, i Pyrenéerna, ligger det lilla landet Andorra. Strax söder om Andorra ligger Urgel och Andorra förlänades till biskopen av Urgel 819. Landet gick sedan vidare till greven av Urgel den 23 januari 843.

Konsekvenserna

Det som händer runt Andorra, det händer norr om Pyrenéerna. Kejsardömet Franker riket grundades år 800 av Karl den store med sin kröning i Sankt Peterskyrkan i Rom. I historieskrivning är detta grunden till det modena Europa. Han härskade över ett område som i stort sett täcker hela Västeuropa. Gränsen mot al-Andalus, var Spanska mark, där Andorra låg. Redan samma år som Andorra blev vasallstat hände det saker i Verdun, 100 mil norrut. Karl den stores barnbarn delade upp riket mellan sig, en västlig, en östlig och mittemellan del. I den västliga delen, det som idag i huvudsak är Frankrike, blev Karl den skallige kung. Där skulle han regera till sin död 877. Andorra kom att tillhöra det västfrankiska riket.

Kungen i vasallstaten det västfrankiska riket, tappade i makt och inflytande till de lokala hertigarna. Normandie, lämnades över till Rollos och hans vikingar, i utbyte mot beskydd mot nordmännen. Kungen hade svårt att göra sin makt påtaglig. Vi skulle kanske idag säga att han var kung endast på pappret. Det samma kom att gälla för ett område inom spanska mark, Katalonien. De hade också den västfrankiske kungen som statsöverhuvud men i praktiken var det lokale hertigen som var den verkliga regenten. Det kom att få konsekvenser för Andorra vars södra gräns ligger mot Katalonien.

Katolska kyrkan hade ett stort inflytande över Andorra och hade fått tillbaka landet som förläning av en arvtagare till Urgel. Under 1000-talet ökade trycket från de lokala grevarna och biskopen valde att ge bort Andorra till den katalanske adelsmannen, fursten av Caboet. Området gick vidare till greven av Foix. Konflikten om Andorra löstes inte förrän 1278 då landet fick två herrar, greven av Foix och biskopen av Urgel.

22 januari 1879 – Britterna förlorar slaget Isandlwana

Bakgrunden

Britterna hade vid mitten av 1830-talet tagit över Kapkolonin från Boerna som valde att utvandra. Boerna grundade nya republiker och i gränstrakterna mot Zuluriket uppstod med viss regelbundenhet konflikter. 1838 stod slaget vid Blood River där boerna vann en klar seger över Zulukrigarna. Britterna annekterade snabbt det nya området Natal och klämda mellan britter och zulufolket vandrade boerna vidare norrut.

1874 skickades Sir Bartle Frere till Kapstaden för att göra en federation i södra Afrika, liknande den som gjorts i Kanada. Problemen var boerrepublikerna och kungariket Zulu. Boerna hade en gränskonflikt med Zulukungen i Transvaal området. Boerna var pressade och 1877 annekterade britterna republiken Transvaal och tog därmed över konflikten med Zuluerna. För att undvika ett krig utsågs en utredningskommission som dömde till Zulurikets fördel. Frere tyckte att kommission hade dömt ensidigt och tog eget initiativ i frågan. Genom att utnyttja några mindre incidenter ställde han ett ultimatum till Zulukungen Cetshwayo som kungen inte kunde acceptera och en månad senare var kriget igång. Frere hade skickat ett meddelande till London om saken men dolt sina verkliga motiv. Han beordrade Lord Chelmsford att invadera Zuluriket, utan klartecken från regering i London. Frere hade lyckats att provocera fram en konflikt med Zulukungen

Chelmsford invaderade Zuluriket och vid Isandlwana slog han läger. Zulukrigarna anföll och kunde nå stora framgångar eftersom britterna i sin underskattning inte byggt ett försvar, det största brittiska nederlaget mot afrikanska krigare var ett faktum, den 22 januari 1879.

Konsekvenserna

Inledningen på kriget var en katastrof för britterna. Zulukungens förhoppningar om en förhandlingslösning kom på skam när britterna omgrupperade och gjorde en ny invasion, nu med den viktorianska regeringens stöd. Britterna organiserade sig med respekt för Zulukrigarnas styrka och lyckades till slut kuva afrikanerna i slaget vid Ulundi den 4 juli när kungens egen gård plundrades och brändes. Zuluriket upphörde och kom under brittisk kontroll. Zulukungen Cetshwayo avsattes och riket delades upp på flera mindre områden i ett klassiskt försök att härska genom att söndra. Det fungerade inte utan småkungarna började slåss inbördes. Cetshwayo, som befunnit sig i brittisk fångenskap, återinsattes men hans makt var bruten.’ Han hamnade snabbt in i den lokala politiken och avled 1884, troligen förgiftad av sina fiender.

Cetshwayo tonårige son Dinuzulu fick ärva kungatitel, det var inte problemfritt utan det fanns rivaler om makten. I ett försök att bryta ett dödläge lierade sig Dinuzulu med boerna. Det slutade med att blev kung över Zululandet men utan makt, den låg i händerna på boerna. Krig utbröt mellan kungen och hans rivaler och det resulterade i att kungen fängslades och tillbringade åtta år i fängelse. När han återkom var Zululedarna betalda av britterna och var inordnade i det brittiska imperiet. Kungen fick 1909 ytterligare fyra år i fängelse eftersom han hyste upproriska zuluer mot det brittiska imperiet. När Sydafrika bildades 1910 var Zulu ingenting och det först i det nya demokratiska Sydafrika som Zulu återigen hamnade i maktens centrum

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

21 januari 1920 – Versailleskonferensen avslutas

Bakgrunden

Napoleon hade störtat Europa ut i ett långt och tröttsamt krig. Europa var, om inte knäckt, så i alla fall mörbultat. Napoleon hade förvisats till sin hemö och segrarmakterna samlades i Wien för att diskutera fredsvillkoren. Under pågående konferens gör Napoleon comeback och drar ihop sin armé vid Waterloo i Belgien. Tysken Blücher och britten Wellington hjälps åt att skicka Napoleon tillbaka till Frankrike, slagen i grunden. I Wien återupptas kongressen och den som för Frankrikes talan är Talleyrand. Han genomför ett stycke gott diplomati och lyckas säkra en rimlig uppgörelse för Frankrike och han är med och säkrar freden i Europa de kommande 100 åren. Under åren förändrades politiken i Europa. De båda huvud kombattanterna på det europeiska fastlandet, Frankrike och Tyskland drabbade samman i en förstörelse kamp av dittills aldrig skådad magnitud som bröt ut i juli 1914.

Kriget kom snabbt att stelna i ett mördande skyttegravskrig i väster och dödligt rörligt krig i öster. I Kaukasus, på Gallipoli, i Mellanösten och i Afrika dog människor i strider i det som kommit att kallas det fösta världskriget. Amerika var inte inledningsvis drabbat och president Wilson höll i sann isolationistisk anda USA utanför politiken i Europa. Starka probrittiska krafter villa dra in USA i kriget men presidenten stod emot. Han försökte mäkla fred och la fram ett förslag med 14 punkter. USA dras 1917 in kriget och det tippar över vågskålen i Ententens favör även om det dröjer 1,5 år innan tyskarna söker vapenstillestånd på Wilson 14 punkter. Två månader senare inleds fredskonferensen i Versailles. Den avslutas den 21 januari 1920.

Konsekvenserna

Fredskonferens var ordet men det var inte särskilt mycket med fred att göra. Segrarmakterna träffades och började diskutera vilka villkor som skulle gälla för i första hand Tyskland. Clemenceau, Frankrikes premiärminister var på hemma plan och ville till varje pris hämnas sitt lands förluster i kriget och se till att tyskarna aldrig skulle kunna göra om samma sak. Nästan 150 möten hade de ”fyra stora”, ledarna för Frankrike, Italien, Storbritannien och USA innan de enhälligt kom fram till ett fredsavtal. Helt olikt hur det gått till i Wien hundra år tidigare när den förlorande parten varit närvarande, något som borde vara det normala. Tyskarna kallades till Paris för att skriva på och de protesterade givetvis mot de enorma krav som ställdes på dem. 28 juni skrev de under ultimatumet. Frankrike var segrare i freden men den lyckades de förlora 20 år senare. Det fanns ingen nåd eller mildhet i segrarmakternas agerande och John Maynard Keynes, nationalekonomen och brittisk delegat till konferensen siade att det inom 25 år skulle bli krig igen, tyvärr blev han sannspådd.

Konferensen fortsatte med fredsavtalen med Österrike, Bulgarien, Ungern och slutligen Turkiet. I syfte att bevara freden grundades Nationernas förbund för att kunna lösa konflikter med samtal, medling och skiljedom. Kanske skulle de fyra stora ha tagit ansvar för detta redan under konferensen. Det är lätt att vara efterklok men det allt fanns där för den som ville se det. Det är lite konstigt att Frankrike som behandlats med relativ mildhet och viss respekt, bjuder sina slagna fiender inget annat än förakt och förnedring. Hämnden för Veraillesfreden var en av de viktigaste drivkrafterna bakom Hitlers marsch mot den tyska toppen. 20 år senare rullade en än värre masslakt igång, på samma slagfält.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

20 januari 1920 – Kanada blir originalmedlem i Nationernas förbund

Bakgrunden

Kanada som land, var splittrat i en fransktalande och en engelsktalande del. När landet blev självständigt och dominion under det brittiska imperiet så cementerades motsättningarna. Det var tydligt att de engelsktalande hade ett övertag och i sann imperieanda så skulle fransmännen bli brittiska. Försöken att göra britter av fransmännen fungerade inte. När Boerkriget brutit ut och imperiet behövde trupper till kriget tackade Kanada nej, men tillät privata intressen att resa iväg. Detta spädde på konflikten mellan franska intressen och brittiska. Nästa krig som imperiet behövde hjälp med, var i augusti 1914 när Tyskland invaderade Belgien. Nu var det inte tal om frivillighet, när regeringen i London förklarade krig mot Tyskland blev Kanada, som dominion, automatiskt indraget.

Regeringen i Ottawa fick själva bestämma vilken hjälp de skulle skicka. Armén var inte särskilt stor utan återigen så sattes det upp frivilligtrupper som skulle resa till Europa och kriga. Totalt engagerades 620 000 kanadensare och över 10 % av dem, 67 000 skulle begravas på slagfälten. Kanadensiska trupper var inblandade i några av de hårdaste slagen på västfronten, Somme, Vimy ridge och Passchendaele. De deltog även i hundradagars offensiven under 1918 som gjorde slut på kriget. Insatserna gjordes för första gången i form av sammanhållna kanadensiska enheter. Det byggde också upp en nationell känsla och det skapade en starkare självständig hållning gentemot regimen i London. Kanada fanns också med som segrare i Versailles och Kanada fanns med som en av de ursprungliga medlemmarna av Nationernas förbund när organisationen grundades den 20 januari 1920.

Konsekvenserna

I kanadensisk historieskrivning föddes den kanadensiska nationen i det framgångsrika slaget vid Vimy ridge. Det var första gången som den kanadensiska expeditionskåren stred tillsammans och det skapade en känsla av att kanadensarna kunde göra något på egen hand. Det är kanske för mycket att tro att den egna nationella identiteten skapades på i ett slag. Processerna hade kommit i gång tidigare. Redan 1909 hade Kanada ett eget utrikesdepartement och skötte förhandlingar på egen hand utan någon större hjälp av brittiska diplomater.

Väl tillbaka i Kanada så konsternerade trupperna några saker. Liksom många andra som deltog i kriget på Västfronten så förfasade de sig över de enorma förlusterna i människoliv. Det i sin tur skapade en liten klyfta till det brittiska imperiet. Inte stor men tillräcklig för att börja titta på sig själva istället för på London. De brittiska kanadensarna såg sig som kanadensare och som en del av det brittiska imperiet, även om balansen flyttades mot den kanadensiska sidan.

En annan effekt av kriget var en starkt fredsrörelse. Inget mer krig. Det var samma rörelse som i Storbritannien och som till slut leddes av Chamberlain och hans berömda ord, ”Peace in our time”, när han kom tillbaka från uppgörelsen med Hitler som innebar att tyskarna fick ta över Tjeckoslovakien. Kanada hade 1931 blivit helt självständiga, men medlemmar i det brittiska samväldet, förde en politik i apeasment andan. Här liksom i London fick de bittert erfara att det kanske inte var rätt sätt att hantera Hitler. När regeringen i London gick i krig mot tyskarna efter anfallet i Polen så blev inte Kanada denna gången inte per automatik ett krigförande land. Krigsförklaringen tog ytterligare en vecka att ta sig igenom de demokratiska institutionerna i Ottawa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

19 januari 1915 – Tyska zeppelinare anfaller England

Bakgrunden

Krig hade tills mitten av 1800-talet bedrivits till land och till sjöss. Under amerikanska inbördeskriget och under fransk-tyska kriget 1870-71 hade kriget blivit luftburet. Genom att sända upp luftballonger kunde observatörer se vad fienden hade för sig och även dirigera artilleriet. Tyskland experimenterade tidigt med luftfarkoster av ballongtyp och blev framgångrika på området. Bäst gick det för en gigantisk gastank som drevs framåt med motorer och som fick namn efter en av sina främsta utvecklare, Graf Zeppelin.

Bröderna Wright flög ett flygplan 1903 och där efter gick utvecklingen inom flygmaskinsutvecklingen snabbt. Redan 1911 kunde italienarna använda ett flygplan för att fälla bomber över fienden. Vid krisutbrottet 1914 var de flesta flygplan anpassade för spaningsuppdrag. Det fanns inte många zeppelinare. Den tyska armén hade sex stycken och redan under fälttåget i Belgien experimenterade de med att fälla bomber över bl.a. Antwerpen. Det är svårt att påstå att de var framgångsrika, hälften av de långsamma farkosterna sköts ner av luftvärn. Om armén var negativ så var flottan desto mer entusiastisk och deras enda zeppelinare blev snart fler. Farkosten kunde nå England och den används för spaning mot fiendens fartyg. Utan radar och nästan utan radio var det svårt att hålla kontakten och veta vad fienden höll på med. Zeppelinaren fyllde denna lucka. Snart nog flög zeppelinarna längs den engelska kusten och flottan pressade på för att få anfalla mål i öriket. En tveksam tysk kejsare gick med på den tyska flottans begäran och den första bombräden med zeppelinare mot England utfördes den 19 januari 1915.

Konsekvenserna

Tyskarna fortsatte med bombanfall britterna och spaning längs kusten. Fransmännen började bomba tyska städer och tillslut gick kejsar Wilhelm motvilligt med på att bomba sin mammas hemstad, London, den 31 maj 1915. Även Paris fick känna på de tyska bomberna. Försöken att skjuta ner zeppelinarna med flygplan visade sig besvärligt eftersom ammunitionen var för dålig. När slaget om Verdun inleddes 1916 utförde zeppelinarna bombräder mot fiendens ställningar, men nu blev de nerskjutna. Nya flygplan, mer erfarenheter och framföra allt bättre ammunition gjorde att zeppelinarna tappade mark i kriget mot flygmaskinerna som hade genomgått en enorm teknisk utveckling under kriget.

Kriget i luften med flygplan hade utvecklats från spaning, till de första duellerna med revolvrar, till rena jakter med kulsprutor. Planens prestanda förbättrades allt mer för varje ny modell. Jaktplanen blev allt mer effektiva och kunde skjuta genom propellrarna utan att skada dessa. Taktiken utvecklades också när tyskarna införde sina flygande cirkusar vilket innebar att de samlade stora mängder plan på ett ställe och blev numerärt överlägsna sina motståndare. Manfred von Richthofen var den förste ledaren och när han sköts ner, togs cirkusen över av Hermann Göring. Flygningen var annars till för unga hjältar. Chanserna att överleva sin tionde luftstrid var små.

Flygvapnet utvecklandes till en egen vapengren och flera olika typer av flyplan togs fram, bombplan, jaktplan och spaningsplan. Maskiner utrustas med någon form av kommunikationsradio och kunde leda artilleribeskjutningar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.